Långvarig fattigdom tär in i märgen

blåkulla höghusJag har fortsatt följa debatten i Janne Josefsson´s fotspår efter Uppdrag Granskning för någon vecka sedan, som jag skrev om här: De värsta konsekvenserna av fattigdomen i Sverige är skammen. Min upprördhet över programmet har inte stillnat märkvärt.

Särskilt kritisk är jag till förenklingen av problemet. Ekonomisk utsatthet för barn i Sverige handlar i första hand inte om svält, även om vi inte ska glömma att det finns barn som inte får tillräckligt med mat och framför allt som inte får tillräckligt bra mat. Ekonomisk utsatthet, även kallad barnfattigdom handlar om ett utanförskap som får så stora konsekvenser att det ofta drabbar självkänslan på så sätt att många ekonomiskt utsatta barn ifrågasätter människovärdet, att inte duga, att inte ha samma rättigheter att ta plats i vårt samhälle, som andra barn.

Min kritik handlar inte om själva granskningen av de organisationer som var aktuella i programmet eller att man inte skulle ha rätt att granska dessa siffror. Problemet för mig blir att man dels inte hade några siffror att kontra med, men framför allt handlade det om att man lyfte fram så många irrelevanta inslag i programmet att många ifrågasatte den relativa barnfattigdomen i Sverige över huvud taget. Att gå runt och fråga vissa enskilda personer hur mycket pengar de har kvar efter hyran blir bara fånigt, då man inte är tydlig med vilka utgifter man har eller exakt hur många personer som ska försörjas på den summan. Det blev det som förstärkte intrycket som många reagerade på i inslaget, nämligen den att Sverige inte har någon barnfattigdom.

Att på gatan fråga ut människor om ”det finns några fattiga barn i området” är lika irrelevant det. Det som är väsentligt är dels de seriösa undersökningar och forskning som faktiskt gjorts i sakfrågan, men framför allt är det viktigt med de barn som lever i en ekonomisk och social utsatthet. Det är där fokus måste läggas.

Fokus måste även läggas på de föräldrar som lever i dessa ekonomiska utanförskap, där man inte klarar av att gå på en arbetsintervju för att det saknas framtänder i munnen, föräldrar som inte är stärkta att prata med sina barn om deras ekonomiska utsatthet för att skammen är för stor och känslan av att vara en misslyckad förälder inte kan tonas ned, trots insikten av att det skapar otrygghet för barnen. Föräldrar som inte orkar vara sociala och umgås med andra föräldrar, för att de inte har något att bidra med i diskussionen när man pratar julklappsköp, semesterresor och den nya bilen. Hur ska vi få dessa föräldrar att trots sin ekonomiska utsatthet och trots det sociala utanförskapet, vara stolta över sig själva och det som de åstadkommer i sin vardag, att vara starka i sitt föräldraskap trots att de inte kan uppfylla sina barns önskelistor?

Hur ska vi stärka dessa föräldrar att våga ta plats i vårt samhälle, att bidra med sina tankar och ideér, sin förmåga att vara med och utveckla vårt samhälle? Hur ska vi stärka dessa föräldrar så de i sin tur vågar och orkar stärka sina barn i deras miljö, även om man aldrig kommer att kunna bjuda in deras kompisar på födelsedagskalas till något lekland?

Hur ska vi stötta våra medmänniskor att förstå att de är lika viktiga för vårt samhälle och dess utveckling, med den resurs de är eller skulle kunna vara om inte skammen var så utplånande och smärtsam?

Kortvarig ekonomisk utsatthet kan vara en nyttig erfarenhet för många, den kan också vara en drivkraft när man har en fast grund att stå på och ser en utväg. Långvarig fattigdom är tärande och utplånande och den är svårare att ta sig ur, när marken under fötterna ständigt är i gungning rent känslomässigt.

