Etikettarkiv: anhöriga

Ett TV program som smärtar och glädjer på samma gång

Publicerat av
1

olburk-i-naturen1Det är inte ofta jag tittar på TV och när det händer är det oftast debattprogram. Ibland kollar jag på Play när jag själv har tid, om det är något program jag blir nyfiken på som redan sänts. Serier är ännu mindre ”min grej”. Jag tycker de flesta serier är rätt trista och även om jag ibland följer några avsnitt, så tappar jag oftast intresset efter ett tag. Men just nu finns det en serie som jag i alla fall ser de flesta avsnitt av och det är Nybyggarna som sänds på Kanal 5.

Jag vet att serien har fått kritik och jag förstår poängen med den och till viss del kan jag även instämma i kritiken, men samtidigt känner jag att den faktiskt ger en hel del inblick i trasiga människors liv och därmed också ger en viss förståelse för att människor hamnar i situationer som de gör och att de sedan blir kvar där under en väldigt lång tid. Jag tycker också att det är bra att man tillsammans med kunnig personal får möjlighet att starta ett nytt liv utan den hopplöshet, förnedring som ett långvarigt missbruk och lång hemlöshet innebär.

Igår såg jag programmet med Anders. Anders som förlorat all självkänsla. Som inte tyckte att han hade något värde och som inte riktigt kunde tro på det beröm han fick för att han tapetserat ett rum bra. Anders som inte haft ett hem på 20 år och som levt i en husvagnspark utan vatten och el, när han inte suttit inne.

Anders som bar på skuld och skam för att han inte varit en bra far till sina barn eller förmått upprätthålla en relation till dem. Hans barn som man inte fick se i bild, men som jublade över det där samtalet han äntligen ringde. En dotter som säkert i sin tur bär på stora sår för att hon har växt upp utan en närvarande far.

All denna skuld, skam, förnedring och ett helt liv i ovärdighet. Alla trasiga familjer, alla barn som inte kan växa upp med så mycket trygghet som ett barn behöver.

Två av de tidigare deltagarna som var med förra säsongen, har jag träffat på tunnelbanan. Det var uppenbart att de inte var kvar på Basta, där programmet spelats in, utan återvänt till ett liv i missbruk och uppenbarligen en hel del misär. Det gjorde ont i mitt hjärta att se de båda vid två olika tillfällen. Särskilt kvinnan gjorde extra ont att se då det var uppenbart att hon var väldigt djupt inne i sitt missbruk och troligen i hemlöshet igen.

Jag tänker på hur mycket sorg och smärta ett missbruk drar ned så många människor i. Då menar jag inte bara de som missbrukar, utan även dess anhöriga. Det är en djup sorg att bevittna. Jag känner inte ”Den arga snickaren” Anders personligen, men av det jag sett av honom i TV-programmen så är jag övertygad om att han gör sitt allra bästa och är ytterst engagerad i sitt projekt för att kunna få människor på fötter igen och ge dem en ny chans. Ibland kan jag uppleva att han är något naiv, men framför allt glädjer det mig att se hans entusiasm och sin till synes uppriktiga tro på människor han möter. Även om program som Nybyggarna tenderar att bli lite socialporr, så kan jag ändå tycka att det är till största delen en positiv inlaga i samhällsdebatten och ett glädjande program.

briisa gubbar1Briisa, den organisation som min mamma har startat upp med en väninna och som vänder sig till kvinnor och barn i dysfunktionella familjer är en viktig organisation där jag gärna lägger kraft och energi för att stötta. Följ gärna bloggen också som är en blandning av beskrivning av vad som fått initiativtagarna att starta organisationen, med en beskrivning av hur arbetet utvecklas och personliga berättelser och samhällsdebatten. Briisa finns självklart på Facebook också.

Som anhörig kan jag särskilt se behovet av att det finns hjälp och stöd när livet väl rasar ihop. Hur viktigt det är med vård och tillfrisknande för både den beroende och dess anhöriga, för man får inte glömma att de flesta nära anhöriga också vi utvecklar beroenden, ofta omnämnt som medberoende. För barn till missbrukare är det särskilt viktigt att få stöd när man lever eller har levt i en dysfunktionell familj, för att inte föra dessa dysfunktionella mönster vidare till nästa generation. Allt handlar i slutänden om att leva ett liv där vi kan respektera oss själva, älska oss själva och våra närstående. Det handlar om att kunna leva ett liv utan skam, skuld och sorg. Det handlar om att leva sitt liv med värdighet, med medmänsklighet och att känna att vi har ett människovärde som är lika stort som någon annans människovärde.

