Dresscode

Ni som har hängt med mig ett tag, minns kanske mitt inlägg En vanlig svensk jävla kavaj?! Hur upprörd Mabou var över att inte äga en vanlig svensk jävla kavaj. Hur jag fick hasta mig iväg för att investera en hel kostym, så lilla herrn skulle bli nöjd och glad.

Nu stundar andra tider. På Lördag ska vi iväg på barndop. Jag meddelade Mabou idag att det är ett svenskt dop i kyrkan och att han då kan ha sin kostym på sig.

Mabou: Det går inte.

Jag: Varför går inte det?

Mabou: Den är för liten…

Jag: Nej, den kan inte vara för liten redan.

Mabou: Jo, det är den!

Jag: Okej, hämta den så ska jag kolla.

Mabou hämtar byxorna till kostymen, håller upp byxorna i bysthöjd och konstaterar nöjd att de är flera dm för korta.

Jag: Nej, men du håller dem för högt upp. Prova dem så jag får se…

Mabou tar på sig byxorna OVANPÃ… sina jeans.

Jag: Ja, du ser, de passar fast du till och med har jeansen under…

Mabou: Men jag vill inte ha kostymen…

Jag: Nej, men den lilla stunden får du ha den på dig. Det är att visa de som bjudit in en respekt. På samma sätt som när vi går på till exempel Sabar eller Gambianskt barndop, så har vi Gambianska kläder på oss. Det är det som kallas dresscode.

Mabou: Men det betyder inte att man måste följa det.

Jag: Nej, kanske inte måste, men det är väl trevligt att klä upp sig lite när man är bjuden på vissa speciella saker…?!

Mabou: Okeeej rå, jag har väl på mig det då, men då ska jag ha den här skjortan i stället!

Mabou håller upp en lite ”coolare” skjorta än den vanliga vita.

Jag: Ja, det kan du göra!

Mabou: Men när är dopet då?

Jag: Nu på Lördag.

Mabou: Va? På LÖRDAG?? Det är ju 100 år kvar och så berättar du det och förstör min dag redan nu…?!!

Ja, det är förstås inte dopet som förstörde hans dag, utan att han ”tvingas” ha på sig kostym…!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Reseberättelse Del 7

Tidigare delar ur min Reseberättelse kan du läsa här:

Reseberättelse Del 1

Reseberättelse Del 2

Reseberättelse Del 3

Reseberättelse Del 4

Reseberättelse Del 5

Reseberättelse Del 6

Ur min privata resedagbok:

”Gambia är helt fantastiskt! Jag njuter av varje sekund här, utan tvekan. Jag lever. I Sverige andas jag och överlever. Försöker överleva. I Gambia lever jag. Varje millimeter av min kropp är levande, varje centiliter av mitt blod pumpar liv och glädje.

I Sverige försöker jag anpassa mig till ett liv för min och barnens överlevnad. Jag blundar inte för svårigheterna här, jag känner till dem så väl precis som jag inser och känner till alla fördelar som finns med att leva och bo i Sverige. Problemen här blir uppenbara flera gånger varje dag.

Ändå.

Jag älskar att resa, se nya platser och länder. Jag trivs med mitt jobb, min familj och mina vänner, men som sagt, det är bara här jag lever livet fullt ut.

Idag är det lucia. Jag lussade för barnen med ett stearinljus på huvudet.

Vi planerar så mycket varje dag och hinner ungefär hälften om vi har tur. Jag har fortfarande inte postat mina vykort eller fixat håret. Vi har massor av släktingar kvar att besöka. Ja, det är mycket vi har ogjort och tiden springer iväg för oss.

Det här är första morgonen jag sitter med en långärmad tröja på mig. Det är svalt och lite blåsigt och det prasslar i palmbladen omkring mig. Solen har inte börjat titta fram ännu, så det är fortfarande mörkt ute. Jag sitter med en pannlampa på huvudet, på balkongen och skriver.

