Lustig relation?

Foto: Fatou Touray©

Foto: Fatou Touray©

Vi äter frukost. Jag, mamma och brorsdotter ”K”. Jag kallar min mamma för ”pucko”.

Mamma: Men så kan man ju inte säga till sin mamma. Eller hur K?

K: Nej! Nog för att ni två har en märklig och lustig relation, men nej, det kan man inte säga till sin mamma…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Min dotter ska bli mamma

Det här med att hålla hemligheter som får en att nästan brista av iver att få berätta… Jag har väntat och längtat så mycket efter att få berätta för ”hela världen” att jag ska bli mormor. Det känns så speciellt och så fantastiskt att just jag ska få uppleva mitt första barnbarn. 

Min lilla tjej som snart ska bli mamma

Min lilla tjej som snart ska bli mamma

När jag tänker på ordet ”mormor” så tänker jag mig en gammal tant, det tror jag de flesta av oss gör och även om jag inte är purung längre, så känner jag mig långt ifrån att vara en gammal tant. Men så tänker jag att jag snart blir 45 och jag gjorde faktiskt min mamma till mormor två veckor efter hon fyllt 35. Alltså tio år yngre än vad jag hinner bli innan mitt första barnbarn kommer.

Idag fick vi också veta att det kommer bli en liten kille. Ja, de flesta av oss blev förvånade, då nästan alla i släkten tippat på en tjej. Men nu vet vi att det är en liten kille som väntar på att få komma ut i stora världen. En kille, som om han skulle ta efter sin far och sina farbröder med största sannolikhet blir ännu en liten basketspelare i familjen.

Jag tror min dotter och prinsens pappa kommer bli helt fantastiska föräldrar!!

Att det var barn två av mina tre döttrar som skulle få barn först, var kanske inte helt otippat, då hon levt i en fast relation i jag tror nio eller tio år.

Jag kan nästan inte hejda mig att få se det lilla underverket. (Men jag har fått se ultraljudsbilden!! 🙂 ) Men lite mer tålamod får jag allt ha, då det är några månader kvar tills vi får se den här prinsen. För att inte tala om doften. Finns det något som doftar så gott som ett spädbarn? Hur ska vi kunna hålla oss så länge? 🙂

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med inkludering och representation

Under veckan som gått så har jag skrivit två artiklar på Afropé där svenska företag eller myndigheter tar plats i olika afrikanska länder (i dessa fall Uganda och Sydafrika) och i det ena fallet utnyttjar svenska myndigheter (Energimyndigheten) fattiga bönder, vars mark troligen stulits från dem (det pågår en rättsprocess sedan sju år tillbaka om detta). Man gör detta med berått mod. Med lögner och mörkningar om hur det egentligen ligger till.

I det andra fallet är det ett internationellt företag H&M som etablerar sig i Sydafrika, använder sig av nästan uteslutande vita modeller i ett land med 80% svarta och med en total befolkning på 54 miljoner invånare. När man så kritiseras, eller snarare ifrågasätts angående det märkliga beslutet, så väljer man att svara på ett mycket ignorant och intetsägande vis.

Allt detta görs med vetskapen om att vi är ett land och ett folk med mycket mer makt i slutänden. För att vi besitter en massa privilegier. Ekonomiska i första hand, när det gäller detta, men även med de vithetsprivilegier som vi besitter.

Det här är bara två konkreta exempel för sånt som Sverige varit inblandade i och som uppdagats den senaste veckan. Lägg då till alla andra länder och lägg då till allt som Sverige är inblandade i och som ännu INTE har uppdagats. I det ena fallet var det Kalla Fakta som avslöjade Energimyndigheten och i det andra fallet var det en sydafrikansk bloggare på Twitter som avslöjade H&Ms trista marknadsföring i Sydafrika.

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Det gör mig verkligen arg! Så ofta i diskussioner om rasistiska strukturer så hävdar många att ”slaveriet är passerat”, ”vi är alla samma”, ”kolonialismen är över”. Är den det? Varför behandlas många fortfarande så illa då?

Ja, vi borde ha samma värde, förutsättningar och kunna leva med jämställdhet, oavsett hudfärg, ursprung eller annat. Men vi gör ju inte det!!

