Mindre stolthet med Blackface i Pride

IMG_11071-1024x768Det här med Blackface, svarta nidbilder och andra typer av kränkningar mot svarta människor är en debatt som gått het i media under en period. Kanske kan någon få uppfattningen av att fler människor börjat beté sig respektlöst och diskriminerar svarta. Jag tror däremot inte att det är så. Tvärt om tror jag att medvetenheten blir större och bredare och att fler blir medvetna om just den strukturella rasismen och därmed också börjar agera med mer respekt.

Gamla invanda vanor börjar komma upp till ytan och många av oss börjar att rannsaka oss själva för att försöka komma till insikt om vilka strukturer vi själva är med och bidrar till att de stannar kvar.

Varför jag tror att detta har uppmärksammats mer i media är just för att vi får en ökad medvetenhet, men också för att många svarta som är födda i och uppväxta i Sverige har börjat sätta ned foten och tala om hur de upplever den strukturella rasismen i vårt land. Tyvärr kan jag personligen känna att många av dessa har svårt att få gehör för sina upplevelser och att i vissa fall utsätts för ytterligare kränkningar då det finns de som talar om att de ”överdriver” eller är ”överkänsliga” eller ”lättkränkta” eller till och med ”extrema”. Däri ligger min egen ilska till viss del i en del av dessa debatter. Det är det jag anser vara tolkningsföreträde.

Jag tror också att det är just den strukturella rasismen mot svarta som gör att förståelsen för hur man upplever dessa nidbilder, möts med oförstående och ignorans.

Jag tycker att det är svårt att förstå att vi oftast har väldigt lätt att förstå att de som utsätts för mobbning, de som utsätts för homofobi, de som utsätts för kvinnoförnedrande budskap, bör få tolkningsföreträde för sina upplevelser och att de i många fall också får det, för att det är lätt att förstå och ta till sig att det som de upplever faktiskt känns kränkande. Samtidigt tycker jag att icke-vita i vårt samhälle oftast inte anses behöva detta tolkningsföreträde. Att man kräver att bli behandlad med medmänsklighet och att de mänskliga rättigheterna ska gälla alla människor, tycks i många fall inte lika självklart. Där tycker jag att debatten runt Stina Wirsén varit uppenbar och även den del som gjort mig mest illa berörd.

Jag tror inte att det är en tillfällighet att de som tycks haft lättast att förstå debatterna som många svarta har drivit under det drygt senaste året och på vilket sätt dessa rasistiska nidbilder kränker svarta människor, är just föräldrar till afrosvenska barn. Det är i alla fall så jag uppfattat det och för mig personligen har det också varit en ögonöppnare. När man är vit förälder till afrosvenska barn, så är det lättare att ta kränkningar mot svarta personligt eftersom ens barn är det bästa vi har. Jag tar mycket mer illa upp när mina barn blir kränkta än när jag själv blir det. Jag tror att det handlar om att man då står så nära personen att man på allvar kan sätta sig in i den personens upplevelser, eller till och med själv ta det personligt. Barnen är ju en del av en själv.

Det innebär självklart inte att alla svarta eller alla föräldrar till afrosvenska barn håller med i dessa frågor, men jag upplever att en övervägande del kommit till insikt om dessa frågor i och med debatten och i många fall instämmer i kritiken mot Blackface och andra rasistiska nidbilder.

Att hävda att man är ”antirasist” samtidigt som man hävdar sig ha rätt att använda ”N-ordet” blir liksom… fel!

Som jag ser det så behövs ALLA människor i den antirasistiska kampen, kampen att upplysa, att ha nolltolerans mot rasism, att bemöta rasistiska uttalanden, att konfrontera falsk rasistisk information. På samma sätt som alla behövs i kampen mot homofobin, mot kränkande strukturer mot kvinnor etc. MEN när man för en kamp där man själv inte personligen utsatt, tror jag att det är extra viktigt att vara lyhörd just för de som enligt mig bör ha tolkningsföreträde i de aktuella frågorna. Jag kan till exempel INTE tala om vad som kan upplevas som kränkande i homofoba frågor. Visst, det mest uppenbara kan vem som helst lista ut, men det som sitter i strukturer som är så invanda att man knappt reagerar över dem längre, där kan inte jag tala om vad som är okej eller inte. Däremot kan jag lyssna på de som drabbas av det och stötta dem i deras kamp mot homofobin. För mig är det just det som tolkningsföreträde handlar om!!

blackface prideBilden är en print screen från DENNA sida.

