Fattigdomsföraktet tar andan ur mig

Jag har i alla år varit väldigt intresserad av klassfrågor, då jag är fullt medveten om hur starkt klassamhället har präglat mig och hur stolt jag är över min klasstillhörighet som är arbetarklassen. Jag har också varit intresserad i rätt många år av barnfattigdom. Inte i alla år, dock, för när du lever i det själv, så är det sällan lika intressant och framför allt är det inget man orkar eller vill debattera eller diskutera. I alla fall har det varit så för mig. Det kommer liksom för nära. 

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

I flera år levde jag på eller under marginalerna. Jag skrev lite om den påverkan det hade på mig för bara några år sedan. Fortfarande långt efter jag lämnat det bakom mig. Jag funkar lite så. När jag står mitt uppe i något riktigt tungt, så har jag svårt att prata om det. Jag behöver få distans. Bearbeta. Komma vidare först. Sen är jag rätt öppen, särskilt i trygga miljöer, bland människor jag har förtroende för och tycker om. Då kan jag vara väldigt öppen.

Jag har genom åren också oftast varit väldigt öppen i min blogg. Särskilt när jag fått svåra saker på lite avstånd. När jag väl fått det så kan jag debattera och diskutera sakfrågan med kritiska ögon, med full styrka.

Men det är få saker jag lyft fram eller diskuterat öppet i min blogg eller som debattartiklar på olika sidor på nätet, som mött ett så öppet förakt som när jag debatterat just fattigdom eller barnfattigdom. Det är som om det väcker en sovande björn och jag riktigt hör mullret när björnen vaknar och ett rytande utan dess like och många gånger med ett ofattbart hat, som kommer upp ur människors strupar med en orkans styrka.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Liknande är jag med om också när jag har debatterat s.k. ”Rumänska tiggare” på våra gator. Det finns ett sådant starkt förakt i många av debatterna att jag ofta ryggar tillbaka och undrar var allt det hatet, ilskan och föraktet kommer ifrån?

Med undantag från någon enstaka ströartikel, så har det varit väldigt tyst om barnfattigdomen länge nu. Debatten tycks vara i princip helt död, med undantag från Anders Lindbergs ledarkrönika i Aftonbladet härom dagen. Den kan du läsa HÄR!! Den är viktig! Inte bara för att den är aktuell i allra högsta grad, men också för att den är en av få artiklar just nu i ämnet och även för att den ger en tankeställare!

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Det finns så enormt mycket vi kan göra i samhället för att hjälpa varandra. Det finns så mycket vi skulle kunna göra för att barn inte ska behöva växa upp i fattigdom i vårt land. Framför allt skulle vi kunna sluta förakta fattigdom och de som lever i den. Vem är vi att döma någon? Vem är vi att tala om hur någon ”levt fel” för att de hamnat i en situation som gör att de saknar pengar ens till det mest basala för deras familj. Det finns så många människoöden i vårt land. Med människor som hamnat i ett helt annat liv än det de trodde att de var på väg att skapa. Vem är vi att döma?

Nyligen i en Facebook-grupp fanns det någon som la upp en förfrågan om någon ville skänka en matkasse till den anonym tvåbarnsmamma som var pank. Det fanns självklart människor som ville hjälpa till, men återigen, det drällde in en massa kommenterar från dömande människor som ifrågasatte att frågan ens kom på tal. Många passade också på att först skälla ut personen som lagt upp förfrågan, för att sedan börja beklaga sig själv över hens situation. Det var både hatiska, ifrågasättande och föraktfulla kommentarer.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Igen: Var kommer det här föraktet ifrån? Är det rädsla att själv hamna i samma situation? Vill man liksom ”försäkra sig om” att personen varit oaktsam för att hamna där hen är, så man ”vet” att man själv inte kommer att hamna där? Är det ett klassförakt? Eller är det helt enkelt oförstånd? Att man själv levt ett så vitt skilt liv, att det här är helt obegripligt för dessa personer? Eller är det avundsjuka? ”Jag ska minsann inte ge dig ett öre…”

Få saker gör mig så förvånad. Få saker gör mig så frustrerad som det här föraktet. Och det tycks vara så enormt många som bär detta förakt. Vad är det som inte går fram och var grundar sig det här föraktet i?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Hur kan man hjälpa de mest utsatta?