Så länge svarta blir diskriminerade på arbetsmarknaden, i samhället i stort, så länge Afrofobirapporten är så aktuell och FN har så mycket att kritisera Sverige för gällande afrofobi, så länge svarta barn känner sig otrygga i vårt land på grund av sin hudfärg, så är vi inte jämlika. Så länge vita kräver att få använda n-ordet utan att inse varför det både historiskt och samtida är ett ord som borde ha förpassats långt ut i universum för evigheter sedan, eller rättare sagt, det borde aldrig ha funnits.

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Så länge Sverige kan betala fattigare länder för att ta emot miljöfarligt avfall och på så sätt själva få en hälsosammare luft och ett bättre klimat, så är vi inte jämställda. Så länge våra svarta barn inte blir sedda som ”tillräckligt svenska” för att de är mörkare än oss vita, så länge vårt rättsväsende anser att vita har högre trovärdighet än svarta eller att svarta kontrolleras oftare av polisen utan annat synligt skäl än att hudfärgen skiljer sig.

Så länge allt detta pågår, så är vi inte jämställda eller jämlika och kan inte heller låtsas om att vi är det. Så länge allt detta pågår så måste vi prata om dessa saker och när vi pratat om dem, så kräver det också handling. Helst igår.

DSC_7973Det sägs att koloniseringen är över, att vi gått vidare. Men jag ser inte det. När svenska myndigheter köper sig ett bättre klimat och sedan mörkar oegentligheter, då kan jag verkligen inte se att den är över på riktigt. När våra svarta barn vet att de löper högre risker att bli utsatt för diskriminering, våld och rasism för att de inte är vita. När de blir uteslutna och exkluderade för att de har mörkare hudfärg. Då har vi ett förbannat stort problem i vårt land och så många andra länder också, för den delen!

Beige plåster på brun hand

Beige plåster på brun hand

Jag och andra mammor som har fött barn som är mörkare än andra, har inte fött dem för att de ska utsättas för diskriminering. Vi har inte fött och gett dem liv, för att andra ska få sätta sig på dem eller trampa på dem. Vi har inte gett dem liv för att någon ska se ned på dem. Vi har fött dem för att de ska kunna vara jämlikar, för att de ska ha samma förutsättningar och villkor som alla andra människor i vårt land, med samma rättigheter och skyldigheter och samma sorts behandling. Och där är vi inte på långa vägar än.

Beige plåster på beige hand

Beige plåster på beige hand

Vi kommer inte heller att komma dit, så länge vi accepterar dessa avtal, så länge en massa vita människor fortsätter att bli förbannade över att vi har en svart lucia, det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor känner sig upprörda över att Disney tar bort rasistiska nidbilder från sin egen tecknade film. Det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor blir förbannade och motargumenterar för att det kommer en efterfrågan om plåster som blir mer diskreta på mörk hud, eller att slippa få beigefärgade plåster kallade ”hudfärgade” i stället för beige.

Jag har så oerhört svårt att förstå varför det för många människor är så svårt att begripa dessa saker, bara för att man själv inte är utsatt. Jag har aldrig tvingats fly från mitt land och självklart kan jag inte förstå hela vidden av att leva på flykt, men jag kan förstå att det måste vara fruktansvärt att fly från sitt land och att försöka hitta ett nytt land att bosätta mig i och sedan försöka bygga upp ett nytt liv där. Det är inte alls svårt för mig att fatta att det måste vara helt obeskrivligt svårt. Jag har aldrig förlorat ett barn och självklart kan jag inte förstå hela vidden av den upplevelsen, men det är ändå inte svårt att förstå att det måste vara en så oändligt svår smärta att gå igenom!! Jag skulle kunna ge 1000 andra exempel på saker jag inte varit med om, men som inte är svåra för mig att förstå att det måste vara rent för jäkligt att gå igenom. Jag skulle ALDRIG motarbeta att någon som har det svårt skulle kunna få det lite lättare.

skrindaVarför är det då så svårt för många vita att förstå att det finns saker att göra, till exempel att inte motarbeta eller kritisera att det finns svarta människor som skulle känna sig mer inkluderade av mörka plåster, eller att de får samma förutsättningar när de söker jobb? Att våra mörka barn inte ska behöva känna sig otrygga ute i samhället på grund av risken för att attackeras? Att vi föräldrar till svarta barn ska kunna skicka våra barn till skolan utan att behöva oroa oss för att barnet kommer att bli utsatt för kränkningar eller våld på väg till, från eller i skolan? Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med det?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

#Fallet Samir

Under hela våren har jag följt #fallet i Aftonbladet. Det har varit en podradio i flera delar som handlar om fallet med Samir. Samir som vid 15 års ålder erkände ett mord på sin styvmamma. Som tog sitt straff, sluten psykiatrisk vård, men sedan tog tillbaka sitt erkännande. 