Man blir så otroligt trött av solen, alla intryck, alla människor och alla upplevelser, samtidigt vill man ju inte sova bort den korta tid vi har här. Å ena sidan vill man vara pigg och glad, å andra sidan vill man vara vaken och uppleva saker, vilket blir två grejer som är helt omöjliga att kombinera.

Min röst är fortfarande borta och det är otroligt störande, då jag har så mycket att säga och prata om.”

Den här morgonen var vi bjudna till släktingar på barndop i Pipeline. Som jag har nämnt tidigare så namnger man alltid ett barn på sjunde dagen efter födseln.

Bild 718

Innan vi stack iväg till barndopet i Pipeline, så hade bättrade tjejerna på skönheten på vår gård.

Bild 724

Jag och Mabou hemma hos de släktingar som hade barndop

Bild 727

Binta och Mabou fotas med släkten

Bild 731

Bebin som döptes

Bild 732

Mamman till bebin blir fixad i håret

Bild 735

Tjejerna med Farfar

Bild 743

Innan vi åkte därifrån fick vi med oss den på barndop vanliga påsen med panketo och läsk. Panketo är en slags friterad bulle som är väldigt god. Påminner något om munkar, men de är oftast lite mer knapriga.

Som jag skrivit om tidigare så är Gambianska barndop ofta en stor fest och tillställning framför allt för att hedra mamman och den graviditet och förlossning hon genomgått och så naturligtvis för att namnge barnet på traditionellt vis.

Efter dopet så hade vi planerat en massa familjegrejer som vi åkte iväg på. Men innan vi lämnade dopet blev vi bjudna till själva dopfesten som skulle gå av stapeln på kvällen. Nu hade vi annat planerat på kvällen, så vi valde att dela upp oss. Isatou och Hareg återvände till dopfesten på kvällen och blev bjudna på nyslaktat lamm som de marinerat och grillat. De meddelade oss att det varit fantastiskt gott.

Bild 741

Farbror Siaka och några andra kom och hämtade upp oss.

Sedan åkte vi iväg några timmar för att göra en del saker som var ett av huvudskälen med resan, men som jag inte vill gå in på här. Det blev en resa som blev både tung, glädjande och känslosam.

När vi återkom hem så däckade vi alla direkt. Jag tror det var den enda gång någon av oss sov middag.

Bild 776

Isatou, Hareg, Mabou och Binta däckade i soffan i vårt vardagsrum

När vi efter bara någon timme vaknade upp, så splittrade vi på oss. Isatou och Hareg åkte tillbaka till dopfesten, vi andra gick och käkade. Därefter var det meningen att jag, Binta, F och Mabou skulle till en till Sabarr i Bakau Newtown. Jai och hennes kompis valde att vara hemma. Men Isatou, Hareg, storebror Babucarr och farbror Alhagie som också ville kolla Sabarr kom och mötte upp ganska snart.

Bild 780

Mabou, F, Isatou, Hareg, Binta och en kompis till F, som var med och arrangerade Sabarr i Bakau dagen innan.

Bild 782

Farbror Alhagie, Isatou, storebror Babucarr, Mabou, Binta, F ´s kompis, F och Hareg

Här dansar Binta Sabarr igen. Hon gjorde bättre ifrån sig dagen innan, men det gick bra även denna dag. Framför allt så var det lite enklare att filma, då det var mindre trångt! Men mörkret på filmerna kan jag tyvärr inte göra så mycket åt.

Efter Sabarr var tanken att vi skulle åka hem. Men F fick ett telefonsamtal att det pågick en Dancehall-queen-tävling på en klubb som heter Alabama, eller ”Lamalama” som folk sa.

Vi åkte dit, men utanför kom vi på att vi hade Gambianska kläder på oss. Tur vi hade med oss extra ombyte. Vi smet iväg bakom en bank eller liknande, för att byta om i mörkret.

