Att ta farväl av en vän…

(Så märkligt att inse att min vän ligger i kistan, så stilla, så tyst.)

Det har varit en mycket, mycket tung dag.

Jag har deltagit på en av mina absolut närmsta vänners begravning. Det är tungt. Att ta ett sista farväl av min bloggsyster, som funnits där på så många sätt för mig.

Det har varit en mycket tung dag. Jag vet att jag kom på Helenes begravning och jag förstår att Helene inte finns mer. Ändå kan jag inte riktigt förstå att det är Helene som ligger där i kistan. Kistan med det vackra sammets-täcket och med de guldiga fransarna. Det går inte riktigt ända in att Helene inte kommer att ringa mig igen och jag är ganska upprörd över att det nu gått över en månad utan att hon har ringt till mig.

Jag är också upprörd över att Helene har gått igenom så här stora saker, som att gå och dö, utan att hon ringt mig och berättat hur det har varit för henne. Men jag är också ledsen. Jag är ledsen för att hon inte hann ta farväl av sina barn en sista gång. Jag är ledsen för att jag inte förstod hur kort tid min vän hade kvar. Jag är ledsen för att det fanns saker i hennes liv som jag önskat hon hade hunnit reda ut.

Jag är ledsen för att att Helene inte fick den respons från myndigheter som hon förtjänade efter alla års kamp. Jag är ledsen för att Helene inte fick se sin yngsta son uppträda i melodifestivalen.

Men jag är ändå glad att Helene hann förbereda sig. Jag är glad att Helene var beredd och att hon i livet trodde så starkt på de änglar hon nu gjort sällskap. Jag känner också glädje över att prästen lyckades fånga så många delar av Helene som jag har uppfattat henne. Jag är glad över att Helene var en oerhört stark kvinna som borde vara många kvinnors förebild.

Jag känner enorm tacksamhet över att få ha varit en stor del av Helenes liv de senaste åren. Jag känner tacksamhet över att ha fått dela den bloggvärld som hon kände och som till viss del skilde sig från min. Jag känner också tacksamhet över att ha fått hållit henne i mitt hjärta. Jag känner tacksamhet över att ha fått ta del av hennes kunskaper och jag är verkligen tacksam för alla skratt vi har delat.

Jag är så oerhört tacksam att Helene finns med sina barn. Att hon kan vaka över dem nu, likt en ängel. Jag är glad att de slipper vandra ensamma i en tid så svår.

(Som jag skrev i gårdagens inlägg att jag skulle göra, så la jag på en ros från mig och barnen och en annan, stor, röd, vacker ros som var från hela bloggvärlden, från alla som önskar hedra en stor bloggerska och kvinna)

Till sist är jag också mycket, mycket tacksam för att en kvinna, som jag, en kvinna som lever i sin egen vardagskamp, precis som de flesta av de kvinnor jag känner, precis som även Helene gjorde, jag är tacksam att hon gjorde det möjligt för mig och mina barn att ta ett sista farväl av en av mina absolut bästa vänner. Min bloggsyster Helene!! För att hon är en levade ängel, på samma sätt som Helene är en ängel som nu gått vidare, till något vi inte känner till… TACK! TACK! TACK!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Så stannar världen till en sekund och jag faller åter i en otröstlig gråt…

Jag satt och letade efter ett helt annat inlägg, när jag råkade hamna på ett inlägg som jag skrev för två år sedan (20/12-06) Blicken råkar ramla på en kommentar som Helené skrev till mig. Inlägget är HÄR och du kan läsa Helenés kommentar som är nummer #3 från Alma Mater.

Plötsligt slutade jorden snurra. Plötsligt stannade världen till en sekund och jag måste hämta andan innan jag faller in i en otröstlig gråt. Igen. Varje ord skär som en kniv rakt in i min kropp och min själ. Skrev hon det för att jag skulle läsa det just nu? Visste hon då, fast hon inte visste?

Det gör så ont, samtidigt som de skrivna orden är en enorm tröst. Mitt eget svar till Helené (kommentaren under) får mig om möjligt att bli lika tagen. Vad är det Ludmilla brukar säga? Att livet är så underligt!

Helené, visste du redan då att du skulle bli en ängel?

Med min sanna kärlek och saknad av dig! Från din lillasyster Fatou.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag har svårt att acceptera hennes bortgång

Ni kanske minns nyligen när min dotter Jai (17) miste sin pappa (för 46 dagar sedan) hur jag tyckte det var så svårt att han inte ville acceptera att han skulle dö. Han klamrade sig fast vid livet så starkt och när läkaren sa att de trodde han hade max två veckor kvar, så levde han i själv verket en månad till…

Det var skönt på ett sätt, för vi hann verkligen ta farväl flera gånger om. Vi var så förberedda som man bara kan bli, däremot gjorde det ont att han gick bort, trots att han faktiskt inte accepterat att han skulle dö. Eller egentligen var det just att han inte accepterade som gjorde mest ont, när han väl gick bort. Han sov med öppna ögon den sista veckan, av rädsla för att dö om han stängde dem. Nej, Lamin ville verkligen inte dö.

