Att förstöra en bra story

Boken Hinsehäxan av Lillemor Östlin har filmatiserats. Jag är övertygad om att jag och många andra runt om i vårt land, satt bänkade framför TV´n på Måndag- och Tisdag kväll inför att man skulle sända filmatiseringen av Hinsehäxan. För att inta tala om alla som sitter på olika anstalter runt om i Sverige. Jag är också övertygad om att vi var nästa lika många som blev djupt besvikna i går kväll efter att del två, som var sista delen, hade sänts!

Hur man kan förstöra en så intressant historia med en så usel film övergår mitt förstånd. Det har sänts många program i Radio, TV och tidningar om Lillemor Östlin´s liv och eftersom grundhistorien är intressant för oss som är intresserade av kriminalliv, människor, orsaker och konsekvenser, så borde det inte vara så svårt att göra bra program med detta som grundtema. Men i det här fallet har man verkligen misslyckats totalt!

%22Hinseh%C3%A4xan%22%20%C3%A5terf%C3%B6renas%20med%20sina%20barn

Filmen som är i två delar på vardera en och en halv timme, är långtråkig, skådespelarna kassa (förutom hon som spelar Lillemor, då) och historien griper aldrig tag på riktigt. Det blir lite som att berätta en väldigt lång historia, under en väldigt kort tid, men fylla den med extremt lite innehåll.

Jag har alltid sett Lillemor som en väldigt karismatisk och stark kvinna, men jag tycker inte att man lyckas alls med den gestaltningen. Hennes driv kommer i och för sig fram till viss del, men det räcker inte så långt. Det som gav något plus överhuvudtaget är nostalgin från 60- och 70-talet, som filmen utspelar sig under. Det var ett lite kärt återseende, även om jag inte minns att det var fullt så trist som det framstår i filmen. (Nåja, 60-talet minns jag inte alls, eftersom jag inte ens var född då.) Om du ändå vill se den, så kan du göra det här:

Hinsehäxan Del: 1

Hinsehäxan Del: 2

Jag kan tyvärr bara ge filmen en enda etta av fem, hur gärna jag än skulle vilja ge den mer, för själva grundstoryn. Men jag tipsar mycket hellre om boken, då den är väldigt intressant ur många perspektiv. Det är en verklig förlust att man lyckades förstöra en så pass bra story med en så kass film!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intervju och Stolthet

Igår blev jag intervjuad av en tjej som går journalisthögskolan. Jag fick förfrågan för ganska länge sen om jag kunde tänka mig att ställa upp, då det handlade om anhöriga till kriminella. Eftersom det här är en av mina hjärtefrågor, så sa jag att det gick bra och sedan har vi använt lång tid för att försöka få in ett möte och en intervju.

Intervjun gick bra. Som vanligt väcker denna typ av intervjuer väldigt mycket känslor. Inför intervjun gick jag mycket och funderade på vad jag tyckte själv var viktigt att lyfta fram och förutom ”det vanliga” med att anhöriga till någon som begått kriminella gärningar, även är brottsoffer och att det inte finns förståelse/stöd eller hjälp att få, så kändes det den här gången viktigt att även få med att prata öppet om ett så tabubelagt ämne.

Hur viktigt det kan vara för att bearbeta det man har gått igenom och hur extra viktigt det är för barn att få prata öppet om det, för att de inte ska lägga på sig känslor av skuld och skam.

På väg för att möta hon som skulle intervjua mig, mötte jag mamma som kom från jobbet. Hon var jätteglad och berättade att hon redan blivit befordrad på sitt nya jobb.

Under intervjun pratade vi mycket om vad vår öppenhet har bidragit till och sanningen att säga så har den nästan uteslutande varit positiv och vi har båda fått mycket gensvar på vår öppenhet. Jag funderade på hur det hade blivit om min mamma hade kommit ut och inte valt att förändra sitt liv, så som hon gjorde under hela sitt frihetsberövande och än idag jobbar med. Jag tror inte det varit lika lätt för mig, om ens möjligt att vara så öppen med vår historia.

Idag är jag mycket, mycket stolt över min mamma!! Min kärlek till henne har funnits lika stark hela tiden, även om jag varit ledsen, frustrerad och känt skam i perioder, men den stolthet jag nu känner är en starkare känsla än någonsin!

Min mamma har kommit långt i sina förändringar. Det har inte kommit gratis utan hon har jobbat väldigt hårt med att skapa sina egna förändringar. Att vara öppen med sin historia tror jag hjälper mycket. Att hon erkände och stod för sitt brott, samt att hon var beredd att ta sitt straff tror jag också har hjälpt oss anhöriga på många sätt.

Om man börjar skylla på polisen/samhället/kriminalvården etc, så kan det ofta bli svårt för anhöriga och särskilt barn och ungdomar att förstå deras arbete och många gånger väcker det ett myndighetsförakt eller ett polishat, vilket inte kommer något barn till godo.

Idag arbetar min mamma med ett jobb hon trivs väldigt bra med, hon leder också en eftervårdsgrupp för missbruk och hon pluggar till drog- och alkoholterapeut. Hon föreläser också för myndigheter. Hon lever ett enkelt liv som hon trivs bra med och själv kan stå för och är nöjd med. Hon är aktiv i sina barn och barnbarns liv och tar hand om sina medmänniskor liksom sig själv. Hon är öppen för sin egen andlighet och arbetar aktivt för ett fortsatt nyktert liv.