Dock förblev vi inte anonyma. Vi lyckades tydligen sätta igång ett larm, så det började tjuta längs hela gatan. En vakt kom springande och han såg inte helt glad ut!

Nåja, efter en del om och men så gick vi in på klubben. Siaka som visade sig (som vanligt) sitta på en pub i närheten av oss, kom över till Lamalama.

Först var det någon slags talang-jakt på scenen och flera personer uppträdde med sång och dans.

Så efter en stund var det dags för huvudnumret denna kväll. Det var alltså Dancehall-queen tävlingen.

När det skulle börja, visade det sig att en massa släktingar och deras vänner hade kommit för att titta. Juryn samlades framför scenen vid ett långbord. När hon som dansade innan Binta tävlade så såg farbror Siaka lite orolig ut och viskade till mig: ”I ´ve seen this girl before and she ´s good. Can Binta beat her?”

Jag tittade en stund på tjejen och svarade att om det är en rättvis tävling, så kommer Binta slå henne.

Jag tittade bak på Binta som stod med F och hennes man längst bak i lokalen och försökte stretcha lite. Det fanns ingen tid eller plats för uppvärmning och jag såg på Binta att hon såg rätt nervös ut. När hon kom fram till min plats där jag satt allra längst fram så försökte jag peppa henne lite.

Så var det hennes tur att kliva upp på scenen.

Hon hann inte köra många moves så ställde sig publiken upp och bara vrålade och skrek. Flera stycken klev fram emot scenen och började fota och filma henne med sina mobiler och kameror.

Farbror Siaka lutade sig nöjt tillbaka i stolen och log.

När hon var klar så gav alla i juryn henne 10 poäng var. Men nu ville de att hon och ”tvåan” skulle ha utslagstävling. Så de tävlade emot varandra ett par omgångar. Därefter så blev det oavgjort varje gång, så till slut så skulle publiken få avgöra.

En hel del skrek när man skulle ”rösta p唝 den andra tjejen. När man sedan skulle ”rösta på” Binta, så ställde sig hela lokalen upp och vrålade.

Binta vann alltså första pris!!

DSCF0377

Här får Binta hämta sitt pris, men bilden är supersuddig, så det syns knappt

Första priset var ett stort paket fyllt av schampo, tvålar, hudkrämer, parfymer, bindor och en massa annat. Binta lämnade hela paketet på kvällen till kusin F, som hon tyckte hade bättre nytta av sakerna än hon själv.

Tyvärr skadade Binta en fot under dansen denna kväll. Antagligen för att hon inte var tillräckligt uppvärmd och förberedd. Hon hade problem några dagar med foten, men sedan tror jag det gick över…

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

En Gambiansk dopfest

Igår tog Mabou sitt pick och pack och drog…

I går var vi alla bjudna på ett stort barndop i Stockholm. När jag säger stort barndop, så menar jag inte de här traditionellt Svenska dopen, med lite tårta och kaffe efter själva akten. Jag menar ett Gambianskt dop. Ett Gambianskt dop är typ ofta större än bröllopsfester. Det är så mycket mat, dans och folk att man har svårt att ta in allt.

Sådana dop har jag haft till alla mina barn. Mer eller mindre. Ett Gambianskt dop är i grunden en fest för mamman. Det är mannens gåva till kvinnan för att hon burit på barnet en hel graviditet och sedan fött det. Så det är en fest för hennes skull, samtidigt som det alltså handlar om att namnge sitt barn. Så enkelt uttryckt kan man säga att dopceremonin (ngente) är för barnet och festen för mamman. Tyvärr är det så att många i de yngre generationerna ”tappat” lite av ursprunget på vägen. En hel del i min generation känner bara till att själva dopet är viktigt för barnet och att det är viktigt att ha ceremonin på sjunde dagen, men många känner inte till att dopfesten är en hyllning till mamman. Men om man talar med kvinnor i de äldre generationerna så får man veta hur det ligger till. Oavsett så är kvinnorna fortfarande väldigt involverade i planeringen av dopfesten.

