För några veckor sedan kom mina två yngsta döttrar Jai (17) och Isa (snart 15) hemspringande och berättade att någon hoppat framför tåget precis i det bostadsområde där vi bor. Barnen var uppskakade och har nämnt detta flera gånger under dessa veckor. De har undrat vem det var som var så ledsen att hon tog sitt liv. På något sätt fick de veta att det var en tjej, men något mer fick de aldrig veta. Deras kompisar såg ambulanser och att man bar iväg på någon. När mina barn gick förbi så såg de bara att tåget stod kvar med människor kvar i.

På något sätt så har händelsen berört mina barn, för de har upprepat detta vid flera tillfällen de senaste veckorna.

Förra veckan när jag skulle cykla hem från jobbet så spöregnade det. Jag hade inte tid att vara kvar på jobbet för att vänta på uppehåll, så jag cyklade ändå. Himlen var grå och molnig som den brukar vara vid regn. Men helt plötsligt så började solen att skina och en regnbåge uppenbarade sig i fjärran. Jag kände så starkt att det var något särskilt. Det blev så varmt inom mig. Jag tänkte att det måste vara något som hände i mitt liv. Men dagen fortsatte som förr och inget särskilt inträffade.

Igår hittade jag en ny blogg. Den handlar om en kvinna som mist sin dotter. Något i texten fick mig att inte kunna släppa bloggen, trots att klockan gick och jag behövde gå och lägga mig.

Efter många om och med insåg jag att det handlade om en kvinna i samma stad som jag bor, d.v.s. i Uppsala. Jag fann också att flickans pappa har gjort en minnessida till flickan som hette Linnea och var en underbart söt liten varelse. Att flickan är född samma år som Isa (1993) gjorde ju knappast att texten blev lättare att läsa, samtidigt kunde jag inte låta bli. Det dröjde ganska länge, men till slut insåg jag att det var samma flicka som hoppade framför tåget i vårat bostadsområde!

Ännu starkare blev det när jag läste ett inlägg Linneas mamma skrivit:

”Dagen idag är dagen när jag ska begrava dig min dotter. En fruktansvärt jobbig tanke. En fruktansvärt jobbig dag.

Igår när Jonas och jag cyklade hem från mormor så regnade det, samtidigt som solen lyste. Det var en stor regnbåge över hela himlen. Vi vet att det var du! Vi pratade med dig och Jonas var så glad över att du gav dig tillkänna.

Tack för att vi fick se och prata med dig Linnéa. Det gav oss kraft!”

Jag vill med detta inlägg inte på något sätt visa respektlöshet mot Linnea eller hennes familj, jag vill mer påtala att det har berört mig och min familj på ett underligt sätt, som jag aldrig hade trott att en okänd människa skulle kunna göra. Igår kväll satt jag här och läste minnessidan och bloggen tills jag grät och grät, hulkade och snörvlade. Binta (19) var hemma en stund och kom och lade armen om mig, försökte trösta, men allt jag kunde tänka var att det här var så fruktansvärt för de inblandade. Jag kunde inte somna igår kväll. Jag tänkte att jag skulle vilja kontakta Linnea ´s mamma för att de berörde mig så, men sedan kom jag på att det nog är bättre att låta bli. Vi har inget med varandra och göra och hon skulle antagligen tro att det var någon ”Internet-galning” som kontaktade henne om jag hade gjort det. Ändå har deras sorg och förlust berört mig oerhört och jag kan inte låta bli att undra om jag på något sätt haft något med Linnea eller hennes familj att göra, eftersom det berört mig så starkt och vi ändå bor i samma stad?

Samtidigt tror jag inte det. De bor i ett område jag sällan besöker och jag kan inte komma på vart vi skulle ha kunnat ha kontakt med varandra.

Hur som helst, så har deras sorg och olycka berört mig på ett djupt plan. Samtidigt så är det ett fruktansvärt underlag för hela vårt samhälle att vi har små tonårsflickor som mår så dåligt att de väljer att avsluta sina liv. Jag blir så frustrerad när jag tänker på det hela och jag blir så ledsen att dessa flickor (och pojkar, förstås) som tror att det mörka, svarta, jobbiga i dem aldrig kommer att upphöra. Att det finns små tonåringar som är så ledsna och har det så svårt att de väljer att ta steget ut på en järnvägsräls framför ett tåg. Till familj, släktingar och vänner i Linnea ´s och alla andra som förlorat en närstående på detta sätt kan jag bara säga: Jag beklagar er sorg så oerhört att jag saknar ord…

Till er unga flickor och pojkar som överväger att ta ert liv vill jag säga: hur illa det än känns, hur svårt livet än är att stå ut med, hur ont det ändå gör i erat inre: Håll ut. Livet blir faktiskt bättre! Tro mig, livet förändras och de demoner ni slåss med behöver inte alls stanna kvar för evigt.

Till Linnea säger jag: Vila i frid! Jag hoppas du fått den frid du inte fann i livet och hoppas du nu kan se hur älskad du var av dina nära! (Fjärilarna är förstås till dig!)

Ett exempel på att det går att gå vidare, tycker jag att man kan se här: Minns ni flickan som inte ville leva?

Läs även andra bloggares åsikter om Barn, Tonåringar, Självmord, Depression, Må Dåligt, Berör, Olycklig, Linnea, Sorg, Fruktansvärt, Uppsala,

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, tonåringar, sorg, att ta sitt liv, att inte vilja leva, att inte orka leva,