För några veckor sedan var dansk TV här hemma hos mig och intervjuade mig om det här med rasistiska nidbilder, om både Stina Wirséns Lilla Hjärtat, men även om Mustafas Kiosk som har en dansk författare/upphovsman. Jag skrev om det besöket HÄR!
Jag oroade mig lite grann över hur programmet skulle visas, eftersom deras besök hos mig var… låt oss säga lite spektakulärt. Men nu har programmet visats och ja, det var ju inte så att jag framställdes i dålig dager på något sätt, även om de som har en annan åsikt, säkert inte håller med om vad jag säger, men det var aldrig min tanke heller. Kort sagt, jag står för mina uttalanden i programmet, även om jag, i vanlig ordning får jag nog säga nu, tycker att det blev väldigt kortfattat och avklippt, å andra sidan borde jag vid det här laget ha lärt mig att det funkar så med TV…
Nåja, slutsnackat. HÄR kan du se vad jag hade att säga. Hela programmet handlar lite om danskars fördomar mot svenskar och så kommer det ett TV-team till Sverige och besöker en massa människor och platser för att se vilka fördomar de kan fastställa och vilka de kan lägga åt sidan. Typ… Programmet var helt okej att se i sin helhet, men om du bara vill se vad jag hade att säga så kan du dra fram tidsvisaren till 16:30, så hamnar du på mitt avsnitt direkt.
I slutet av November 2011 gjorde jag en nystart på min blogg och övergick från tonarsmorsa.se till fatou.se Förutom lite förändringar i utseendet och det nya namnet, så tror jag inte mina läsare har märkt någon ofantlig skillnad. Man kan till och med fortfarande gå in på den under namnet tonarsmorsa.se. Jag skriver om ungefär samma saker och på ungefär samma sätt!
Men strömmen av läsare fortsätter rulla in och det tycker jag är jätteroligt!! Under den gångna månaden så hade jag det högsta besöksantalet sedan den nya bloggen fatou.se satte igång och nästan 14 000 läsare, vilket inte är fy skam!
Skriv gärna vad ni gillar med bloggen och vad ni inte gillar! Jag ser ju själv att jag får extra mycket läsare när jag skriver om vissa saker, till exempel Dancehall och Blackout, men även när det är heta debatter. Tävlingarna jag haft en del av har också fått rätt bra respons! Vissa vardagsinlägg och om Gambia får också många läsare! Vilka sorts inlägg gillar du? Vilka hoppar du helst över? Antalet kommentarer är ofta väldigt missvisande. När jag skriver om Gambia, dancehall, Blackout och liknande, så är det sällan eller väldigt få kommentarer, men jag ser som sagt att dessa inlägg läses flitigt!
Som läsare får du gärna lämna önskemål om vad du vill läsa. Vad tycker du om att jag börjat lägga upp ”Dagens låt” eller ”Dagens video” i panelen till vänster? Är den onödig eller vill ni ha kvar den?
Tyck gärna till och tack för att du läser min blogg, det glädjer mig verkligen!!
Mina personliga åsikter runt homofobiska och knarkliberala texter inom musiken:
Debatten har gått HET sedan Sizzla´s spelning i Sverige och en del andra länder ställdes in. Den har gått het i omgångar i flera år egentligen och är inget nytt! Jag älskar en musikgren som kan vara både drogliberala och homofobiska i sina texter.
När jag som tonåring började lyssna på reggae så minns jag att jag redan då reagerade negativt på det drogliberala budskapet. Jag hade väldigt svårt för Peter Tosh ”Legalize it” och Bob Marley´s ”Kaya” av just den anledningen, trots att jag gillade melodierna. Jag minns dock inte någon homofobisk text. Kanske beror det på att det inte fanns några, kanske beror det på att jag inte tänkte på texternas verkliga innebörd, eller så beror det på att debatten helt enkelt inte fanns då.
Idag finns den och det finns en helt annan medvetenhet här i Sverige om HBT-frågor över huvudtaget. Samtidigt har musiken utvecklats från Jamaica och Dancehall är en musik som spridit sig långt utanför Jamaica´s gränser. Med den har även de homofobiska texterna spridits. Jag ska inte sticka under stolen med att jag sjungit ”Boom bye bye” med Buju Banton många gånger utan att tänka på vad texten faktiskt betyder. Idag när jag vet så har jag väldigt svårt för att spela den och jag försöker intala mig att det är en kass låt på grund av textens betydelse som jag inte någonstans, någon gång kan eller vill stå för!
Det finns inga ursäkter för homofobi. Det finns massor av förklaringar, men inte en enda ursäkt och jag tänker inte heller försöka ursäkta det! Som Svensk, heterosexuell kvinna är det viktigt för mig att ALLA människor på jorden får leva sina liv fritt, oavsett kön, sexualitet, hudfärg, religion eller kulturell bakgrund! Jag menar att precis varje människa har samma värde och har rätt att leva sitt liv på sitt sätt, så länge ingen skadar någon annan.
Jag menar att vi som faktiskt förstår bättre och jag menar att det handlar om just det, har ett ansvar att motarbeta homofobi, rasism, mäns våld mot kvinnor, hedersvåld, religionskrig etc. Det är vårt ansvar och det finns många sätt att bekämpa dessa saker. Jag tror mest på att det bekämpas genom de dagliga samtalen med våra medmänniskor och i debatten. Jag tror det är genom debatten som människor blir upplysta! Därför hyllar jag också den här debatten!!
Däremot tror jag inte att det stoppas med hjälpa av inställda konserter, lika lite som jag tror vi stoppar det genom att inte låta till exempel Sverigedemokrater ta debatten om invandrarfrågor eller genom att tysta religiösa ledare. Jag tror att det kan bidra till helt motsatt effekt.
När debatten om Sizzla var som hetast förra veckan, så läste jag många inlägg från båda sidor och jag kan säga att det fanns många kommentarer som var rena bottennapp, på båda ”sidor”. Tack och lov fanns det också ett och annat guldkorn av kommentarer och artiklar som fick mig att inse att jag inte är den enda som älskar musiken och kulturen, men som inte kan ställa upp på alla delar som en del artister står för! Det finns till och med delar jag känner att jag skäms för!