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Det handlar om en 15-årig kille som levt ett liv i utsatthet. Det handlar om en polismyndighet och åklagarmyndighet som inte var vana vid att utreda fall där ett erkännande kan förändras till ett nekande. Som inte var vana vid att handskas med den fruktansvärda utsattheten ett barn kunde få genomgå. En socialtjänst som uppenbarligen hade problem med att se till ett minderårigt barns bästa. Eller två minderåriga barns bästa.

Det handlar om smärta genom generationer. Brist på förlåtelse och för mycket av förlåtelse. Det handlar om barn som inte får vara barn, då de vuxna saknar ansvarstagande. Då de vuxna saknar insikt om ett barns behov och konsekvenserna av att utsätta ett barn för det som Samir fick gå igenom.

Fallet Samir handlar om familjehemligheter och om smärta. Det handlar om att barn kan visa en så oändligt stor solidaritet tills sina föräldrar. Även om solidariteten riskerar att utplåna barnet själv. Där kan vi verkligen tala om villkorslös kärlek och en fullständig tillit.

Jag är starkt berörd av detta fall och jag är starkt berörd av att så många professionella vuxna nästan 30 år efter detta fall, går ut och berättar öppet om att de misstänkte hela tiden att det fanns en annan sanning bakom denna historia. Vissa säger till och med rakt ut att man misstänkte att pappan bar skulden. Att lyfta upp och prata öppet är bra, men jag kan ändå inte låta bli att undra: var fanns det civilkuraget för nära 30 år sedan och under dessa nästa 30 år som har passerat?

Så oerhört mycket mindre smärta Samir troligen kunnat få utstå om det inte handlat om så mycket annat än att försöka lyfta fram sanningen och även att se till Samirs bästa. Barnets bästa. Ibland är vårt samhälle och det som utgör vårt samhälle, nämligen vi vuxna människor riktigt fega, ruttna medmänniskor som saknar allt kurage.

HÄR kan du lyssna på och läsa om och se bilder från hela berättelsen om Samir i #Fallet

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Facebook

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Twitter

Men börja gärna med att lyssna på podden!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

Sommargäster

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har känt till varandra under väldigt många år, kanske 7-8 år? Vi träffades för kanske 7 år sedan, gissar jag (?) i Uppsala. De senaste åren har vi haft mycket kontakt och det allra sista året i stort sett daglig kontakt. Ibland flera gånger om dagen. Ibland genom timslånga telefonsamtal, ibland genom chattar, men det senaste året tror jag man kan räkna på ena handens fingrar de dagar vi inte haft någon kontakt alls. Jag har varit på väg att åka och hälsa på i Göteborg, men något har alltid kommit i vägen. Men nu kom hon på besök med sina två små i nästan en vecka och jag har haft det galet härligt!

Vi har gått på sightseeing i Stockholm, vi har suttit uppe och pratat nästan hela nätterna, tills ögonen nästan ramlat igen av sig själva, vi har ätit glass och svettats, plockat ur blomjord från yngsta dotterns mun, målat naglar på den äldre dottern, vi har varit i slottet, åkt Djurgårdsfärja och vi har varit på Aquaria. Vi har vattnat planteringarna på balkongen och den äldre flickan har fått provsmaka salladen, persiljan och gräslöken som finns planterade där av min kära mamma som i motsats till mig har gröna fingrar. Kiqi har varit iväg med barnen på egna besök hos vänner också, vilket gett mig lite egentid mitt i allt, men sanningen att säga så saknade jag dem genast. Det är märkligt det där hur snabbt man vänjer sig och det är märkligt det där hur man bara möts några dagar och sedan nästan glömt hur det var innan… Det är väl ett säkert tecken på att man har trivts bra ihop i alla fall!