Jag vet inte om det är det här med att det närmar sig jul, eller om det är för att vinterkylan börjar slå sig till ro i vårt avlånga land, men det jag vet är att mitt hjärta stramas åt allt mer när jag ser och hör om människor som har det svårt.

Var har denna kvinna tagit vägen i kylan? Hoppas hon har fått tag på bättre skor... Foto: Fatou Touray, afrope.se

Var har denna kvinna tagit vägen i kylan? Hoppas hon har fått tag på bättre skor… Foto: Fatou Touray, afrope.se

De EU-medborgare som sitter längs våra gator och utanför våra affärer är de som blir tydligast framför mina ögon just nu när det börjar bli kallt här i landet. De som sitter på marken, på en liten tunn pappkartong, jacka eller filt, timme ut och timme in och hoppas att någon ska skänka en slant. Jag försöker ge när jag kan. En slant här och där, eller en lite större slant till vissa, någon gång ibland. Ibland på måfå ibland har jag valt ut någon. Det är verkligen inte mycket jag gör, men jag tänker att om vi är många som försöker ge något, så är det ändå en tillfällig hjälp för stunden för någon annan. Allt enligt det gamla talesättet: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något… 

Soppkök utanför Klara Kyrka i Stockholm en morgon för några veckor sedan... Foto: Fatou Touray

Soppkök utanför Klara Kyrka i Stockholm en morgon för några veckor sedan… Foto: Fatou Touray

Det är nu inte bara hitresta EU-medborgare som har det svårt. Andra hemlösa upplever samma kyla, samma hunger, samma behov av att sköta sin hygien och annat som hör till våra absoluta behov.

Liksom de flesta ”vanliga arbetare” är jag varken rik eller har något överflöd. Samtidigt kan jag känna att just nu i mitt liv, går det ingen nöd på mig eller mina närmsta. Ingen av oss lever liv i lyx, men till skillnad från många andra har vi tak över huvudet, sängar att sova i, duschar i våra bostäder där vi kan sköta hygienen. Vi har kök där vi kan tillaga mat och annat att få i oss. Vi har kläder på kroppen och garderober med kläder. Nej, det går sannerligen ingen nöd på oss och även om det inte är mycket över när lönen kommit och räkningarna är betalda, så har vi i alla fall kunnat skaffa oss det mest nödvändiga. Jag ser det som min plikt att göra något för de som inget har. Det må vara en droppe i havet, men det är det jag kan bidra med. 

Farsta Centrum

Farsta Centrum

Jag läste i vår lokaltidning härom dagen att väldigt många barn i Sverige lever i fattigdom. Det är något jag kan relatera till än mer. Jag har varit där i perioder. Nu har jag det inte så tight och då känns det självklart att vilja stötta några av de som har det tufft. I min lokaltidning stod det att man kan köpa en julklapp för mellan 50-100 kronor i Farsta Centrum och så kan man gå och lämna in det hos några som hjälper en att slå in och så man kan meddela att man vill skänka julklappen till barn som är i behov av just en julklapp. Vad jag förstod så var samarbetet mellan affärsägarna och organisationen Giving People. Farsta Centrum och ett antal butiker skänker också upp till 100 julklappar själva.

