Gambia 2011 Del: 4

Krokodiler och utsatta barn

For English, click HERE!

Dag 4 skulle vi egentligen åkt till Gunjur, som ligger en bit utanför stan. Men vi fick inte tag på Steven, som tydligen tappat sin lur, så vi bestämde oss för att åka till Bakau och krokodilpoolen Kachikally i stället.

På väg till krokodilpoolen så hamnade vi på den gata jag bodde med Binta och Jai 1992 i Mama Koto. Jag nästan kastade mig ur bilen för att gå in och titta på huset vi bodde. Jag vågade inte fråga om jag fick gå in då jag inte vet vilka som bor där nu, men det såg nästan likadant ut ute på gården i alla fall, förutom att de tagit bort de bananträd som stod på höger sida på gården, längs muren och där Binta alltid gick och snodde bananer ifrån när hon var liten.

Det här var på gatan utanför där vi bodde och det blev en riktig nostalgitripp att återvända till den här platsen. Det kändes som om det var i ett annat liv, i en annan tid. Det var hela 19 år sedan och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess… Ändå har just den tiden i mitt liv påverkat hela mitt liv till så hög grad och så här i backspegeln tror jag nog det var den bästa tiden i hela mitt liv!!

Sedan bar det av till krokodilpoolen…

Först gick vi till museet och kollade in Kankuran och allt annat de har där. Kankuran övermannade mig med sin machete.

Demba hittade en lian att svinga sig i…

Lite historia i årtal

Det här är ett krokodilägg, want some omelette?

Den här krokodilen ligger och ruvar på ägg, så henne ville vi inte gå allt för nära…

Nästan alla krokisar låg i vattnet och slappade…

Många kvinnor går igenom krokodilparken, då de arbetar på fälten bakom museet och krokodilpoolen…

Den där såg snäll ut, så jag passade på att klappa den lite… Lugn, bara lugn… Lite stelbenta tycker jag allt att de är…

Vi var kvar mycket längre den här dagen än vi brukar vara när vi besöker krokodilpoolen. Vi satt länge där och kollade in krokisarna, fåglar och växter och allt… Men sen blev vi hungriga.

Då åkte vi till Amsterdam Dolphin och käkade. Det här var ju tjejernas favoritställe när vi var i Gambia senast, men vi hann besöka det några gånger på den här resan också…

Den här dagen hände en sådan där sak som gör att mitt hjärta nästan stannar. När fattigdomen och utsattheten hos barn blir så där extremt påtaglig. Där bristen på omsorg ur ett professionellt perspektiv blir så konkret. Hur utsatta barn med särskilda behov är i ett u-land. När det blir påtagligt att resurser saknas för att hjälpa de allra mest utsatta.

Inne på restaurangen handlade jag något av en försäljare. När han skulle lämna tillbaka växel, så var det ingen av oss som hade växel, så han gav mig några ”minti” (hårda karameller) i stället. Jag lät dem ligga kvar på bordet.

Så kom en liten kille, kanske 10-11 år och gick runt vårt bord. Han haltade svårt och var utvecklingsstörd. Han hade trasiga kläder och saknade skor. Han tittade mot bordet hela tiden och jag förstod att det var karamellerna han hade fått syn på. Jag gav honom 2 stycken och han sken upp i ett stort leende, tog emot karamellerna och gick haltande iväg.

Efter en kort stund kom han tillbaka. Jag hade 2 karameller kvar på bordet. Han gick runt, runt bordet igen och tittade hela tiden på karamellerna. Jag sträckte fram även dessa två, tillsammans med 15 Dalasi (ca: 3.50 i svenska kronor). Pojken sken upp med hela ansiktet. Han tackade, strök mig över armen, nickade, log, skrattade. Han gick haltande ut från restaurangen och vände sig hela tiden om och vinkade och log.

Jag gav pappa en kort blick och så rann tårarna på oss båda. Det gick ganska fort det hela, men känslan av händelsen satt kvar i mig i flera dagar. Jag önskar att man kunde hjälpa alla som har det svårt. Jag inser att det inte går.

