Undrar om pappa tar en överdos i natt

Publicerat 29 januari, 2016 av Fatou Lusi

Svara

Missbruk är inte bara förödande för den som lever i det. Bakom varje missbrukare finns det en familj som nästan går sönder av familjesjukdomen som förgör och hindrar oss från att leva liv vi valt och i stället lever ovärdiga liv. Men det finns också vägar ut…

Vi är nog många som undviker offentliga toaletter. Det är bra att ha när det tränger på, men om vi kan planera våra toalettbesök så gör vi gärna det. Vi passar på att gå på toa innan vi går hemifrån, från jobbet, eller var vi nu är. Jag är inte så ”känslig” för att gå på offentliga toaletter, även om det inte är någon favoritsysselsättning, direkt.

Men i onsdags var jag i ett stort toalettbehov och den närmsta toalett jag kunde komma på var på en Mac Donalds-restaurang i centrala Stockholm. Jag har inte besökt den på väldigt många år, men nu gjorde jag det i alla fall.

Efter att ha stått i kö en stund så insåg jag att den uppenbart påtända kvinnan i kanske 45-årsåldern som stod längst fram i kön inte hade pengar att gå in på toaletten. Toaletten var alltså ledig, men hon var i ett sånt dåligt skick att hon inte ens förmådde fundera ut hur hon skulle ta sig in på den lediga, men låsta toaletten. Lite irriterat frågade jag: ”Ska du in på toaletten?” Hon sluddrade något ohörbart för att sedan förklara att om jag hade en femma som hon fick använda så skulle hon sen hålla upp dörren till mig, så jag också kunde gå in på min femma… Två yngre personer som säkert var mellan 20-30, en kille och en tjej kommer också in till det utrymme vi stod och väntade, utanför toaletterna. De tycktes känna varandra och pratade lite sluddrande med varandra.

Kvinnan ändrade sig plötsligt och sa att jag kunde gå in på toa först och sen hålla upp dörren för henne när jag var klar. Jag tog hennes ”erbjudande” och skyndade in på toa. Medan jag var där hörde jag en diskussion om gram och hur många och det ena med det andra… Jag förstod förstås att personerna stod och diskuterade droger och utgick ifrån att de skulle använda toaletten för att få i sig sina droger.

Inne på toaletten som verkligen var under all kritik när det gällde fräschhet och jag känner inte att jag behöver gå in på detaljer här, men så var det en liten pöl med blod uppe på toalettstolen (precis där man spolar) och flera bloddroppar på golvet. Jag förstod förstås att toaletten används av flera personer för att inta sina droger och helt plötsligt blir jag illamående.

Foto: Fatou Touray

Inte över blodfläcken i sig, inte över den ostädade toaletten. Jag blev illamående och väldigt illa berörd vid tanken på att så många människor, våra medmänniskor lever en så stor del av sina liv i centrala delar av staden, ständigt på jakt. På jakt efter pengar att köpa knark, på jakt efter knark, ibland efter blåsning, får de börja om redan här, sedan en jakt på att hitta ett ställe att ta sina droger och sedan ytterligare en jakt på att få ”vara drogad” en stund innan ekorrhjulet börjar om.

Det är så omänskligt. Det är ett så fruktansvärt ovärdigt liv att leva.

Det är inte bara personen som utsätter sig själv för missbruket som far illa. Till varje missbrukare vi ser som ”utslagen i stan”, sitter det någonstans en mamma, en pappa, syskon, barn eller sambo, fru eller make och är oroliga, som mår så dåligt av att finnas i en missbrukares liv, eller kanske avsaknaden av det, att de inte förmår leva egna liv de önskar leva.

En son eller dotter som varje kväll när hen ska lägga sig tänker: ”Undrar om pappa/mamma tar en överdos i natt?” Eller: ”Undrar om hen har någonstans att sova i natt?” Eller en mamma som undrar när hennes son eller dotter åt mat senast och varje gång dörrklockan ringer, så fryser hon till is inombords och ber en snabb bön om att det inte ska vara polisen som kommer med ett tråkigt besked…

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Eller en pappa vars högsta önskan är att dottern ska bli häktad, för där vet han att hon får mat, en varm säng att sova i och inte ägnar största delen av dygnet till att leta pengar och droger. Han vet att hon får duscha, tvätta bort allt smuts med tvål och vatten. Han vet att hon inte behöver sälja sin kropp för att få mat i magen, eller ett paket cigaretter, eller en ny dos knark.