Det finns de som försöker att förringa Sizzlas homofobi med förklaringen att endast 2-3 av hans över 1000 utgivna låtar innehåller homofobiska texter och att samtliga dessa skrevs för sju år sedan och mer. Om det hade stannat precis där, så skulle jag kunna hålla med till viss del, OM Sizzla själv tagit helt och hållet avstånd från dessa låtar. I och med att han skrivit på The Reggae Compassionate act så kunde man kanske tro att det är så, men i och med att han så sent som den 18/3-2012 sjöng en låtmix innehållande en kort textrad ur Buju Banton´s låt: Boom bye bye, så tycker jag det är ett uttryck för att hans homofobi inte är en avlägset förgången åsikt.
Däremot tycker jag inte att kritiken om att textinnehållet som handlar om att ”döda homosexuella” är så anmärkningsvärda som många andra verkar tycka. Jag tror att det är de hårda och råa uttryck som musik som bottnar i revolutions-tänk gärna uttrycker med starka ord, som egentligen inte har den meningen. Jag tror inte några dancehallmusiker är så intresserade av att döda några människor alls oavsett sexualitet, lika lite som Bob Marley var intresserad av att ”skjuta sheriffen”, eller Ken Ring ville våldta prinsessan. Det handlar om metaforer och starka uttryck, som sällan har någon relevans. Det betyder dock inte att det är okej. Tvärt om. Homofobin i sig är illa nog och ska bekämpas med upplysningar, debatt och fakta. På samma sätt som rasism ska bemötas på samma sätt!
Jag har gjort just den jämförelsen i den här debatten. Jag har försökt tänka mig in i hur jag själv skulle ha reagerat om en musiker skulle komma till Sverige och hålla konsert, som man visste att han hade mycket rasistiska åsikter. Jag gjorde den jämförelsen då det är en debatt som står mig personligen närmre än HBT-frågan, även om jag anser att den är minst lika viktig. Jag är säker på att jag skulle uppröras över den musikerns ankomst, men om han skrivit på ett avtal liknande The Reggae Compassionate act, inte givit ut något nytt rasistiskt musikmaterial på över sju år, men ändå framfört en rasistisk textrad från någon artists låt, i ett avlägset land, för bara någon vecka sedan, så skulle det som sagt ha upprört mig och jag hade säkert velat delta i debatten, men jag hade faktiskt inte planerat stoppa konserten, då jag tyckt att det skulle fått motsatt effekt, på samma vis som jag inte tror på att tysta främlingsfientliga och rasistiska åsikter i media. Jag hade DEFINITIVT INTE uttalat dödshot mot lokaluthyrarna, såsom Alexander Bard gjorde, då jag tycker det är i princip lika illa som att hävda död åt homosexuella. Å andra sidan tror jag inte heller att Bard verkligen vill döda lokaluthyrarna, utan snarare att han ”ville ge igen med samma mynt”, samt väcka debatt på ett kraftfullt sätt. Men jag tror verkligen inte på att ”lösa våld med våld” och Bard´s uttalanden väckte knappast någon förståelse och solidaritetstänk hos de som var emot stoppandet av konserten, utan tvärt om s väckte det ont blod!
Som skäl till att man ville stoppa konserten har man bland annat angett att det är som stöd för de homosexuella på Jamaica som har det svårt. Det är bara det att jag inte tror att dessa stoppade konserter hjälper de homosexuella på Jamaica. Sizzla som var bokad hade ett kontrakt. Han kommer att få sina pengar i alla fall. I och för sig en hel del dålig publicitet också, men jag tror den påverkan är marginell. Många intressanta röster har höjts i alla fall. Både för och emot stoppandet av konserten och det glädjer mig! Jag tycker det är väldigt synd för arrangören, som inte lär sluta gilla Sizzla för den debatt som skett, men som är den stora förloraren i det hela!
Jag tror att vi alla kan förändra. Det går inte på en dag och det är inte alltid så lätt att stå i ”skottgluggen” när en debatt utbryter i vår vardag och man måste försvara människors lika värde, mot fördomar och okunskap, men jag tror det är nödvändigt och jag tror att vi alla faktiskt kan förändra. Och förändras.
”Det gäller även att komma ihåg att kampen mot rasism, sexism och homohat är samma kamp. Man kan aldrig kämpa på enbart en front, och ju snarare vi som människor och dancehallälskare fattar detta, desto snarare kan vi stänga igen kapitlet om homofobi i dancehallen och se tillbaks på det som en obekväm del i historien som inte får upprepas.”
Det som framkommit tydligt i debatten är att det är många hbt-personer som älskar den här musiken, trots att det i vissa texter finns ett homofobiskt uttryck! Det är också uppenbart att vi är många heterosexuella som älskar den här musiken men inte på något sätt, någon gång vill stå upp för vissa av de budskap som kablas ut!
Grundbudskapet inom reggae har för mig och många andra varit ONE LOVE! En gemenskap! En revolution! Kärlek till alla och alla människors lika värde! Låt oss återerövra det! Tillsammans!
Missa inte, framför allt de fyra första länkarna nedan:
Svereggae.se skriver om saken och låter Svenska reggaeartisten General Knas som samarbetat med Sizzla få ordet: General Knas om Sizzla
Idag rapporterar flera medier om att rasistiska sajter på internet ökat till nästan det dubbla under de två senaste åren. Jag skrev redan 2008 om att jag upplevde en markant ökning, men jag upplever också att det sedan dess ökar ännu mer. Förutom att rasistiska och främlingsfientliga sajter har ökat, så tycker jag mig också se att kommentarer i både media, på bloggar och dessa sajter är i majoritet. Jag är ändå övertygad om att inte majoriteten av Sveriges befolkning är främlingsfientliga! Däremot är jag övertygad om att det är de som tar mest plats.
I en demokrati är det viktigt att alla har rätt att uttrycka sina åsikter. Samtidigt har människor rätt att leva sina liv utan att behöva bli kränkta för hur de ser ut, vilket ursprung de har och för sin kulturella bakgrund. Hur går det ihop?
”Det är en farlig utveckling. Det finns många förvirrade konspirationsteorier på nätet.”
Så har även jag noterat att det är många konspirationsteorier. När man kommer med konkreta argument så bemöts dessa oftast med en massa teser, som det sällan finns någon dokumentation på, eller ibland även rent påhittade, men väl spridda uppfattningar.