Förra veckan var det Berns som blev kritiserade för att använda ett Blackface i sin 150-års Jubileum-föreställning, nu är det Pride som haft ett Blackface (som skulle föreställa en Somalisk pirat) i sin Prideparad. Det har tydligen skett även tidigare år, men nu när debatten varit mer aktuell, så har det fått ett större medialt utrymme.

paraden1-1024x988Jag har alltid blivit beklämd då en utsatt grupp ställer sig mot en annan. När det gäller Pride och Blackface, så känner jag att det är särskilt ledsamt och beklämmande, då jag vet att många svarta vänner som har ursprung från länder där homosexualitet inte bara är förbjudet enligt lag, men där också homofobin är stark och i vissa fall till och med har dödsstraff i straffskalan och att de först nu börjat ”komma ut” här i Sverige som blivit en frizon.

Många är även öppna i HBTQ-sammanhang, men inte i sina övriga sociala nätverk. Därför känns det särskilt beklämmande att Pride upplåter sitt vackra, färgglada, sprudlande, glädjande och folkrika parad, till att låta människor uppträda som Blackface som är ett gammalt, rasistikt uttryck mot svarta människor. Jag är glad att det nu har anmälts av Afrosvenskarnas riksförbund och fått en del uppmärksamhet, då jag hoppas att all denna uppmärksamhet ska göra människor än mer medvetna och ödmjuka inför sina medmänniskor.

En Facebookgrupp har startat mot Blackface i Prideparaden HÄR!

rainbowballons-1024x460Fotnot: Förutom bilden med det svarta Blackface, som alltså är en print screen, så är de övriga bilderna i inlägget från 2012 års Prideparad.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Systerns blogg ger en ny dimention av fallet


Jag tror knappast någon missat Uppdrag Gransknings program om Thomas och Jennie, eller debatten som följt på programmet. Kortfattat blev de anmälda av Jennie ´s syster till socialtjänsten, som kände oro för parets döttrar. Barnen blev omgående omhändertagna enligt LVU (Lagen om Vård av Unga) och sedan började en process där föräldrarna till slut blev helt friade från alla misstankar.

Jag tror de flesta som sett hela programmet, haft svårt att hålla tårarna tillbaka och jag är säker på att de flesta av oss inte kan förstå, men lätt föreställa oss hur smärtsam denna resa varit för familjen. Att bli falskt/oskyldigt anklagad och misstänkt för sexuella övergrepp på sina barn, måste vara bland det värsta vi som föräldrar kan tänka oss!!

Samtidigt. Med barnens bästa som utgångspunkt, hur hade vi reagerat om vi fått denna berättelse serverad, med det faktum att barnen HADE blivit utsatta för sexuella övergrepp? De flesta av oss hade antagligen varit väldigt glada och nöjda över att socialtjänsten hade reagerat och agerat så snabbt och kraftfullt vid misstanke om att barnen for illa. Jag kan förstå att man utifrån socialtjänstens roll har ett svårt uppdrag. När man ingriper och någon blir frikänd, så får man kritik för att man ingripit. När man inte ingriper så får man kritik om det visar sig att barn har farit illa. Man kan ju misstänka, eller känna på sig, men att VETA om ett barn far illa eller ej, är ju inte alltid helt uppenbart.

Det läggs relativt mycket fokus i programmet att det här handlar om en kärnfamilj, som bor i ett tryggt bostadsområde med nära kontakt med grannarna. Att de inte haft kontakt med socialtjänsten tidigare, att de är en väl fungerande och trygg familj. Samtidigt ska man komma ihåg att det idag finns många vuxna som blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn, som växte upp under till synes trygga förhållanden i välfungerande familjer. Det måste inte vara en utslagen eller uppseendeväckande familj för att barn ska bli utsatta för sexuella övergrepp. Det är viktigt att komma ihåg.

Igår visades programmet Debatt som också handlade om familjens upplevelser. Tyvärr hittar jag inte längre programmet i sin helhet, men här finns ett urklipp:

(Korrigering: Nu finns programmet i sin helhet. Se det HÄR!)

