Boktips: Bergsprängardottern som exploderade

Jag har läst ut Lo Kauppi´s dokumentärroman: Bergsprängardottern som exploderade. Boken var stark och hade ett oerhört säreget språk. Jag tycker om det rättframma och okonstlade. Det gav den här boken!

Det är missbruk, arbetarklass, ungdomskultur och ett ungdomligt språk och fart i boken. Det är viktångest och det är vänskap, det är spänning, förtvivlan och hopp.

Lo (Lena i boken) drar på sig ett missbruk på grund av ätstörningar och rumlar runt i ungdomligt oförstånd på många sätt. Hennes mål blir så småningom att bli helt drogfri och hon inser att hon behöver hjälp för detta. Hon är mottaglig och öppen för behandling och får en plats på ett behandlingshem enligt Hasselapedagogiken, nämligen Örträskkollektivet. Trots hennes öppenhet och mottaglighet inför behandlingen, så blir det ett helt år av kränkningar som på många sätt får Lena att förlora självkänsla, självförtroende och som bygger på känslor om att vilja hämnas. Den här delen finner jag särskilt intressant att läsa, då jag själv bodde som ”barn i huset” (Alltså inte som intagen) på ett kollektiv enligt Hasselamodellen: Timråkollektivet under fyra år mellan jag var 11-15 år då min mamma arbetade där under de åren. Jag har också besökt Örträskkollektivet flera gånger.

Jag har många positiva minnen från den tiden, men det pågick också en massa olika typer av övergrepp som jag omöjligt kan ursäkta. Boken väcker många minnen i mig, som jag trodde var begravda sedan många år. Att läsa den ur Lo´s synvinkel är både nyttigt, en aha-upplevelse och smärtsamt!

Jag stannar där, då jag inte vill avslöja allt för mycket om boken, för er som funderar på att läsa den!

Jag ger boken 4  ½ av 5 möjliga i betyg:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Kritiken mot Alli

Jag läser i Aftonbladet att det är mycket kritik mot det receptfria bantningspreparatet Alli, som jag nu använt ett tag. Eller använt och använt. Ska sanningen fram så glömmer jag oftast att ta den.

Kritiken om att man kan bli lös i magen har jag märkt av. Dock inte konstant, men problemet kan ju uppstå när man inte anar det… Haha…Därför är det förstås inte alltid lämpligt att käka dessa piller.

Däremot har jag lite svårt att förstå kritiken om att redan smala tjejer med ätstörningar ska käka det här. I alla fall som apoteket informerade mig, så funkar liksom inte tabletten alls om man fortsätter att sätta i sig onyttiga grejer, eller om man helt enkelt inte äter alls, utan att hela poängen med Alli, om man vill använda den för att gå ner i vikt, är om man ändrar sina kostvanor, d.v.s. äter nyttigt och rör på sig.

Eftersom kritiken kom redan innan jag köpte dessa tabletter så frågade jag personalen specifikt om just denna kritik, vilket hon då sa sig ha lite svårt att förstå just för att Alli inte fungerar om man inte äter på rätt sätt. Och om man typ inte äter alls, så händer heller inte något alls… Nu köpte jag tabletterna ändå, eftersom jag inte är särskilt orolig för att jag ska gå ner för mycket i vikt…! 🙂

Jag vet inte om det där stämmer som jag blev informerad. Men sanningen är att jag gick ner nio kilo. Då hade jag redan gått ner en del av det (troligen) innan jag började äta Alli, men totalt gick jag ner mina nio kilo på ca: 6-7 veckor. Om Alli hjälpte till eller ej, låter jag vara osagt. Det är nämligen första gången i mitt liv som jag ens försöker mig på någon viktminskning. Så jag är verkligen ingen expert.

Däremot har jag nu gått upp ett kilo igen under den gångna veckan och jag kan avslöja att jag inte ätit Alli under den gångna veckan. Framför allt för att jag helt enkelt glömt bort att ta en tablett innan jag äter.