Ja, jag hoppas inte det dröjer lika länge innan de kommer tillbaka och jag hoppas jag får möjlighet att åka och hälsa på dem framöver också. Såna här gäster vill man gärna ha på återbesök!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Det här är fattigdom i Sverige 2013

parkbänkJoachim Kerpner och Paul Wallander har blivit nominerade i klassen Storytelling i Nordic Data Journalism Awards med filmen ”Klyftan mellan fattiga och rika”. Jag hade inte sett den här filmen, men när jag nu såg den så tycker jag det är slående att den är så tydlig och informativ. Här kan du se filmen:

Klyftökningar är sånt som är svårt att konkret visa, svart på vitt att de existerar och hur mycket. Det är svårt att tala om exakt hur det ser ut i en familj som lever på eller under existensminimum eller precis ovanför. Det är svårt att konkretisera.

Fattigdom är ett väldigt diffust begrepp. Än mer diffust blir det om man börjar prata om relativ fattigdom, vilket är ett begrepp som vi utgår ifrån när vi talar om fattigdom i västvärlden och här i Sverige. 

Ibland hör jag vissa människor säga: ”Det finns ingen fattigdom i Sverige”. Det är något som verkligen provocerar mig! När jag möter människor i min vardag, då har de flesta lågavlönade eller arbetslösa ensamstående mödrar levt under en kortare eller längre period i fattigdom.

Det diffusa i denna fattigdom, blir inte bättre av att man börjar prata om siffror och tabeller. Det som däremot blir konkret är när man talar om saker som att köpa nya vinterskor till barnen, när man talar om att försöka få ihop en matsäck, trots att man bara har tjugo kronor kvar i plånboken och ett nästan tomt kylskåp. Fattigdom blir konkret när man talar om att en lågavlönad mamma inte har möjlighet att få ihop bröd till barnens frukost, då hon inte lyckas trolla med knäna.

Ibland lyckas man ändå få ihop den där matsäcken till barnens utflykt, trots att kylskåp och skafferi är nästan tomt och trots att det bara är en tjuga kvar i plånboken. Den där känslan av förtvivlan, ont i magen, frustration och oändlig sorg byts ut mot ett jubel i maggropen, när man kan meddela barnen att de får pannkakor med till matsäck och man vet att de bara älskar pannkakor. Den där lilla glädjen i vardagen och det där lilla jublet och stoltheten som bubblar upp av att man faktiskt, för en enda gångs skull, lyckades trolla med knäna.

Fattigdom är alla de där sömnlösa nätterna av oro. Fattigdom är de där inställda skolutflykterna, nekandet till julklappsönskningar, nekandet till att få börja en aktivitet. Fattigdom är ont i magen, ont i huvudet, trötthet, orkeslöshet och depression. Fattigdom är barn som inte känner sig lika mycket värda. Som inte orkar ta plats, som inte vill synas i klassrummet, eller som när de misslyckats med det, tar all uppmärksamhet, av förtvivlan över en situation de inte kan påverka eller förändra.

Fattigdom är inte att inte kunna leva utan en Iphone, dator eller de modernaste jeansen. Fattigdom är att aldrig kunna göra något för sig själv, men det är också att vid månadsskiftet välja om man ska betala elen eller barnomsorgsavgiften. Fattigdom är när klasskompisarna berättar om sin roliga semester och dina barn blir tyst och tittar ned i bänken.

Fattigdom är skam. Fattigdom är skuld. Fattigdom är fysisk och psykisk och den gör ont. Den bränner och fryser in i märgen. På samma gång. Fattigdom är nedstämdhet. Fattigdom är åldrande och rynkor och gråa hår i förtid. Fattigdom är smärtsam och molande. Fattigdom är att oroa sig för hur maten ska räcka i tre veckor till när pengarna är slut och råttorna sitter i skafferiet och gråter. Ibland bokstavligen.

Fattigdom är att gå med trasiga tänder, att inte kunna sova på natten för att tänderna värker och ofta finns inte ens pengar till värktabletter. Fattigdom är när dammsugaren går sönder och man inte kan köpa ny eller begagnad på flera månader. Fattigdom är att aldrig kunna handla upp sig på extrapriser, för att pengarna helt enkelt saknas. Fattigdom är att få ont i magen redan när lönen är på väg in, för att man oroar sig för vilka räkningar man måste hoppa över denna gång.