Eller en lillebror som när han passerar Plattan med sin skolklass på väg till museum, inte vågar se sig omkring och håller sin tumme tills den bli blå, samtidigt som han hoppas, hoppas, hoppas att de inte ska träffa på hans storasyster påtänd och med smutsiga kläder och med den där frånvarande blicken och nästan slutna ögonlock. Han hoppas att om hon är där, inte ska få syn på honom och han hoppas, hoppas, att ingen i klassen ska se henne och känna igen henne och säga något högt inför klassen om henne.

Som anhörig till någon som är beroende är risken stor att man går in i ett medberoende. Är man dessutom uppväxt i en dysfunktionell familj som inte har tagit hand om ens behov som barn, är man vad man kallar ett vuxet barn. Det vill säga barnet som aldrig fick vara barn. Ett vuxen barn har tidigt blivit medberoende.

Vissa identifierar sig som medberoende, eller anhörig, eller vuxet barn. Det finns så många namn. Så många tankar och så enormt mycket smärta!!

Missbruk är en familjesjukdom. Den gör oss alla sjuka. Den gör att vi förlorar våra möjligheter att leva ett självvalt, anständigt liv. Den ger oss en klump i magen, den får oss att gråta, den ger oss sömnproblem och den utplånar våra verkliga personligheter. Men det går också att tillfriskna. Det går att arbeta med oss själva, oavsett om den anhöriga upphör med sitt missbruk eller ej. Det går att få helt vanliga, självvalda och anständiga liv. Det kostar. Det kostar blod svett och tårar och det tar tid. Det tar tid att bygga upp oss själva igen. Det tar tid att bygga upp ett liv där missbrukaren inte är i fokus. Där vi själva, våra behov och vårt välmående går i första hand. Och kanske samtidigt fortsätta älska den person som missbrukar.

Det är en skör linje mellan kärleken vi känner till vårt barn/sambo/bror/syster/mamma eller pappa, och den omsorg vi tar om oss själva, samtidigt som den är skör och tunn, så är den också hård som betong och den är tjock som en enormt tjock mur. Och övergången när vi börjar ta hand om oss själva och inte tillåta missbrukaren stå i fokus längre är så oändligt smärtsam att vi tror den ska förgöra oss, den sliter oss sönder och samman inombords. Samtidigt som den kommer med bomull och bäddar in oss, vyschar oss till sömns om natten, smeker vår söndergråtna kinder med hjärtan och bomull och söta karameller.

Vägen till frihet gör ont och sliter och drar och på samma gång får den oss att sväva på små rosa moln av omsorg av oss själva och att äntligen, äntligen få skrika ut till oss själva och resten av världen av vi behöver ta hand om oss själva nu!!

De glömda – en bok om fångars anhöriga

Publicerat 5 juli, 2014 av Fatou Lusi

Bild: Boken De Glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius

Jag läste nyligen ut boken De glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius. Boken har ett fokus på mig och flera andra anhöriga till personer som har suttit frihetsberövade. När Yvonne skrev boken och jag blev intervjuad, vilket var ett tag sedan nu, så hade jag många funderingar på just detta med att uppleva att man själv blev indirekt straffad för något ens anhöriga blivit dömd för och dessutom avtjänat sitt straff. Mer om det kanske jag återkommer till framöver…

I alla fall har jag läst hela boken och den är just berättelser från anhöriga som upplevt frihetsberövande av en närstående. I boken intervjuas även en Imam och en häktespräst som besöker anstalter eller häkten. I boken finns även en intervju med en kriminalvårdare. De anhöriga som blivit intervjuade är både personer som haft en mamma, en pappa, en son, en dotter eller en pojkvän som blivit frihetsberövade. Berättelserna är intressanta och viktiga och även om jag den senaste tiden tackat nej till alla typer av intervjuer i detta ämne från media, så är det fortfarande ett ämne som berör mig mycket och som jag brinner för på många sätt.

Jag vill plocka fram fokus på anhöriga och jag vill skapa en förståelse för det som möter alla närstående i denna situation: chocken, förtvivlan, kärleken, förvirringen, fördömandet.