Jag tycker det är ett jättebra initiativ som jag hoppas fler affärsägare nappar på och jag hoppas också att ni som inte bor nära just Farsta Centrum eller annan affär som hjälper till såhär, kanske kan kolla in Giving Peoples hemsida eller annan organisation som kan hjälpa till på ett liknande sätt.

ejtiggare.se letar man mer långsiktiga lösningar för de utsatta genom att ge dem arbete. Det finns alltså många engagerade människor som försöker hitta olika vägar för att hjälpa de som befinner sig i hopplöshet, utsatthet och utanförskap. Från de flesta som lever så utsatta, kan man inte förvänta sig att de ska kliva in i gemenskapen/värmen/ett anständigt liv igen. Det är vår sak. Vi som är här inne i värmen, att sträcka ut en hand till en medmänniska och bjuda in dem. Vi måste hjälpa människor som upplever total hopplöshet att finna en väg ut ur sin hopplöshet och ekonomiska utsatthet. Det är ditt och mitt ansvar. Som medmänniskor. För om du stod där utanför och tittade in, så skulle inte heller du förmå dig att kliva över den där tröskeln och stiga in.

Allt enligt talesättet: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! 

Intressanta artiklar:

Vart tredje barn med utlandsfödda föräldrar lever i fattigdom

Fyrabarnsfamiljen trängs på åtta kvadrat – så är livet som tiggare i Sverige

Så hjälper Gnosjö romer ut tiggeriet

Här kan du hjälpa till:

Ejtiggare.se

Stadsmissionens Hemsida

Giving Peoples Hemsida

Giving People på Facebook

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det här är fattigdom i Sverige 2013

parkbänkJoachim Kerpner och Paul Wallander har blivit nominerade i klassen Storytelling i Nordic Data Journalism Awards med filmen ”Klyftan mellan fattiga och rika”. Jag hade inte sett den här filmen, men när jag nu såg den så tycker jag det är slående att den är så tydlig och informativ. Här kan du se filmen:

Klyftökningar är sånt som är svårt att konkret visa, svart på vitt att de existerar och hur mycket. Det är svårt att tala om exakt hur det ser ut i en familj som lever på eller under existensminimum eller precis ovanför. Det är svårt att konkretisera.

Fattigdom är ett väldigt diffust begrepp. Än mer diffust blir det om man börjar prata om relativ fattigdom, vilket är ett begrepp som vi utgår ifrån när vi talar om fattigdom i västvärlden och här i Sverige. 

Ibland hör jag vissa människor säga: ”Det finns ingen fattigdom i Sverige”. Det är något som verkligen provocerar mig! När jag möter människor i min vardag, då har de flesta lågavlönade eller arbetslösa ensamstående mödrar levt under en kortare eller längre period i fattigdom.

Det diffusa i denna fattigdom, blir inte bättre av att man börjar prata om siffror och tabeller. Det som däremot blir konkret är när man talar om saker som att köpa nya vinterskor till barnen, när man talar om att försöka få ihop en matsäck, trots att man bara har tjugo kronor kvar i plånboken och ett nästan tomt kylskåp. Fattigdom blir konkret när man talar om att en lågavlönad mamma inte har möjlighet att få ihop bröd till barnens frukost, då hon inte lyckas trolla med knäna.

Ibland lyckas man ändå få ihop den där matsäcken till barnens utflykt, trots att kylskåp och skafferi är nästan tomt och trots att det bara är en tjuga kvar i plånboken. Den där känslan av förtvivlan, ont i magen, frustration och oändlig sorg byts ut mot ett jubel i maggropen, när man kan meddela barnen att de får pannkakor med till matsäck och man vet att de bara älskar pannkakor. Den där lilla glädjen i vardagen och det där lilla jublet och stoltheten som bubblar upp av att man faktiskt, för en enda gångs skull, lyckades trolla med knäna.

Fattigdom är alla de där sömnlösa nätterna av oro. Fattigdom är de där inställda skolutflykterna, nekandet till julklappsönskningar, nekandet till att få börja en aktivitet. Fattigdom är ont i magen, ont i huvudet, trötthet, orkeslöshet och depression. Fattigdom är barn som inte känner sig lika mycket värda. Som inte orkar ta plats, som inte vill synas i klassrummet, eller som när de misslyckats med det, tar all uppmärksamhet, av förtvivlan över en situation de inte kan påverka eller förändra.

Fattigdom är inte att inte kunna leva utan en Iphone, dator eller de modernaste jeansen. Fattigdom är att aldrig kunna göra något för sig själv, men det är också att vid månadsskiftet välja om man ska betala elen eller barnomsorgsavgiften. Fattigdom är när klasskompisarna berättar om sin roliga semester och dina barn blir tyst och tittar ned i bänken.