Det jag gav var ingen hjälp, det var en tillfällig glädje som blev mycket kortvarig, samtidigt som den satte spår i mig. Vissa människor berör mer än andra.

Brist på resurser är något man hela tiden möter i Gambia. Hur utsatta människor är. Det värker i hjärtat och man önskar man kunde göra något för alla. Jag tror att detta blir så uppenbart för alla svenskar (och andra turister också, förstås) att de flesta som besöker landet bestämmer sig för att göra något för någon även när man kommit hem.

Jag skriver ofta om min lycka och glädje när jag besöker Gambia och den är det mest påtagliga när jag är där. Livsglädjen, vänligheten, gästfriheten. Viljan att dela med sig av det lilla man har. Samtidigt så möter man också den ”andra sidan” hela tiden i vardagen och den är så påtaglig i många sammanhang och den gör alltid lika smärtsamt ont, närhelst man möter den!

Därför gladdes jag också åt att Steven presenterade oss för en Norsk kvinna och en yngre, Norsk man som var i Gambia för att bygga upp ett hem för barn med handikapp i Gunjur. Jag ska be för att de ska lyckas med sina föresatser och skapa något som kan förändra livet för så många utsatta barn.

Sedan åkte vi till Kotu igen då Demba skulle hämta grejer hos sina föräldrar. Här är Jai med sitt barnbarn Maas och de två sönerna Demba och Baba Landing…

På Söndagar är stränderna fulla av fotbollsspelande killar, trummande killar och många som grillar färsk fisk. Stranden är fylld av fotbollsspelande killar i olika lag, beroende på åldersgrupper och bekantskapskretser. Det är en härlig gemenskap.

Själv tog jag det lugnt med pappa vid strandbaren… Där gick det ingen nöd på mig, direkt!!

Några som trummar och dansar, medan en massa olika lag spelar fotboll längre ner på stranden.

En liten fölunge som tog sig en promenad genom restaurangens uteservering… Vaddå? Gör inte alla hästar det? 😉

Kan man annat än att älska den Afrikanska naturen?

På kvällen grillade vi Ladyfish och grönsaker på stranden. Vi åt det med tapalapa (ett bröd) och njöt tills det var helt bäcksvart och vi tyckte det var dags att ta sig hemåt igen..

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Reseberättelse Del 6

Länkar till hela berättelsen:

Reseberättelse Del 1

Reseberättelse Del 2

Reseberättelse Del 3

Reseberättelse Del 4

Reseberättelse Del 5

Ur min privata resedagbok:

Det är verkligen fullt ös här nere hela tiden och allt går i ett. I morse skickade Siaka över bil och chaufför för att vi skulle åka till Banjul och åka vattenscooter. Jag backade dock, då jag känner att jag hellre ville försöka fixa kamerorna och posta vykorten. Barnen åkte iväg med Siaka och jag åkte först med F till Yasminas och åt frukost. Vi hade ett väldigt långt och fint samtal.

Därefter kom Musa och hämtade oss och vi åkte till Pipeline. Några vykort blev inte postade och kamerorna gick inte att fixa, så jag och Binta köpte en ny gemensamt. Det var ju inte inräknat i resebudgeten, vilket få saker här är, i och för sig…

Bild 575

Musa och F fick stå modeller när jag testade nya kameran

Bild 576

Medan vi väntade på att Siaka och barnen skulle komma och möta upp vid Pipeline, så gick vi och hälsade på en av F ´s vänner i en affär. Åh, titta där, en dator med uppkoppling. Min första ”datakontakt” sedan jag kom till Gambia…

Det fanns ju internetcafeér men jag sökte bara upp det vid ett tillfälle, då jag ville ta tillvara på tiden vi hade där.

Bild 580

Till slut kom Siaka och tjejerna och vi kunde dra vidare…

Bild 582

Fast först lite syskonkärlek… Den flödade det rätt gott om i Gambia för det allra mesta.

Därefter drog vi till hotell Senegambia, där det är lätt att bada i både pool och havet…

Bild 617

Isa, Jai, Binta och Hareg på hotell Senegambia

Bild 619

Mer familjekärlek. Jag får en jättekram av Jai

Bild 622

Isa på hotell Senegambia, strålande som en sol

Bild 634

Tjejerna hittar en bar med barstolar mitt i poolen

Bild 643

En jätteödla. Det kan vara samma som på denna youtube-film?