Fler bra och läsvärda artiklar i ämnet som publicerades efter Uppdrag Granskning som är läsvärda:

Söndagskolumn #42 Om fattigdom och när journalistik blir politik

Gräv nedåt och sikta uppåt, Josefsson

Fattiga barn och högerpopulism

Somliga går med trasiga skor

Att vara utan pengar är ju alltid värst för barnen

Janne Josefsson debatterar fattigdom

Jannes val

Brist på kunskap

Om någon hade kallat oss fattiga hade jag blivit ledsen och arg

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Lyssna på Neneh Cherry i Sommar

Jag har lyssnat på flera avsnitt av Sommar i P1. Jag har skrivit om Anja Pärsons program som blev väldigt omskrivet.

Jag har hört flera bra sommarpratare, men det jag lyssnade på nyss, var riktigt bra! Det var med Neneh Cherry och hon berättar om sin uppväxt i en internationell tillvaro, med fotfästet i Sverige, USA och Sierra Leone i Västafrika.

Hon har idag hunnit få barnbarn och blir som vi alla äldre med tiden, men hennes berättelse och upplevelse som barn är intressant att lyssna på. Rötter från Lappland och Skåne, Sierra Leone och pendlande mellan Sverige och New York. Med båda fötterna i musikbranschen under hela sin uppväxt. Hon berättar om kärlek till familjen och om hur viktig familj och rötter kan vara när man inte lever med hela sin bakgrund och historia hela tiden i sin vardag.

Lyssna på programmet HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intervju med Hanna som växt upp med en alkoholiserad pappa

Som nummer två ut i min intervju-serie som alltså kommer att handla om olika typer av samhällsproblematik, vill jag presentera Hanna 21 år i Malmö. Hanna har växt upp med sin alkoholiserade pappa och här kan ni läsa om hur det har påverkat henne som person:

Kan du berätta lite om dig själv?

Mitt namn är Hanna, jag är snart 21 år gammal och studerar för stunden i Malmö till socionom. Jag flyttade ner hit till Malmö i Augusti med min pojkvän för studiernas och den fina stadens skull.

Du har växt upp med en förälder som missbrukar. Hur har det varit?

Det är klart att det har varit svårt, rent utsagt förjävligt har det varit till och från. Min pappas alkoholmissbruk sattes igång ordentligt efter min mamma och pappas skilsmässa, de skilde sig när jag var 8 år. När man är 8 år så förstår man inte så mycket kring det här med alkohol och så där, man kopplade aldrig att det var alkoholen som gjorde pappa så där elak. Jag minns bara att det fanns vissa varningstecken som min lillasyster och jag uppfattade väldigt snabbt och då höll oss inne på vårat rum då vi inte ville komma i pappas väg då han oftast brukade bli aggressiv när han drack. När jag förstod att alkoholen var ett problem för min pappa var nog när jag var en 11-12 år, jag minns att jag reagerade på att pappa drack öl till maten (ingen lättöl, elefantöl var det han drack) och sedan alltid somnade på soffan. Vilket många kanske inte tycker är något speciellt, att ta en öl till maten och somna på soffan efter en hård jobbdag är väl bara mänskligt. Oja, det tycker jag med… Men att dricka en fyra fem elefantöl till maten när man har sina små döttrar i närheten och sedan däcka på soffan, det tycker inte jag är ett acceptabelt beteende.

Du bodde med din pappa som var missbrukare. På vilket sätt har det påverkat dig som person, som du tror har med missbruket att göra?

Min pappa är alkoholist, han är slav under alkoholen och han värdesätter den högre än mig och min lillasyster. Det är ofta så det är med folk som lider av ett allvarligt missbruk, prioriteringarna i livet är inte alltid de vettigaste. När jag började inse att pappas beteende inte var okej, att han hade ett problem. Jag började se kopplingarna mellan hans aggressivitet, hans drickande och hans oresonliga ilska över småsaker och när man konfronterade honom med det så fick man höra att man inte hade med det att göra, han var en vuxen människa som fick bestämma över sitt eget liv och allt man var det var ”en bortskämd jävla skitunge som skulle hålla käften”. När jag var 14 år så beslutade jag mig för att flytta ifrån min pappa, jag bröts sakta ner varje vecka jag var hemma hos honom, jag hatade livet och var mer eller mindre bara en vandrande skugga veckorna jag bodde hos pappa. Den psykiska påfrestningen var för stor för en 14-åring. Jag har mått otroligt dåligt över att jag flyttade ifrån min pappa, det kändes som att jag svek honom, när det egentligen är han som har svikit mig hela mitt liv genom att välja alkoholen. I och med att jag hade ett par riktigt svåra år mellan 14- och 18 års åldern då jag kämpade emot det stora svarta hålet som hade slukat mig och faktiskt klarade mig ur skiten så tror jag att det har gjort mig starkare som person. Jag brukar köra med ”Det som inte dödar en gör en starkare”.