När jag för många, många år sedan fick veta att dopet skulle ske på sjunde dagen, tyckte jag det kändes oerhört opraktiskt. Vilken nyförlöst kvinna orkar ha ett dop, med kanske hundratals gäster, endast en vecka efter förlossning? Men, se där, fick jag minsann veta, att dopet ska INTE utföras av den nyförlösta kvinnan. Det är alltså en fest till hyllning för mamman, inte en arbetsbörda. Med andra ord: man ska tala om vad man vill ha till sitt dop, men man ska sedan bara njuta hela festen. Släktingar till både mannen och kvinnan ska stå för matlagning, lokalhyror, arrangering av precis allt. Själv ska man ta med sin lilla bebis och bli serverad mat och dryck och allt man vill. Det är det som är själva hyllningen och överraskningen för mamman.

En dopfest i Gambias grannland; Senegal Del: 1

Del: 2 Festen och Dansen (Sabar)

Hur stort dopet är handlar ju också om hur stort man vill göra det och hur stort man har ekonomisk möjlighet att göra. Men oavsett så är ett barndop en ovanligt stor fest i Gambia. Man firar sällan födelsedagar, men dopet är som sagt stort. Här i Sverige kan man undantagsvis utföra själva dopceremonin på sjunde dagen efter födseln, men sedan ha själva festen lite senare, om barnet föds vid ”olämpligt tillfälle” för att ha en stor fest. (Till exempel om en släkting dött, så anses det olämpligt att ha en fest inom de kommande 40 sorgedagarna.)

När Mabou döptes i Stockholm, så ordnade hans farfar och andra släktingar en stor dopfest även i Gambia för att fira hans ankomst. De tog hem en Imam som bad för barnet (Mabou) och man slaktade lamm och festade loss. Allt videofilmades och sändes till oss så småningom.

Direkt efter ceremonin där Mabou namngavs. Det här är en del av ceremonin, där man ”köper” sitt barn. Det innebär att (i mitt fall har det alltid varit en äldre kvinnlig släkting, men jag vet inte riktigt om det är en del av traditionen, eller bara en tillfällighet?) någon räcker fram barnet mot dig och säger typ ”köper du barnet” så ska man svara att man gör det, detta upprepas tre gånger och den tredje gången lämnas barnet över till mammans famn. Den här traditionen betyder ungefär, lite förenklat, att om man en gång har ”köpt” sitt barn, så kan man sedan inte förskjuta det, utan då har man accepterat sitt barn som det är.

När Mabou döptes så köptes det in 8 (åtta) lamm, 20 kilo kycklinglår, 4 stora smörgåstårtor, massor av sallad, potatissallad, en tårta som var flera våningar hög etc. Ja, ni förstår då kanske att vi var några stycken…

Jag, Mabou och hans pappa är bortklippt, (så han slipper figurera i min blogg) under festen på kvällen. Kläderna var förbeställda och uppsydda i Gambia, långt innan dopet, (med lite missförstånd, de skulle ha varit creméfärgade, men kom ljusgula i stället). Jag har nöjt mig med att ha två olika dresser under mina barns dop. En på morgonen vid ceremonin och en på kvällen till festen, men många Gambianska kvinnor kan ha 4, 5 eller till och med 6 olika kläder under dagen. Som Svensk kvinna skulle jag inte palla med alla de ombytena haha…

Binta, Jai och Isatou med Mabou på hans dopfest. Vem som klippt bort halva Bintas huvud vet jag ej… Binta var för övrigt inte jätteglad den här dagen. Eftersom Mabou föddes precis en vecka innan hennes födelsedag så blev det så att Mabou ´s dop hamnade just på Binta ´s 13-års dag, vilket stal den mesta uppmärksamheten från hennes stora dag. Men hon tyckte det var okej, då vi firade henne senare där hemma i stället. Tjejerna hade likadana uppsydda Gambianska dräkter som min modell, men blåa, fast även där blev det fel, då jag hade beställt turkosa…