Trots att jag känner stor förståelse för att myndigheterna agerade på det sätt de gjorde, med undantag från att jag tycker de agerade lite väl snabbt och borde ha påbörjat utredningen innan man omhändertog barnen, så tycker jag att Renate Almén, som deltog i programmet via länk och som är ordförande för individ- och familjeomsorgsnämnden, gjorde ett katastrofalt framträdande i TV ´s Debatt. Programledaren Belinda Olsson ger många tillfällen och uppmuntrar till att Renate bör be om ursäkt å kommunens vägnar till familjen för det de tvingats gå igenom. Vilket Renate med all önskvärd tydlighet vägrar att göra. När Belinda slutligen ställer den direkta frågan om hon vill ta tillfället i akt och be om ursäkt, svarar hon i stället: ”Ska vi be om ursäkt för att vi följer lagstiftningen?”

Renate Almén, ordförande individ- och familjeomsorgsnämnden

Naturligtvis är det inte för att de följer lagstiftningen de ska be om ursäkt, men vanligt sunt förnuft säger mig att de borde be om ursäkt för vad de tvingats gå igenom. De bör också be om ursäkt för att de gjort en felbedömning, då föräldrarna nu är friade i alla rättsliga instanser. Renates medverkan i gårdagens program, var inte till hennes fördel, tycker jag. Den största dundertabben tycker jag trots allt att hon gjorde när Jennie (mamman) tyckte att det var hemskt det som barnen blivit utsatta för och hamnat i kläm. Detta kunde Renate inte alls förstå, då hon inte ansåg att barnen kommit i kläm.

SJÄLVKLART är det en chockartad upplevelse för två barn, tre och sex år gamla att hämtas av främlingar på dagis, bli bortförd till en främmande familj och inte ha kontakt med sina egna föräldrar på 68 dagar. Jag kan förstå att man ibland inte har något val och att det här kan vara den enda vägen att gå, men kom inte och säg att det är något som inte påverkar barnen negativt. Det skulle förvåna mig om inte familjen behöver ett stort stöd efter en sådan här händelse, kanske en samtalskontakt, kanske en professionell psykolog, eller en socialtjänsteman som kan erbjuda ett stöd för familjen, eller kanske en familjeterapeut. Någon form av stöd är jag dock säker på att en familj som genomgått detta är i behov av och då menar jag oavsett om ett sexuellt övergrepp har skett eller ej (om det har skett så bör kanske stödet se annorlunda ut och inte med utgång att kanske sammanföra familjen igen). På sin hemsida så ber Sandvikens Kommun om ursäkt, men i TV väljer man alltså att inte göra det!

Men att man menar att barnen inte har hamnat i kläm av det inträffade tycker jag är fruktansvärt och ytterligare ett bevis på att man talar om barnets bästa, men faktiskt inte har förmågan att se vad som är barnets bästa!

Sedan kan jag inte låta bli att fundera över Jennie ´s (mammans) syster som gjorde den här anmälan och som har fullt stöd av en annan syster i sitt agerande. Jag läser den blogg som den ena systern skriver och ett inlägg som förklarar hur hon ser på hela saken, gör att det helt plötsligt inte känns lika lätt eller självklart. En del annan fakta kommer också fram från domen, som jag inte tycker har framgått i Uppdrag Granskning eller Debatt.

När jag läser det hela kan jag inte tycka annat än att systern/systrarna gjort helt rätt. Med det inte sagt att jag tror att Thomas och Jennie är skyldiga till sexuella övergrepp, men jag tycker det är rätt att göra en anmälan när man uppfattat det som systrarna har gjort och man känner oro för ett eller flera barn. Sedan är det utredande myndigheters sak att utreda vad som verkligen har skett. I detta fall polis, åklagare, domstol och socialtjänst etc.

På sätt och vis kan man sammanfatta det hela med att i princip har alla gjort ”rätt” och ändå har en familj råkat så himla illa ut, vilket är en enorm tragedi i sig. Men i hela debatten tycker jag att man återigen glömmer det viktigaste: nämligen barnens perspektiv!

Hur skulle du själv göra om du uppfattat en situation så som Jennie ´s syster gjorde? Hur skulle du göra som socialsekreterare om du fick den här anmälan på ditt bord? Hur skulle du göra om du var Thomas och Jennie och fick dessa anklagelser riktade mot dig?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Gynnings och Birros avslut (?) i bloggvärlden

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg angående näthat och nätkärlek och uppmanade alla bloggare med positiva erfarenheter att skriva om det. Jag ville att vi tillsammans skulle lyfta fram det positiva med bloggandet, eftersom jag tycker att det överväger, samtidigt som jag tycker att det är det negativa, såsom till exempel näthatet, som får störst utrymme i media.