Under den svåraste tiden, hade du då stöd och hjälp av andra vuxna, eller kände du dig ensam och utlämnad?

Jag har alltid haft min mamma som stöd, min mamma är min ängel, världens bästa mamma helt enkelt. Ett stort steg för mig var att komma ifrån min pappa, att inte behöva vara i närheten av honom och hans alkohol och det hjälpte min mamma mig med. Min lärare jag hade under den här perioden var även den som uppmärksammade den drastiska skillnaden i mitt beteende och mående från vecka till vecka (bodde varannan vecka hos mamma och pappa) och hon var även person som jag brukade prata med ofta så hon visste om att jag inte mådde bra. Så hon tog tag i saken och ringde till min mamma och ja, mer eller mindre sa åt henne att jag verkligen behövde komma ifrån min pappa, att det inte fungerade så som det var nu. Att ha deras stöd under den tiden var ovärderligt. Att flytta ifrån min pappa är bland det svåraste jag någonsin har gjort i hela mitt liv av den enkla anledningen att han ALDRIG har förstått varför, och ALDRIG kommer att förstå varför… Men jag vet om jag inte hade kommit ifrån min pappa så hade jag nog inte orkat leva idag, att jag kom därifrån var helt enkelt livsavgörande.

Hur har du lyckats hantera dina känslor mot din pappa, vars missbruk har påverkat dig negativt, samtidigt som du säkert har varma känslor för honom på samma gång?

Till en början har jag känt mig skyldig som inte hyser samma känslor för min pappa som för min mamma, min mamma älskar jag ju över allting annat här på jorden. Hon har alltid stöttat mig och alltid funnits där för mig. Hon har varit den som har funnits där för mig när jag har haft det svårt och hon har alltid lyssnat på mig. Min pappa och jag, vi har en relation. Mer än så är det inte. Jag kan prata med honom om hur han har det, berätta hur det går för mig med min utbildning. Men jag känner inget större behov av att ha någon kontakt med honom. Jag tycker om min pappa, men jag älskar honom inte. Och det har han bara sig själv att skylla för.

Vad har du för kontakt idag med din pappa?

Då jag bor i Malmö och han i Stockholms-trakterna så är det sporadisk telefonkontakt som gäller, vi pratar med varandra någon gång i månaden och hör hur det är. Jag var ”hemma” och hälsade på för någon vecka sen och då hann vi ses en sväng, men mer än så är det inte. Sporadisk kontakt är väl vad jag skulle kalla det.

Hur förhåller du dig själv till alkohol idag?

Jag tar det lugnt med alkoholen, inte så att jag på något sätt avstår ifrån den men jag försöker att inte dricka för mycket och för ofta. För jag vet ju med mig att jag har ”alkoholist-generna” i mig, det är inte bara min pappa som är alkoholist utan hans två bröder har även dem alkoholproblem. Det går i släkten och därför så försöker jag vara väldigt uppmärksam på min kropp och hur den reagerar när jag har druckit si och så mycket, jag försöker vara väldigt försiktig då jag verkligen inte vill hamna i samma träsk som min pappa.

Känner du dig bitter över din barndom?

Verkligen inte! Jag har haft det svårt, svårare än många men jag har ändå haft det bra. Jag har ju alltid haft min mamma att vända mig till. Om pappa har blivit för jobbig så har jag gått hem till mamma. Precis efter deras skilsmässa så bodde de bara 5 minuter ifrån varandra, så min mamma var alltid en möjlig tillflyktsort så att säga. Men bitter, nej det är jag verkligen inte.

