Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Foto: © UNICEF/Asselin
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Det här är en kampanj man inte har någon anledning i världen att inte posta! 🙂
För varenda unge

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kritiken mot Alli

Jag läser i Aftonbladet att det är mycket kritik mot det receptfria bantningspreparatet Alli, som jag nu använt ett tag. Eller använt och använt. Ska sanningen fram så glömmer jag oftast att ta den.

Kritiken om att man kan bli lös i magen har jag märkt av. Dock inte konstant, men problemet kan ju uppstå när man inte anar det… Haha…Därför är det förstås inte alltid lämpligt att käka dessa piller.

Däremot har jag lite svårt att förstå kritiken om att redan smala tjejer med ätstörningar ska käka det här. I alla fall som apoteket informerade mig, så funkar liksom inte tabletten alls om man fortsätter att sätta i sig onyttiga grejer, eller om man helt enkelt inte äter alls, utan att hela poängen med Alli, om man vill använda den för att gå ner i vikt, är om man ändrar sina kostvanor, d.v.s. äter nyttigt och rör på sig.

Eftersom kritiken kom redan innan jag köpte dessa tabletter så frågade jag personalen specifikt om just denna kritik, vilket hon då sa sig ha lite svårt att förstå just för att Alli inte fungerar om man inte äter på rätt sätt. Och om man typ inte äter alls, så händer heller inte något alls… Nu köpte jag tabletterna ändå, eftersom jag inte är särskilt orolig för att jag ska gå ner för mycket i vikt…! 🙂

Jag vet inte om det där stämmer som jag blev informerad. Men sanningen är att jag gick ner nio kilo. Då hade jag redan gått ner en del av det (troligen) innan jag började äta Alli, men totalt gick jag ner mina nio kilo på ca: 6-7 veckor. Om Alli hjälpte till eller ej, låter jag vara osagt. Det är nämligen första gången i mitt liv som jag ens försöker mig på någon viktminskning. Så jag är verkligen ingen expert.

Däremot har jag nu gått upp ett kilo igen under den gångna veckan och jag kan avslöja att jag inte ätit Alli under den gångna veckan. Framför allt för att jag helt enkelt glömt bort att ta en tablett innan jag äter.

Ja, om det är ett problem så kanske man ska överväga att receptbelägga pillret, men man ska ju samtidigt komma ihåg att det inte bara är ätstörningar som är ett problem i Sverige idag, utan övervikten är också ett problem. En sporre när man kämpar för att gå ner i vikt kan vara nödvändigt för en överviktig person. Samtidigt som det naturligtvis inte är okej om redan normal- eller underviktiga personer börjar ”missbruka” läkemedlet…

Ja, jag vet inte… jag har helt enkelt inte tillräcklig kunskap, bara mina egna erfarenheter att bidra med.

Tidigare bloggat om Alli:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Mitt livs första bantningsförsök

Både Alli och jag kör turkos färg idag…

Jag skrev i mitt förra inlägg att något nytt håller på att ta form i mitt liv. Jag lovade också att skriva mer om det, så därför skriver jag det här inlägget nu.

För några veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om att, trots att jag är lite smått emot bantning och liknande, nu insett att jag inte längre mår bra med min viktökning de senaste åren. Därför har jag nu alltså bestämt mig för att göra något åt det. Jag har varit väldigt stolt över att aldrig ha bantat en enda gång i mitt liv och jag har faktiskt aldrig heller avstått från att äta något p.g.a. att jag varit orolig för min vikt. När jag de senaste åren har lagt på mig en del, så har jag till och med känt mig stolt och glad, då jag hade mer komplex över att vara väldigt underviktig när jag var yngre än att vara överviktig de senaste åren.

Nu känner jag tyvärr inte den där stoltheten längre. Det går inte så långt att jag går omkring och skäms över min kropp, utan det handlar mer om att när jag ser bilder på mig själv, så känner jag inte riktigt igen mig själv. Jag ser inte att det faktiskt är jag på bilderna. Särskilt inte kroppsbilder. Jag känner mig stor och pluffsig och klart missnöjd med mitt eget utseende.

Därför har jag nu dels bestämt mig för att gå ner i vikt, men också ändra lite matvanor. Jag har varit på Apoteket och rådfrågat om Alli. Alli är receptfritt och jag har ingen aning om det fungerar, men jag tycker att det känns värt att prova i alla fall. Alli sägs fungera så HÄR! Så, precis som jag blivit informerad om på Apoteket så tar även den lilla videosnutten upp att man måste ändra kosthållning och även röra sig mycket, för att få Alli att fungera. Jag har hållit på i några dagar nu och tycker det känns helt okej än så länge.

Det är alltså inget mirakelpiller, för såna tror jag inte riktigt på, däremot så sägs det ge en skjuts på vägen om man vill ändra sin kost och röra på sig mer. Något annat som låter bra i mina öron är att Alli sägs funka endast vid kostintag och alltså inte om du hårdbantar eller har ätstörningar, eller äter så lite som möjligt.

Har du provat Alli? Hur har det funkat för dig (bra eller dåligt)?

Alli påminner om viagra, men jag lovar, jag går ingen viagra-diet…

Den lilla asken, som rymmer tre små Alli-tabletter påminner om en linsburk. En kollega relaterade den dock till något pessar-etui!