Men fattigdom handlar också om att mysa med barnen i köket en tisdagskväll, men hembakade scones och en ny ost, bara för att man just då kan. Fattigdom är också att gå och köpa den där tröjan som barnet så gärna vill ha, för 129 kronor på H&M, trots att man vet att det kommer innebära två dagar till med undermålig mat den månaden. Fattigdom är också drömmar och hopp. Om att det en dag ska kunna bli lite bättre. Att en dag få kunna köpa en näringsriktig och god måltid till sin familj. Att en dag kunna åka på semester med hela familjen. Att en dag kunna köpa den där julklappen som ens barn önskat tre jular i rad. Fattigdom handlar om att hoppas på att få den där heltidstjänsten som snart blir ledig när kollegan ska gå på föräldraledighet, eller att faktiskt få ett svar på den där jobbansökan man så gärna vill ha svar på. 

Fattigdom är att äta gröt i stället för köttbullar, nudlar i stället för spagetti och köttfärssås. Fattigdom är när barnen tackar ja till att äta hos kompisar för att inte ligga sin familj till mer last. Fattigdom är att förse sig med bröd från skolbespisningen för att barnet inte vet om det blir någon middag. Fattigdom är att lägga sig hungrig, för att barnen ska få den mat du lyckades ordna fram. Fattigdom är att lägga sig nöjd för att barnen fick mat, trots att du inte kan somna själv av hunger.

kåldolmar och kalsipper7Fattigdom är också att finna hopp och ork en dag när man upptäcker att en parkteater med fri entré kommer till närområdet. Fattigdom är att vilja ge upp. Varje dag. I en lång period. Att inte vilja kliva ur sängen för att man inte orkar ta tag i sin egen fattigdom, vardag och sitt liv. Att inte känna det där hoppet. Men fattigdom är också att vägra ge upp. Att slå näven i väggen och kliva ur sängen och göra sitt allra bästa. Varje dag. I en lång period. 

Bild 0222Fattigdom är att slå näven i bordet och förbanna den andra föräldern för att hen inte finns där och delar ansvaret för barnen, både det ekonomiska och praktiska, trots att ni var två om att skaffa barn. Fattigdom är också att möta den andra föräldern på stan av en slump och ledsamt konstatera att den andra föräldern lever ett liv som inte kan tillföra barnen någonting, utan snarare lever ett ännu mer utsatt liv än du själv. Eller så kan fattigdom vara att känna samma ilska mot den andra föräldern för att du står ensam med ansvaret. Men så möter du den andra föräldern på dödsbädden och vet att hen snart kommer att dö och att hen dör med den ångesten att hen aldrig var en fungerande förälder för sina barn. Och fattigdom är att på ögonblicket förlåta den andra föräldern för allt och att hålla din förra partner i handen tills andetagen upphör.

Fattigdom är att sedan låna pengar för att ta dig från sjukhuset, för att ställa frukost på bordet nästa morgon men att du ändå har förlåtit. Med hjärtat.

Fattigdom är många gånger att ha växt upp i en dysfunktionell familj med missbruk, kriminalitet, psykisk labilitet, ekonomisk instabilitet, fysisk sjukdom och våld. Kanske en av dem eller kanske en grötig kombination. Eller ingen alls. Hur många gånger skapar fattigdom något av dessa exempel i en familj? 

Alla dessa kämpande kvinnor, män, äldre och barn. Alla dessa som kämpar igenom varje dag de lever i fattigdom. Alla dessa vardagshjältar som ibland orkar och ibland inte orkar. Alla dessa människor som skulle kunna vara en så stor tillgång i vårt samhälle, som skulle kunna bli så mycket lyckligare, som skulle kunna ge så mycket styrka till sina barn om de fick lite stöd, hjälp eller en möjlighet till egen försörjning efter de villkor som de har förmåga att klara. Så mycket pengar som denna fattigdom kostar vårt samhälle. Så mycket olycka och djup sorg som flyttar in i alla dessa människor. Alla dessa människor som jag möter i min vardag, som i vissa perioder av livet har varit jag, men som i andra perioder har varit en granne, en barndomsvän, en kollega, en av barnens kompisars föräldrar, en bekant, en artist, en servitör på lunchrestaurangen. Kanske städaren i livsmedelsaffären du handlar i dagligen, eller tiggaren från Rumänien som du ibland ger en slant. Eller helt enkelt vägrar.