Någonstans förändras vi människor på vägen. Genom erfarenheter, mognad och utveckling. Någonstans måste vi ta konsekvenserna för det vi gör, men när vi gjort det måste vi också få chansen att släppa gammalt och gå vidare. För mig är det det som är poängen med ett straff. Att avtjäna ett straff och att sedan få möjlighet att skapa sig ett annat liv än det man en gång hade. Annars vore det ingen poäng med straffet eller att släppa ut någon från ett straff. Då borde varje småtjuv få livstid på en gång och ett sånt samhälle har vi inte i dag och jag tror de flesta av oss inte önskar det heller!

Jag är vansinnigt stolt över min mamma och det hon har lyckats åstadkomma på väldigt kort tid. Hon har sannerligen inte fått något gratis, utan har uppnått den position hon har med sin egen styrka, kunskap och handlingskraft.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Två kvinnor-två brott-två långa straff (1)

Anstalten Hinseberg 2007

Det är underligt vad snabbt man glömmer. Och hur snabbt man kan bli påmind igen. Att min mamma blev dömd till ett långt fängelsestraff är något jag skrivit om en hel del, sedan vi gick ut med det offentligt för precis ett år sedan. Då inför att hon blev villkorligt frigiven efter att ha suttit av sitt straff på sju år, varav över fyra och ett halvt år inne på -anstalter och sedan knappt ett år på vårdvistelse.

Det liv min mamma lever nu är något helt annat än det hon levde innan hon åkte in. Vi har alltid haft en nära relation till varandra, men den vi haft under tiden hon satt inne och än mer den vi fått efter hennes frigivande, har varit än starkare!

Förra veckan var Annika Östberg på TV igen, i en intervju i Efter Tio med Malou. Varje gång jag ser en intervju med Annika så väcks mina minnen. Även om Annika satt inne så oändligt mycket längre än min mamma och den mesta tiden i Amerikanskt fängelse och det därför blir svårt att jämföra dem i den bemärkelsen, så finns det ändå så många gemensamma nämnare av det jag sett av Annika och hur jag ser på min mamma:

  • De har båda omvärderat sina liv under sina fängelsestraff.
  • De har båda blivit drogfria under sina straff.
  • De är i samma ålder, min mamma är knappt ett år äldre än Annika.
  • De har båda erkänt sina brott och tagit sina straff utan att ”gnälla” eller se sig som orättvist behandlade.
  • De har båda en oerhört ödmjuk inställning till livet och är generellt ödmjuka personer.
  • De tar idag båda helt avstånd från sina tidigare gärningar och är uppriktigt ledsna och ångerfulla för de gärningar de har begått.
  • De accepterade och försonades med sina straff.
  • De har vågat närma sig och arbeta med sina inre känslor av skuld och skam och sedan vara öppna med det.
  • De har arbetat och bearbetat sina känslor mycket, djupt och ingående.

Det finns säkert en hel del andra likheter som jag inte kommer på just nu och som jag inte känner till, då jag inte känner Annika personligen, men som jag sett varje intervju med som jag känner till och läst en hel del om.

Idag när min mamma är en fri kvinna, glömmer jag lätt hur tungt det var när hon satt inlåst. Hur förtvivlad jag kände mig över att se min mamma inlåst. På ett sätt tror jag att jag haft svårare att acceptera min mammas straff än hon själv hade. Det hjälpte förstås som anhörig en hel del att min mamma erkände sitt brott och kunde stå för det. Det har också hjälpt att hon så totalt har tagit avstånd från sitt tidigare liv.

Att vi anhöriga får gå igenom en svår tid när någon vi älskar och står nära blir frihetsberövad, är det nog ingen som ifrågasätter, även om det sällan lyfts fram och får den uppmärksamhet det förtjänar. Många är de barn som har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade idag och ännu fler är det som är vuxna och har en förälder/syskon/barn eller partner som sitter frihetsberövad. Den chock och sorg detta ger en anhörig är svår att föreställa sig innan man själv hamnar i den situationen, men det är viktigt att komma ihåg att även de anhöriga och framför allt barn behöver tid på sig att bearbeta sina känslor.

Mycket av det här funderar jag på ibland, när minnena kommer tillbaka. Jag tror det är viktigt att inte glömma och jag tror det är viktigt att gå vidare. Men det är också viktigt att ta lärdom om sitt förflutna och att att använda sina erfarenheter som stöd för andra som är i den situationen idag.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Vinnaren av Boken: Som en blomma på månen

För att riktigt fira min 6-års dag som bloggare, så gav jag er läsare chansen att vinna bokenSom en blomma på månen” där min mamma har skrivit förordet och även skrivit en del av innehållet i boken och målat en del av bilderna. Boken är utgiven på Siwart förlag i samarbete med OffStockholm.

Vinnaren blev denna gång en trogen läsare som också är givmild med kommentarer i min blogg:

Grattis LiLo!!

Jag hade inte bestämt mig innan tävlingen om jag skulle lotta ut vinnaren, eller om jag skulle gå på motivering, eller känsla? Men det blev helt enkelt motiveringen av hennes kommentar, som löd som följer:

Jag vill gärna vinna boken. Varför?
För att jag tycker om att vinna saker
För att jag älskar att läsa
För att jag inte har läst den
För att jag är säker på att den skulle ge mig en bra lässtund och en och annan AHA och NÄÄ FÖR F-N upplevelse.

Samt för att DIN blogg var den absolut första jag började läsa :)

Vem kan motstå en sån härlig kommentar? Inte jag i alla fall. Maila mig din adress, så kommer den på posten.

Om du är en av de som vill ha boken, men inte vann, så kan ni också beställa boken av mig direkt, genom att maila mig (tonarsmorsa@gmail.com)

Missa inte den pågående tävlingen om att vinna presentkort på Hemglass för 200 kronor.

För er som undrar var min utlovade tävling HELP 2 HELP tog vägen, så kommer den snart upp! (Jag ville inte ha för många olika tävlingar på en gång.)


bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,