Hönsmammor och curlingföräldrar

Jag och flickorna. De kan ha varit ca 4, 6 och 8 år ungefär, om jag inte minns helt fel?

Hönsmammor och curlingföräldrar verkar ofta stolta över att de är det. Jag ser inte det positiva i det hela. Jag tror att det är rätt naturligt att vi som föräldrar vill våra barns bästa och är oroliga för att de ska råka illa ut. Men därifrån till att hindra dem från att försöka sig på svåra saker eller ibland till och med lite riskabla, det tycker jag är lite som att sätta krokben på våra barn. Hur ska de någonsin lära sig om de inte får chansen och försöka? Det är ju inte meningen att vi ska göra våra barn björntjänster som innebär att de får svårt att klara sig i vårt samhälle när de växer upp. Då har vi ju inte hjälpt våra barn utan snarare stjälpt dem!

Rätt ofta möter jag människor som lite urskuldande, men mest med skämtsam ton säger ”Ã…åååh, jag är en sådan hönsmamma. Jag curlar mina barn hela tiden.”

Ibland är det naturligtvis på skämt och det är klart man ska kunna skämta om det. Men det jag funderat en hel del på är att många föräldrar säger det med lite stolthet i rösten. Som att de tycker att det är något positivt och något som är till barnens fördel. Något man gör för barnens skull och inte sin egen. Som en uppoffring för den eller de man älskar mest på jorden.

Jag har sällan haft ”färdiga planer” i min barnuppfostran, utan har mest uppfostrat mina barn lite ”på känn”. Försökt känna efter vad som är rätt eller fel.

”Nej, det känns inte okej att hon går hem själv från stan mitt i natten.”

”Ja, hon får gå hem själv från skoldiscot med sina kompisar, fast det blivit mörkt.”

”Nej, det är INTE okej att hon slår sin lillasyster.”

”Ja, hon får tända adventsstaken, trots att hon riskerar bränna sig…”

Ja, ni förstår själva hur mina tankar har gått. Jag skulle kunna säga att jag försökt uppfostra mina barn med enormt mycket kärlek. Mycket demokrati och med vanligt sunt förnuft.

Jag har gjort en massa fel, i likhet med de flesta föräldrar och jag har kalkylerat fel många gånger, när jag trott att jag haft en perfekt plan och uträkning. Men jag har med flit försökt att inte vara en hönsmamma eller en curlingmamma.

Mabou är en väldigt ”självgående” och självständig liten kille för sin ålder.

En av mina viktigaste delar i uppfostran av mina barn var redan tidigt självständighet. Jag ville verkligen att mina barn skulle bli självständiga.

Med facit i handen, så känner jag att det har gått ganska bra hittills. Ett av barnen var det ganska svårt att ”göra självständig” och det har krävt en hel del puffande framåt, ett annat av barnen har varit ganska självständig, men har behövt puffas framåt något vid vissa tillfällen. Så finns det två som jag har fått stått och hållit i för att de blivit lite VÄL självständiga. Vilket i det här fallet är positivt på många vis, men samtidigt lite ”farligt”, då jag fått bromsa dem och förklara att det här och det här är lite VÄL farligt för ett barn på 7/10/15 år, eller vad de nu har varit. De har med andra ord inte sett farorna på samma sätt som en vuxen gör.

Många, många gånger har jag velat stoppa mina barn från att göra saker jag tror att de ska klara av, som jag vill att de ska försöka, men som jag är rädd att de ska råka illa ut. Jag har då funderat en stund på om jag verkligen tror att de ska klara det. På vad som kan ske om de inte klarar det.

Ibland har jag gått med på att de ska få göra något och har sedan suttit hemma och stångat huvudet i väggen och frågat mig VARFÖR i hela världen jag gått med på det? Tuggat sönder naglarna av oro och ångrat mina beslut. Samtidigt har jag förstått att det inte har med mina barn att göra, det har med MIG att göra. Det är inte barnen som inte klarar av att göra den där saken, det är jag som inte klarar av att hantera min oro för mina barn.

