Hur många män får en kvinna ha barn med?

Den klassiska filmen Tomten är far till alla barnen

Idag, år 2011 är det inte helt ovanligt att barn i samma familj inte har samma biologiska föräldrar. Det är inte längre skamfyllt eller ”fel” eller ”lösaktigt” att ha två barn med två olika män (jag utgår från kvinnor här).

Om en kvinna har två barn med två olika män så känns det inte som något banbrytande i dagens Sverige, direkt. Men sedan blir det klurigare. Om man kommer upp till tre, fyra eller till och med fem fäder, så stämplas gärna mamman som ”slampig”, ”oansvarig” eller helt enkelt ”lösaktig”.

Det är klart att varje separation eller skilsmässa med barn inblandade är någon form av ”misslyckande” på något sätt. Jag tror att de allra, allra flesta kvinnor, med några få undantag bär den där flickdrömmen om att träffa ”Mr Right”, skaffa barn och leva lyckliga i sin lilla kärnfamilj, resten av sina liv.

Men som vi vet så stämmer verkligheten sällan särskilt väl överens med drömmar och önskemål. Av olika skäl så funkar inte alla förhållanden i evigheter, tills döden skiljer dem åt.

Ibland kan det ske vid upprepade tillfällen. Det är dessutom ett känt fenomen att många kvinnor har förmågan att ”falla för fel män”. Om man då träffar en ny man och båda önskar barn tillsammans, så är det alltså okej en gång, men inte fler?

Jag känner till flera kvinnor som har barn med fler än två män och det ses inte som helt ”rumsrent”. Man skapar sig gärna en massa föreställningar om dessa kvinnor. Det som ändå förvånar mig är att flera av dessa kvinnor har barn med män, som i sin tur har barn med lika många kvinnor. Men det är HÄR jag måste höja på ögonbrynen för att jag aldrig någonsin hört ett ord om att dessa män är ansvarslösa, slampiga eller lösaktiga. Det mest intressanta i detta (i dagens jämställda samhälle) är att i de fall jag känner till, så är mammorna väldigt omsorgsfulla, engagerade och bra mödrar, medan flera (inte alla, förstås) av dessa fäder alltså inte är det. En del har ingen kontakt alls med sina barn, men flera har sporadisk kontakt några gånger per år, med sina barn. (Och nej, det handlar inte här om osämja mellan föräldrarna, som gör att de inte klarar av att upprätthålla en vettig relation för barnens skull).

Jag känner till och med till fäder som har sju, åtta, nio barn med lika många, eller nästan lika många kvinnor och som är förvånansvärt ointresserade av att upprätthålla en relation till sina barn och än mindre visa omsorg och ta hand om sina barn. Det underliga är att jag aldrig hört någon kritik mot dessa män! Men däremot många ironiska kommentarer, lyfta ögonbryn och sarkasm mot dessa mödrar, som har fler än två fäder till sina barn.

Anna Wahlgren är ett lysande exempel på att så snart man kritiserar hennes barnuppfostringsmetoder, kommer med antydningar på bloggar och andra forum om hur många män hon har barn med. Hade uppfostringsmetoderna (som jag för övrigt inte är särskilt insatt i, utan bara läst kritiken om och Anna ´s svar på den) varit bättre om alla barnen hade samma pappa, undrar jag då?

Jag har funderat på detta många gånger, under flera år, men nyligen läste jag en artikel med Ulrika Jonsson i just detta ämne:

Och redan när det visade sig att hon väntade fjärde barnet för tre år sedan, började de spydiga kommentarerna. Ulrika Jonsson beskriver hur de bara rann av henne, som vatten på en gås.

”Men idag, många grymma skämt och gliringar senare, frågar jag mig varför min familjesituation gett upphov till så mycket sarkasm. Trots allt finns det många män som skaffar barn med flera olika kvinnor, och anses vara kärleksfulla fäder. Jag sliter för att ge mina avkommor ett stabilt och kärleksfullt hem och blir baktalad, skriver Ulrika Jonsson idag i en artikel i tidningen Daily Mail.”

Det finns förstås fler exempel. Men som Ulrika säger i artikeln i Aftonbladet:

Som jämförelse nämner hon Rod Stewart och Clint Eastwood, som har vardera sju barn med fem olika kvinnor, och komikern Eddie Murphy, som har åtta barn med fyra olika kvinnor.

De nämns aldrig i samma nedsättande ordalag som använts om Ulrika Jonsson.

Feministen i mig kan inte förstå varför. Det är ytterst orättvist och ärligt talat sexistiskt. Varför väntas män så sin vildhavre men inte stanna kvar och ta hand om sin avkomma? Och varför förväntas alltid kvinnan ta det fulla ansvaret när ett förhållande havererar? skriver Ulrika Jonsson.

Det är precis det jag också reflekterat över.

Är det bättre att inte få bli född, för att mamman redan haft två partner som hon skaffat barn med, även om båda föräldrar vill skaffa ett barn till och har möjlighet att ge det kärlek, uppfostran och allt annat som ett barn kan tänkas ha behov av i livet, för att ”folk i allmänhet tycker det är en pappa för mycket?”

Frågan är vad som är bäst för ett barn i längden? Att ha en mamma som engagerar sig och ger sina barn massor av kärlek och tillfredsställer deras behov, eller en mamma som inte har fler än två pappor till sina barn?

En pappas engagemang är förstås väldigt viktig för ett barn, det kommer man ju inte undan med. Men varför ses det mer accepterat med en pappa med flera barn med flera olika kvinnor, som INTE är engagerad i sina barn, än en engagerad mamma, som har barn med fler än två män?

Sedan undrar jag: var går gränsen? Vid två eller tre pappor? Fyra? Fem?

 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,