Självklart väcktes många tankar och känslor upp av de andra berättelserna jag läste. Till exempel blev det en flashback att minnas när min mamma kom in i Tingsrätten (och senare även i Hovrätten) med handfängsel. Det är så obegripligt att se sin anhöriga så bokstavligt frihetsberövad in på bara skinnet.

Vi är många i Sverige idag som har en nära anhörig som blivit frihetsberövad. Vi är många som chockats, fördömts eller missförståtts för att vi har en anhörig som blivit frihetsberövad. Äntligen skrev Yvonne den där boken som vi alla hade behövt läsa. Fått bekräftat att vi inte är ensam om våra upplevelser, känslor och erfarenheter. Äntligen skrev hon boken som så många andra i samma eller liknande situation kommer att befinna sig i och som då har möjlighet att läsa denna bok.

Jag tror inte på tystnad som bearbetning. Jag tror på att tala om det som gör ont. Jag tror att vi inte kan gå vidare förrän vi har gjort upp med vår smärta. Att våga tala om det, ger möjlighet att lindra smärtan och kanske gå mycket starkare ur våra erfarenheter med hjälp och stöd och att våga tala om det som är smärtsamt, skamligt och skuldbeläggande. Jag tänker inte ta på mig min mammas straff, det har hon gjort själv och hon har suttit av sin tid och hon har på alla sätt bevisat att när hon fick en ny chans i livet, så tog hon den, med allt vad det innebär. Jag har bara krävt min rätt att få fortsätta älska henne som den fantastiska person hon är. Jag har aldrig förringat, försvarat eller respekterat hennes brott. Jag har bara försökt att skilja på sak och person, på min kärlek till henne och på hennes handlingar.

Jag rekommenderar alla anhöriga, de som suttit frihetsberövade, men också alla människor som kommer i kontakt med detta ämne genom kriminalvården, socialtjänsten, rättskedjan, men även skolpersonal, dagispersonal och alla andra som har ett arbete där man på något vis kommer i kontakt med människor i vårt samhälle.

Tack för den här boken, Yvonne!

HÄR kan du läsa en intervju med Yvonne och HÄR kan du köpa boken!

Radioprogrammet jag var med i förra söndagen

Publicerat 1 mars, 2014 av Fatou Lusi

Svara

Jag var med i radio förra söndagen igen. Åter handlade det om anhörigperspektivet runt kriminalitet och missbruk. När jag fick denna förfrågan så tvekade jag ganska mycket innan jag tackade ja. Jag börjar känna lite som att jag ska personifiera anhöriga i Sverige och det är jag kanske inte så jättesugen på. Det känns som mitt liv har kommit ganska långt efter min mammas straff tog slut och med hennes åtta år som nykter, så känns inte heller den delen som något jag går och ältar hela dagarna direkt. Samtidigt är det lite dubbelt det där.

Jag kan ju känna att det fortfarande är ett väldigt tabubelagt ämne just när det gäller oss anhöriga, samtidigt som gensvaret blir stort när man varit med i media. Många som tackar för att man lyfter ett viktigt och tabubelagt ämne. Många som känner igen sig. Många som upplever att de inte vågar tala om detta för risken att bli stigmatiserad, samtidigt som man har en vilja att ämnet uppmärksammas. Så jag tackade ja på förfrågan. Igen. Jag tycker det blev skapligt även om vårt ”för-samtal” om ämnet blev bättre än just då, vilket delvis berodde på att vi har mycket folk hemma, vi hade firat sonens födelsedag och min mellandotter var på besök i Stockholm och jag hade dessutom bytt ett arbetspass så i stället för att vara ledig följande dag, så skulle jag upp och jobba väldigt tidigt.

Det program jag var med i denna gång var Stina Wollter´s program i P4. Programmet kan du lyssna på HÄR! Först pratar Christer länge om sitt program, men det är många tänkvärda saker han berättar om, men om du bara vill lyssna på intervjun med mig så kan du dra fram musikspelaren till 1:16:20.

De organisationer jag nämner under intervjun är dels den organisation som min mamma har startat upp med en vän:

Briisa

och så den organisation som finns för barn och ungdomar till frihetsberövade anhöriga:

Bryggan

Intervju i Accent

Publicerat 18 oktober, 2013 av Fatou Lusi

Förra veckan var ju jag och min mamma med i Efter Tio på TV4, som jag ju skrev om och la upp klippet från HÄR! För ytterligare någon vecka sedan så var jag också med i nykterhetstidningen Accent, fast i själva pappersupplagan.