Att hindra sitt barn från att göra saker man med huvudet inser att de behöver få göra för att träna sig, för att bli mer självständiga eller för att de är tillräckligt mogna för det, för att man SJÄLV ska bespara sig oro, det är ju inte att göra något för ditt barns skull, utan för din egen skull.

Visst, ingen är perfekt. Det är klart att vi ibland nekar barn att göra saker för vår egen skull och det är ju också bra, men det här med ”curlande” och ”hönsmamma/hönspappa” tycker jag ofta leder till att neka sina barn av fel anledning. Ibland tycker jag mig se att samma föräldrar har svårt att säga nej till saker de faktiskt borde säga nej till, för att de har svårt att neka barnet något det gärna vill.

Lite som att ”nej, du får inte gå själv till din kompis för att det är en gata emellan, trots att du klarar av att se dig för när du går över och trots att risken är väldigt liten att det ska hända något. Men jag kan ju inte neka dig att äta 3 glassar innan maten, för du kanske är jättesugen på glass just nu och inte vill vänta.” Jag spetsar förstås till det lite, men ibland när jag hör en diskussion mellan förälder och barn, kan jag få lite av den känslan…

Jag fick en gång en kommentar i min blogg där någon ifrågasatte att jag uppmuntrade Binta (då 21 år) att åka till Jamaica för att utveckla dansen, men att jag totalt vägrade låta Isatou (då 17) åka till Magaluf. Det är PRECIS vad det här inlägget handlar om!!

Jag var väldigt orolig när Binta skulle resa till Jamaica, som beräknas vara en av de länder i världen med högst kriminalitet. Jag hann ångra mig många, många gånger. Samtidigt så var jag väl medveten om att det faktiskt var jag själv som uppmuntrat tjejerna till att resa och jag tyckte de gjorde helt rätt som gjorde det.

Anledningen till att jag uppmuntrade dem var för att de hade nått ”toppen” i Dancehallens Sverige. De hade båda titlar som vinnare i SM (National DancehallQueen) och med andra bra placeringar i samma tävling, de hade även diverse andra titlar där de vunnit olika typer av tävlingar i Sverige och de var på väg att tappa en del inspiration. De hade liksom redan ”nått toppen”. Dessutom hade de inga fasta jobb och var klar med sina studier och jag såg det som en möjlighet för dem att dels få resa, vilket jag tror är jätteviktigt att man som ung får möjlighet till, men det skulle förhoppningsvis även ge dem ny energi, ny inspiration, ny dansteknik och nya kontakter.

Även om jag i princip levde med en klump i halsen under en månad, så är jag jätteglad över att de åkte och precis som jag hoppats så gav den månaden dem både mersmak för resandet, men också massor av kontakter, erfarenhet, energi, teknik, möjligheter och utveckling. Idag har de hunnit med 3 resor till Jamaica på precis ett år, varav två av resorna var en månad vardera och den sista resan var de borta i hela tre månader.

Det har gett dem än mer skinn på näsan, massor av erfarenhet och de har blivit än mer sammansvetsade i sin relation, både yrkesmässigt och som kamrater. Särskilt efter den sista resan kan man se väldigt stora skillnader på deras relation till varandra och det på ett positivt sätt!

Borde jag ha låtit Isatou resa till Magaluf då? Mitt svar är fortfarande nej. Dels tycker jag det är en viktig skillnad på om man är myndig eller ej, men jag tycker också att det är viktigt att göra skillnad på sina barn. Ja, du läste rätt! Jag tycker det är viktigt att göra skillnad på sina barn!!

Barn (och vuxna) är alla individer! Man måste ge sina barn ansvar och frihet efter sin mognad och personlighet! Som exempel är Binta en person med mer ”skinn på näsan” och som är väldigt framåt, social och orädd, jämfört med sin lillasyster som är ganska blyg och inte alls tar för sig på samma sätt. Hon är försiktig som person och oerhört ödmjuk. Samtidigt så kan jag också se att Isatou med sin försiktighet inte lika ”lätt” skulle riskera att hamna i problem om något gick snett.

Binta, nu 22, hennes hemkomst från sin senaste resa från Jamaica. Även denna gång välbehållen och jag kunde slappna av. Igen.