Eva Franchell skriver idag i en ledare på aftonbladet att dessa som kommenterar och skriver på dessa sajter får stå relativt oemotsagda av politiker. Det är något jag reagerat på många gånger. Det känns som om politiker som är aktiva på nätet många gånger ”silar mygg och sväljer kameler”. Man skriver om sin politiska agenda, som måhända kan vara fri från främlingsfientlighet, men man ser sällan eller aldrig att dessa sajters påståenden eller bemöts med fakta eller åsikter.
Precis som man med SD gärna diskuterar om man ska vara kvar i samma rum som dem, eller bojkotta dem, i stället för att gå till motangrepp i deras främlingsfientliga politik.
”Rapporten beskriver även en ökning av antisemitiska hatbrott under 2000-talet, värst var det 2009 då 250 brott anmäldes, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå. De flesta av anmälningarna gäller kränkningar på nätet.”
Knappt hinner artiklar idag publiceras på nätet, innan det börjar spekuleras vilt om gärningsmännens ursprung. Som om det är det väsentliga?
Är det då inte viktigt att detta bemöts där det formas, nämligen på nätet? Jag efterlyser politiker från andra partier än de med en främlingsfientlig eller rasistisk agenda att bli mer synliga på nätet och att motargumentera där mycket av den rasistiska propagandan sprids! Både på de rasistiska sajterna, men också i media, på antirasistiska bloggar o.s.v. Nästan varje gång jag skriver om något som har med rasism eller främlingsfientlighet att göra blir min blogg nedlusad av folk som skriver kränkande kommentarer och tyvärr inte lika många som bemöter det, trots att jag vet att vi är många fler som håller med i dessa inlägg.
Det finns många kunniga i de sociala medierna idag, även de som är politiskt engagerade. Kanske det är dags att anställa några sådana för att rasisterna inte ska få stå oemotsagda när de sprider sina lögner och fantasier?
Oavsett om du är politiker eller ej tror jag det är viktigt att bemöta dessa kommentarer. Om du inte känner att du klarar av att bemöta dessa diskussioner, så kan det till och med räcka med att skriva ”nej, det håller jag inte med om.”
2009 hade jag en kampanj på min blogg som handlade om antirasism. Kampanjen blev en riktig bloggbävning och det var härligt att se att vi är så många som inte ställer upp på de här främlingsfientliga åsikterna! Men det räcker inte med en bloggbävning. Den är bra för stunden, för att visa att vi är många som tar avstånd från de här åsikterna, men kanske måste det till att vi alla, lite då och då i vår vardag sprider våra åsikter. På nätet, i fikarummet, i våra ord och handlingar!
Vad tror du man kan göra för att lyfta antirasismen på nätet?
Uppsala Reggaefestival 2011 är slut. Vi som älskar Reggae och allt vad den här festivalen ger oss, är slutkörda, nöjda, trötta och hoppfulla inför nästa års festival!
Jag vill ge en sammanfattning av festivalen i stort och vad jag tyckt om och vad jag tyckt mindre om. Jag för även fram röster från andra festivalbesökare som jag pratat med. Vad har det snackats om på festivalen? Har folk varit nöjda?
Årets Nyhet: Dance 4 Life var årets nysatsning och det var verkligen en satsning rätt i tiden!! Nu säger jag inte bara det för att jag är manager och mamma till Binta och Blackout, även om det i sig gör mig rätt partisk, men faktum är att varje gång jag tittade på danstältet när något pågick där, så var det helt överfyllt. Det var massor av folk utanför och de uppträdanden jag försökte se, kunde jag helt enkelt aldrig se, då det var så fullt av folk framför mig att jag inte kunde se ett dugg. Det pratades också väldigt mycket dans. Vid en av måltiderna jag åt hamnade jag bredvid folk som berättade att de kommit dit mest för dansen och workshoparna. Jag tycker det är roligt att man gjorde en satsning på dansen som är en så stor del av reggae- och dancehallkulturen. Att det var rätt satsning tycker jag antalet besökare i danstältet bevisade. Lite känns det som om Blackout fått vara föregångare här då de är den enda rakt igenom dansgrupp som började bokas till festivalen och den första kvarten jag var på festivalen första dagen så fick jag frågan var Blackout höll hus av sex olika, för mig helt okända personer. Roligt är det också att dansen direkt fick sådant genomslag under festivalen. Många pratade om dansen under festivalen och jag hörde ingen nämna det i negativa ordalag, utan endast positiva!
Det jag lyckades ”se” av den här showen, var en massa ryggar. En del såg jag sedan på kameran, då jag zoomade in och höll den ovanför mitt huvud. Som sagt, allt för trångt och tjejerna såg knappt ut att kunna röra på sig på den minimala scenen…Tips till nästa år!
Årets Missbedömning: I samma andetag måste jag nämna årets missbedömning som också det var danstältet! Det var dels så liiitet att många, många, danssugna inte fick plats. Det var också allt för litet för uppträdanden och shower där. När Blackout DanceCrew har showat de senaste året så har de gjort det i det stora tältet och även det har varit för litet. Många har stått utanför och försökt få en skymt och många har kommit efteråt och varit ledsna för att de inget kunde se. Att då ha ett ÄNNU mindre tält var nog en missbedömning. För att inte tala om scenen. Jag beundrar de tjejer som showat där i helgen, för särskilt de större grupperna har inte haft möjlighet att ta ut svängarna mer än att ”vifta lite på armarna”. Dancehall kräver verkligen utrymme och för en större grupp på 4-8 personer måste det ha känts som att vara en guldfisk i ett snapsglas, eller nåt. Så om man vill fortsätta satsa på dansen tycker jag man ska ha ett minst lika stort tält som det större nästa år och kanske till och med låta de allra största dansgrupperna som man vet drar mycket folk, få ta stora scenen? Men eftersom man valt att ta in dansen och eftersom det här var första året med Danssatsning, så är förstås allt förlåtet! 😉
Publiken Svek: Jag tror alla som besökte festivalen upplevde att det var mindre folk i år än tidigare. Jag upplevde samma sak förra året, men tänkte då att det kunde bero på vädret, som inte alls var med oss 2010. I år har vädergudarna dock varit med oss och det har varit ett fantastiskt festivalväder, ändå upplevde jag och många med mig att besökarna var färre i år. En del har pratat om artistupplägget och andra har talat om att man upplevt det som om polisen har trakasserat många besökare under tidigare år. I synnerhet ungdomar. Många jag träffade på festivalen menade att deras vänner och bekanta som bojkottade festivalen i år, gjorde det för att de inte tyckte det var värt att kanske ha väntat länge på den artist de velat se för att sedan bli medtagen på provtagning för ”misstanke om ringa narkotikabrott”. Detta är personer som fått negativa resultat tillbaka efter provtagningarna, d.v.s. proverna har visat att de inte använt narkotika. Men till de festivalbesökare som valde att inte komma: YOUR LOST, tyvärr! Festivalen i stort var helt fantastisk och ni missade verkligen något!!