Fattigdom är ett enormt samhällsproblem och fattigdom går inte att sätta sig in i om man inte själv har varit där. Under en kort period eller en lång och ibland går den inte ens att sätta sig in i då. 
bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Världens bästa kassabiträde

Nov 2012 727I fredags hade vi bjudit min kusin och hennes dotter på middag. De bor egentligen i Norrbotten men var på Stockholmsbesök. Inför middagen var jag och mamma och handlade. Binta hade för en gångs skull en riktig ”rensar-dag” där hon höll på att sortera och gå igenom sina kläder och saker, så det var rätt rörigt när vi gick. Jag sa till Binta, Isa och Mabou att de skulle röja lite här hemma medan vi var borta.

När jag så står i kön på ICA och packar upp mina varor på rullbandet och mamma står längst ned och packar i varorna i påsar, så ringer Isa:

Isa: Mamma! Nu får du snacka med Mabou! Han sitter bara och håller på med annat och hjälper inte till med någon städning eller nåt… Jag orkar inte tjata mer.

Jag (stressad): Säg bara att om han inte städar så kan han glömma att han få gå på sin träning sen.

Jag lägger på luren och fortsätter plocka upp varor på bandet, samtidigt som jag säger till mamma: ”Ja, nu är det typ krig hemma, Mabou vägrar städa, men han kommer göra det nu, för annars får han inte gå på träningen…!”

Den unga, manliga kassören (20+, gissningsvis): Jag lägger två chokladkakor här som ni får, så ni hinner lugna ned er lite innan ni kommer hem till det där kriget…

…och så ler han stort. Det måste vara det som kallas för fokus på kunden och att göra det där lilla extra för sina kunder! 🙂

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Föräldratips

lego-925x1024När barnen börjar bli lite äldre, men ännu inte kommit upp i tonåren, så brukar de behöva registrera sig på olika barnsajter eller liknande för att kunna spela spel, eller kolla på olika sidor. Ett tips om man inte vill att företaget (som man kanske inte känner till så bra) för att barnet ska slippa få en massa ”erbjudanden” är att be barnet registrera sig med din mail. På så sätt så kan du se vad som kommer in i mailen och bedöma vad ditt barn bör ta del av eller låta bli.

Min son (11 år) brukar uppge min mail av det bekväma skälet att han inte ”orkar” gå in på sin mail och kolla olika saker, vilket i sin tur innebär att jag får en massa reklam riktat till honom, till exempel att han ar ”vunnit” diverse tävlingar som brukar vara rena reklamerbjudanden eller uppmanas att klicka på suspekta länkar. Man kan säkert anmäla dessa någonstans för reklam riktad till barn, men det har jag inte gjort, däremot är jag glad att han slipper gå på dessa reklamerbjudanden och därför tycker jag det här är ett jättebra tips som i alla fall funkar bra i vår familj!

Våra barn utsätts ändå för så mycket reklam på diverse ställen, att jag känner att om man kan reducera något, så kan det vara värt det!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Att ta sig en sup eller två med ungarna…

olburk-i-naturen1”Förbjud föräldrar att dricka inför sina barn” säger professor i straffrätt: Madeleine Leijonhufvud. Först börjar jag skratta. Jadu, Sverige och alla dess ”förbud”.

Alkoholism är klassat som en sjukdom och det är svårt att straffa bort en sjukdom. Samtidigt är det också ett faktum att väldigt många barn far illa av alkoholberoende föräldrar. Vart femte barn i Sverige beräknas leva med en eller två missbrukande föräldrar. Det är många barn det. Det finns alltså offer i beroendets fotspår. Om det finns offer borde det rimligen även finnas gärningsmän (och kvinnor).