Om du har sett nybyggarna, vad tycker du om programmet? 

bloglovin

Att bli fråntagen rätten att bestämma över sitt eget liv

Publicerat av
10

alice babsJag kan inte påstå att hon har gjort någon stor inverkan på mitt eget liv, men jag har ju hört om henne sedan barnsben och jag är övertygad om att mina mor- och farföräldrar nynnat en hel del på hennes sånger och själv känner jag igen både en och annan. Men egentligen handlar inte det här inlägget om Alice Babs själv, utan jag ser henne som ett exempel på när människor blir överkörda för att man blir äldre eller på annat sätt är oförmögen att bestämma över sitt eget liv.

Sedan en tid tillbaka har jag läst på många bloggar och följt debatten om Alice Babs liv idag. Enligt många så hävdar Alice själv att hon inte har någon kontroll över sitt eget liv och hindras från att hålla kontakt med sina vänner. Sedan publicerades DENNA artikel och DENNA bland andra, där man får en helt annan syn på saken. Sedan såg jag det här klippet som visades i September 2012:

Ja, det är förstås alltid svårt att avgöra något i en persons liv, när man inte känner henne eller honom i fråga. Gör Alice´s barn detta för hennes eget bästa, eller blir Alice överkörd och saknar rätt att bestämma över sitt eget liv? Det är det som är frågan.

Sedan fick jag höra detta ljudklipp, där Alice själv uppges berätta om sin situation:

Jag läste också DENNA överklagan som Alice ska ha dikterat, men fått hjälp att skriva ned. Någon av Alice Babs vänner har också skrivit ett ÖPPET BREV till äldrevårdsminister Maria Larsson.

Jag känner inte Alice och jag kan inte så mycket om demens, men jag tycker ändå att det är märkligt att en person som är så pass verbal och kan uttrycka sig så väl, helt anses sakna kapacitet att bestämma ens de enklaste sakerna i sitt liv, så som vilka personer hon vill träffa, ringa till och hålla kontakten med.

Om det är så att dessa vänner inte skadar henne på något sätt, så kan jag verkligen inte förstå hur man kan köra över hennes vilja att träffa dem och hålla kontakten med dem. Om det är så att hon blir så trött av besökare, som dottern och andra hävdar, varför fortsätter då Alice att strida för att få träffa dem, om hon egentligen inte orkar? Ja, frågorna är många, men jag tror de flesta av oss blir skrämda och oroliga över vår egen ålderdom eller våra anhörigas ålderdom, när vi läser om fall som detta.

Det är en tragedi när en människa säger att hon känner sig som levande begravd.

Hur man än vänder och vrider på det, så är det en oerhört stor tragedi för alla inblandade och jag hoppas det går att finna en lösning för att Alice ska få fler fina år.

Vad tänker du när du läser detta?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hemligheter som lyfts upp till ytan…

Publicerat av
31

Jag tror att de flesta familjer har någon form av ”familjehemlighet”. De kan ha olika typer av karaktär och innebörd, men de flesta familjer bär på någon form av hemlighet som man inte gärna pratar om.

På så vis skiljer sig inte vår familj från andra. Det som skiljer sig är att vår ”hemlighet” kanske varit något större.

Hur motsägelsefullt det än kan låta, så tror jag inte på familjehemligheter. Jag tror att de flesta familjehemligheter handlar om sorg, misslyckande och en tragedi i bakgrunden, oavsett vad hemligheten handlar om. Att bli skadad, oavsett om du är ansvarig för det själv eller inte, kräver bearbetning och att våga ta upp det till ytan.

Att öppna upp en hemlighet har ofta en läkande process i sig. Att lätta på ”locket” är ett sätt att bearbeta något som berört en väldigt starkt.

Jag är där nu.

Efter att ha burit på en familjehemlighet i några år och efter att ha haft en annan blogg helt anonymt, har vi nu efter lång tid, tillsammans med mina familjemedlemmar bestämt oss för att vi inte vill ha kvar den här hemligheten längre. Vi vill ge andra i samma eller liknande situation möjligheten att prata öppet om sin egen situation och att komma till insikt om att de inte är ensamma.

Under mina år med min anonyma blogg har jag kommit i kontakt med så väldigt många i samma situation som mig, eller liknande och det har mer och mer gått upp för mig hur många vi är, hur tabubelagt detta ämne är och vilket stort behov en massa barn och vuxna har att kunna dela med sig av sin situation och sin historia, utan att våga, utan att klara av det.

Bland de flesta som står mig nära har jag valt att vara ganska öppen från början, men det finns många, många personer i min vardag som jag inte har klarat av att prata med på ett öppet sätt om den ryggsäck jag bär/burit de senaste åren.