Det var en hel del bloggare som hängde på och skrev om just nätkärlek och om allt det positiva som bloggen gett dem. Jag la in de länkar i inlägget, som jag har uppmärksammat och blev så glad när jag läste de länkade inläggen. Jag är nu än mer övertygad om att nätkärleken vinner mångfaldigt över näthatet.

Men. Det betyder inte att jag tycker det är okej med näthat på något vis, eller försöker låtsas som att det inte finns. Även om jag tror att jag varit relativt förskonad, så har jag ändå blivit drabbad i perioder. För det mesta kan jag skaka av mig dessa hatkommentarer ganska lättvindigt. Jag skrattar ofta när jag läser kommentarer där man i stället för att hålla sig till sakfrågor kommer med personangrepp, eller helt enkelt skiter i vad sakfrågan handlar om och i stället bara handlar om att såra/skada mig.

Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det finns ett par händelser som gjort mig illa till mods och till och med sårad. Så pass illa till mods att jag faktiskt hade svårt att blogga under några dagar. Jag började fundera på om det var värt det? Om jag tyckte det var okej att ”bli utpekad” som en person som man kan håna. Jag började fundera på om jag ville fortsätta blogga.

Jag kom fram ganska snart till att det ville jag. Jag ville fortsätta blogga och jag vill absolut inte sluta för att det finns troll som gör allt för att få mig att känna mig illa till mods. Jag kom fram till att jag inte tyckte det var okej, men att det inte skulle få mig att ”tystna” för det.

Carolina Gynning, Marcus Birro med flera har kommit till andra slutsatser. Carolina Gynning överväger dessutom att anmäla en del kommentarer. Jag tycker det är rätt. Om man överträtt lagen så ska det naturligtvis anmälas, på samma sätt som brott utanför nätet anmäls. Problemet är snarast att det är väldigt svårt att anmäla. Jag har själv försökt, eftersom jag har en ”stalker” som skriver kommentarer lite då och då.

Kommentarerna handlar naturligtvis inte om att de skrivit ”du är dum”, utan jag har fått kommentarer som kränker både mig och barnen och när det kom till en viss gräns så bestämde jag mig för att göra en anmälan. Tyvärr så är det väldigt svårt att gå vidare med anmälningar av det som sker på nätet. Jag vet inte om det handlar om begränsade resurser eller okunskap?

Jag tycker det är synd att Birro och Carolina slutar blogga för det här. Samtidigt som jag har full förståelse för att de gör det. Allt har en gräns och jag tror att det bara är personen ifråga som kan avgöra när deras gräns är nådd. Den dagen jag finner olust varje gång jag ska logga in på min blogg, så kommer jag att sluta. Jag gissar att det är så Carolina och Birro känner. Ändå kan jag inte riktigt släppa den där känslan av att ”de låtit trollen vinna”. Men var och en måste som sagt avgöra var deras gränser går.

Däremot så har Carolina mitt fulla stöd i att anmäla de som stalkat henne! Jag hoppas också att man driver ärendet vidare, för det kan få betydelse för dessa trolls agerande i framtiden!

Jag anser att om man går ut med sina åsikter offentligt, så måste man vara beredd på att det finns de som inte håller med och som kommer att tala om det. Men att däremot använda sig av personangrepp, hot och allmänt hat, det ska inte vara okej. Någonstans!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intervju med Ludmilla vars dotter begick självmord

Jag har tidigare skrivit om Ludmilla vid många tillfällen. Hennes öde att mista sin dotter som valde att avsluta sitt liv, är min allra största skräck!! Jag kan faktiskt inte tänka mig ett värre scenario i mina värsta mardrömmar. Ludmilla lever i min värsta mardröm. En kvinna som på utsidan har ”allt”. Hon är välutbildad, både läkare och framgångsrik företagare och författare, hon reser mycket, har ett socialt rikt liv och allra viktigast: Hon har en familj som älskar varandra. Ändå skedde det som bara inte får ske. Läs Ludmillas egen berättelse om hur hon miste sin kloka, vackra dotter.

Hej Ludmilla! Du skriver på nätet och har varit med i flertalet uppmärksammade artiklar om att förlora sitt barn genom självmord. Berätta lite om vem du är.

Jag är en vanlig fyrabarnsmamma som i grunden har ett mycket bra liv. Jag är läkare och KBT-terapeut (Steg-1) men arbetar framför allt med mitt företag Linnéas Simskola som jag grundade när Linnéa var baby (1993). Jag arbetar som doktor/terapeut en dag i veckan ungefär. Det är ett upplägg som gör mig väldigt flexibel så jag har kunnat vara mycket med barnen.

