Ungdomar utnyttjas på arbetsmarknaden

När jag var femton år började jag jobba heltid. Faktum var att jag hade tre jobb, var helt outbildad, saknade arbetslivserfarenhet och ja, jag var ung och helt ny på mina jobb, helt enkelt. Visserligen var det självklart inga ”höjdarjobb” jag hade, men det var arbeten i alla fall. Jag jobbade bland annat på ett solarium där jag hade hand om salongen själv, inklusive öppnade och stängde. Jag städade på dåvarande posten en period och jag jobbade som servitris på ett par restauranger, var lärarassisten och elevassistent på lite olika skolor, samt lärarvikarie och telefonförsäljare, men också kassörska på hamburgerrestaurang och en ICA. Oftast fick man fast tjänst väldigt snabbt. 

Vissa arbetsplatser var självklart mer seriösa än andra och tog bättre hand om sin personal än andra, men framför allt så var det inga problem med att få jobb. Gjorde man sedan sitt bästa, så blev man kvar. Visst, ett av jobben blev jag av med för att jag inte ville ligga med ägarnas lillebror och det var ju kanske inte så seriöst, men att få ett nytt jobb var verkligen inga problem.

arbetslös 1Idag ser arbetsmarknaden helt annorlunda ut. Det är en stor tragedi för många av våra ungdomar. Det är arbetsgivarna som styr och det är svårt för många unga både att få jobb och att sedan lyckas etablera sig på arbetsmarknaden. Många av våra ungdomar erbjuds att ”provjobba”. Det innebär att de får en vecka, några dagar eller liknande på sig. Sedan är det 4 andra som också erbjuds ”provjobba”. Dessa personer blir självklart satta att ”provjobba” andra veckor. Det innebär att arbetsgivaren har gratis arbetskraft motsvarande en anställd, under en månad eller mer… Bara där är det så förbaskat fel!! Det är ju inte så att dessa arbetsgivare slutar ta betalt eller sänker priset på sina varor och tjänster för sina kunder under denna period, direkt.

Sedan är det detta med sjukskrivningar. Nyligen hade jag en ung närstående som provjobbade en vecka, eller om det var två, till och med? Hen blev lovad jobbet efter sina sina provveckor och inför första arbetspasset fick hen ryggskott. Hen ringde chefen, som inte svarade. Hen sms:ade att hen var på väg till akuten och inte kunde komma in, men skulle höra av sig så snart hen fick ett besked. För att göra en lång historia kort så hörde de aldrig av sig igen, trots att hen kontaktade dem upprepade gånger. Då hade hen redan blivit lovad jobbet, men inte hunnit skriva på några avtal, men förlorade uppenbarligen sitt jobb på grund av ryggskottet.

arbetslös 2Arbetet.se berättar en mycket lik historia. Fast i detta fall gäller det Burger King. Och tjejen fick i alla fall ett besked. Hon var avskedad. Fördelen med det är ju att det går att driva vidare. Om man är med i facket. Jag tjatar på ungdomar omkring mig hela tiden, se till att vara med i facket.

Det klagas väldigt mycket på att ungdomar är lata, dåliga på att ta ansvar och mycket annat. Ibland är jag benägen att hålla med, men samtidigt kan jag ställa mig frågan: hur kan vi ställa krav på unga människor som nyss kommit ut i arbetslivet att ta ansvar, när arbetsgivare vägrar ta ansvar för sina anställda? Visst, jag är fullt medveten om att många småföretagare har svårt att gå runt, särskilt när personal blir sjuka och annat, men samtidigt måste jag fråga: betyder det att man har rätt att utnyttja ungdomar utan att ta ansvar? Innebär det att man har rätt att bryta mot lagen och låta unga människor ”provjobba” utan lön. Det här kan självklart knäcka det bästa självförtroendet. Som jag ser det är det väldigt omoraliskt. Jag tänker också att det här kan få ödesdigra sidoeffekter. Om en ung person har haft två arbeten och blivit illa behandlar, eller att man underlåtit sig att skriva korrekta avtal och liknande för anställningen, hur ska den unga veta att den tredje arbetsplatsen, som kanske är väldigt seriös och ansvarstagande, är en arbetsplats som personen ska ta på allvar? Det är verkligen arbetsgivarnas tider 2015 och de unga kommer in på arbetsmarknaden på nåder, helt på arbetsgivarnas villkor. Lagligt eller ej.

När det gäller bostadsmarknaden så är den många gånger lika oseriös som arbetsmarknaden och det är inte ovanligt att många unga närmar sig 30 innan de lyckas få ett förstahandsboende, som de har råd att betala för. (Ett ytterligare problem här är ju lite moment 22 också, du får inget boende förrän du fått en fast tjänst med en skaplig inkomst och du får inget fast jobb förrän du tagit dig in rejält på arbetsmarknaden och lyckats etablera dig där, vilket är väldigt svårt att få så länge du är ung.)

Tack och lov finns det arbetsplatser som tar sitt ansvar och som ger unga människor en chans att få komma in i arbetslivet och som är seriösa på alla sätt. Tyvärr verkar de bli allt färre.