Ingen av dem är bättre eller sämre och min kärlek är inte större för någon av dem, men de är helt enkelt väldigt olika! Att skicka Isatou med ett gäng kompisar som 17-åring till Magaluf, skulle ha kunnat resultera i att jag försatt henne i en situation hon kunde ha haft svårt att hantera, om något oförutsett skulle ha skett. Jag tycker inte det är att vara en ansvarsfull förälder eller vuxen. Med det inte sagt att jag skulle ha låtit Binta resa själv med kompisar till Magaluf när hon var 17 år. Jag anser som sagt att det är en ganska stor skillnad på att vara myndig och ha rätt att fatta sina egna beslut, jämfört med att vara under 18 år.

Jag tycker också att det är väsentligt vilken personlighet ett barn har och vilken mognad de har. De flesta barn mognar olika snabbt inom olika områden. Där en person snabbt blir väldigt duktig på att laga sitt eget mellanmål tidigt, kan ett annat barn i stället vara väldigt sen på det, men i stället vara väldigt försiktig när h*n går över trafikerade gator, eller passa lektionerna och komma i tid. Som sagt, barn utvecklas olika inom olika områden, därför har jag också varit väldigt olika i min uppfostran av mina barn och det har varit ett högst medvetet val, med mina barns bästa för ögonen. Däremot har jag försökt att vara väldigt rättvis när det gäller att överösa mina barn med lika delar kärlek, respekt och att de alltid haft rätt att säga sin åsikt och att tycka.

Ja, vem sa att det är lätt att vara förälder? Inte jag i alla fall, men jag tror ändå att vi föräldrar blivit mer benägna att bli ”hönsföräldrar” till våra barn, eller curla dem och jag tror definitivt inte att det gagnar våra barn, utan tvärt om tror jag att det både hämmar dem och gör dem en rejäl björntjänst, när de blir vuxna och ska klara sig utan vårt curlande!

Vad tror du?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag är kär i mina bloggläsare!!

Jag läser mitt eget inlägg igen om: Föräldraledigt för tonåringen och ska föräldrar betala för sina barns brott? Sedan läser jag era kommentarer. Och jag blir så glad att det pirrar i magen, likt förälskelse! Ni som kommenterat inlägget är kloka, varma och härliga människor. Ni är så mycket klokare än mig!! I det fall jag nu kände viss tveksamhet, angående att föräldrar ska betala för sina barns brott, så har ni nu övertygat mig! TACK!!

När jag läste förslaget så kände jag instinktivt att jag inte gillade det. När jag sedan satt och försökte finna argument till varför, så var det svårare att finna några. Därför har jag också skrivit i inlägget:

”För mig är frågan inte självklar. Kanske är det så att nuvarande lag är bra som den är?”

Men nu när ni gett mig vettiga argument som jag känner att jag också står för. Personligen och politiskt så blir jag varm i hela kroppen!!

Anna skriver:

”Känns det som ett straff som står i proportion till barnets misstag? Hur i hela världen hjälper man en familj med ett problembarn genom att ta familjens pengar?”

sarah skriver:

Jag ställer mig frågande till om det verkligen hjälper att föräldrarna blir skadeståndsskyldiga för barnets beteende. Det bygger ju onekligen på att föräldrarna kan men inte vill eller försöker stoppa barnet. som du skriver så finns det många bra föräldrar som trots det har barn som hamnat i kriminalitet och missbruk. Dessa föräldrar mår redan dåligt och känner sig usla. De skulle behöva mer stöd och hjäp snarare än böter. Tror jag i alla fall.

Li Lo skriver:

DET GÃ…R INTE ATT ALLTID KONTROLLERA EN TONÃ…RING ELLER ETT STÖRRE BARN!
Du kan ha alla ambitioner i världen om att vara delaktig, ta ansvar, stötta ditt barn och vara en bra förälder utan att lyckas. Jag blev arg, ledsen och sårad när jag hörde Ask i radion i morse. Det är alltid “normalnormen” de utgår ifrån (om nu mamma-pappa-barn och fasta inkomster är det normala)
Alla barn har det inte så, alla vuxna ORKAR och/eller KAN inte finnas till hands jämt. Det finns lika många orsaker till att barn eller en ungdom “strular” som det finns de som gör det…

Ibland glömmer jag bort varför jag älskar att blogga och så kommer ni kloka läsare in och påminner mig och gör mig glad och får mig dessutom att våga tro på MÄNNISKAN igen!! Ã…ter igen; TACK!!