Drogerna och Polisens närvaro: Själv har jag eller mina barn aldrig blivit utsatt för något negativt på festivalen. Varken från polis eller övriga festivalbesökare, däremot har jag träffat på flera ungdomar och vuxna som har känt sig kränkta av behandlingen från ordningsmakten. En del om detta skrev jag för några år sedan och som jag upplever det så var det året när flest besökare ansåg att de blivit väldigt kränkta. Ett specifikt fall där jag gjorde en intervju med personen berörde mig särskilt illa och gör det än idag när jag läser intervjun igen.
Jag använder mig inte själv av droger och har under de 11 år Reggaefestivalen har pågått (jag tror jag missat en eller två totalt) aldrig någonsin druckit varken alkohol eller tagit droger, så jag har inget som helst egenintresse av att kritisera de hårda ”antidrogkampanjer” som hållits. Förra året reagerade jag på ett ingripande som jag tyckte såg brutalare än nödvändigt ut. I år har det varit färre poliser och färre ingripanden och jag tycker stämningen har varit mycket mer avslappnad, men jag kan inte låta bli att fråga mig om polisens framfart på tidigare festivaler har skrämt bort många av festivalens besökare?
Klart är i alla fall att jag inte kommit i kontakt med några som helst droger under denna festival och det bekräftades ju till viss del av polisen i en intervju (som jag nu inte hittar), att de ingripanden som gjorts, i stort sett skett i anslutning till festivalen och inte inne på festivalområdet.
Skönt är i alla fall att mycket av ”knarkryktet” och medias rapporterande om detsamma tycks ha minskat rejält i år och det känns bra, tycker jag, då det inte riktigt stått i proportion till allt annat som händer under festivaldagarna! Med stora världsartister som spelar, tusentals människor som roar sig på festivalen och allt arrangemang som tillkommer en festival av den här storleken.
Vänskap: Ett av mina huvudskäl till att älska den här festivalen är att man träffar andra människor som älskar samma musik som mig och som man känner samhörighet med. Jag har vissa vänner som jag i princip bara träffar under festivalen varje år och jag ser fram emot det lika mycket varje år. Sedan lyckas man alltid skapa nya bekantskaper och det är inte heller så tokigt. Planeringen av matborden vid de olika köken från världens alla hörn gör det extra fördelaktigt att lära känna nya vänner. DET är ett stort plus!
Motgångar, falska biljetter och familjen URF: I år har det rapporterats en del om falska biljetter till festivalen. Jag vet att ryktet var rätt utbrett redan förra året, men i år tog man fast personer som är misstänkta för att ha sålt falska biljetter i lite större utsträckning. Jag vill här verkligen ge en stor eloge till Yared, hans fru Adiam och deras dotter Malayka, som gör ett helt fantastiskt jobb för oss reggaeälskare! Det krävs ingen Einstein för att inse att det är ett otroligt massa roddande för att ro festivalen i land och även om de inte är ensamma om det, utan även har medarbetare, så är jag säker på att det inte är vem som helst som har den energin, glöden och envisheten att ro festivalen i land år efter år efter år. Är det inte falska biljetter, så är det kritik om droger, campingen, om marken de arrangerar festivalen på, synpunkter på vilka artister man tar in, biljettpriser… you name it! Jag hoppas för allt i världen att de orkar fortsätta och att det blir många kommande festivaler, trots kritik och dåligt med stöd. Jag vet att festivalledningen har kämpat hårt för att möta och samarbeta med sociala myndigheter, frivilligorganisationer, polis och kommunen. Samtidigt som de ska göra festivalbesökarna nöjda och locka med ett utbud som folk vill ta del av och dessutom fortsätta med bokandet av bra artister.
URF och Pride: Även om det inom reggaen, generellt finns en homofobisk tyngd, så tror jag ändå inte att det gäller huvuddelen av URF ´s besökare. Dessutom är jag rätt säker på att många av festivaldeltagarna älskar festivaler, nästan oavsett vilket tema de har. Där tror jag att URF kan ha tappat en del besökare i år, då Stockholm ´s Pride körde samtidigt och att de i år dessutom har temat öppenhet och med gratis inträde. Folk som bara längtar efter en festival kan ha valt både Pride och andra festivaler som pågått runt om i Sverige denna helg. När nu reggae har en homofobisk bakgrund, tycker jag det är extra härligt att lyssna på denna intervju med Kapten Röd! Nej, vissa attityder tar tid att förändra, men det blir bättre…!!
Artisterna: Till min egen förvåning måste jag nog säga att av de artister jag hann se, så var nog Mr Vegas en av mina tre favoriter nu så här efteråt! Han har aldrig varit någon stor favorit för mig personligen, men han gjorde en riktigt bra show! Elephant Man som var en av mina favoriter, levde upp till mina förväntningar och var ruggigt bra och den tredje (utan inbördes rangordning på dessa tre artister), även den till min stora förvåning, då jag aldrig varit något fan av Svensk Reggae, var då Kapten Röd! Ingen av de artister jag såg gjorde dåligt ifrån sig, men de här tre artisterna var helt enkelt över mina förväntningar och riktigt superbra live!
Önskemål inför nästa år: Mer utrymme för dansarna, både på scenen och för publiken! Fortsätta med festivalen i samma positiva anda, men framför allt: att vi får behålla den här fantastiska familjefesten med så mycket kärlek, musik, vänskap och dans!
Sammanfattning av festivalen med ett enda ord: OUTSTANDING!!