Även om jag själv är nykterist (delvis av den anledningen att jag inte vill att mina barn ska växa upp med berusade vuxna), så tror jag inget barn far illa av att föräldrarna dricker ett glas vin till maten eller två, men det är ju inte dessa barn det handlar om heller. Det handlar om de barn vars föräldrar inte stannar vid ett eller två glas. Det handlar om de barn vars föräldrar inte klarar av att dricka med måtta. Det handlar om alla de barn som mår dåligt och inte får tillräcklig omsorg för att deras föräldrar är berusade.

Jag tror att de flesta av oss har sprungit förbi eller suttit och käkat en pizza på en kvarterskrog där barnen sprungit runt medan föräldrarna sitter och fyllnar till. Jag tror att de flesta av oss sett just dessa föräldrar inte bara en gång utan allt för ofta, i samma tillstånd. Jag tror att de flesta av oss vuxna berörts illa av det vi sett.

Barn som växer upp med missbruk far alltid illa. Antingen som medberoende, kanske själv tar efter dåliga alkoholvanor eller kanske känner sig försummade, eller möjligen får värre men för livet. Inget barn tycker om att se sin förälder berusad. Inget barn känner sig glad och trygg och kan ta tillvara på barndomen när en eller båda föräldrarna är fulla.

Min son växer upp med två nykterister till föräldrar, det gör att han har en lite sned bild åt andra hållet. Han tycker det blir väldigt obehagligt att sova borta, när vuxna varit berusade där han sovit. Han blir också väldigt orolig om vi är på en familjetillställning och någon blir berusad där. Det gör förstås att han blir extra känslig, då han inte är van att vuxna kan ta några glas utan att det blir ”farligt” om de tappar lite av kontrollen.

Alkoholism kan se ut på många sätt. Det finns de som dricker hejdlöst framför sina barn och inte hymlar med sitt drickande. Sedan finns det de som endast dricker i hemmets ”trygga” vrå, borta från nyfikna och kritiska ögon, men ändå öppet framför barnen och så finns det de som smyger inför alla, inklusive sina barn. Oavsett vilket dryckesbeteende man har, så tror jag att barn far illa av det. Missbruk för med sig lögner, osanningar, halvsanningar, dolda agendor och ”hysch-hysch”, vilket leder till osunt smygande och hemlighetsmakeri.

Samtidigt sker de allra flesta våldsbrott under någon form av påverkan av alkohol eller droger.

Leijonhufvud menar:

”Leijonhufvud föreslår att vårdnadsfylla ska jämställas med ringa misshandel, vilket ger böter eller fängelse i högst sex månader.Hon jämställer den efterfrågade lagen med förbjudet mot barnaga.

– Övervakningen ska ske på samma sätt som när barn misshandlas, då grannar eller vänner slår larm. Lagen är till för att vi ska låta bli att göra något som är förbjudet. Man måste lägga lite tyngd bakom den här frågan, säger hon.”

Vidare:

”Idén är inte att ”ta blodprov på människor på Midsommarafton”, säger Leijonhufvud men svävar på målet när det kommer till om det, som vid rattfylleri, ska införas en promillehalt för vårdnadsfylla.

– Det handlar om att hålla sig tillräckligt nykter för att kunna ta hand om sina barn, säger hon.”

Jag tänker att det kan bli tokigt om man bara straffar, men kanske skulle en sådan lag kunna fungera om man till exempel för in krav på behandling som straff? Ja, jag är inte så klar själv med om jag tycker det här förslaget är så bra, men jag kan helt klart se fördelar och även nackdelar med det. Enligt den frågeställning som Aftonbladet ställer i samband med artikeln röstar drygt 78 % av läsarna mot förslaget och drygt 21 % röstar för.

alkohol med barn

Är det svårt att inte bli full när man är med barnen om man nu inte har alkoholproblem? Känns det som en extrem lag för att vi inte är vana vid den, eller för att vi tycker det är okej med berusade föräldrar som tar hand om barnen?

Vad tycker du? Och varför tycker du det? Vad ser du som faran i en sån lag och vad ser du som skulle kunna bli en vinst?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

 

Självisk artist

2013-02-27 21.20.04

Mabou (11) och Binta (24) sitter och pratar i köket.

Mabou: Asså, fett självisk Beyonce är…

Binta: Vaddårå?

Mabou: Asså, ofta hon följer 0 (noll) personer på insta…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,