Och inte nog med att ni redan hade övertygat mig, sedan läser jag i Aftonbladet att de flesta läsare som verkar tycka att det är rätt att föräldrarna ska betala. (Det måste ju innebär att mina läsare är smartare än genomsnittet av Aftonbladets läsare haha!) Men så kommer den kloka docenten och juristen Mårten Schultz och menar följande:

– Regeln innebär ett kraftigt avsteg från skadeståndsrättens traditionella värderingar. Det finns inget motsvarande i svensk rätt och det finns en anledning till det, säger han.

Strider mot traditionen inom svensk rätt

Grundtanken i svensk rätt är att man bara ska kunna anses skyldig till det man kan kontrollera. Det nya förslaget står enligt Mårten Schultz för en helt ny inriktning som strider mot tidigare tankar om brott och straff.

– Det är feltänkt på en mängd plan. För det första så passar det extremt dåligt in i rättssystemet, men det är också ogenomtänkt rent politiskt.

Han tror att regeringen utnyttjar det faktum att många inte vet att föräldrar redan i dag är juridiskt ansvariga för sina barn.

P.S. Jag har rättat Aftonbladets 3 små stavfel i citatet ovan! 😉 D.S.

Jag blir varm i hjärtat igen. Det börjar likna kärlek, banne mig!!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Föräldraledigt för tonåringen och ska föräldrar betala för sina barns brott?

Jag och två av barnen; Jai (18) och Mabou (7) under URF i år. Ett av alla dessa tillfällen då det känns väldigt viktigt och bra att vara på plats och kolla läget, så att mina barn har det bra och varken ställer till med något eller råkar ut för något. Som bonus så har vi väldigt roligt tillsammans och gemensamma minnen för hela det kommande året om ett engagemang som gett oss alla mycket.

Aftonbladet skriver idag om att Socialdemokraterna har på förslag att förlänga föräldraförsäkringen till 16 år, i stället för som i dag till 7 års ålder. Jag tycker att det är ett oerhört bra förslag!! Det handlar alltså inte om att få fler dagar, utan endast om att förlänga tiden man har möjlighet att ta ut det.

Jag tycker att det är ett mycket bra förslag. Det kan knappast vara en överraskning för oss idag att tonåringar har ett extra behov av stöd och omsorg. Det är mycket som händer under tonåren.

Det som däremot förvånar mig något är artikelns utformning i Aftonbladet. Man har där valt att intervjua just småbarnsföräldrar om detta och får då också svar efter det. En småbarnsmamma svarar:

”– Det är bra. Ibland glömmer man eller hinner inte ta ut alla dagar. Jag har en 9-åring som jag inte hann ta ut alla dagar för.”

Hmmm… Nu var det kanske inte i första hand därför förslaget kom. För att man ska ”hinna” ta ut alla sina dagar. Och om man inte har gjort det när barnet fyllt nio, så har man kanske inte haft det behovet heller. Frågan handlar väl snarare om barnets behov.

Det är så oerhört mycket som händer under ett barns uppväxt, som jag tror det är lätt att glömma bort. Man tänker lätt på de första åren, när barnens behov av en vuxen är så väldigt påtaglig. Små barn måste ha en förälder som klär på, klär av, duschar/badar dem, borstar håret, matar, byter blöja etc. Ett litet barns behov av en vuxen blir väldigt självklar och påtaglig.

Sedan börjar barnet att klara allt mer saker själv. Det betyder dock inte att barnet inte behöver en vuxen. Tvärt om. Ett större barn har ett större behov av medveten närvaro av vuxna. Ett mindre barn kan klara sig rätt bra på de mest elementära bitarna, som jag gett exempel på ovan, medan ett större barn har ett mycket större behov av ett starkt engagemang. Kraven på en förälder till större barn blir mycket större och inte som många småbarnsföräldrar verkar tro, mindre.