Inga schemalagda, fasta arbeten och inga bostäder. Hur ska vi kunna förvänta oss att dessa unga personer ska lära sig ta ansvar fullt ut och ta sina liv på allvar?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det är en social, politisk och klassfråga

polisbilJag har följt debatten i media och läst minst 50-60 artiklar, blogginlägg, facebookstatusar om upploppen som pågår i förorterna. Jag har pratat med folk som bor eller bott i Husby och andra berörda områden. Jag har gått tillbaka till mig själv och de perioder i mitt liv som jag bott i socialt utsatta förorter. Jag har gått tillbaka i tiden och tänkt på alla de samtal jag haft med oräkneliga ungdomar från olika förorter genom åren och hur jag än vänder och vrider på frågan och hur många artiklar och åsikter jag än läser om detta så hittar jag bara tre huvudförklaringar till allt detta:

  • Det är en klassfråga
  • Det är en social fråga
  • Det är en politisk fråga

Tyvärr tycks många som aldrig levt i eller haft nära anhöriga som levt i socialt utsatta förorter, samt väldigt många som röstar höger eller som levt generellt ekonomiskt stabila liv ha svårt att förstå hur detta upplopp kommer sig. Det tycks som att många har svårt att sätta sig in i andra människors vardag och det tycks som att väldigt många har svårt att förstå att det inte vaknade ett 40-tal ungdomar i Söndags morse i Husby och andra omkringliggande förorter och bestämde sig för att ”GO WILD” i Husby och starta ett upplopp.

Alla jag talar med som jobbar/har jobbat med ungdomar i socialt utsatta förorter eller som bor/har bott i socialt utsatta förorter är eniga om att det här i grunden handlar om långvarig uppdämd ilska och frustration. Om utanförskap, arbetslöshet och fattigdom. Det ger inte någon rätt att begå brottsliga handlingar, det har jag redan nämnt i mitt förra inlägg, men det ger en bakgrund till människor som under lång tid känt sig åsidosatta, marginaliserade och förminskade i alla tänkbara situationer i sina liv.

Igår kom detta även till min egen förort där jag bor och även om det inte skedde i så stor skala, så kan jag ändå se hur spridningen ökar för varje dag. Redan härom dagen läste jag rapporter om att det skett bilbränder även i min tidigare hemstad: Uppsala. Jag har hört spekulationer om att ungdomar som är inblandade vill överbräcka varandra och visa vilka som ”är värst”. Så kan det vara, förstås, men när jag fick höra om spridningen till olika förorter, så var min spontana första tanke att det handlar om att visa sin support till Husby och det som påbörjades där… Att helt enkelt vara med och visa sin frustration över den livssituation som många lever idag och för att få uppmärksamhet för att man vill ha förändringar som gör skillnad i människors liv.

Vissa främlingsfientliga personer och partier är snabba på att göra det här till ett ”invandrarproblem”. Det kan inte jag se alls, faktiskt! Det handlar till största delen om svenska ungdomar som är födda och uppvuxna i Sverige, MEN det som är gemensamt för dem är att de saknar framtidshopp, att de blivit utsatta för olika typer av diskriminering i hela sina liv.

Arbetaren skriver om hur fascister försöker smyga in sin agenda i det tragiska som nu sker.

Samtidigt har jag pratat med många ungdomar som är förbannade över att det beskrivs som just ett invandrarproblem.

En kille säger:

”Jag och alla mina kompisar är födda här i Sverige! Vi har bott här i hela våra liv. Många av våra föräldrar är invandrare, men för oss är det här det enda hem och det enda land vi någonsin bott i. Vi är kritiska mot politiker och mot samhället omkring oss, men vad har vi att vara tackamma för? Vi vill vara med och skapa en framtid som även vi kan känna framtidshopp och tillförsikt i och det vill vi ha i Sverige, i vårt land och i vår förort!”

 

tweetDen här uppgiften, att det skulle finnas media som betalat ungdomar för att sätta eld på bilar florerade på flera håll igår och om den stämmer så är det verkligen fruktansvärt!! Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och även Aftonbladets chefredaktör Jan Helin dementerar dock uppgiften idag! 

Men media måste också ge utrymme till ungdomar i förorten och deras åsikter, även när stenkastning och bilbränder inte sker.

Igår tittade jag på Debatt och även om mycket vettigt och ovettigt sades i programmet, så tycker jag särskilt mycket om det som Aftonbladets journalist Anders Lindberg sade (37:43) HÄR! Det slutar återigen med en politisk fråga och jag tycker att det handlar om just det!

Att familjen, vars familjemedlem blev skjuten av polisen och som var upptakten till dessa upplopp, bett om att sluta bränna bilar, tycks hjälpa föga.

Att Moderaternas Hanif Bali går ut och menar att familjer vars ungdomar går in i dessa upplopp ska vräkas, känns för mig som någon som bor på en helt annan planet för mig, även om han nu valde att ta bort det han skrivit, senare…

Det går lite i samma linje som rasistiska grupper på facebook och andra rasistiska sajter skriver om: ”Var tacksamma eller åk hem”, som om detta skulle vara en invandrarfråga och även om det hade varit det, så ska människor naturligtvis ha rätt till åsikter och möjlighet att påverka sin omgivning och levnadsstandard där de bor, även om man inte skulle råka vara född i Sverige. Det är det som är demokrati! (Nu menar jag förstås inte de brottsliga handlingarna, utan det missnöje som många låter pysa fram nu.) Det missnöje man ger uttryck över att många socialt utsatta förorter har högre arbetslöshet och andra svårigheter som människor som bor där lever med i sin vardag varje dag. Att rasistiska grupperingar ges utrymme att beskriva detta som ett invandrarproblem i utländsk media, ser jag som oerhört beklagligt.

Att de flesta boende i dessa förorter manar till och kämpar för att återställa lugnet, nämner de självklart inte. Inte heller nämner man att de flesta som faktiskt känner missnöje över hur styvmoderligt (för att inte säga helt bortglömda) dessa förorter behandlas, inte går runt och kastar stenar eller bränner bilar, utan faktiskt sitter och debatterar, organiserar sig, försöker göra sina röster hörda, nämns självklart inte heller!

Den artikel som stämt bäst ihop med min personliga uppfattning av vad som just nu sker, är nog DENNA och kanske är svaret på upptakten till allt detta, det som skrevs i DENNA artikel för drygt en månad sedan, det vill säga INNAN dessa upplopp?

Helsingborgs Dagblad skriver också om vad det gör med människor som länge känt att de inte kan göra sina röster hörda och nu hela mediasverige och för den delen andra länder också, ger fullt fokus och uppmärksamhet på det negativa som sker i Husby och andra förorter.

Skrivargruppen Pantrarna publicerades med en mycket beskrivande text i Aftonbladet, om det som just nu pågår, som riktar sig både till alla som ser den här situationen utifrån, till Sveriges politiker, till alla förortsbarn och till Megafonen, som fått stark kritik för att ha ”uppmanat till upplopp” genom att ha krävt en oberoende utredning av dödsfallet på den äldre mannen som anses vara upprinnelsen till hela förloppet. Talespersoner för Megafonen har dock varit tydliga i flera uttalanden att de tar avstånd från allt våld och förstörelse, då de inte tror på det som en lösning.

En annan beskrivande text om situationen kommer från en anonym brandman, med texten: Varför gör du så här mot mig?

Polisen Martin Marmgren är både oroad på hur man ser på polisens arbete, men också för de upplopp som nu pågår.

En annan polis beskriver glädje och frustration i arbetet under de senaste dagarna.

Megafonen har nu dragit igång en insamling till alla de som fått sina bilar nedbrända under upploppen. De har också publicerat en personlig text av någon som blivit utsatt för slag av polisen.

Alexandra Pascalidou har under många år varit en talesperson i många sammanhang för just förortens ungdomar. När jag läser hennes text och pratar med andra som arbetar eller lever nära ungdomar som bor i särskilt utsatta förorter, så är ingen förvånad över det som nu sker. Det har inte kommit som en blixt från klar himmel, eller oväntat på något sätt. De beskriver skjutningen av den äldre mannen som ”bägaren som fick det att rinna över”, men ingen är förvånad över att den uppdämda ilskan, frustrationen och sorgen tar sig de uttryck som det nu tar sig.

Att politikerna inte valt att satsa mer på dessa områden tycker jag inte bara är talande, men också oerhört problematiskt. Framför allt så borde man satsa på arbeten i dessa områden. Arbetslöshet, fattigdom, diskriminering, hopplöshet och destruktivitet tycks alltid gå hand i hand. Upploppen i våra förorter kanske eskalerar ett tag till, nyhetsrapporteringen kommer troligen att fortsätta så länge ungdomar sätter eld på bilar och kastar sten mot polisen, men förr eller senare kommer upploppen vara över av ett eller annat skäl och det är DÅ alla andra insatser behövs. Vi behöver insatser i dessa områden, både akuta och på lång sikt. Det handlar om människoliv, vårt samhälle och framtiden och vi måste visa att alla dessa ungdomar, människoliv och deras framtid är viktiga, viktigare än de bilar som satts i brand och skapat så mycket uppmärksamhet. Vi måste visa att människoliv är mer värdefulla än det materialistiska.

Vi måste visa de som ännu inte börjat kasta stenar efter polisen att det finns bättre alternativ för att få uppmärksamhet, för att skapa liv som är mer värt än att vandalisera och vara destruktiva. Men framför allt måste vi ställa oss bakom alla Husbybor och andra boende i olika socialt utsatta områden, som inte har och aldrig kommer att sätta en bil i brand, att det här inte är ett Husby-problem, utan ett samhällsproblem som berör oss alla och som vi måste bekämpa tillsammans, oavsett vilket område vi bor i, men vi måste också stärka dessa områden på alla fronter och med gemensamma krafter, inte minst de starka krafter som redan finns i Husby och andra områden och som arbetar med dessa frågor ideellt varje dag och lägger all sin kraft, energi, tid och kärlek på sin förort!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,