Det finns ju inget som säger att man måste berätta allt som händer i ens liv. Jag tycker att jag genom åren försökt vara väldigt öppen i min blogg och i min omgivning på många sätt och ”bjuda på mig själv”. Det är inte ens något som ”tar emot” eftersom jag är en ganska öppen person och min familj är rätt öppna av oss naturligt.

Men just den här hemligheten, som i början kändes så självklar att behålla hemlig, har mer och mer blivit en börda för mig personligen. Jag har känt mig mindre uppriktig när jag inte delat med mig. Särskilt när jag kom till insikt om hur många det är som bär på samma typ av hemlighet som mig och all den respons jag fått från andra i samma eller liknande situation som mig.

Jag skrev ett inlägg om hur vi i familjen igår, tillsammans med vänner hade en form av releasefest här hemma och en överraskning till min mamma. Release var det på många sätt. Det är nämligen så att min mamma så sent som för sex dagar sedan blev villkorligt frigiven från ett långt fängelsestraff. Det har varit vår familjehemlighet.

Stängslet utanför anstalten Hinseberg som jag tagit vid ett av mina besök hos min mamma

Det här är ett beslut som vuxit fram under en längre period och inget som vi kommit fram till nu. För ett kort tag sedan bestämde jag mig för att dela med mig av mina erfarenheter på ett bredare plan och börja föreläsa i ämnet som anhörig till frihetsberövad/kriminell.

I samma veva framkom det att en bok som min mamma och flera andra intagna på anstalter runt om i Sverige medverkat i skulle gå i nytryck i inbunden upplaga genom ett nytt förlag: Sivart Förlag, då den fått många efterfrågningar.

Min mamma har skrivit förordet till boken och även en varsin text till mig och min bror. Hon har också målat flera av teckningarna i boken och det finns även teckningar från min son till min mamma som han skickat till henne medan hon suttit frihetsberövad.

Boken i sig är så oerhört viktig. Den är smärtsam och kärleksfull, poetisk och enkel, allt i en salig blandning av brev, dikter, ord och kärleksförklaringar, önskan om förlåtelse och även humor från intagna till deras små eller vuxna barn och andra anhöriga.

I morgon bitti kommer tv4 ´s Nyheterna att ta upp ämnet med relationen mellan frihetsberövade och anhöriga och bland annat jag och min mamma kommer att medverka i det. Huvudpunkten är alltså boken: Som en blomma på månen.

Min anonyma blogg tillsammans med min mamma finner du här: Någons mamma – Någons dotter

Min mammas egen blogg: Britta ´s Blogg

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

Brygganarbetar i första hand för barn till frihetsberövade föräldrar. De arbetar utifrån FN ´s barnkonvention om barns rättigheter

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Anhöriga ska bestämma straffet?

Publicerat av
12

Diskussionen om anhörigas möjlighet att påverka en dom är uppe i debatt igen. Jag vet att jag deltagit   i diskussioner runt detta tidigare.

Rent känslomässigt så känner väl jag, liksom de flesta att det är klart att anhöriga till brottsoffer ska få vara med och föra fram sin talan, då det är något som påverkat dem i allra högsta grad och kommer att göra det resten av sina liv. Rent rättssäkert tycker jag inte alls att anhöriga ska få vara med och utdöma straff.

Jag tycker att Thomas Bodström beskriver det bra.

Även advokatsamfundet är kritiska till förslaget.

De starkaste skälen till att anhöriga inte borde få vara med och diskutera strafftider och möjlighet till tidsbegränsat straff anser jag är att då kan det i stället komma att handla om de anhörigas möjlighet att uttrycka sig, i stället för att fokusera på vad personen faktiskt begått för brott.

Jag ser direkt faran med att de offer som har anhöriga som kan uttrycka sig väl, får gärningsmännen hårdare straff. Vad händer till exempel om en hemlös, vars anhöriga inte har någon kontakt med personen i fråga? Ska den brottslingen få ett lägre straff då, än en person som kanske har en nära anhörig som är juridiskt kunnig och också duktig på att uttrycka sig? Då ska vi alltså börja sätta folk i klasser och värdera vissa mer än andra?

Jag tycker att det ska vara en domstol som dömer personen och avgör straffsatsen.

Samtidigt så finns det naturligtvis skäl till att den anhöriga ska ha möjlighet att bemöta den som begått brottet och få säga sin mening. Dels för att kunna bearbeta sorgen och gå vidare i sorgeprocessen. Men också för att ställa eventuella frågor eller helt enkelt beskriva vad det har fått för konsekvenser för den anhöriga. Jag tror också det kan ha sin poäng för den som har begått brottet att bli konfronterad med just de anhöriga.