Bild 644

Jag är ju lite fascinerad av kräldjur, så jag tyckte den var rätt cool

Bild 651

Tjejerna njuter av sol och bad

Bild 659

Isa kikar fram…

Bild 662

Kusin F föredrar att chilla i skuggan under ett parasoll. Hon har för övrigt jobbat på det här hotellet tidigare, som dansare

Bild 664

Som jag nämnt tidigare, det fanns en anledning till att jag gick under smeknamnet ”tomaten” under några dagar…

Bild 677

Mabou fick sig en smaskig semesterdrink av färska frukter, då det visade sig att servitören bodde granne med oss…

Bild 689

Sen var det dags att dra hem och byta om. Vi var bjudna på Sabarr i Bakau och nu skulle vi få se om Binta ´s halvtimmes lektion givit någon utdelning.

Det finns ju ”dresscode” i Gambia också. På nattklubbar går man till exempel inte med Afrikansk dress. Det anses opassande, då den afrikanska dressen ska ”bäras med respekt”. Men sedan finns det andra tillfällen då man bör ha just Afrikansk dress. Sådana tillfällen är till exempel barndop, Sabarr och andra tillställningar.

Bild 692

Killarna blev nog ganska vana att få vänta på oss… Här är Bamba, en av våra två favorit-chaufförer (den andra var vår vän Musa), Farbror Siaka som gav vår resa en extra guldkant och vår vän Babucarr, även kallad ”Gangster”. De sitter utanför vår gård och väntar på att vi ska bli klara.

Bild 690Bild 693

Till slut bar det iväg. Först skulle vi förbi hos Farbror Fansu och hans fru Jai och hämta grejer…

Bild 695

När vi precis kommit fram till Jai och Fansu, så blev det lite bråk. De hade precis tagit en tjuv som hade snott en stol av dem, som han sedan gått och sålt, för att kunna köpa kana (en slags hembränd sprit). Man höll fast ”tjuven” och tänkte kalla på polis, men så kom farmors syster Fatou (ja, en till Fatou, haha) utfarande och örfilade ”tjuven”. Då rann all ilska av alla och vi började skratta åt den roliga tanten i stället. Till och med ”tjuven” föll i skratt. Så de släppte honom och struntade i att tillkalla polis. Han hade fått sitt straff ändå…

Bild 694

Jai och F, med F ´s äldsta son Maas, som var Jai ´s favoritkille i Gambia

Bild 701

Binta, ”stora” Jai, Maas, ”lilla” Jai och Mabou

En film på den Sabarr vi var på i Bakau. När Binta dansade, ställde sig alla upp och skrek och applåderade och flera kvinnor kom fram och ville dansa med henne. Hon fick stående ovationer, trots att hon bara hunnit lära sig grunderna under en ½-timme flera dagar innan… Det var jättekul! Hon gjorde verkligen succé!

Jai, Binta Isatou med Maas i knät och Mabou i förgrunden på Sabarr i Bakau

Tyvärr är det väldigt svårt att se bra på filmerna, då det var allt för mörkt och väldigt trångt, filmerna skakar dessutom mycket och det berodde på att alla som stod omkring mig dansade och rörde på sig, så jag hade svårt att hålla kameran stilla, men ni får hålla till godo av det vi fick med:

Nåja, mitt uppe i denna Sabarr-dans, så börjar det gå ett rykte om att Kankuran är i Bakau. (Kankuran, som jag skrev om i Del 2.) Barnen som var väldigt nyfikna på denna Kankuran bad några barn ta dem med in i det bäcksvarta Bakau för att hitta Kankuran. Det var Mabou, Binta, Hareg och Jai ´s kompis Emma som stack iväg.

Efter en stund när de inte kommit tillbaka gick F in i Bakau för att leta efter dem. Precis när hon hittat dem och sagt att det bara var påhitt och att det inte fanns någon Kankuran, för att få med sig dem tillbaka till belysta gator, så dök han upp.