Det finns ju en massa olika grupper för att få stöd om man levt med en missbrukare. Till exempel ACoA, Al-Anon och medberoendegrupper där man kan få stöd och hjälp. Har du sökt upp någon sådan grupp?

Nej, jag har inte haft kontakt med någon sådan grupp. Jag har pratat med kuratorer på min skola, terapeuter på ungdomsmottagningen och så har jag gått på BUP i några år. Den hjälpen har räckt. Det var inte bara pappas alkoholmissbruk som var den stora boven när det gällde mitt mående.

Om du kom nära ett barn som du misstänker far illa på grund av missbruk. Hur skulle du hantera det?

Jag skulle lyssna på barnet, hjälpa det utifrån min bästa förmåga, ta reda på mer om hemförhållanden. Jag vet inte. Det är verkligen svårt att veta vad man som utomstående kan göra. Säg att någon av mina vänner skulle missbruka och det gick utöver deras barn, då skulle jag nog agera genom att ta hand om barnen, låta de sova över och så. Jag vet inte. Ge de en trygg punkt i tillvaron och försöka ge dem den tillflyktsorten min mamma gav mig. Och självklart så skulle jag anmäla till socialen om jag trodde att barnet for illa, men då ska man ju vara ganska säker på sin sak innan man drar det så långt.

Upplever du ett utanförskap mot människor som inte har växt upp med missbruk?

Nej… Jag är som vem som helst, jag har kanske lite fler ärr inuti mig. Det är ju inte som att jag går omkring med en stor skylt på magen där det står att min pappa är alkoholist. För alla andra är jag som vem som helst, och jag känner mig som ja… Vem som helst annars. Just an ordinary girl.

Känner du sorg över att ha gått miste om saker i din barndom som kanske andra barn har fått?

Ã…terigen, nej. Jag har haft det svårt ja, men min räddning har ju varit min mamma. Så det jag inte har fått ifrån min pappa har jag alltid fått ifrån min mamma. Det är som att jag har levt två liv paralellt med varandra, ett helt normalt tillsammans med min mamma för att nästa vecka vandra omkring som en skugga, men jag har alltid levt med vetskapen om att jag snart får träffa mamma igen. Det har alltid räddat mig. Jag brukade räkna ner dagarna tills jag skulle få åka och bo hos mamma igen.

Vad vill du säga till personer som misstänker att barn lever med ett missbruk?

Hjälp dem utefter eran bästa förmåga. Nej, ni kan inte göra underverk och jag vet att i Sverige så vill man inte gärna ta barnen ifrån sina föräldrar. Men ibland är det nödvändigt. Tyvärr. Blunda inte för problemet, se missbruket i vitögat och agera. Lättare sagt än gjort kanske. Men att blunda för missbruket, att låtsas som ingenting sänder ju meddelanden till missbrukaren om att deras beteende är acceptabelt och det är något man verkligen ska undvika. Ett missbruk är aldrig någonsin acceptabelt och det är så långt ifrån acceptabelt som det bara går när det dessutom drabbar andra än den missbrukande! Så ja… Hjälp till utefter eran bästa förmåga helt enkelt.

Vad vill du säga till de barn som lever i ett missbruk?

Be om hjälp! Skrik efter hjälp, få någon att uppmärksamma eran situation. Jag vet att det är svårt att tänka sig tanken att flytta ifrån sin förälder på grund av dennes missbruk, att det skär i era hjärtan. Men för eran egen skull, för erat eget välmående så måste ni komma därifrån. Ta ALDRIG på er ansvaret för att eran mamma/pappa missbrukar, känn ALDRIG skuld. För det är inte erat fel, aldrig aldrig aldrig! Prata med någon ni litar på!

Till sist: Tack Hanna för att du delar med dig av något så här personligt. Jag är övertygad själv om att alla som delar med sig på det här sättat har möjlighet att bara genom att berätta, stötta andra i liknande situation. Jag tror att det är viktigt för alla personer som av olika skäl inte mår riktigt bra, att känna att man inte är ensam och dessutom att det går att komma vidare även om många perioder i ens liv är tungt. Stort tack till dig Hanna för att du är med och bidrar till det stödet!

Tidigare i denna intervju-serie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,