Ja, om det är ett problem så kanske man ska överväga att receptbelägga pillret, men man ska ju samtidigt komma ihåg att det inte bara är ätstörningar som är ett problem i Sverige idag, utan övervikten är också ett problem. En sporre när man kämpar för att gå ner i vikt kan vara nödvändigt för en överviktig person. Samtidigt som det naturligtvis inte är okej om redan normal- eller underviktiga personer börjar ”missbruka” läkemedlet…

Ja, jag vet inte… jag har helt enkelt inte tillräcklig kunskap, bara mina egna erfarenheter att bidra med.

Tidigare bloggat om Alli:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intervju med Sofia om hennes ätstörningar

Sofia är en ung tjej som precis har fyllt 18 år, men redan har hon lärt sig av livet den hårda vägen. Som så många unga tjejer och killar idag så har hon naturligtvis blivit påverkad av västvärldens ideal att vara smal. Det har kostat henne mycket då det tillsammans med andra faktorer gav henne ätstörningar. Läs Sofias väg tillbaka till livet!

Hej Sofia! Vem är du?

Jag heter Sofia och har precis fyllt 18 år. Jag bor i en förort till Stockholm tillsammans med min mamma, låtsaspappa och två syskon. Jag har precis slutat skolan då jag inte riktigt klarar av det för tillfället.

Du har levt med ätstörningar. Hur började det?

Egentligen vet jag inte riktigt det, men jag har aldrig tyckt om min kropp. Den har varit fel och ful och allt sådant som de flesta tonåringar tycker om sina kroppar. När jag var 15 år så tänkte jag att jag skulle äta lite mindre och nyttigare för att gå ner några kilon så att jag blev nöjd. Jag började hoppa över frukost och även ibland lunchen. Men jag gick ner i vikt för sakta tyckte jag, och började äta mindre, och mindre och mindre, tills det var försent. Istället för att inte vilja äta, så kunde jag inte.

Hur kunde en vanlig dag se ut för dig när du hade det som värst?

Hm, en vanlig dag.. Mamma kom in till mig med frukost på sängen för att jag skulle äta, sedan gick hon ut och jag la smörgåsen i lådan bredvid min säng. Sedan gick jag upp och ställde mig på vågen, och blev som vanligt inte nöjd. Satte på mig stora kläder som dolde min kropp så gott det gick. Ã…kte till skolan. Vid lunchen gick jag direkt och satte mig utan att ens titta vad det var för mat, sedan tittade jag på när mina vänner åt, och kände mig riktigt nöjd över att dom åt och inte jag. Väl hemma så tog jag ett stort glas vatten för att fylla tomrummet i magen, och till middagen tog jag sallad och ytterst lite mat, sedan spydde jag upp allt igen inne på toaletten. Innan jag gick och la mig så ställde jag mig på vågen igen. Ibland kunde jag inte riktigt äta så lite, utan jag rensade hela kylskåpet på allt gott som fanns och tryckte i mig, för att sedan gå till toaletten och kräkas igen.

Tog det lång tid innan du insåg att du hade ätstörningar, eller förstod du det direkt?

Någonstans visste jag väl. Men jag ville inte se. Jag var ju inte smal tyckte jag. Och då har man ingen ätstörning var mitt resonemang. Men det som verkligen gjorde att jag förstod att något var riktigt fel var efter ungefär ett år, när jag redan gått ner ungefär 15 kg. Då hade min mamma försökt få mig att äta mer ett bra tag men jag hade vägrat. Så då ringde hon till en ätstörningsenhet. Där var det inte lätt att få tid, utan de skulle återkomma när det hade en tid till mig. Det här var precis i början av sommaren och min familj skulle åka till Egypten några veckor senare. Mamma sa till mig att om jag skulle få åka dit så var jag tvungen att visa att jag kunde äta, annars skulle det inte gå. Och jag ville verkligen åka. Så jag försökte äta, och DÃ… förstod jag att jag hade en ätstörning, för hur mycket jag än ville så kunde jag inte riktigt äta som man skulle. Hur det nu var så lyckades jag iallafall få följa med till Egypten sen.