Dels tror jag det är vanligt att just tonåringar under något eller några år av sitt liv, har ett större behov av vägledning, stöd och medveten närvaro av vuxna, men även på vägen dit, mellan 8 års ålder och tonårstiden. Det kan hända att barnet under en period är utsatt i skolan och behöver dig som förälder som extra stöd. Det kan också vara så att just din lilla kramgoa älskling är den som kommer att utsätta andra barn eller skolpersonalen för obehag och att du därför måste vara med i skolan för att sätta gränser och engagerar dig.

Det finns, med andra ord oerhört starka skäl till att faktiskt förlänga möjligheten till att ta ut föräldradagar. För en del barn kanske behovet aldrig kommer, medan det för andra barn helst skulle behövas dubbla föräldradagar. Jag tycker att förslaget är oerhört bra, samtidigt som jag också tycker att det försöker signalera till oss föräldrar att barnen inte klarar sig själv, bara för att de kan sätta skorna på rätt fot och tvätta håret själv.

TV4,

Ett annat förslag, som regeringen med Beatrice Ask i spetsen står för, är att föräldrar ska betala för sina barns brott. I en första åsyn av förslaget så låter det ju ganska vettigt. Föräldrar har ju alltid ett ansvar för sina barn och där finns det inga genvägar. Däremot så är jag inte så säker på att det skulle få den goda verkan som man tänker sig vid en första anblick.

Som bekant är det inte alltid barn går den väg som föräldrarna har utstakat. Det finns en massa föräldrar som tar sitt föräldraskap på fullaste allvar och kämpar häcken av sig för att utstaka en bra väg för sina barn. Barn som ändå vänder helt om och utstakar egna vägar, som kan få vilken förälder som helst att sätta hela jäkla föräldraskapet   halsen!! Att varje människa måste ta ansvar för sina handlingar är ju en självklarhet, men när det gäller minderåriga så finns det ju ett visst gränsland där barn inte är straffmyndiga. För en förälder är det helt klart så att vi omöjligt kan vara vid våra barns sida varenda sekund och alla föräldrar har nog varit med om att ens barn har gått helt emot ens egen vilja och önskemål i någon större eller mindre fråga. Ska man då behöva ta ansvar för den personens handlingar? Det är ju trots allt ens barn och det är ju inte heller ”samhällets fel”. Så det känns ju absolut inte självklart att räkningen ska falla på ”samhället” (d.v.s. oss alla) heller!

För mig är frågan inte självklar. Kanske är det så att nuvarande lag är bra som den är? Aftonbladet skriver:

”För att föräldrarna ska bli tvungna att betala skadestånd i dag måste rätten bevisa att mamman eller pappan varit vårdslösa och inte förhindrat barnet från att begå brott, rapporterar Ekot.”

Det är för mig självklart att föräldrar har det yttersta ansvaret för sina barn, samtidigt är det lika självklart att barn är olika och en del föräldrar kan behöva ett stöd och hjälp från samhället som andra inte alls har behov av. Ibland kan det handla om föräldrarnas egen oförmåga att hantera sina barn, men det kan ibland även handla om att vissa barn faktiskt är mycket mer krävande än man som förälder kan förväntas förutse. För att inte tala om de barn som har funktionshinder av olika slag och faktiskt inte tar till sig ”uppförandekoder” som både föräldrar och samhället sänder ut.

I dessa fall är frågan hur mycket mer skada det kan göra för individerna, om man lägger ytterligare skuld och skam på föräldrarna som troligen redan upplever ett misslyckande i sitt föräldraskap, trots att man kanske är mycket engagerad i sina barn.

Det finns mycket utrymme att diskutera i frågan och jag har inga färdiga svar eller självklara lösningar. Jag tror att det finns mycket osagt kvar i frågan.

I Cattis lilla värld har ett bra blogginlägg i ämnet: Värdelösa morsor med värdelösa ungar

DN, SvD,

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Säger upp mig som morsa

Ibland vill jag bara säga upp mig som morsa. Jag blir helt enkelt skittrött på allt ansvar och allt förnuft. Att alltid försöka tänka steget längre, att alltid planera, att alltid försöka använda ett sunt förnuft.