Berätta lite om vad som hände när du förlorade din dotter Linneá.

Linnéa valde att ta sitt liv den 30 maj 2008 efter att hon hade fått en obevakad permission från Barn- och Ungdomspsykiatrin här i Uppsala. Tyvärr så hade de varken frågat eller informerat mig om att hon släpptes ut. Hon var ju inlagd på grund av att hon inte ville fylla 15 år vilket hon skulle ha gjort 8 dagar senare. Linnéa ställde sig framför ett tåg och dog omedelbart.

Vem var Linneá?

Linnéa var en underbar person. Detta är inte något som jag efterkonstruerar och inte något som jag bara säger för att jag är hennes mamma. Linnéa var speciell. Hon var ett speciellt väsen. Hon spred glädje och positivitet var hon än kom. Man tyckte om att vara i hennes närhet. Linnéa fick alla att känna sig speciella för henne. Jag kände att vi hade en mycket fin mor-dotter-relation. Vi pratade om allt, trodde jag i alla fall. Jag var otroligt stol över henne. Hon var också vacker, duktig på att skriva, spela piano, dansa magdans  och hade väldigt lätt för sig i skolan. Hon hade planer att bli läkare. Linnéa var ödmjuk samtidigt som hon hade bestämda åsikter om saker och ting. Hon var blyg som väldigt liten, men var en tjej som stod med båda fötterna på jorden, tog för sig och lyckades med allt hon gjorde. Hon kunde ha gjort precis vad som helst i sitt liv. Livet låg framför hennes fötter.

En förälder är beredd att göra allt för sina barn. I din blogg framgår tydligt att du verkligen har kämpat för Linneás välbefinnande när hon mådde dåligt. Men vad händer som förälder med en, när man inte känner att man räcker till?

Det är det absolut värsta som kan hända. Jag var otroligt orolig när hon låg inne på BUP, för att jag inte kände att jag nådde henne. Hon höll ofta mig på lite avstånd då. Ibland släppte hon in mig och jag fick krama henne, hon kröp in i min famn och vi pratade nästan som innan hon blev sjuk. Men så plötsligt hade jag passerat någon slags gräns igen och då blev det ett avstånd igen. Jag kände inte att vi stod på samma sida om problemet. Jag kämpade för att hon skulle leva och hon kämpade för att få dö. Hon vann. Jag känner mig fullständigt misslyckad som förälder ibland. De skuldkänslor som jag känner bryter ned mig i mina beståndsdelar av och till. För det mesta klarar jag av att hålla sorgen ”utanpå” och leva ”med” den i stället för mitt ”i” den strida strömmen…

Jag förstår att många känslor trängs i dig när du försöker bearbeta Linnea ´s bortgång. Känner du ilska för att Linneá bestämde sig för att ta sitt liv?

Jag har varit fruktansvärt arg på Linnéa. Att hon har tagit sitt liv har påverkat otroligt många människor. Ett självmord ger ringar på vattnet på ett sätt man inte kan förstå. Minst 200 personer beräknas bli direkt berörda av ett självmord. Linnéa som var ett sådant stort stöd för sina vänner som mådde dåligt gjorde det mycket svårt för dem när hon ”gav upp” själv. Linnéa har två familjer och  fem syskon som hon lämnar i total hopplöshet. Massor med vänner, vuxna och barn. Hon har berört så många, så många under sin livstid. Jag är också arg för att hon lämnade mig på det sätt hon gjorde. Hon var arg på mig när vi skildes åt. Hon var arg på mig i sitt avskedsbrev. Det är nog det allra tyngsta. Vi har en oskriven regel i vår familj att man aldrig skils som ovänner… Framför allt är jag bottenlöst ledsen. Vissa dagar känns det som en avgrund som öppnar sig och jag tumlar runt i ett mörker på ett sätt som gör att jag inte vet hur jag ska orka. Men så kommer jag upp på fötterna igen…. ett tag till.

Hur hanterar du sorgen?