Hur kom du ur det här?

Så småningom fick jag en tid hos en psykolog och läkare på och en ätstörningsklinik. Där fick jag börja gå en gång i veckan, och de skrev också ut antidepressiv medicin till mig. Jag fick även åka dit en gång i veckan och äta lunch med andra patienter och en dietist som lärde oss hur man skulle äta och framförallt varför. Det gick bra, ett tag. Sedan började det åka berg-och-dalbana. Ibland kunde jag äta jättebra, och ibland inte alls. Ibland kunde jag behålla maten i magen, och ibland inte. Problemet var att jag inte riktigt ville bli frisk helt enkelt. Jag ville bli smal. Jag trodde att om jag blev smalare så skulle jag må bra. Men till sist förstod jag att det inte riktigt hängde ihop. Jag skulle inte må bra hur smal jag än blev, och det var inte förrän då som jag verkligen ville vara helt frisk. I samma veva började jag jobba på en förskola istället för att gå i skolan, och då fungerade det inte att inte äta. Både för att jag åt lunch tillsammans med barnen och för att orka hela dagen så blev jag helt enkelt tvungen att äta. Då gick allting mycket lättare helt plötsligt, och snart var det en självklarhet att jag åt lunch, något som jag inte hade gjort på över ett år. Det plus viljan att bli frisk gjorde att det blev mycket lättare att äta.

Är du helt fri från ätstörningar idag?

Ja, eller nästan. Jag kommer aldrig kunna banta igen utan att få tillbaka ätstörningen, det vet jag. Och visst, ibland när jag har ätit godis så smyger sig monstret som inte vill att jag ska äta på och säger hur misslyckad jag är, men jag kan oftast strunta i det. Och det har varit några gånger när jag inte vill äta alls, men oftast hänger det ihop med att jag mår dåligt och tappar lusten totalt att äta. Men jag brukar säga att precis som man blir nykter alkoholist så är jag en frisk ätstörd.

Vad tror du var huvudorsaken till att just du fick ätstörningar?

Det är svårt att säga, det är nog snarare kombinationen av massa saker. Men jag har alltid haft dåligt självförtroende och tyckt att jag är värdelös. Sedan fick en av mina bästa vänner väldigt allvarlig anorexi, hon var inlagd under över ett år. Man tycker att det borde ha avskräckt mig, men på något sätt blev jag avundsjuk på henne. Jag ville ”lyckas” också. Dessutom har jag alltid varit i stort behov av uppmärksamhet, och vad ger mer uppmärksamthet än att inte äta? Nu vet jag dock bättre.

Är det lätt eller svårt att få hjälp idag?

Det är svårt. Om du inte är allvarligt underviktig eller har en väldigt allvarligt ätstörning så får man i princip inte hjälp. En vän till mig lider av bulimi och har gjort länge, men hon får inte hjälp för att hon inte är underviktig. För mig tog det tre månader efter att mamma ringt till att jag fick hjälp. Det är väldigt länge när det handlar om så allvarliga saker, som till och med kan vara livshotande.

Hur har allt det här påverkat dig som person?

Jag har blivit mycket mer uppmärksam på mitt och andras beteenden. Jag håller mycket mer koll på både hur mina vänner mår och äter. Om det tex är så att min vän inte äter middag någon dag för att hon eller han ”inte är hungrig”, så ringer alltid en varningsklocka och jag börjar vaka över dom med modersögon. En del tycker att det är jobbigt när jag gör så och hela tiden frågar, men jag tycker att det är bättre än att jag bara låter det vara.

Vart eller hur fann du styrka att ta dig ur det här?

Jag fick otroligt mycket stöd från mina vänner och familj. En vän till mig brukade peppa mig genom att säga saker som ”vi måste ju ha våra berömda ätarkvällar igen!” och det var sådant som fick mig att fortsätta försöka, för jag visste ju hur mycket jag egentligen tyckte om att äta. Och jag ville njuta av mat. Barnen på förskolan jag jobbade på gav mig också riktigt mycket styrka. Deras livsglädje och livlighet smittade av sig på mig. Och att ha en liten tvååring i knät som bara myste med mig gjorde att jag insåg hur mycket jag en dag vill ha barn. Och för att kunna få barn så måste man äta. Det gav mig ännu mer drivkraft.