Även om detta ämne är något jag tycker är viktigt att lyfta fram och prata om, då missbruk och kriminalitet är så utbrett i vårt samhälle och jag även ser tydligt vilken familjesjukdom missbruket faktiskt är, så finns det fortfarande ett visst mått av skam och smärta kvar inom mig. Det är frågor som jag hela tiden försöker att jobba med själv för att komma vidare och i stället hämta kraft och styrka från.

Jag ser ju inte min mamma idag som f.d. kriminell och missbrukare i första hand, utan i första hand är hon min mamma, i andra hand är hon en mycket nära vän, men samtidigt så får också delen som f.d. missbrukare plats inom ramen av en människas liv, just i min mammas liv. Det är nog någon form av acceptans, gissar jag.

Det tog ju väldigt lång tid för mig och krävdes rätt mycket för mig att acceptera att min mamma varit missbrukare. Jag har ju också ett medberoende som inte i första hand är kopplat till min mamma, men som i många delar ändå är något jag får arbeta en hel del med för att inte falla tillbaka på gällande mitt vardagliga liv. Jag försöker att se till mina egna behov och välbefinnande, även om det ibland sitter lite längre inne.

Som när det gäller många tunga saker, så tror jag det är bra att prata om det, men att prata om det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att man pratar om det i media och inför okända människor, utan själva pratandet ligger ju i att hela och att hela sig kan man göra på många andra sätt än att vara berätta om det för okända människor.

Men människor är olika. För mig är det inte ett problem att prata om starka känslor och händelser som jag bearbetat, därför har jag vid många tillfällen valt att tacka ja till att uttala mig i olika mediala forum, såsom TV, tidningar, radio etc. Det finns säkert en exhibitionistisk ådra i mig, vilket jag tror det finns i de flesta människor, mer eller mindre, men sanningen är också att jag faktiskt tackar nej till ganska många inbjudningar i media. Jag ställer däremot upp när jag tror att jag har något att tillföra och jag har något att säga och det passar mig i tid och rum. Eller när det är en fråga där jag har kunskaper eller erfarenheter av något jag tycker är viktigt att belysa och jag vet att det är svårt att få andra att ställa upp.

För att anhöriga till frihetsberövade ska kunna få det fokus som jag tycker krävs för att ta bort tabustämpeln och för att man ska kunna prata öppet om problematiken utan att stigmatiseras eller stängas ute ur samhället med den skam och skuld som ofta fyller både den som är frihetsberövad och dess anhöriga, tror jag det är viktigt att det finns personer som är beredda att stå upp för dessa personer. Det är okej för mig att vara ett sånt ansikte utåt, både för andra vuxna anhöriga, men också för alla de 10 000 barn som har en eller två föräldrar som sitter frihetsberövade och därmed även är brottsoffer, trots att skamstämpeln sitter så djupt att de ofta inte vågar tala om sina problem, sina behov och ofta också sin kärlek och oro för den anhöriga som sitter frihetsberövad.

Det innebär inte att jag inbillar mig att jag kan tala för alla i dessa grupper, utan jag tror att varje person har sin unika historia och berättelse, men det finns också gemensamma nämnare där jag tror att många upplevt samma sak i samma eller liknande situationer.

Självklart har även jag på olika sätt stigmatiserats och på olika sätt blivit utsatt av människor omkring mig som har fördomar och saknar insikt och möjlighet till empati för andra människors svårigheter i livet. När folk har åsikter, så är det inte så mycket man kan göra åt saken, vi är alla olika, men ibland drabbar det även på andra sätt, i arbetslivet eller bland människor man möter i olika situationer. Det är då viktigt att komma ihåg vad man har och vad man strävar efter i livet, vem man är som person och vem man vill vara. Att komma ihåg att vardagen är där man eftersträvar trygghet och eftertanke, arbete och acceptans för den man är.

Jag försöker då också att tänka på att dessa frågor är större än mig personligen. Dessa frågor är något som jag driver på för att försöka skapa ett bättre samhälle, inte bara för mig själv och min egen familj, utan också för de som tiger, de som inte vågar lyfta dessa frågor, för alla barn som saknar en röst. För alla barn som känner skam och skuld för något de inte kan påverka eller förändra.