Fattigdom är skam. Fattigdom är skuld. Fattigdom är fysisk och psykisk och den gör ont. Den bränner och fryser in i märgen. På samma gång. Fattigdom är nedstämdhet. Fattigdom är åldrande och rynkor och gråa hår i förtid. Fattigdom är smärtsam och molande. Fattigdom är att oroa sig för hur maten ska räcka i tre veckor till när pengarna är slut och råttorna sitter i skafferiet och gråter. Ibland bokstavligen.

Fattigdom är att gå med trasiga tänder, att inte kunna sova på natten för att tänderna värker och ofta finns inte ens pengar till värktabletter. Fattigdom är när dammsugaren går sönder och man inte kan köpa ny eller begagnad på flera månader. Fattigdom är att aldrig kunna handla upp sig på extrapriser, för att pengarna helt enkelt saknas. Fattigdom är att få ont i magen redan när lönen är på väg in, för att man oroar sig för vilka räkningar man måste hoppa över denna gång.

Men fattigdom handlar också om att mysa med barnen i köket en tisdagskväll, men hembakade scones och en ny ost, bara för att man just då kan. Fattigdom är också att gå och köpa den där tröjan som barnet så gärna vill ha, för 129 kronor på H&M, trots att man vet att det kommer innebära två dagar till med undermålig mat den månaden. Fattigdom är också drömmar och hopp. Om att det en dag ska kunna bli lite bättre. Att en dag få kunna köpa en näringsriktig och god måltid till sin familj. Att en dag kunna åka på semester med hela familjen. Att en dag kunna köpa den där julklappen som ens barn önskat tre jular i rad. Fattigdom handlar om att hoppas på att få den där heltidstjänsten som snart blir ledig när kollegan ska gå på föräldraledighet, eller att faktiskt få ett svar på den där jobbansökan man så gärna vill ha svar på. 

Fattigdom är att äta gröt i stället för köttbullar, nudlar i stället för spagetti och köttfärssås. Fattigdom är när barnen tackar ja till att äta hos kompisar för att inte ligga sin familj till mer last. Fattigdom är att förse sig med bröd från skolbespisningen för att barnet inte vet om det blir någon middag. Fattigdom är att lägga sig hungrig, för att barnen ska få den mat du lyckades ordna fram. Fattigdom är att lägga sig nöjd för att barnen fick mat, trots att du inte kan somna själv av hunger.

kåldolmar och kalsipper7Fattigdom är också att finna hopp och ork en dag när man upptäcker att en parkteater med fri entré kommer till närområdet. Fattigdom är att vilja ge upp. Varje dag. I en lång period. Att inte vilja kliva ur sängen för att man inte orkar ta tag i sin egen fattigdom, vardag och sitt liv. Att inte känna det där hoppet. Men fattigdom är också att vägra ge upp. Att slå näven i väggen och kliva ur sängen och göra sitt allra bästa. Varje dag. I en lång period. 

Bild 0222Fattigdom är att slå näven i bordet och förbanna den andra föräldern för att hen inte finns där och delar ansvaret för barnen, både det ekonomiska och praktiska, trots att ni var två om att skaffa barn. Fattigdom är också att möta den andra föräldern på stan av en slump och ledsamt konstatera att den andra föräldern lever ett liv som inte kan tillföra barnen någonting, utan snarare lever ett ännu mer utsatt liv än du själv. Eller så kan fattigdom vara att känna samma ilska mot den andra föräldern för att du står ensam med ansvaret. Men så möter du den andra föräldern på dödsbädden och vet att hen snart kommer att dö och att hen dör med den ångesten att hen aldrig var en fungerande förälder för sina barn. Och fattigdom är att på ögonblicket förlåta den andra föräldern för allt och att hålla din förra partner i handen tills andetagen upphör.

Fattigdom är att sedan låna pengar för att ta dig från sjukhuset, för att ställa frukost på bordet nästa morgon men att du ändå har förlåtit. Med hjärtat.