För ett tag sedan ställde jag frågan om ni läsare har något ämne ni vill läsa om i min blogg. Jag fick en del svar och ett av dem var att jag skulle skriva lite om hur jag ser på tonåringar och hur mycket man ska lägga sig i barns och tonåringars liv. En läsare skriver så här:
”Jag skulle gärna vilja läsa om vad du anser “var gränsen går†när det gäller att LÄGGA SIG I barnens/ tonåringarnas liv!! Jag är inte tonårsförälder men väl “tonårssyrra†och jag känner ibland att jag håller på att SPY på mina (myndiga)tonårssystrar som tror att de är vuxna “vuxna†och deras tveksamma val av vänner (med liberal inställning till droger)gör mig så orolig/ irriterad.
Hur man ska undvika att gå ner på deras nivå…”
Jag har gått och funderat en hel del på det sedan dess. Jag inser att det är en otroligt stor, men också viktig fråga som kanske är omöjlig att ge ett konkret svar på som passar i alla lägen eller i alla familjer.
Min tanke är i alla fall så här:
Jag kan bara utgå från mig själv när jag var ung och från de ungdomar jag lever med.
Jag tror det är viktigt som vuxen att tala om var man själv står. Jag tror också det är viktigt att sortera ut vad som faktiskt är viktigt för en själv. Vad är det viktigaste att förmedla till mina barn? Är det:
Att de städar ordentligt?
Att de säger nej till droger?
Att de inte klär sig för utmanande?
Att de behandlar sina medmänniskor med respekt?
Att de tar för sig?
Att de får ett jobb med en fin titel eller att de får ett jobb de brinner för?
Att de inte ser på dokusåpor?
Att de bäddar sängen på ”rätt sätt”?
Att de inte blandar i röda kläder i vittvätten?
Att de inte använder för mycket smink?
Att de inte använder våld för att lösa problem?
Ja, det finns förstås hur många exempel som helst att ta, men jag tror det är viktigt att vuxna i tonåringars omgivning alltid låter tonåringar förstå vad man själv har för åsikter utan att för den skull döma andra människor, vilket kan vara svårt nog. Men det är nog viktigt att inte döma personer som har ett beroende, utan att skilja på sak och person. Det är ju drogerna du dömer, inte personen som använder det!
Jag tror också det är viktigt att fokusera på det man tycker är viktigast. Om man till exempel tycker det är viktigare att ens tonåringar låter bli droger, än hur de sminkar sig, så ska man lägga sitt krut just där. Annars är det risk att det bara blir tjat, oavsett om det är väldigt viktigt för dig eller mindre viktigt.
Hur ska man kunna föra fram sina åsikter?
Om din tonåring kommer hem och säger att h*n tycker att det är okej att röka hasch, eftersom det egentligen inte är farligare än att dricka sig full. Vad svarar man då? Jag tror det är väldigt viktigt att hålla sig till sanningen. Att i avskräckande syfte säga att de som röker hasch är dumma i huvudet, att de med all säkerhet kommer att börja ta heroin och att det kommer att växa ut gröna öron från deras huvud, tror jag inte alls funkar.
Risken finns då att när de märker att den kompis som börjat använda till exempel hasch inte får gröna öron, är dum i huvudet eller börjar ta heroin, så tror man att allt negativt som sägs om hasch bara är lögner och antidrogpropaganda.
Då tror jag det är bättre att starta diskussion och något jag minns att vuxna sa till mig som tonåring var att ”ingen som tar droger första gången tror att den ska bli missbrukare, så det enda sättet att vara säker på att inte bli det, är att inte testa”. Jag tror att det funkade rätt avskräckande på mig i alla fall. Sen tror jag det är jätteviktigt att leva som man lär.
Jag tycker också man kan säga att: ”Nej, det är inte säkert att Elin blir beroende för att hon testat röka hasch några gånger, men varför ta risken? Det är ju mindre risk att Lisa blir beroende eftersom hon aldrig har testat!”
Jag tror inte heller man ska starta dessa diskussioner när man är uppe i en konflikt, för just sådana gånger tror jag det är svårare att göra sig hörd. Det är lättare att både barnet/tonåringen och den vuxna då kämpar för att ”få rätt” eller göra sin röst hörd och att man då kämpar mer för att vara emot den andra personen, än att ha en uppriktig debatt. Det finns då också risk att man som vuxen bara kritiserar, vilket ofta har en förmåga att ge helt motsatt effekt.
Jag tror också att ungdomar ofta är mycket smartare än vi tror. Även om man i en viss ålder kan vräka ur sig saker för att väcka debatt eller uppmärksamhet, så tror jag inte alltid man menar det.
Tänk efter själva, vad är det som gjort att just du inte började använda droger och om du har använt droger, vad kunde ha fått dig att låta bli? Den frågan kan naturligtvis leda till så långa svar att en roman kan verka kort. Men jag tror det är viktigt att ta sig den tiden. Inte en gång eller två, men att ta diskussionen igen och igen och igen.
Hur mycket ska man lägga sig i?
Jag är av den åsikten att man inte läser sina barns dagböcker, avlyssnar samtal, eller på andra sätt ”smyger till sig” information från sina barn. Men jag tycker också att det finns undantag. När man är orolig för att ens barn kommer att utsätta sig för livsfara. D.v.s. om man misstänker att ens barn faktiskt tar droger, är självmordsbenägna eller något annat som faktiskt skulle kunna äventyra barnets liv. Då tycker jag inte att det finns någon integritet att värna om längre. Inte i det läget. Det är naturligtvis omöjligt att veta innan, men jag tror att många föräldrar känner på sig när det faktiskt är allvar. Däremot tror jag det är viktigt att då berätta att man har gjort det och då också förklara varför.
Hur mycket man ska ”lägga sig i” för övrigt, är svårt att säga generellt tycker jag. Men att fråga och visa engagemang tycker jag inte är fel. Däremot tror jag inte på sådant som att förbjuda ungdomar att umgås med vissa kompisar och liknande, det tror jag tvärt om kan ge helt motsatt effekt. Min erfarenhet är i alla fall att de flesta typ av ”förbud” mot ungdomar kan ha rakt motsatt effekt. Däremot tror jag man som vuxen kan vara lite smart och föra sansade diskussioner där man låter tonåringen ”själv” komma fram till en vettig åsikt.
