Jag måste bli bättre på att säga ifrån. Eller rättare sagt: jag BLIR bättre på att säga ifrån, men jag måste bli ännu bättre. Jag skrev nyligen ett gästinlägg på Briisa.se igen om att gå Från anonymitet till öppenhet, men nu går vi vidare…  och det handlar i korthet om att vi gick från anonymitet till öppenhet inför en hel värld om min mammas straff och min plats i världen som anhörig till henne, men att vi nu känner att berättelsen börjar bli uttjatad och att vi inte längre vill ställa upp på de intervjuer i den form de hittills gjorts i den här frågan. Det handlar förstås inte om att vi ångrar vår medverkan eller att vi vill lägga ”locket på”. Det handlar i stället om att vi inte längre känner relevansen till vår berättelse i den form den hittills återgivits. Dagen efter det inlägget publicerades så fick jag en ny förfrågan av en journalist som bad mig medverka i en intervju där jag berättade om de sexuella övergrepp och självmordsförsök som jag också nyligen skrivit om på Briisa.se:

De sexuella övergreppen fick mig att inte vilja leva längre… (Del: 1)

Från att vilja dö till att bejaka livet (Del: 2)

Att komma ut i ljuset igen… (Del: 3)

Vi pratade en lång stund och även om journalisten var trevlig och lyssnade på mig och det jag hade att säga så kände jag inom mig att det här ville jag inte vara med om! Jag förmådde mig dock inte att säga det rakt ut. Jag tänkte att det skulle kunna upplevas som ett svek mot alla de unga som idag blir utsatta för sexuella övergrepp och som har en önskan om att slippa leva. Jag kände att det skulle vara ett svek mot dem. Så jag sa ja. Jag sa att jag skulle medverka och jag försökte komma på ett sätt att intala mig själv om att det här skulle nog bli bra. Sedan la vi på luren och jag kände att det här kändes inte alls bra.

Det gick några dagar. Jag försökte förtränga den här intervjun. Men det fick inte. Tankarna poppade upp när jag skulle lägga mig, när jag satte mig vid matbordet. När jag duschade. Jag ville komma bort från situationen, men jag tänkte att det skulle bli synd om journalisten som nu räknade med min intervju och som börjat förbereda sitt arbete med den. Jag vet ju hur jag själv förbereder arbete med artiklar på thegambia.nu och hur jag arbetar med intervjuer långt innan själva intervjun äger rum.

Men så kände jag att nej, det finns bara en person som kan sätta stopp för det som inte känns bra och det är jag. Det finns bara en person som måste meddela journalisten att jag ångrat mig. Man får ångra sig. Man får faktiskt tacka ja för att man just då tror att det är det man ”borde” göra, men sen får man faktiskt ångra sig och säga att nej, jag har ångrat mig. Jag vill inte längre.

Jag hade mycket att göra så jag plitade ihop ett sms. Jag skrev följande:

”Hej XXX (journalistens namn)! Jag har funderat lite mer på vårt senaste samtal och kommit fram till att jag inte vill ställa upp på en intervju om sexuella övergrepp. Jag känner att intervjuer med dessa negativa händelser i mitt förflutna varit för många och tagit för mycket energi från mig. Jag vill fokusera på positiva grejer framöver. Hoppas du hittar någon annan som ställer upp och tack för förfrågan i alla fall! Mvh. Fatou Touray.” 

Och jag fick svar. Journalisten skrev och tackade för att jag skrivit och förklarat mig och sa att hen förstod mina tankar och att hen önskade mig allt gott. Bara så. Enkelt. Snabbt. Kort. Och min känsla av lättnad! Det är inte det att jag inte tackat nej till intervjuer tidigare. Jag tackar nej till i genomsnitt kanske en varje eller varannan månad. Det handlar oftast om intervjuer, men ibland lite andra typer av medverkan i olika medier. Det är inte så svårt att tacka nej. Men det är svårt för mig att tacka nej när intervjuerna handlar om några av de svåraste ämnena. Jag vet att det är väldigt svårt att få människor som utsatts för sexuella övergrepp, personer som varit självmordsbenägna eller personer som har en nära anhörig som sitter eller har suttit frihetsberövade att prata om det helt öppet, med namn och bild.

Men just nu är jag trött. Trött på att bli ett ansikte för dåligt samvete för att det finns de som mår dåligt och behöver hopp för att komma vidare. Nu är det jag som släpper detta och väljer att gå vidare. Mot ljusare tider och om detta är något som ska upp igen, då ska det ske med helt andra inriktningar än de som hittills framförts. 

Nu behöver jag energi och hopp och det får jag i mitt liv på så många olika plan just nu, men på dessa plan ingår inte att berätta om allt negativt som varit en del av mitt liv, men som inte längre är en stor del av mitt liv, utan bara något diffust i min ryggsäck som jag lärt mig leva med.