När man mist det käraste man har…

Idag. Precis i dag för ett år sedan, förlorade en av mina bloggvänner sin dotter. Hon förlorade henne i självmord. Lilla, vackra Linneá som valde att avsluta sitt liv.

Ett år. Ett år av sorg, saknad och minnen. En sorg vi andra inte kan förstå. Hur ska man kunna sätta sig in och förstå hur det känns att förlora ett barn? Jag tror inte det är möjligt.

Jag vill säga något som tröstar Ludmilla. Ord av tröst till en mamma som mist sitt barn. Jag finner inga ord…

Den bloggpost Ludmilla har publicerat idag, om Linneàs sista dag, får mig att dra efter andan. Jag vill ta tiden tillbaka och jag vill stoppa lilla Linneá från det hon planerar. Jag kan inte det. Varken jag eller någon annan.

När jag nu inte kan det, så vill jag i alla fall ge tröst till Ludmilla. Hur tröstar man en mamma som mist det käraste hon har? Vilka ord kan stilla gråt? Vilka ord kan lindra en sådan smärta?

Jag finner tyvärr inte de orden, men jag är i alla fall så oerhört, oerhört ledsen för den smärta du måste bära, Ludmilla!

Tidigare bloggar om Ludmilla:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,