Med Helene var det tvärt om. Helene visste att hon skulle dö och hon accepterade. Hon pratade vid nästan varje samtal om att hon snart skulle vara borta. Jag ska vara ärlig: Jag kunde inte ta det till mig. Jag blev så jävla irriterad över att hon förstörde våra trevliga samtal med prat om att hon snart skulle dö. Hon var beredd. Jag var det inte. Vi fick reda på nästan samtidigt att Helené hade cancer och att Lamin snart skulle dö. Jag engagerade mig väldigt mycket runt avskeden för Lamin, begravningar, tröst åt Jai. Jag sköt tankarna på Helenes cancer ifrån mig. Med Lamin sa läkarna att han hade max två veckor kvar. Om Helené sa de inget. De gav ingen tid.

Jag frågade ofta om det, men de svarade henne att de inte brukade säga det. Jag valde att tolka det efter mina egna önskningar. För mig betydde det att hon hade mycket längre tid kvar. I mina tankar betydde det Februari, Mars. Därför blev jag irriterad när Helené sa att hon hade kort tid kvar. Vi pratade om julen. Först var tanken att vi kanske skulle fira den tillsammans, men sedan fick jag veta att jag ska jobba på julen. Då sa Helené: ”Ja, vi får ju se om jag lever tills dess ens…” Jag fick nästan bita mig i tungan för att inte be henne sluta tjata om att hon skulle dö. Hon skulle ju leva.

Helené visste. Helené accepterade. Jag vet det, men jag lyckades inte med det! Om sanningen ska helt fram så hoppades jag att hon skulle kunna göra klart sin behandling och bli botad. Jag trodde inte på allvar att jag skulle mista henne.

Sedan beskedet kom har Helene tjatat på att jag ska försöka hitta någon som kan hjälpa mig med det tekniska på min blogg, så som hon har gjort sedan jag köpte denna domän för ett och ett halvt år sedan. Jag blev irriterad på henne för det också. Hon skulle fixa det här och sedan skulle vi fortsätta med bloggtekniken som vanligt. Hon pratade, till och med i vårt sista samtal om att jag skulle ta alla koder, men jag pratade bort det.

När Lamin låg på dödsbädden så tänkte jag att varför jag inte har samma engagemang runt Helené, var för att jag var tvungen att ta en bortgång i taget. När Lamin sedan gick bort, så visste jag att det inte var svaret, men då intalade jag mig att det var för att Helené inte skulle gå bort. Inte på länge, eller kanske inte alls… Jag var irriterad för att Lamin inte kunde acceptera. Det skulle ha varit så mycket lättare för oss att han gick bort om han accepterade det själv. Det skulle varit lättare för oss om han pratat om det och kunde förbereda oss på hur han ville ha det.

Med Helené blev det tvärt om. Jag tänkte att om hon slutade prata om sin död, så skulle det vara så mycket lättare för henne att klara livet.

Nu känns allt det där så dumt. Jag vill be dem båda om ursäkt för att jag känt som jag känt. De fann själva de bästa vägarna att hantera sin kommande bortgång på. Utan min irritation. Utan mitt tyckande.

Förlåt, Helene, för att jag inte ville förstå. Förlåt för att jag hade så svårt att hantera din sista tid. Det är därför det är så förbaskat svårt att fatta nu, att jag inte kan lyfta luren och ringa dig. Jag kan inte skicka några mail innan jag sticker till jobbet på morgonen…

Förlåt att jag var irriterad för att du ville förbereda mig och dig själv. Du finns i mitt hjärta och jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig!!

Jag känner mig redan så tom och ensam. Jag känner inte att någon annan är så insatt i vissa delar av mitt liv som du var. Jag har bara en bloggsyster och det är du!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rosa små änglar

Jag är en sucker för detaljer. Härom veckan såg jag en ljusslinga med rosa änglar. De fanns bland julsakerna, men jag kunde inte släppa tanken på att de var så söta och egentligen inte alls passar bara till jul. Så nästa gång jag besökte affären så kunde jag inte låta bli att köpa dem.

Jag har hängt dem runt en tavla i mitt vardagsrum och även om det ser lite plottrigt ut, så tycker jag att de är supersöta och passar även om de var tänkta som julpynt.

Så här ser de ut när de lyser.

Så här ser de ut när de är släckta. Visst är de söta, de små handgjorda änglarna? På så sätt kan vi ju ha små vakande änglar omkring oss året om. Bra, va?!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,