Han slog sina två machetes så det blixtrade om dem och barnen försökte komma undan. F knackade på en massa portar, men ingen vill öppna när man har Kankuran efter sig…

Alla hade varit livrädda.

Hareg försökte ta sig undan, men ramlade ner i ett hål i marken, som används för att få undan sopor och avförning. Hon hade avföring upp till knäna och tappade sina skor i sörjan.

S6300854

Ett liknande dikeshål som Hareg ramlade ner i…

S6300855

Till slut lyckades F förklara genom porten till en gård att hon hade främlingar med sig från annat land och att de var jagade av Kankuran. De blev till slut insläppta. Hareg fick skölja av benen det värsta och F sprang och köpte ett par nya flipflop till henne.

Ja, mitt smeknamn ”tomaten” var inte det värsta på resan, Hareg blev upprepade gånger kallad för ”Bajs-Hareg” efter det som skedde… 😉

Efter det var det sluttjatat om att tjejerna och Mabou ville se Kankuran. Däremot var det inte sista gången vi såg honom…

Efter det var tjejerna ganska ”mätta” på upplevelser för den dagen. Vi gick tillbaka till Sabarr och Binta dansade lite till, sen gick vi och käkade lite och sen var det bara sängen som lockade…

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Gambiansk brottning

Afrikansk brottning i Serekunda i Gambia

Jag vet att det är en hel del personer som kommer från Gambia eller har andra connections till Gambia, som läser min blogg. Ofta får jag mail där man efterfrågar fler inlägg om just Gambia. Så här kommer ett inlägg som jag hoppas ska roa er och alla andra som kanske inte har den där connection men ändå är intresserade av att läsa.

Idag, Söndag, hålls en stor Gambiansk brottningsmatch på   Independence Stadium i Bakau, Gambia. När du hör om brottning, kanske du tänker i de banor som vi Européer tänker oss brottning, men det här är något helt annat. Gambisk brottning i Gambia innebär något av en folkfest. Reglerna är diffusa, men det finns regler och man satsar pengar på den man tror ska vinna. Innan själva matcherna startar, så går brottarna runt arenan i en cirkel, som i Gambia är en sandfylld mark med många åskådare på kanterna. Man tar också in trummare som spelar en speciell sorts trummor (sabar, som jag skrivit en del om tidigare, fast då mest om dansen sabar som ackompanjeras av sabartrummor) och är med brottarna som visar upp sig. Ibland urartar själva brottningsmatcherna och det blir mer en roande underhållning än en riktig match. Undertonen är ofta lustfylld och humoristisk. Men ibland kan det gå hetare till, vilket jag skulle gissa att det kommer att göra idag eftersom det ligger så pass mycket pengar i potten.

Idag kommer det alltså att hållas en stor match på Independence Stadium i Bakau, Gambia. En Fatou Camara har utlyst privata pengar på en summa av två miljoner Dalasi, vad jag får fram nu (12/4-09) så handlar det om drygt 600 000 svenska kronor, vilket är enormt mycket pengar i Gambia. Matchen kommer att pågå idag mellan sex Gambianska African Wreslers och sex Senegalesiska African Wreslers. Den kommer att gå till på följande sätt: fyra (från varje land, om jag förstått det hela rätt) kommer att tävla i brottningsmatcher som inkluderar boxning och två från varje land kommer att tävla i den traditionella stilen som praktiseras i Gambia.

Fatou Camara sägs uppge att hon vill bidra med sina privata pengar till denna tävling, för att säkerhetsställa och vidareutveckla kulturen.

Afrikansk brottning sägs vara landets näst största sport, efter fotboll.   Om du någon gång besöker Gambia eller Senegal så rekommenderar jag varmt att försöka delta vid en brottningsmatch, för det är verkligen en fantastisk upplevelse som är svår att glömma och då gillar jag inte ens sport…!

Här har jag plockat fram två youtube-klipp som illustrerar en del av sporten. Det första klippet är från ett tv-program som berättar om sporten, det andra klippet är från en match i Gambia och det tredje klippet från en match i Senegal och skillnaderna är ganska uppenbara om man är uppmärksam:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,