Frågor som:
”Hur skulle du själv reagera om din son/dotter kom hem med en kompis som var hög som ett hus?” ger ofta ganska vettiga svar.
Ja, som sagt så vet jag inte om det finns några färdiga svar, men jag tror det är viktigt att minnas att många tonåringar använder just tonårstiden till att testa gränser och töja gränserna maximalt, för att skapa effekt, eller för att se hur långt man kan gå. Det behöver inte alltid betyda att de är på väg in i fördärvet, även om det kan vara bra så frustrerande att höra gamla myter som blir till ”sanningar” i tonåringens mun.
Har du några bra råd när det gäller tonåringar och droger, gränsdragningar och hur mycket man ska få lägga sig i?
Tillägg: Precis när jag sitter och har skrivit klart detta finner jag DEN HÄR sidan på nätet. Där skriver man en del av det jag redan har berört ovan.
Jag har tidigare bloggat om boken Mia-Sanningen om Gömda. Boken som väckt ramaskri i media och i bloggvärlden. Jag har skrivit om detta ämne i följande två bloggar, utan att gå in närmare i sakfrågorna:
Sent om sider vaknade även de större medierna, såsom Aftonbladet och Expressen upp i denna debatt och började skriva. Debatten har dock urartat vid ett flertal tillfällen på nätet, kanske framför allt i bloggen som författaren till boken Mia-Sanningen om Gömda, Monika Antonsson har.
theWitch har i sin blogg skrivit en del om hur debatten just lyckas urarta vid ett flertal tillfällen. Eftersom jag har i flera delar samma åsikter i denna fråga, så tycker jag också att hennes sammanfattning om denna gömda-historia är målande och välskriven. Slutligen tycker jag också att hon har sammanfattat en bra länksamling för hela denna debatt, där man kan bilda sig en egen uppfattning. Den kan du läsa HÄR!
Tyvärr tror jag dock inte att denna debatt gagnar de som huvudhistorien fick världen att rikta sina blickar mot. Några som väldigt väl behöver uppmärksamhet, nämligen de kvinnor som är utsatta för våld, förtryck och hot i nära relationer. Jag tycker dock inte att man ska ”skjuta budbäraren”. D.v.s. om Monika Antonssons bok stämmer, vilket jag tycker hon har debatterat väl för och lagt fram tillräckligt med sakliga bevis, för att jag i alla fall ska tro på huvuddelarna i hennes kritik. Däremot så tycker jag att debatten vid flera tillfällen har urartat på författaren Monika Antonssons blogg, särskilt bland kommentarerna. En del av kritiken har jag också sett som allt annat än saklig eller ens relevant.
Men i huvuddelarna så anser jag ändå, efter att ha läst och sett Liza Marklund ´s uttalanden och Monika Antonsson ´s uttalanden. Där måste jag säga att Monika varit väldigt saklig och kunnat lägga fram sina åsikter och sammanfattning av boken väl.
Hur som helst så är det trista i denna historia att många fick upp ögonen för kvinnor utsatta för våld i det här landet, tack vara boken Gömda. Rädslan finns nu förstås för många kvinnor som lever just i det gömda, det vill säga med olika typer av skyddade personuppgifter.
Ska det nu bli svårare för dessa kvinnor att bli trodda av myndigheter och andra i deras omgivning? Ska det nu bli ännu svårare än det redan är, att få hjälp och stöd från samhället? Den hjälp och det stöd som redan nu är så svårt att få.
I bloggvärlden är vi många som känner till Vendettanbettan och hennes bakgrund. Vi är många som läst hennes historia, samtidigt som kalla kårar har runnit längs våra ryggrader. Hennes direkta sätt, hennes ord utan krusiduller.Ursäkta uttrycket, men ibland närjag läst hennes historia har det känts som att få en kniv i magen.
Jag tror dock, att de flesta av oss människor är fullt medvetna om att det lever en massa kvinnor och barn i skräck för sina banemän. Jag tror de flesta av oss inser att det finns en massa kvinnor som verkligen berättart hela sin sanning, som beskriver den rädsla de faktiskt känner, även om vi också inser att det finns en och annan som ”skarvar”.
Det är klart att det inte är vanligt att kvinnor väljer att leva på flykt, för att hämnas en före detta make eller för att de vill ha personlig uppmärksamhet. Men de finns. Det finns kvinnor som är beredda att gå genom eld och vatten med osanning och nu tänker jag inte på de personer som kretsar kring boken gömda, utan jag menar att generellt så finns det kvinnor som pekar ut män oskyldigt för både de ena och de andra brotten, för att det på något sätt gagnar dem själva.
På samma sätt som jag känner förakt mot män som utsätter kvinnor för våld, så känner jag förakt mot de kvinnor som faktiskt ljuger för att det ska gagna dem själva, i vårdnadstvister, för hämnd eller av andra orsaker. Jag föraktar dem inte bara för vad de utsätter dessa män för, utan för att de underminerar trovärdigheten hos de kvinnor som faktiskt blir utsatta. Det gör det svårare för kvinnor att bli trodda i de fall som de blivit utsatta för våld i olika former.
Mäns våld mot kvinnor ska aldrig accepteras. Däremot så tror jag att det för alla parters skull är viktigt att ta bort tabustämpeln i dessa fall och diskutera och debattera tills tungorna, tangenterna och pennorna blir trötta. Dels för att kvinnor som faktiskt blir utsatta ska våga söka hjälp, för att de ska våga anmäla och för att de ska våga visa sin verklighet innan det är för sent.
Många kvinnor i Sverige i dag blir misshandlade till döds. Sedan finns det alltså allt för många som klarat sig med nöd och näppe men som lider allvarliga men av fysiska eller psykiska skador efter ett våldsdåd. HÄR (pdf-länk, rekommenderas!!) kan du läsa en utförligare text om mäns våld mot kvinnor.
Ett annat skäl till att det är viktigt att tala öppet om detta med mäns väld mot kvinnor är att de män som faktiskt utövar våldet och inser att de behöver hjälp också ska kunna söka den.
I denna veckas nummer av Uppsalatidningen finns ett intressant reportage med Mansmottagningens Hans Ã…berg, som jag var på en föreläsning med i fjol, tror jag det var. För att våga komma vidare och söka hjälp för sina problem, så är det naturligtvis viktigt att inte tabubelägga ämnet, för då gör vi både kvinnor, män och barn en björntjänst.