Fattigdom är många gånger att ha växt upp i en dysfunktionell familj med missbruk, kriminalitet, psykisk labilitet, ekonomisk instabilitet, fysisk sjukdom och våld. Kanske en av dem eller kanske en grötig kombination. Eller ingen alls. Hur många gånger skapar fattigdom något av dessa exempel i en familj? 

Alla dessa kämpande kvinnor, män, äldre och barn. Alla dessa som kämpar igenom varje dag de lever i fattigdom. Alla dessa vardagshjältar som ibland orkar och ibland inte orkar. Alla dessa människor som skulle kunna vara en så stor tillgång i vårt samhälle, som skulle kunna bli så mycket lyckligare, som skulle kunna ge så mycket styrka till sina barn om de fick lite stöd, hjälp eller en möjlighet till egen försörjning efter de villkor som de har förmåga att klara. Så mycket pengar som denna fattigdom kostar vårt samhälle. Så mycket olycka och djup sorg som flyttar in i alla dessa människor. Alla dessa människor som jag möter i min vardag, som i vissa perioder av livet har varit jag, men som i andra perioder har varit en granne, en barndomsvän, en kollega, en av barnens kompisars föräldrar, en bekant, en artist, en servitör på lunchrestaurangen. Kanske städaren i livsmedelsaffären du handlar i dagligen, eller tiggaren från Rumänien som du ibland ger en slant. Eller helt enkelt vägrar.

Fattigdom är ett enormt samhällsproblem och fattigdom går inte att sätta sig in i om man inte själv har varit där. Under en kort period eller en lång och ibland går den inte ens att sätta sig in i då. 
bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Pojken kräktes av ångest och skam

IMG_9446-1024x768Härom dagen såg jag en dokumentär om hur fattigdomen ökar i USA; American Winter. Så här har SVT skrivit som beskrivning av dokumentären:

”Fattigdomen ökar i världens rikaste land. Vanliga familjer som aldrig haft några problem drabbas hårt när den ekonomiska vintern breder ut sig över USA. För dem handlar den amerikanska drömmen om att överleva.”

Dokumentären är mycket intressant och jag tycker den är jätteviktig att se när man talar om fattigdom i ”rika länder”. Det finns enormt mycket fördomar och föreställningar om detta i vårt land, har jag märkt. Inte minst när vi har debatterat barnfattigdom här i Sverige, så kommer det fram många fördomar och föreställningar som ofta stämmer mycket dåligt med verkligheten. Det som gör denna dokumentär särskilt intressant tycker jag är att mycket av det som tas upp kan jämföras med just Sverige, men också detta med skuld och skam som barn upplever. I flera av familjerna som dokumentären handlar om, framkommer tydligt hur barnen i familjen känner skuld och skam över familjens ekonomiska situation.

I ett av fallen får mamman en mycket hög sjukvårdsräkning då hennes dotter får blödande magsår och hon under en viss tid stod oförsäkrad. Dottern gråter och berättar att hon känner sig skyldig till mammas svåra ekonomiska situation. I ett annat fall så berättar en pojke i 12-årsåldern att han känner oro för att han inte kan hjälpa till med familjens ekonomi. Han uttrycker också stark oro för hur det ska gå för honom själv som inte sparat till sina framtida collegestudier och hur han ska kunna försörja en framtida familj. Han gråter över detta.

Ytterligare en pojke i kanske samma ålder kräks av ångest och skam över att han och hans mamma tvingas ta in på ett härbärge. Han är arg på mamman över situationen och förtvivlad på samma gång som han uppenbarligen inte vill lasta den skuldfyllda mamman mer än hon redan är.

Filmen handlar om familjer som blir vräkta, familjer som får el och värme avstängda för deras svåra ekonomiska situation. Det som skiljer denna dokumentär från många andra i samma ämne, är att man påvisar att det är den ekonomiska krisen i USA och världen som bidragit till att många familjer som varit vana att arbeta hårt och mycket och som aldrig varit beroende av hjälp från sociala myndigheter eller välgörenhetsorganisationer som nu ställs inför detta för första gången i sina liv. Hur den stigande arbetslösheten fullständigt golvar medelklassfamiljer som aldrig insett hur nära de är att ”falla över stupet”.