Så här ser paketet ut när du köper det

Det ingår även en bok med instruktioner

Till sist: Jag uppmanar verkligen ingen att banta, däremot så uppmanar jag folk till att försöka bortse från vad andra tycker och försöka koncentrera sig på hur man trivs med sig själv. Om man inte trivs med sig själv, så hoppas jag i första hand att man försöker bygga på sin egen självkänsla och bli nöjd med det man har. Ibland kan det dock vara så att det inte räcker, utan att man faktiskt vill ändra något med sig själv för att bli nöjd, till exempel vid kraftig viktökning, som inte känns hälsosam. Jag har kommit dit nu och jag tänker göra mitt bästa för att gå ner något.

Någon hårdbantning har jag dock inga planer på, utan mer att försöka äta nyttigare, mindre sötsaker (mitt colaberoende ligger väldigt illa till här) och röra på mig mer. Om jag är lite överviktig, stör mig inte, men jag vill i alla fall kunna känna igen mig själv på bilder på mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Det beskedet var den bästa julklappen

Aftonbladet skriver i en artikel om att det finns de som just nu diskuterar att utöka sortimentet för olika ”hemmatester”. I Norge finns det en leverantör som till och med överväger att ta hem och börja sälja HIV-tester. Jag tycker det låter helt absurt.

I Aftonbladet kan man läsa:

”Idag säljer svenska Apoteket tolv självtester. Klamydiatestet, som kom för några månader sedan, är det senaste tillskottet. Men i nuläget är hiv-tester inte aktuellt.

– Vi har inte fått något erbjudande från våra leverantörer. Det ställs väldigt höga krav på säkerheten vid testerna och att de verkligen visar rätt, säger Katarina Liljedahl, egenvårdsexpert på Apoteket.

Hon säger att det är farligt både om hiv-testet visar negativt trots att det är positivt och tvärtom. Är det negativt finns risken att man sprider smittan utan att veta om det.”

Att jämföra till exempel ett graviditetstest eller klamydiatest med HIV-test ter sig näst intill absurt för mig. Nu under hösten/vintern när jag haft två närstående som har gått bort i Cancer har jag diskuterat ganska mycket om bristen på information från läkare och annan sjukvårdspersonal när man får ett cancer besked. Sanningen är att man kan få gå och vänta i månader på ett besked om hur illa det verkligen är ställt, eller hur bra utsikter man har, när man får besked om cancer.

Helené skrev i ett av sina allra sista inlägg, innan hon gick bort för precis en vecka sedan, att hon var väldigt upprörd över den obefintliga vården och omsorgen. Det som inte kom fram i det inlägget, eftersom det skedde efteråt och Helené just då var i för dåligt skick för att orka blogga, är att hon hamnade till slut på en avdelning där omsorgen var betydligt bättre.

Men Helené och jag pratade ofta om att det känns hemskt att man kan ge folk ett så pass skrämmande besked som cancer och sedan inte följa upp förrän lång, lång tid därefter eller lämna lugnande besked, eller helt enkelt ett tråkigt besked så man vet vad man har att förhålla sig till.

Helené är inte det enda exemplet. För några år sedan fick en annan nära släkting ett cancerbesked. Det visade sig att han hade prostatacancer. Det är oftast inte något som är dödligt. Men min släkting trodde att han burit på det i flera år och befarade att det hunnit sprida sig till skelettet. De tog prover och sedan började den fruktansvärda väntan. Jag tror det gick drygt tre månader. På dessa tre månader hade min anhöriga begravt sig själv i tanken, flera gånger om. Vi som står honom nära hade gjort detsamma. Man hoppades och hoppades, men bar ändå en konstant klump av oro inom oss. I tre månader. Inga besked. Ingen tröst. Strax innan jul kom beskedet att det inte hade hunnit sprida sig. Det är den bästa julklapp jag någonsin fått!!

Men. Att det inte är dödligt, innebär heller inte per automatik att det är problemfritt. Det skulle påbörjas behandlingar och nya provtagningar. Så småningom kom erbjudandet om stödgrupper och annat, vilket naturligtvis är toppen. Men det var ändå de där första månaderna av ångest, han hade behövt någon att prata med, tror jag.

Nu kommer detta förslag om att man ska kunna köpa en massa prover på Apoteket. I Norge överväger alltså ett företag till och med att börja sälja HIV-tester. Jag tycker det är helt fel. Om man skulle visa sig bära på HIV så tycker jag det är jätteviktigt att man får beskedet från någon professionell som i alla fall kan läsa av en första reaktion och så att sedan uppföljning kan planeras direkt och av sjukvården, som vet hur man ska gå till väga.

Tänk om man skulle ta dessa tester själv, testet visar att du har HIV. Vem vet vad som sker med en människa då? Tänk om man går in i en slags chock eller går in i förnekelse för sig själv, då kan det ju ta evigheter innan man får möjlighet till vård.

Även om tekniken uppenbarligen går framåt, så tycker jag ändå att vi ska lämna en del saker till sjukvården.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dagens navelskåderi

Dagens och gårdagens stora upptäckt för mig var att det är lättare att handla på apoteket om det är öppet än när det är stängt! Upptäckt nummer två är att influensamediciner är svindyrt. (Ja, det är sällan jag köper den typen av mediciner, men med hela familjen riktigt sjuk, orkar jag inte riktigt med att chansa utan)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,