Hur som helst. Nu var vi bjudna på ett dop, modell större och då menar jag större i Gambianska mått… Binta är ju redan i Stockholm, Isatou åkte dit så snart hon var feberfri (eller rättare sagt, jag tvingade kvar henne hemma ett par dagar extra, för att vara exakt, för säkerhets skull) för att hjälpa till med alla förberedelserna. Förberedelser som jag vet att en massa folk har hållit på med under en veckas tid.

I går kom Jai hem (hon har hållit sig borta hemifrån för att inte bli smittad av mig) för att packa grejer till festen.

Mabou: Va? Ska Jai också åka till Stockholm?

Jag: Ja, hon ska ju till dopet…

Mabou: Va? Ska jag måsta sitta här hemma med dig som är sjuk medan alla andra ska på fest?

Jag: Ja, men vi får väl hitta på något när jag blir frisk…

Mabou: Nej du! Jag sitter inte här.

Mabou går fram till telefonen, lyckas trycka fram Bintas nummer i displayen, slår numret och säger: ”Binta! Det är Mabou, ge mig numret till P” (han som har dopet). Han tar fram penna och papper och lyckas skriva ner numret med lite bak- och framvända siffror. Säger sen till Binta: ”Asså, jag tänker ringa P och säga att jag också kommer, för jag tänker inte sitta här hemma själv med mamma…!”

Han lägger på luren, lyckas ringa upp P och frågar om han kan komma fast inte mamma ska komma… Jag pratar sen med P som säger att Mabou absolut ska komma.

Sen blir det eld i baken på Mabou. Han rusar runt och sliter åt sig kläder, hojtandes på Jai: ”Gå ingenstans. Jag ska med Jai, så du vet! Du måste vänta på mig! Jag ska på fest…!”

Jai och jag skrattar åt hans bestämdhet och hjälper honom sen att packa sina saker, så han får med sig lite fina kläder.

Sen upptäcker jag att jag sitter helt ensam här hemma. Febern verkar vara över sedan i förrgår, men jag hostar och känner mig fortfarande allmänt hängig och risig och tänker nog vila någon dag till innan jag sätter igång med alla grejer som väntar på mig. (Städningen till exempel…)

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hur Carina blev Fatou och varför

Sarahs (som för övrigt har en ruggigt bra blogg som jag besöker allt för sällan) förfrågan ska jag blogga lite om mitt namnbyte.

Jag är alltså döpt till endast ett enda namn, vilket blev Carina. Varför jag fick bara ett enda namn var helt enkelt för att mina föräldrar inte kunde enas om fler än ett namn, so I guess att jag får vara tacksam för att jag slapp bli namnlös… Jag har hört att min mormor var förtvivlad över att jag bara fick ett enda namn (för nu skulle ju alla tro att jag var en ”fattig-unge” som hon sa. ”Alla” innebar antagligen mormors grannar, eller nåt… ) Varför de skulle tro att jag var en ”fattig-unge” har nog med att göra att förr i tiden så kostade det pengar med namnen när man döpte ett barn. Så det betydde att de rika kunde kosta på sina barn en väldans massa namn, medan de fattiga fick vara glada om de hade råd att ge barnet ett enda.

Hur som helst så fick jag nöja mig med mitt ”Carina”. Tyvärr var jag inte så nöjd med mitt namn. Dels för att det var trist att bara ha ett enda namn, eftersom alla i min klass hade flera namn. Att andranamnet ofta var ”Knut” eller ”Agda” eller något liknande som mina klasskompisar tyckte var pinsamt, spelade ingen roll för mig, för jag tyckte det var finare att heta Knut Agda Von Skithög än att ha bara ett enda förnamn.