Fattigdom gör ont i varje människa som tvingas uppleva den. Arbetarklass, medelklass eller överklass. Fattigdom slår ut samhällen, försätter människor i skuld, förtvivlan, depressioner, självmordsbenägenhet, skam, trasighet i själen och en enorm maktlöshet. Det gör att människor förlorar sitt självförtroende, blir passiva och nedstämda. Det splittrar familjer, det förändrar människor på djupet. Det ger en känsla av hopplöshet som är svår att beskriva för den som aldrig upplevt den.

Fattigdom gör något med människor. Något vi inte vill känna till. Något som urholkar allt som har med tillit och förtroende att göra. Fattigdom tar trygghet och välbefinnande ifrån en. Den skapar oförmåga, sorg, bitterhet och en ändlös, katastrofal förtvivlan! Om vi aldrig varit där, så är det svårt att tro att man någonsin skulle kunna hamna där eller hur mycket den påverkar oss i vår vardag. Om vi varit där, för en kort period och sedan kommit ur den, så kommer vi att göra allt för att inte hamna där igen, men vi kommer också att uppskatta det vi har för vi inser att ingenting är längre självklart, hur mycket du än strävar efter att arbeta, göra rätt för dig och försörja dig själv och din familj. Det är inte bara den goda viljan som är avgörande.

Det här är ett stort samhällsproblem och vi kan bara lösa det på ett enda sätt: att stötta varandra och ge den hjälp människor som hamnat i en djup ekonomisk kris behöver. Vi behöver socialt upprusta våra välfärdssamhällen, i stället för att nedrusta dem. Vi behöver lagstifta om ekonomiska förändringar som minskar klyftor i stället för att öka dem. Men vi behöver också ta hand om varandra på individnivå. Ibland kanske det räcker långt med ett matpaket, eller kanske ännu mer: en utsträckt hand. Någon som finns där när du faller. Någon som tar emot. Någon som får dig att känna ditt värde som människa, även om du under en period inte klarar av din egen försörjning.

Denna amerikanska dokumentär visar hur nära vi alla kan vara att hamna i den där bottenlösa, förtvivlade fattigdomen. Se den!

Hur långt är du själv ifrån en ekonomisk katastrof? En skilsmässa? En långvarig sjukdom? Ett barn med särskilda behov? Ett dödsfall i familjen? 

Läs gärna En tyst katastrof

HÄR kan du se dokumentären American Winter i sin helhet i 28 dagar till. Den är verkligen sevärd och intressant, så missa den inte!

Tidigare bloggat i ämnet:

Långvarig fattigdom tär in i märgen

Den värsta konsekvensen av fattigdomen i Sverige är skammen

Barnfattigdom Del 1 Fokus

Barnfattigdom Del 2 

Barnfattigdom Del 3

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Långvarig fattigdom tär in i märgen

blåkulla höghusJag har fortsatt följa debatten i Janne Josefsson´s fotspår efter Uppdrag Granskning för någon vecka sedan, som jag skrev om här: De värsta konsekvenserna av fattigdomen i Sverige är skammen. Min upprördhet över programmet har inte stillnat märkvärt.

Särskilt kritisk är jag till förenklingen av problemet. Ekonomisk utsatthet för barn i Sverige handlar i första hand inte om svält, även om vi inte ska glömma att det finns barn som inte får tillräckligt med mat och framför allt som inte får tillräckligt bra mat. Ekonomisk utsatthet, även kallad barnfattigdom handlar om ett utanförskap som får så stora konsekvenser att det ofta drabbar självkänslan på så sätt att många ekonomiskt utsatta barn ifrågasätter människovärdet, att inte duga, att inte ha samma rättigheter att ta plats i vårt samhälle, som andra barn.