Om det är rätt eller fel vet jag inte, men så länge det känns rätt och jag känner att jag har något att tillföra, så kommer jag nog att fortsätta göra det när jag ges möjligheten.

Om du vill prenumerera på Accent, så klicka HÄR!

Självrannsakan och sorgeprocess för anhöriga

Publicerat 9 oktober, 2012 av Fatou Lusi

I Aftonbladet i förrgår hade man en artikel med anhöriga (mödrar) till personer som dömts för grova våldsbrott (med dödlig utgång). Artikeln är mycket viktig då den handlar om en ofta bortglömd grupp: nämligen gärningsmännens anhöriga.

Ett av de bästa uttalandena i artikeln tycker jag var följande:

”De anhöriga vittnar om den kaotiska tiden efter att brotten begåtts där inget stöd erbjöds.

Där de kände att även de betraktades som medskyldiga, sattes på de anklagades bänk.

– Man ska tänka på offret först, sedan på offrets anhöriga. Så är våra värderingar uppbyggda och det är rätt. Men jag tror det är viktigt att minnas att även förövaren har en familj, och att även de drabbas hårt. De har inte begått brottet, men de får lida för det ändå, säger Susanne Västman.”

Många anhöriga som jag har varit i kontakt med genom åren har alla haft en lång process av självrannsakan och starka känslor av skuld och skam. Ett av skälen för att inte söka hjälp i sin egen sorgeprocess, förutom den tabu som finns i att vara anhörig till en kriminell, som det handlar om, har varit just rädsla av att ta uppmärksamhet från förövarens offer. Jag ser dock inga motsättningar i detta. Självklart ska offret/offren få stöd i första hand och även deras anhöriga, men det borde inte finnas en motsättning i att även förövarens anhöriga, som också är brottsoffer ska kunna tas om hand och erbjudas stöd i sin bearbetning som många gånger kan komma som en chock och förändra hela livet. Det är de tre mammorna i intervjun ett bevis på.

Konsekvenserna av ett brott är alltid ohyggliga för alla som på något sätt drabbas av det. Att vara anhörig är INTE samma sak som att försvara brottet!!

Helst vill man ju bara gömma sig

Familjen till den som begår brott blir ofta bortglömd

Drabbad? Bryggan för barn till kriminella kan ge både råd och stöd. Klicka HÄR!

F.A.T.E.G. (Föreningen Anhöriga Till En Gärningsman)

Brottsofferjouren

Kvinnofridslinjen

Anhörig

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, kriminell, bryggan, fateg, våldsbrott, kriminalitet, brottsoffer, brottsofferjouren,

Hur länge ska anhöriga skuldbeläggas

Publicerat 14 september, 2012 av Fatou Lusi

Det finns cirka 7000 personer som sitter frihetsberövade i Sverige varje år. Av dessa personer har väldigt många minderåriga barn. Cirka 10 500 barn i Sverige varje dag, har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade.

Några sammanlagda siffror på hur många anhöriga såsom minderåriga och vuxna barn, föräldrar, syskon, makar, sambor, nära vänner, mor- och farföräldrar det handlar om, är svårt att finna siffror på i Sverige, men om man tänker på att det handlar om 10 500 minderåriga barn, så är det inte så svårt att räkna ut att det handlar om väldigt många andra nära anhöriga som direkt berörs av ett frihetsberövande.

Dessa barn och vuxna är olika personligheter, i olika åldrar, med olika yrken. Anhöriga till kriminella räknas som brottsoffer men det är lätt att glömma bort. Sedan finns frågorna när man ska sluta sona ett brott? När man tagit konsekvenserna av brottet? Det vill säga suttit av sitt straff och börjar leva ett liv där man uppriktigt jobbat sig tillbaka till en vardag med arbete, ansvar och allt som ett hederligt liv innebär? Om det skriver min mamma idag och jag tycker inlägget är både angeläget, viktigt och läsvärt.

Inlägget finner du här: När har man sonat färdigt?

Bryggan har mycket och bra information.

Tidigare inlägg i detta ämne: Anhörig

Läs även andra bloggares åsikter om frihetsberövad, anhörig, bryggan, skuld, barn, barnperspektiv, kriminalitet, sona ett brott, skam, brottsoffer, skuldbelägga,

Sökes: Partners till Fängelsedömda

Publicerat 23 april, 2012 av Fatou Lusi

Vi är väldigt många runt om i vårt land som har eller har haft en anhörig som varit eller är frihetsberövad. Många kanske tror att det handlar om 5 eller 100 barn på ett år, men faktum är att det är ca 10.500 barn i Sverige idag som fått sin ena eller båda sina föräldrar frihetsberövade. Till det kan vi då lägga alla partners, föräldrar, vuxna barn, syskon, arbetskamrater, vänner, grannar etc. som på olika sätt blir direkt påverkade av ett frihetsberövande!

Jag fick ett mail som jag valt att lägga ut i sin helhet då det är ett viktigt, men väldigt tabubelagt ämne:

Sökes: partners till fängelsedömda

Lever du i ett förhållande med en person som avtjänar, eller har avtjänat ett fängelsestraff? Kan du tänka dig att ställa upp på en intervju för ett mycket viktigt projekt, som vill ge röst åt en grupp som i dag till stora delar är helt bortglömd? Då är det dig jag söker.

Anhöriga till fängelsedömda är en grupp som sällan syns. Detta trots att den forskning som gjorts pekar på att anhöriga drabbas hårt av ett fängelsestraff både ekonomiskt, socialt, psykologiskt och hälsomässigt. Studiens syfte är att undersöka konsekvenserna för den som är gift, sambo eller lever i ett förhållande med någon som dömts till ett fängelsestraff i Sverige. Projektet sker under vetenskaplig handledning och kommer att läggas fram som akademisk uppsats vid Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Du är självklart helt anonym och dina svar kommer att behandlas så att inga obehöriga kan ta del av dem. Intervjun tar max två timmar. Ditt deltagande är helt frivilligt, och du kan när som helst, utan särskild förklaring avbryta din medverkan.

Mer information hittar du på:

http://www.facebook.com/AnhorigaTillFangelsedomda

Studien är kopplad till ett större forskarprojekt om anhöriga som du kan läsa mer om här: http://www.criminology.su.se/forskning/forskningsprojekt/anhorigskap-brottslighet-och-anstaltsvistelser

Kontaktperson, och ansvarig för studien: Christina Larsson, student vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet anhorigstudie@gmail.com

Handledare och ansvarig för ”Anhörigskap, brottslighet och anstaltsvistelser”: Lotta Pettersson, filosofie doktor, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet

lotta.pettersson@criminology.su.se eller 08- 674 70 51

Mer i samma ämne har jag skrivit HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, frihetsberövad, studie, akademisk studie, sökes, fängelsedömda, stockholms universitet,

Anhörig till frihetsberövad

Publicerat 12 mars, 2012 av Fatou Lusi

När jag läste artikeln om Åsa Wihlbeck, även känd som ”TV-Åsa” eller ”Doktor Åsa” så kände jag djup medkänsla med henne och hennes dotter. Samtidigt kände jag mig lite glad över att hon berättar om detta så öppet, trots att det är så färskt.

Att få en nära anhörig frihetsberövad är inget ovanligt, även om det är lätt att tro det med tanke på hur lite det talas om det. Varje dag har ca: 10 500 barn sin mamma/pappa eller båda sina föräldrar frihetsberövade. Då kan ni bara tänka er hur många som får en son/syster/bror/dotter/vän/kusin/arbetskamrat/svägerska/svåger etc frihetsberövade. Totalt sitter 1800 personer i häktet varje dag och 5000 personer på anstalt. Totalt sitter alltså ca: 6 800 personer frihetsberövade i Sverige dagligen. Med de siffrorna är det inte svårt att föreställa sig hur många människor i Sverige idag som har eller har haft eller kommer att få en anhörig som sitter frihetsberövad!

Jag vet hur smärtsamt det är för Åsa och hennes dotter just nu. Hur ovissheten värker inom dem dag och natt, då hennes sambo har restriktioner och kontakten och informationsflödet därmed är starkt begränsad. Det är som att leva i en liten bubbla, där världen fortsätter pågå utanför, trots att man fastnar själv i nuet och ältar ovissheten och vad som KAN ha hänt, dag och natt.

Jag tycker Åsa gör helt rätt som pratar öppet om det här! På så sätt tar hon inte själv på sig skuld eller skam på samma vis, över det hennes sambo kanske har gjort. (Han är bara misstänkt, inte dömd för något.)

Jag önskar Åsa och hennes familj allt gott och hoppas det löser sig på bästa sätt, oavsett vad som skett. Jag förstår att det måste vara svårt att gå ut med det offentligt, men jag är ändå tacksam för att hon gjort det, då jag tror det hjälper många andra som just nu har en anhörig som sitter frihetsberövad och som tror att h*n är helt ensam om sina upplevelser och känslor just nu!

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, frihetsberövad, häktad, mordbrand, åsa wihlbeck,

När man saknar all känsla för människovärde

Publicerat 19 februari, 2012 av Fatou Lusi

Kommunalrådet Lennart Holmlund (S) i Umeå skriver i sin blogg och förfasar sig över att:

”Nu glorifierar alla media henne som inte kunnat ta hand om sin dotter utan snarare inlett sitt barn i narkotikamissbruk. Vilken usel mamma som inte ser till att hennes doter följer i hennes fotspår”

Jag har inte någonstans, på något vis sett någon glorifiering av Whitney för hennes modersroll eller för hennes missbruk, snarare tvärt om, så har man poängterat tydligt att hennes liv varit allt annat än någon Askungesaga på många år. Lennart skriver även att:

”Visst var hon en bra sångerska men jag är helt övertygad om att ingen har tvingat henne till att knarka, inte en enda utan det är hennes eget beslut.”

Av alla de artiklar jag har läst om Whitney den senaste veckan har jag inte någonstans sett att något annat än hennes förmåga att sjunga och skådespeleri har hyllats. Ingenstans har jag läst att hon var en fantastisk mamma, inte har jag heller läst att hon var ett föredöme inom arbetet mot missbruk eller heller för det faktum att hon missbrukade själv!

I mitt eget inlägg om Whitney härom dagen: Hyckleri i Sociala medier nämner jag både ”rätten” att få möjlighet att sörja en person som har berört oss på något vis, men även vilken förlust att en så talangfull person föll död ner för sitt missbruk som var hennes och många andra människors sjukdom.

Det är minst sagt beklämmande att en kommunalpolitiker uttrycker sig så föraktfullt om en medmänniska i en så utbredd och tragisk sjukdom som missbruk är, som Lennart gör i sitt blogginlägg och som även nämns i Aftonbladet!

Det har spekulerats i media om Whitney´s dotters (Bobbi Kristina) missbruk och där kan man ju säga att det är klarlagt sedan länge att beroende är en familjesjukdom där det finns både en biologisk ärftlighet, men även en social. Med tanke på att både Bobbi Kristina´s pappa Bobby Brown varit missbrukare och att Whitney var det så var hennes arv naturligtvis extra riskabelt när det gäller missbruket.

Det har även nämnts i media att Whitney´s ”kran” (langare) har berättat öppet om att Whitney och hennes dotter beställde droger av honom tillsammans. Om detta vet vi egentligen ingenting. Man måste ändå säga att det inte hör till vanligheterna att langare går ut och berättar i media om att de langat knark i en massa år. Vad hans skäl till detta är kan vi bara spekulera. Men även om det skulle stämma att det är så, så är det förstås mycket mycket illa ur ett moderskap sett. Det förtar ändå inte Whitney´s begåvning för sin sång och skådespeleri!

När jag läser Lennart Holmlund´s blogginlägg så blir jag lite orolig och hoppas med hela mitt hjärta att han i alla fall inte sitter med i något socialt utskott, med den människosynen!! Det ser tack och lov i alla fall inte ut så med det är ändå föga betryggande, med tanke på den uppenbart dåliga kunskapen Lennart tycks besitta inom detta område som han ändå väljer att uttala sig om!

Jag tycker det är fantastiskt att media väljer att hylla en så stor världsartist som Whitney Houston för hennes sång- och skådespelarinsatser genom åren. Allt annat hade varit i det närmaste tjänstefel, då det ligger i allmänhetens intresse att få veta mer om vad som skedde Whitney och runt hennes tragiska död! Jag tycker också att det är fint att alla vi som någon gång blivit berörda av Whitney´s röst eller de filmer hon har deltagit i, får möjlighet att hylla henne för det hon givit av sig själv och för att ha delat med sig av sin fantastiska begåvning! Jag tycker det är tragiskt att gamla gubbar som Lennart både tycker sig ha rätten att tala om vem vi ska sörja eller hylla, eller ej och det är minst lika tragiskt att en person med ett politiskt uppdrag har en så fruktansvärd människosyn som han tycks ha!