Ibland vill jag bara skita i allt (så får en mamma absolut INTE säga!). Jag vill i stället att någon ska:

  • Tala om för mig när det är dags att borsta tänderna.
  • Tala om för mig när det är dags att gå och duscha.
  • Läsa en saga för mig på kvällen. 🙂
  • Tala om för mig när mitt favoritprogram börjar.
  • Pröjsa mitt käk…
  • …och ge mig veckopeng till Lördagsgodis.
  • Ge mig rit-läxa. (läxa där jag ska rita en fin teckning)
  • Någon som väcker mig varje morgon, så jag slipper vakna till en hemsk mobilsignal.
  • Någon som ser till att jag kommer iväg i rätt tid på morgonen.
  • Någon som brer mina smörgåsar på morgonen, eller lagar min gröt.
  • Någons om viker in mina kläder i garderoben.
  • Någon som bestämmer vad vi ska äta till middag varje dag.
  • Någon annan som handlar, så jag bara kan åka direkt hem.

Ja, listan skulle kunna göras lång. Jag är överlycklig över mina fyra barn och älskar dem högt (som jag nämnt i denna blogg många gånger), men ibland blir jag så förbannat trött på att ta ansvar och tjata och planera, att jag bara skulle vilja säga upp mig som morsa, för ibland blir jag innerligt trött på den rollen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Tonåringar och ansvar

I början av 2008, typ i Januari, Februari, började jag påtala för min 17-åring Jai att det var dags att börja söka sommarjobb inför sommaren och kanske hon även skulle ha en chans att ha det som extrajobb på kvällar och helger. Eftersom Jai är en jäkel på att spendera pengar, till skillnad från sina systrar, samtidigt som hon visat sig inte allt för angelägen om att jobba ihop dem, så har jag legat på ganska mycket när det gäller henne och sommarjobb.

Hon svarade mig att det var så gott som klart, hon hade redan snackat med ett företag och de var beredda att ge henne ett sommarjobb så snart hon fyllt 17 (vilket hon gjorde i Maj). Jag hörde mig för med jämna mellanrum hela våren om det verkligen var säkert att hon fått jobbet och det var inga som helst problem. Maj passerade och skolorna slutade. Jai sov halva dagarna och umgicks med kompisar tills långt in på kvällarna…

Jag frågade igen om sommarjobbet. Och igen. Och igen. Först fick jag svaret att det skulle vara en bit in på sommaren som hon skulle börja jobbet. Sedan var det snack om att hon inte hade fått det där jobbet. Det var också snack om att hon ju hade sommarlov och minsann inte skulle behöva jobba.

Vi hade ganska många och långa diskussioner om det här. Jag förklarade min ståndpunkt om att jag dels absolut tycker att man ska sommarjobba när man är 17 år och dessutom att hon skulle behöva pengarna eftersom ungdomar i den åldern inte får något studiebidrag under sommaren och att hon skulle behöva pengarna. Då gjorde hon klart att hon minsann inte behövde några pengar under sommaren! FINE!!

…eller inte, eftersom det bara gick några dagar innan tiggandet började: ”Snälla mamma, kan jag få några tjugor, jag ska åka och bada/ jag ska ner på stan/ jag ska gå och käka pizza/ jag ska hyra film” etc. Jag svarade naturligtvis med: ”… nej, men du behöver ju inga pengar i sommar…!” Jag förklarade att jag inte skulle bidra med ett öre i fickpengar förrän hon började söka jobb.