Att växa upp med våld i hemmet sätter naturligtvis sina spår. För dessa barns skull är det oerhört viktigt att antingen mamma eller pappa söker hjälp. Ju tidigare, desto bättre.
Inget våld är acceptabelt, förstås, men som Hans Ã…berg nämner i reportaget: ”Mäns våld mot kvinnor är farligare och får värre konsekvenser än kvinnors våld”.
Med detta inte sagt att något annat våld, varken mot kvinnor, män eller barn, av kvinnor, män eller barn är acceptabelt!
Eller denna, som handlar om just kvinnomisshandel i nära relation, texten till videon kan du finna HÄR!
Om du vill rösta på mig eller någon annan i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post under en veckas tid.
Jag tycker om människor. Alltså jag har lätt för att tycka om människor. Jag dras till väldigt skilda typer av människor. Jag tycker även om människor som är helt annorlunda än mig, folk med helt andra åsikter och liknande.
Ibland känner jag mig som en kamelont. Ni vet, som ändrar färg i olika situationer för att passa in. Jag kan verkligen sitta med människor i en hydda med stampat jordgolv och trivas som fisken i vattnet. Jag kan även sitta på en väldigt fin restaurang och äta sjutton olika rätter, med folk i kostym och trivas lika bra där.
Men det finns vissa personlighetstyper som jag har väldigt svårt för. De är inte så många och det krävs att de personlighetsdrag jag ogillar är väldigt utmärkande, för att jag ska känna att jag har svårt för den personen. Dessutom tror jag att jag är väldigt tydlig med att visa de personer jag har svårt för, att jag inte tycker om dem. Jag har svårt att spela.
Dessa personligheter har jag väldigt svårt för:
De som är dryga och tror sig vara bättre än andra människor
Människor utan djup. Det är helt okej om folk är ytliga och pratar en massa ”strunt” för det är jag expert på själv. 😀 Men det måste finnas ett djup
Jag har svårt för människor som lyfter upp sig själv på bekostnad av andra
Jag har väldigt svårt för rasister
Jag har svårt för personer som saknar empati
Prestigefyllda personer
Dessa personligheter uppskattar jag extra mycket:
Ödmjukhet
Personer med värme och omsorg
Glada personer
Människor som gått igenom stora svårigheter, men ändå vågar gå vidare har ofta också ovanstående kvaliteter
Personer som glädjes åt andras framgångar
Äldre personer som delar med sig av sina erfarenheter är väldigt trevligt och lärorikt att lyssna på, om de inte gör det på ett nedlåtande sätt
Personer som strider för det som de tror på
Personer som vågar ändra åsikt för att de får nya erfarenheter och kan se saker ur ett annat perspektiv
Personer som är direkta och inte hycklar, även om deras åsikt inte stämmer med ens egen
Starka personer som kämpar i sin egen vardag eller som kämpar för andra människor
Ja, det finns säkert en massa fler skäl till att tycka mer och mindre om våra medmänniskor, men dessa skäl var de jag spontant kom att tänka på.
Jag brukar inte skriva så mycket om politik i min blogg, vilket egentligen är ganska underligt eftersom jag har en bakgrund som politiskt aktiv i min ungdom och även om jag delvis ändrat en hel del inställningar sedan dess och dessutom inte längre är politiskt aktiv, så anser jag mig fortfarande vara en politisk person som till exempel aldrig skulle ligga hemma på soffan under ett val.
Nåja, min blogg är ju inte alls politisk även om jag anser att alla ens åsikter i samhället härrör från ens politiska åsikter. Givetvis är jag medveten om att min politiska inställning genomsyrar min blogg på annat vis än med politiska inlägg, framför allt genom mina åsikter i andra, kanske framför allt sociala frågor.
Men det finns mycket att säga om konflikten i Palestina och jag är berörd och upprörd över hur det Palestinska folket behandlas av Israel. Det finns säkert tusen orsaker men jag finner inte en enda ursäkt till att förtrycka ett folk. Men det finns många andra bloggare som uttrycker det bättre än mig och som jag anser har mycket bättre kunskaper om konflikten i Palestina, så jag ger dem ordet:
Hon länkar till en protestlista som man kan skriva på. Klicka HÄR! Petitionens grundtext finner du HÄR och om du vill läsa på Svenska så kan du se den HÄR (direktöversättning, vilket inte är helt ofelbart, men begripligt).
En pojkes död filmas HÄR (VARNING FÖR STARKA BILDER)
En väldigt provokativ rubrik, men jag har något jag vill säga:
Bloggaren Rebelsoul bloggar om Livet i Gottsunda. Hennes allra första blogginlägg handlar om att lyfta fram positiva saker med förorten Gottsunda. (läs gärna min kommentar i det inlägget, då det förklarar min åsikt i frågan) För er som inte känner till Uppsala eller Gottsunda, kan jag berätta att Gottsunda är en förort med så kallad Ghetto-stämpel.
Jag har tänkt att blogga om detta hela min sjukdomstid och min åsikt i frågan. Men jag har varit lite för krasslig för att orka sitta och leta källor och länka och huvudet har inte känts helt klart för att skriva detta inlägg. Nu gör jag det då jag börjar piggna till. Jag blev dock lite överraskad när jag ser att bloggaren själv har lyft fram just det första inlägget i ett nyare inlägg.
I Gottsunda är det så att de flesta i Uppsala inte vill flytta dit, men det jag lagt märke till är att av de jag känner som faktiskt bor i Gottsunda, är det ingen som vill flytta därifrån. Gottsunda har, sedan jag flyttade till Uppsala 1986 haft ett dåligt rykte. Dock har det fått konkurrens på senare år med både Stenhagen och Gränby. Även Nyby (i närheten av där jag bor) har fått något sämre rykte med åren. Varje stad i Sverige har ett område med sämre rykte. Dessa områden är idag ofta väldigt invandrartäta, även om det inte alltid varit så. Eller rättare sagt, det var inte så vanligt med invandrare utanför norden, utan det var vanligt med invandrare från t.ex. Finland.