Jag tror att de allra flesta av oss har en anhörig, släkting, familjemedlem, vän eller kollega med ett missbruk av något slag och jag tror inte någon av oss anser att Lennart har ett högre människovärde än vår anhöriga med missbruksproblem! Kanske är det så att människor med så människofientliga åsikter som Lennart är mer skadliga för vårt samhälle än våra anhöriga?

Mina tidigare inlägg om Whitney:

En stjärna har slocknat

Hyckleri i Sociala medier

Uppdaterat:

Inte nog med att Lennart uppenbarligen har en rätt taskig människosyn, han gillar envägskommunikation också. Han har ingen kommentar på det aktuella inlägget om Whitney, trots att i alla fall jag har sänt en kommentar där jag förklarar varför jag inte håller med honom och även en trackbacklänk till mitt inlägg. Lennart har uppdaterat sin blogg efter att jag lämnat trackback och länkat. Vi får hoppas att han inte fungerar på samma sätt i politiken och tycker att det räcker med att säga sin åsikt och sedan struntar i vad någon annan har att säga…

Uppdatering 2: Det finns visst fler än jag som har reagerat på Lennart´s människosyn: En skrämmande människosyn

Läs även andra bloggares åsikter om whitney houston, bobby brown, bobbi kristina, missbruk, lennart holmlund, socialdemokrat, politik, kommunalråd, umeå, kritik, media, anhörig, beroende, beroendesjukdom, whitney dead,

Att förstöra en bra story

Publicerat 11 januari, 2012 av Fatou Lusi

Boken Hinsehäxan av Lillemor Östlin har filmatiserats. Jag är övertygad om att jag och många andra runt om i vårt land, satt bänkade framför TV´n på Måndag- och Tisdag kväll inför att man skulle sända filmatiseringen av Hinsehäxan. För att inta tala om alla som sitter på olika anstalter runt om i Sverige. Jag är också övertygad om att vi var nästa lika många som blev djupt besvikna i går kväll efter att del två, som var sista delen, hade sänts!

Hur man kan förstöra en så intressant historia med en så usel film övergår mitt förstånd. Det har sänts många program i Radio, TV och tidningar om Lillemor Östlin´s liv och eftersom grundhistorien är intressant för oss som är intresserade av kriminalliv, människor, orsaker och konsekvenser, så borde det inte vara så svårt att göra bra program med detta som grundtema. Men i det här fallet har man verkligen misslyckats totalt!

Filmen som är i två delar på vardera en och en halv timme, är långtråkig, skådespelarna kassa (förutom hon som spelar Lillemor, då) och historien griper aldrig tag på riktigt. Det blir lite som att berätta en väldigt lång historia, under en väldigt kort tid, men fylla den med extremt lite innehåll.

Jag har alltid sett Lillemor som en väldigt karismatisk och stark kvinna, men jag tycker inte att man lyckas alls med den gestaltningen. Hennes driv kommer i och för sig fram till viss del, men det räcker inte så långt. Det som gav något plus överhuvudtaget är nostalgin från 60- och 70-talet, som filmen utspelar sig under. Det var ett lite kärt återseende, även om jag inte minns att det var fullt så trist som det framstår i filmen. (Nåja, 60-talet minns jag inte alls, eftersom jag inte ens var född då.) Om du ändå vill se den, så kan du göra det här:

Hinsehäxan Del: 1

Hinsehäxan Del: 2

Jag kan tyvärr bara ge filmen en enda etta av fem, hur gärna jag än skulle vilja ge den mer, för själva grundstoryn. Men jag tipsar mycket hellre om boken, då den är väldigt intressant ur många perspektiv. Det är en verklig förlust att man lyckades förstöra en så pass bra story med en så kass film!

Läs även andra bloggares åsikter om kriminell, kriminalitet, anhörig, anhörig till kriminell, hinsehäxan, filmatisering, svt, film, recension, lillemor östlin,

Fatou.se

Etikettarkiv: Anhörig