Då kom nästa period när hon ”behövde pengar till bussen för att kunna åka ner på stan och söka jobb”. Det blev några resor. Hur många som verkligen ledde till jobbsökande, förtalde aldrig historien, men till slut fick hon i alla fall komma på intervju. När jag tjatade om att hon skulle fortsätta söka jobb, så hette det: ”men jag vet att jag kommer att få det där jobbet, de skulle höra av sig…”

Efter en vecka till tog jag (för hundra-elfte-gången) upp om de hört av sig. Då, helt plötsligt säger hon: ”men asså, de ringde och sa att jag kunde börja, men jag tackade nej för att jag vill jobba på ett annat ställe i stället…” DÄR. Precis DÃ… var mitt tålamod totalt slut. Sommaren likaså. Hon hade alltså tackat nej till ett jobb, utan att ha fått något annat. Enligt Binta (19) var det för att hennes kompis var för ung och inte fick jobba på samma ställe. Enligt Jai själv hade det ingenting med saken att göra…

Well, till slut så händer något som jag inte tänker gå in på här, men så mycket kan jag säga att det är en direkt följd av att Jai haft otroligt lite pengar att spendera under nästan hela sommaren. Jag går fullständigt i taket, samtidigt som jag tycker det är en bra läropeng att hon får se konsekvenserna av att ”hon har rätt till sommarlov och slippa jobba”. Nu KRÄVER JAG att hon skaffar ett extrajobb. Hon skaffar ett snabbare än snabbast och nu får jag äta upp min egen frustration, eftersom hon hade gjort upp med arbetsgivaren om att jobba minst 16 timmar per vecka (tror jag det var) och hon hade en plan på att jobba tre pass i veckan. Men. Nu råkar det vara så att det är ett provisionsbaserat jobb och hon är skitduktig på jobbet. Vilket i sin tur innebär att hon verkar ha blivit något av en arbetsnarkoman. Hon springer till jobbet varje dag direkt efter skolan och kommer hem sent, hejjar lite kort och springer sedan iväg och pluggar för att sedan sova.

Noll umgänge med familjen. Noll tid till att hjälpa till med hushållsjobb eller passning av lillebror (medan jag jobbar), noll tid till kramstunder eller något annat över huvud taget. Hon kommer alltid hem glad med hela ansiktet, berättar stolt och glatt hur hennes arbetskamrater berömmer hennes insats och hur duktig hon är, glad när hon sitter och räknar ut den kommande lönen.

Själv vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela? Låta nyhetens behag få sjunka in i henne och låta henne få visa sina framfötter på nya jobbet och låta henne få hållas ett tag? Eller sätta en gräns för att hon inte ska ”over-do” sin insats på nya jobbet?

Så fort jag tar upp ämnet så säger hon (naturligtvis) ”men du har ju gnällt om det här hur länge som helst och nu jobbar jag, dessutom ska jag köpa en vinterjacka för 4000 så jag måste jobba som bara den nu!”

Döööh! EN jacka för F-Y-R-A-T-U-S-E-N-S-P-Ä-N-N-?! Jag har aldrig ens TITTAT åt en jacka för F-Y-R-A-T-U-S-E-N-S-P-Ä-N-N!! Samtidigt ska jag ju erkänna att jag gärna vill uppmuntra henne till att jobba och tjäna sina egna pengar. Inte bara för pengarnas skull, utan för att jag också tror att det är väldigt viktigt för självkänslan att ha en egen inkomst, att känna sig behövd och viktig på en arbetsplats, att få känna att man gör en insats, att man är en del i samhället, att få känna att man är på väg in i vuxenvärlden. Om hon nu anser att det är en jacka för fyratusen (!!) hon vill ha och som hon önskar sig mest av allt, så visst borde jag låta henne tjäna ihop till den.

Jag känner mig väldigt kluven, men i det stora hela är jag faktiskt väldigt GLAD och STOLT över att Jai kämpar på med sitt jobb!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inte riktigt som jag tänkt mig…

Ni kanske minns att min familj utökades (klickbar länk) för ett tag sedan? Ni kanske också minns att jag inte var helt nöjd över den utökningen? Men ni kanske också minns att det fanns en positiv sak med det hela?! Det var att JAG inte skulle ha huvudansvaret. Ja, jag skulle faktiskt inte ha något ansvar alls.

Om jag säger så här: det blev inte riktigt så. Det blev faktiskt inte alls som jag tänkt mig.

Om jag säger att jag är ganska irriterad så har jag i alla fall inte överdrivit. Om jag säger att jag har en plan nu, så har jag det.

Och vad du än säger, så säg inte ”vad var det jag sa…”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,