Jag har själv bott i ett liknande område utanför Sundsvall, som heter Bredsand, under ett år. Jag har skrivit om det tidigare. Under den tiden var det inte särskilt mycket invandrare i Sundsvall, men området hade ändå ett dåligt rykte och jag ska inte sticka under stol med att vi var med om ganska obehagliga saker under det året. Vi fick bevittna både misshandel, en knivbeväpnad man försökte ta sig in i vårt hem, sönderskurna bildäck och en hel del annat, trots att vi bara bodde där ett år. Men det som slår mig när jag tänker tillbaka på den tiden och även hör om saker som händer i Gottsunda är ungdomars energi och glädje.
Jag kan inte komma på några ungdomar som jag mött genom åren som haft mer konkret energi och glädje över att bedriva kulturella och musikaliska projekt, än ungdomar i just dessa Ghetto-områden. Det sjuder av glädje över skapandet och att faktiskt finna en tillhörighet. På den tiden hade vi ungdomar som var fosterbarn hos oss och min mamma var väldigt engagerad i ungdomarna i detta område. Både då hon arbetade på en högstadieskola i en s.k. problemklass, men även på fritiden var djupt engagerad i ungdomar. Vi hade mer eller mindre en fritidsgård hemma hos oss på kvällarna och helgerna, trots att vi bara bodde ett hus från den riktiga fritidsgården. Det som var genomgående för dessa ungdomar var sysslolösheten och känslan av ett utanförskap. Sysslolösheten gjorde att många ungdomar bedrev tiden genom att skära sönder bildäck och liknande saker. Jag tycker det är lätt att jämföra med den problematik som idag finns i Gottsunda med ungdomar som bränner bilar.
Idag är det många ”mörka” invandrare som hänvisas till dessa miljonprogram. När jag var liten så var det många med Finländsk bakgrund som blev hänvisade till miljonprogrammen. Idag är det invandrare från hela världen. Gemensamt med tidigare och nu är att man ”skyfflar undan problemen” till dessa områden. Det är folk med missbruk, äktenskapsproblem, ungdomsproblem, alkoholism, f.d. kriminella som skyfflas ihop till dessa områden. Det finns naturligtvis en hel del familjer och enstaka personer utan några som helst sociala problem som bor i dessa områden också. Tyvärr försvinner de lite i mängden och det är inte de man lägger märke till.
Det jag tycker är väldigt trist är att när jag var barn så var det de Finländska invandrarna som fick skulden för områdets dåliga rykte. De som inte klarade språket så bra. De som inte kunde finna känslan av gemensamhet i vårt samhälle. De som hade svårt att uttrycka sig och sina tankar och känslor. Det är alltid lätt att skylla på de som inte kan, eller har svårare att försvara sig. Finländarna var i Svenskarnas ögon, alkoholister som hade hett temperament och gärna drog kniv.
Idag skyller vi gärna på utomeuropeiska invandrare. Särskilt invandrade muslimer är tacksamma att skylla miljonprogrammens problematik på. De har hett temperament och vill inte integrera sig i samhället. De vill införa sharialagar i Sverige och de slår sina kvinnor.
Dessa exempel ovan är naturligtvis fritt flödande fördomar. Det lustiga är att Finländare blev så ”rumsrena” när vi fick andra invandrargrupper. Idag är det helt okej att vara Finländare i Sverige, men stackars dig om du råkar vara från mellanöstern och dessutom muslim.
Själv tror jag att man gör det väldigt lätt för sig att skylla problem på olika invandrargrupper. Jag tror svaret är lite bredare än så. Jag tror huvudproblemet ligger i klassfrågan. Att dessa områden också har många fler invånare än andra områden är ett annat svar på frågan. Men jag tror också att det handlar om att få människor att känna sig delaktiga i samhället.
Jag tror att det är viktigt att varje ungdom får ta konsekvenserna av sitt handlande, men jag tror också att vi vuxna måste ta på oss ett ganska stort ansvar. Jag blir orolig när jag ser och hör hur ”golar-snacket” går bland ungdomar. Att det råder ett polishat och myndighetsförakt bland många ungdomar, särskilt i dessa områden är inte heller ett okänt problem. Men där tror jag att vi vuxna har ett oerhört stort ansvar. Vi måste vara tydliga med att förklara för våra ungdomar att poliser är viktiga i vårt samhälle och varför de är det och att andra myndigheter är av vikt för ett fungerande samhälle. När ungdomar ser att poliser begår fel och misstag är det viktigt att förtydliga för ungdomar att detta är fel och inte acceptabelt, samtidigt som det handlar om individer och att man inte kan hata alla poliser och myndigheter för det. Här ligger förstås ett stort ansvar hos våra poliser när de bemöter våra ungdomar. Jag hoppas att den satsning som polisen just nu ska göra på Gottsunda, ska mynna ut i något positivt och inte stegra det negativa.
I ett samhälle där vi lever tillsammans är det viktigt att våra ungdomar får chans att känna delaktighet, men också att de får hjälp att reda ut vissa begrepp där de känner sig orättvist behandlade. Det är också viktigt att de får möjlighet till positiv utveckling. Särskilt i stora områden där det är lättare att få respekt och uppmärksamhet för det negativa man gör i stället för det positiva. Vi får inte heller glömma att bakom denna kriminalitet, bakom dessa destruktiva beteenden så döljer sig oftast en liten människa som kanske inte fått sina behov tillfredsställda.
Jag tycker det är viktigt att stärka alla positiva krafter och positiva projekt, både vad gäller kommunala och statliga satsningar på dessa områden, men också de positiva projekt som enstaka personer, vuxna eller ungdomar startar i våra miljonprogram.
Nej, s.k. Ghetton har funnits i nästan alla städer i Sverige, långt tillbaka, innan invandringen till Sverige var utbredd och problemen som finns i dessa områden är större än att det går att skylla allt på invandrare.
Därför hyllar jag också Rebelsouls blogg Livet i Gottsunda, då hon på ett positivt sätt försöker att lyfta fram just det positiva i Gottsunda!
Slutligen mina egna små tankar kring detta: Tänk om vi kunde samla alla dessa ”Ghetto-ungdomars” energi, kraft och vilja att vara delaktiga till något positivt, vilken oerhörd tillgång det skulle kunna vara för både ungdomarna, men också för vårt samhälle!
2 visitors online now 2 guests, 0 members Max visitors today: 7 at 06:35 am UTC This month: 36 at 06-03-2023 04:49 am UTC This year: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC All time: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC
