Idag var en speciell dag för mig. Jag jobbade mitt sista arbetspass på det arbete jag haft i fyra år. Jag har spenderat mer vaken tid med en del av mina kollegor, än jag spenderat med min familj. Så klart att det är en speciell känsla att sluta.

Jag arbetade idag med personer som jag aldrig eller nästan aldrig arbetat med tidigare, så det kändes inte ens sentimentalt, bara underligt. Tills vid 15-tiden när jag bjöd på fika (nåja, det var Isatou, 17 som hade bakat och inte jag själv) till hela arbetsplatsen.

Där träffade jag flera av de kollegor som jag arbetat med nästan dagligen i flera år. När jag gick tillbaka till min avdelning var det svårt att hålla tårarna tillbaka…

Nu ska jag ju ”bara” vara tjänstledig de närmsta sex månaderna och vem vet, kanske kommer jag under den tiden på att jag vill fortsätta med just det yrket? Det kanske bara blir ett gästspel på annan arbetsplats?

Fast just nu känner jag mig rätt ”mätt” på det yrke jag haft de senaste åren och jag kan inte idag se att jag verkligen vill gå tillbaka dit. Men vem vet? Jag utesluter inte möjligheten…!

Men lite sentimentalt känns det allt. Jag vet att oavsett om jag kommer tillbaka eller ej, så blir det en ny situation och den konstellation jag har arbetat i som jag trivdes allra bäst i, den är redan passé och kommer aldrig att komma igen.

En och annan kommer jag att hålla kontakten med, men de flesta gissar jag att vi bara går vidare åt varsitt håll… Det känns lite trist, samtidigt som jag inte kan låta bli att känna ett nytt hopp, en ny energi, en ny förhoppning spira i mitt inre om min framtida utveckling i mitt arbetsliv.

Tack för den tid som varit, kära kollegor! Tack för alla situationer vi tagit oss igenom tillsammans, tack för att ni utför ett viktigt och fantastiskt arbete som ofta är väldigt otacksamt och tack för alla härliga, goda skratt vi delat! Allt gott på vägen önskar jag er och allt gott önskar jag faktiskt också mig själv! 😉

Läs även andra bloggares åsikter om arbete, jobb, yrke, gå vidare, kollegor, arbetsliv,