Hur mycket tror du att det påverkar unga tjejer och killar att media konstant matar oss med det ”smala modet”?

Jag tror att det påverkar väldigt mycket. Varje gång jag går förbi en affär med skyltdockor som man ser revbenen på så blir jag så förbannad. Alla tror att man måste se ut som de trådsmala modellerna för att duga, vilket ju självklart inte är sant. Jag menar, hur ofta sitter man och tänker ”hon/han skulle vara mer värd om hon/han var smalare” när man ser en person? Däremot tror jag inte att det är det ”smala modet” i sig som gör att man får en ätstörning. Många skyller allting på media, men det måste i grund och botten finnas ett dåligt självförtroende eller något annat som gör att man har lättare att utveckla en ätstörning. Men det smala modet har ju till viss del förändrats lite. Flera klädkedjor har ändrat på sina skyltdockor så att dom ser mer normala ut, och modeller är inte alltid extremt smala längre. Så lite försöker man ju förändra det sjuka kravet att vara jättesmal. En annan sak inom samma område som iallafall jag tycker är fel är det här med hur man sätter namn på storlekar. Jag tänker på XS, S, M, L och XL. Vem har kommit på det egentligen? Någon som köper ett klädesplagg i storlek Large behöver inte vara ”stor”, men det är ju det som storleken säger. ”Du är stor så därför behöver du Large”. Nej, tacka vet jag dom normala storlekarna i siffror!

Vad vill du säga till andra tjejer och killar som lever med ätstörningar och som inte vet var eller hur de ska söka hjälp?

Var inte rädda! Berätta för någon hur det är. Det kan vara en förälder, någon vuxen på skolan, vem som helst egentligen som du har förtroende för. Tillsammans kan ni söka hjälp hos proffs. Och tänk på: Folk vill HJÄLPA dig, inte göra dig tjock. Hur mycket du än tror det så är det inte så, jag lovar!

Är det något annat som du vill lyfta fram eller tillägga när det gäller ätstörningar?

Ni som misstänker att någon har en ätstörning, var inte rädda att fråga eller prata med personen i fråga. Även om hon eller han blir förbannad så sluta inte! Många vet inte riktigt vad dom ska göra eller säga, men i såna fall, be någon annan prata med personen. Ingenting blir bättre av att man är tyst!

Jag vill tacka dig, Sofia för att du ställde upp på intervjun och hjälper till att sprida kunskap om ätstörningar! Tack för att du delade med dig!

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Vem ska man tro på?

Den hemliga artisten som varit anhållen för misshandel av sin fru är ju inte så hemlig längre, men uppges nu sitta häktad, enligt Aftonbladet. Idag har vi flashback. Forumet som ”listar ut” hemlig info på någon timme. Det låter ju rysligt, förstås. En man som slår sin fru är ju aldrig okej och kommer inte bli det heller. Det är olagligt och jag tycker absolut att det ska förbli det.

Men. När man läser hustruns blogg, så är det svårt att veta vad man ska tro? Visst har man hört om kvinnor som efter en misshandel försvarar sin man och säger att det aldrig skett, men när jag läser hustruns blogg, så blir det svårt att säga att hon inte verkar trovärdig. Hon skriver bl.a. själv: varför ska jag få sota för att andra kvinnor har ljugit och skyddat sina män?” Hustrun verkar dessutom upprörd över att hon blir sedd som ”ett offer” p.g.a. det inträffade.

Det blir ju bara spekulationer, men ändå, kan det vara så att det blivit ett missförstånd, trots att det sägs finnas ett vittne till det hela? Hustrun skriver själv om sina ätstörningar och panikångest.

Ja, man får väl hoppas för bådas skull att det inte stämmer, det skulle ju göra världen lite mer hoppfull att leva i, trots allt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,