Jag har i alla fall aldrig trivts som eller känt mig som en Carina. Därför blev jag överlycklig varje gång någon gav mig ett smeknamn som barn och tonåring.

För flera år sedan så konverterade jag. Jag kommer inte ihåg exakt vilket år det var, men tror att det kan röra sig om cirka 10-12 år sedan nu.

Mer om min konvertering och om mina och barnens namn kan du finna i följande, klickbara länkar:

När jag konverterade så bestämde jag mig ganska snabbt för att även byta namn. Det är naturligtvis inget man behöver göra för att man konverterar, men jag har som sagt alltid haft svårt att komma överens med mitt namn, så jag såg det snarare som en möjlighet att äntligen få tillfälle att byta. Eller i alla fall få lägga till fler namn. Jag har behållit Carina, men jag har lagt till både Fatou och ett till namn, från den person som jag namngav mig själv efter.

I Gambia är det så att om man byter namn, vilket det finns en hel del från Gambia som gör om de konverterar så sägs det ge otur att fortsätta kalla den personen för det gamla namnet. Det ger otur till den som säger det gamla namnet, inte den som bär namnet.

Den första tiden när jag hade bytt namn upptäckte jag att jag hade svårt att själv reagera när någon kallade mig Fatou. Det var ovant för mig, även om det gick ganska snabbt att vänja om sig.

Nu är det tvärt om. Om någon ropar Carina på stan, så kopplar jag inte. Det är ju mest om det är någon gammal kompis som jag inte umgåtts med på många år som ser mig, som ropar Carina. I min omgivning är det nog bara min pappa som fortfarande konstant säger Carina.

För Mabou var det ju lite konstigt när han för några år sedan hörde min pappa säga ”Carina”. Han sa: ”Nej, morfar, det finns ingen Carina här!” När jag sedan berättade att jag hette Carina också, men att jag inte använt det på länge, så skrattade han högt och länge och det framgick med all önskvärd tydlighet att han inte alls tyckte att det passade på mig. Jag tror människor vänjer sig snabbt och nu funkar det väldigt problemfritt i alla fall.

För övrigt så kan jag säga att även om en och annan säkert lyfte på både ett och två ögonbryn vid mitt namnbyte och även om jag hörde en del tissel och tassel bakom ryggen, så verkar det som de allra flesta tyckte det var helt okej. Flera familjemedlemmar och släktingar reagerade i stället med: ”Ja, det har jag väntat på länge”.

Däremot så hade jag väldigt svårt när jag beskrev för mina klasskompisar (jag pluggade just då) att jag var ensamstående och valde att konvertera. I stort sett ingen trodde mig. Hur mycket jag än stod och förklarade så kom det: ”men varför låter du ditt ex tvinga dig till att byta religion, fast ni är skilda?” eller ”Men säg åt exet och hans familj att de får släppa taget nu, du har ju faktiskt varit skild ganska länge nu…” Det gick verkligen inte in i vissa att jag tagit beslutet SJÄLV. Att imamen som var med när jag konverterade åtskilliga gånger upprepade frågan om jag VERKLIGEN tagit beslutet själv och inte blivit övertalad, övertygad eller på annat vis påverkad till att konvertera, för att då skulle konverteringen inte gälla, det fanns ingen som hade trott mig om jag hade förklarat det för dem…

Det enda problem jag upplevt med namnet är egentligen när jag har sökt jobb så upplever jag det som om det varit lättare att få komma på intervju med namnet Carina än namnet Fatou. Jag har också upplevt att jag blir trevligare bemött av myndigheter per telefon om jag presenterar mig som Carina i stället för Fatou. Vilket naturligtvis är oerhört trist att man upplever sig som annorlunda behandlad beroende på vilket namn man presenterar sig med.

Jag hoppas Sarah att det var svaret på din fråga och om det inte är det, så fråga igen, så ska jag försöka svara!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,