Ensamstående- på gott och ont!

En ny dokumentärserie ska börja. Den ska handla om singelmammor. Allt om Barn har en artikel som handlar om detta program. Jag läser och känner att det säkert är bra att folk som själva inte lever i eller har levt som singel med barn, eller ensamstående med barn, som jag brukar säga, får en inblick i hur det är för oss och hur vår vardag ser ut. Jag tycker det är bra att den problematik som ofta uppstår belyses, samtidigt som man även kan belysa att det finns många, många fördelar med att vara ensamstående också.

För de flesta ensamstående föräldrar som jag har kontakt med, så finns det en stark gemensam nämnare som i stort sätt stämmer in på oss alla och det är den ständiga oron för ekonomin! Det är i stort sett svårt för alla ensamstående med barn att få pengarna att räcka hela månaden och ännu svårare att få något över! Semestrar, skolstart, julen, påsken, skolresor, studenten etc. är oftast sådant som inte bara känns roliga för oss som är ensamstående att planera. För de flesta av oss (det finns naturligtvis undantag) så knyter det sig någonstans i magtrakten inför saker som stundar där man redan innan vet att det kommer att gå åt extra mycket pengar. Det kostar ganska mycket uppoffringar och under en ganska lång tid, för att unna sig och sina familjemedlemmar dessa ”extravaganser”. Ändå är det just de små ventilerna i vardagen som förgyller och får oss att nå en ännu starkare gemenskap.

Jag tror att det är väldigt svårt att sätta sig in i, om man själv inte levt ensam med barn, om vilka stora praktiska och ekonomiska uppoffringar som det innebär. Det handlar inte bara om stress till och från dagis för att hämta och lämna, det handlar också ofta om att man får tacka nej till ett jobb som man väldigt gärna vill ha för att det helt enkelt inte finns möjlighet att pendla några mil (för dagis stänger kanske en kvart efter att man slutat jobbet och då hinner man helt enkelt inte pendla några mil också för att hämta barnet i tid). Det handlar även om att man så länge man har små barn ALDRIG kan kasta sig iväg och göra något helt spontant. Om din barndomskompis som du inte sett på flera år, ringer och säger att hon ska vara i din hemstad i några timmar på eftermiddagen och gärna vill hinna ta en fika med dig, så är det oftast i stort sett omöjligt att träffa henne. Om du är våghalsad nog att ta med dig barnen, för att du så gärna vill hinna träffa din väninna på ett kafé så är det ganska troligt att barnen inte är lika ”på” din spontana idé och då slutar det ofta med att du till slut åker hem irriterad för att du inte fick ut någonting av det mötet.

Om du står och lagar mat och det fattas något som du glömt att köpa, så kan det bli ett helt ”företag” för att typ: klä på barnen, dig själv, stänga av all mat och spisen och allt, gå/cykla eller hur du nu tar dig fram, till affären, köpa det du glömt, tillbaka hem. Sätta på spisen igen och maten är helt plötsligt typ 45 minuter försenad. Jämfört med om du har en partner, när han kan passa maten, medan du springer iväg alternativt tvärt om. Så himla enkelt!

Men. Det finns också en massa fördelar, som man inte får glömma bort. En relation tar tid. På gott och ont. Den tiden lägger man oftast på sina barn i stället. Jag upplever att jag har en närmre och ”lekfullare” relation till mina barn när jag levt själv med dem än när jag varit sambo/gift. Barnen slipper höra bråk från sina föräldrar, vilket kanske också kan vara nyttigt på ett sätt, men jag tror ändå att de flesta barn ogillar att höra bråk mellan sina föräldrar. Sedan finns det förstås en massa kloka föräldrar som lyckas med att aldrig bråka med varandra inför sina barn… En annan fördel kan också vara att vissa beslut är man ensam om att ta, man slipper vara oenig med någon annan, som har en helt annan åsikt som kanske helt och hållet går emot ens egna uppfattningar.

Sedan finns det ju en massa andra både för- och nackdelar med att vara ensamstående förstås. Men jag tror faktiskt att det bästa är om man kan leva i en relation, eftersom jag tror att de flesta av oss längtar efter/strävar efter att göra det, även om det naturligtvis även där finns undantag. Samtidigt tror jag inte det är så viktigt att leva i en relation att man ska vara kvar i en dåligt fungerande relation bara för att man är rädd för att leva som ensamstående!

En sak som ibland kan reta mig något är när man träffar folk som har varit ensamstående med barn för många år sedan och så får de reda på att man är ensamstående och så måste de Luta på huvudet, se på dig med medlidande i ögonen, samtidigt som de drar ihop sina ögonbryn och säger med empatisk röst: ”Jag var också ensamstående för 20 år sedan och jag minns hur svårt det var…!” Blicken säger ”stackars, stackars sate!” Sedan förväntas jag bli någon slags martyr för att jag inte lever med en karl. Nej, tack, säger jag!

Visst fattar jag att det finns folk som bara vill visa att de varit i samma sits och fattar hur det är, men ibland får det mig att känna mig som om något katten släpat in, för att jag har valt att bo själv med mina barn!

OBS!! Glöm inte att TÄVLINGEN går ut i morgon!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,