Däremot så tror jag, som sagt var, att man ska låta domstolarna fortsätta döma.

Rosa har också skrivit om det tidigare, men är av en annan åsikt.

Vad tycker du?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Svensk Maffia

Publicerat av
3

Jag har precis läst ut boken Svensk Maffia, skriven av journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson och utgiven på Norstedts Förlags AB 2007.

Jag måste säga att jag tycker att boken speglar en trovärdig verklighet för de gäng man tar upp i boken. Den är skriven på ett intressant sätt utan att försköna brottslighet eller heller för den delen sticka under stolen med vad ett våldsamt samhälle faktiskt ställer till med. Naturligtvis är det helt omöjligt för oss ”vanliga” människor att kontrollera sanningshalten i boken, men jag tycker att författarna försökt spegla så många delar som möjligt.

Man har intervjuat poliser, åklagare, kriminella ledare, avhoppare och anhöriga. Det blir trots allt ett ganska brett spektra och bidrar förhoppningsvis till riktigheten i de uppgifter man lämnar. Jag tycker att boken är välskriven och att man berättar på ett intressant, närgånget och upplysande vis. Det som förvånade mig lite är att många brott som funnits med i media där man bara fått läsa att man gripit en rånare eller att ett mord har begåtts, men att man inte fått veta mer om, i boken pekas en hel del gängmedlemmar ut för dessa brott och det är intressant att veta att det man genom media har uppfattat som en enskild kriminell handling, visar sig vara en liten del av en större uppgörelse mellan olika gäng.

Någon som kanske inte helt otippat framkommer genom boken, men som förstärker de tankar jag har haft runt organiserade gäng, är att det förefaller mycket vanligt att det i grund och botten är ganska vilsna, sökande små pojkar som vill något mer, eller som helt enkelt har en önskan om att vara en del av en gemenskap. En gemenskap de inte lyckats ta sig i, på ett sätt som många av oss tar oss in i samhället. Detta utanförskap, eller snarare känslan av utanförskap blandas mycket med en känsla av att inte vara som ”alla andra”. Att få vara en unik människa, att få vara ”någon”. På det sättet är det inte svårt att förstå varför nyrekryteringen av ungdomar som gängmedlemmar är så enkel och så utbredd. Alla vill vi känna känslan av att vara någon, att vara betydelsefull för någon annan, att få vara en del av ett kontaktnät där man tar hand om varandra, känner gemenskap och känner ett egenvärde.

Jag tycker att det är ett samhällsmisslyckande när vi har en massa ungdomar som inte lyckas hitta denna känsla i vårt samhälle och därför letar sig ut till, eller blir uppletade och rekryterade av gäng.

Lite ironiskt är det därför att många av de intervjuade medlemmarna som hoppat av de olika gängen beskriver hur det var just denna känsla av gemenskap och ”brotherhood”-känsla som lockade dem till gängen, men att det också var avsaknaden av detsamma som fick dem att hoppa av. Många är de som anser sig lite lurade för att man menar att den där gemensamheten inte alls existerade i deras gäng, utan att det bara var en illusion som inte var en verklig del av deras gäng.

Många av gängmedlemmarna är unga förortskillar som önskar något mer av livet. Som ung är det lätt att uppleva sig själv som odödlig och att man kan ”göra vad man vill” då ändå ingen kan stoppa en. Jag önskar dessa ungdomar ägnade några minuter åt statistik för deras egen framtid. Dödligheten för dessa gängmedlemmar förefaller nämligen att vara extremt hög, när man läser denna bok!!

Jag önskar att dessa killar inte kände sådant förakt för livet, utan använde all sin kreativitet (som de uppenbarligen besitter) till att göra något bra med sina liv. Ett liv där de kunde få avnjuta en annan sorts respekt, ett liv där de fick möjlighet att vara någon som inte är föraktad av samhället och framför allt önskar jag att de kunde få ta del av en himla massa ödmjukhet och kärlek, för det gör oss trots allt till lyckligare människor!

Helt klart är att de inte är några duvungar, utan de har en hel del på sitt samvete, jag kan ändå inte låta bli att undra, när jag läser boken, om man verkligen inte kunnat göra något för att stoppa utvecklingen hos dessa ungdomar INNAN det gått så långt? Riktade insatser i förorten INNAN man går med i gäng och påbörjar en kriminell bana.

Boken är intressant och välskriven och jag rekommenderar den varmt.

Boken får fyra ”tonårsmorsor” av fem möjliga!

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Jakten på Kriminella gäng del: 1

Jakten på Kriminella gäng del: 2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,