Jag försöker bara överleva. Jag har skrivit mycket. Jag pratar öppet om det som har hänt. Jag märkte väldigt snabbt hur ovana vi människor är att hantera sorg. Särskilt när någon tar sitt liv. Självmord är fortfarande år 2009 tabubelagt. Om jag kan påverka något litet genom att vara öppen och sprida information om självmord så är inte Linnéas död helt förgäves. Det är det som driver mig och ger mig kraft. Att kunna göra nytta i all denna tragedi. Det gäller att hitta balansen mellan att sörja och gå vidare, och det är inte det lättaste.   Rent konkret så försöker jag med KBT-verktyg som Mindfulness och Acceptans ta mig genom det som är smärtsamt. Jag försöker aktivt att fylla mitt liv med saker ”efter Linnéa” så att inte livet har stannat upp den 30 maj 2008. Jag försöker också aktivt fokusera mer på det jag har, än det jag inte har. Men det går upp och ned. Jag träffar en mycket kompetent KBT-psykolog en gång i veckan. Jag har också en underbar man som stöttar mig otroligt mycket.

Linneá var självmordsbenägen innan den fruktansvärda dagen då hon genomförde det. Du visste det och skrev till och med in henne vid barnpsyk för att hon skulle få hjälp och tillsyn. På barnpsyk gav de henne permission, utan att meddela dig. Hur tänker du runt det idag?

Det är uppenbart att det har begåtts många fel under de två månaderna som Linnéa var inlagd. Vi har skickat in en  lång anmälan till Hälso och Sjukvårdens ansvarsnämnd. Dessutom har  sjukhuset själva skickat in en Lex Maria-anmälan som de är skyldiga att göra.  Det skulle förvåna mig mycket om det inte blev en hel del nedslag både  gällande enskilda personer och organisationen i stort.

Hur upplever du bemötandet från okända människor när du berättar att ditt barn tog sitt liv? Är det så tabubelagt som jag har en känsla av?

Ja, det är det. Men, i och med att jag skriver om det på bloggen och har gått ut öppet om det i tidningar och pratar om det på ett självklart sätt utan att skämmas så vågar folk vara mer öppna om det med mig. Det bästa är när de frågar det de undrar och även om det är ok att de frågar. Det var en vän som sa att hon plötsligt såg att Linnéa och jag var så lika i en situation. Hon hejdade sig snabbt och frågade hur det kändes när hon frågade. Jag uppskattade just den frågan. För mig är frågor och berättelser om Linnéa det enda som finns aktivt av Linnéa och därför gör det hennes minne levande när folk pratar med mig om det.

Vad betyder det för dig att skriva om allt som hänt runt Linneá?

Det är en viktig bearbetning för mig att skriva. Jag skriver även en bok om det som har hänt. Det ger också något som blir kvar efter Linnéa. Det lämnar liksom avtryck. Hennes minne hålls levande. Att dessutom ha möjlighet att påverka psykiatrin och sprida information om självmord och sorg känns väldigt viktigt.

Jag vet folk som har mått väldigt dåligt har avbrutit sina självmordstankar efter att ha läst din blogg. Så jag vet att din blogg är till hjälp för många som mår väldigt dåligt. Blir det ännu en drivkraft för dig i ditt skrivande?

Jag hade verkligen inte tänkt på den aspekten när jag började skriva, men jag har insett att det är så. Det gör ju att Linnéas död inte är förgäves. Man kan säga att hon har räddat många andra personers liv redan.

Vad vill du säga till personer som läser det här och som har tappat livslusten och överväger självmord?

Att jag skulle vilja att de läser min eller någon blogg som någon av de mammor som förlorat sitt barn i självmord så att de förstår att det inte är bättre att de försvinner. Det ger otroligt stort lidande för många, många människor i resten av deras liv. Tänk på syskonen som får genomleva detta helvete som en del i uppväxten… Vad som än har hänt så är det i förstört. Vad som än har hänt så är det inte försent. Det går alltid att vända en livskris. Det finns ett liv efter den perioden som varit mörk och tung. Man måste inse det, trots att det inte känns så. Det finns hjälp att få. Du måste vara ärlig med dina tankar och känslor, annars är det svårt för de som ska hjälpa att hjälpa på rätt sätt. Ta emot den hjälp du får.

Är det något mer som du vill lyfta fram i den här frågan?

Jag är väldigt glad att du vågar ta upp ämnet nu, liksom tidigare flera gånger på din blogg. Du har också varit modig att berätta om att du själv har haft självmordstankar när du var i tonåren och att du tog dig igenom det. Det tror jag ger mycket hopp till de med självmordstankar.

Tack så mycket Ludmilla, för att du valde att dela med dig av din erfarenhet och din sorg. Det krävs stort mod! TACK!!

Ludmillas Blogg finner du HÄR!

Några av de tidigare inläggen jag har bloggat om Ludmilla:

Tidigare i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,