Min kritik handlar inte om själva granskningen av de organisationer som var aktuella i programmet eller att man inte skulle ha rätt att granska dessa siffror. Problemet för mig blir att man dels inte hade några siffror att kontra med, men framför allt handlade det om att man lyfte fram så många irrelevanta inslag i programmet att många ifrågasatte den relativa barnfattigdomen i Sverige över huvud taget. Att gå runt och fråga vissa enskilda personer hur mycket pengar de har kvar efter hyran blir bara fånigt, då man inte är tydlig med vilka utgifter man har eller exakt hur många personer som ska försörjas på den summan. Det blev det som förstärkte intrycket som många reagerade på i inslaget, nämligen den att Sverige inte har någon barnfattigdom.

Att på gatan fråga ut människor om ”det finns några fattiga barn i området” är lika irrelevant det. Det som är väsentligt är dels de seriösa undersökningar och forskning som faktiskt gjorts i sakfrågan, men framför allt är det viktigt med de barn som lever i en ekonomisk och social utsatthet. Det är där fokus måste läggas.

Fokus måste även läggas på de föräldrar som lever i dessa ekonomiska utanförskap, där man inte klarar av att gå på en arbetsintervju för att det saknas framtänder i munnen, föräldrar som inte är stärkta att prata med sina barn om deras ekonomiska utsatthet för att skammen är för stor och känslan av att vara en misslyckad förälder inte kan tonas ned, trots insikten av att det skapar otrygghet för barnen. Föräldrar som inte orkar vara sociala och umgås med andra föräldrar, för att de inte har något att bidra med i diskussionen när man pratar julklappsköp, semesterresor och den nya bilen. Hur ska vi få dessa föräldrar att trots sin ekonomiska utsatthet och trots det sociala utanförskapet, vara stolta över sig själva och det som de åstadkommer i sin vardag, att vara starka i sitt föräldraskap trots att de inte kan uppfylla sina barns önskelistor?

Hur ska vi stärka dessa föräldrar att våga ta plats i vårt samhälle, att bidra med sina tankar och ideér, sin förmåga att vara med och utveckla vårt samhälle? Hur ska vi stärka dessa föräldrar så de i sin tur vågar och orkar stärka sina barn i deras miljö, även om man aldrig kommer att kunna bjuda in deras kompisar på födelsedagskalas till något lekland?

Hur ska vi stötta våra medmänniskor att förstå att de är lika viktiga för vårt samhälle och dess utveckling, med den resurs de är eller skulle kunna vara om inte skammen var så utplånande och smärtsam?

Kortvarig ekonomisk utsatthet kan vara en nyttig erfarenhet för många, den kan också vara en drivkraft när man har en fast grund att stå på och ser en utväg. Långvarig fattigdom är tärande och utplånande och den är svårare att ta sig ur, när marken under fötterna ständigt är i gungning rent känslomässigt.

Fler bra och läsvärda artiklar i ämnet som publicerades efter Uppdrag Granskning som är läsvärda:

Söndagskolumn #42 Om fattigdom och när journalistik blir politik

Gräv nedåt och sikta uppåt, Josefsson

Fattiga barn och högerpopulism

Somliga går med trasiga skor

Att vara utan pengar är ju alltid värst för barnen

Janne Josefsson debatterar fattigdom

Jannes val

Brist på kunskap

Om någon hade kallat oss fattiga hade jag blivit ledsen och arg

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Den värsta konsekvensen av fattigdomen i Sverige är skammen

IMG_6530Uppdrag Granskning körde ett program igår om barnfattigdom. Det var lite svårt att hänga med i exakt vad man kritiserade, då det var lite luddigt ibland, men som jag uppfattade det var kritiken uppdelad i två delar:

1. Att benämningen barnfattigdom kritiserades, då man menar att det är en vilseledande benämning.

2. Att vissa organisationer haft vilseledande marknadsföring/siffror för hur barnfattigdomen i Sverige ser ut i dag och hur många barn det handlar om totalt.

Reportaget fokuserade på Rädda barnen, BRIS och Majblomman. När man såg reportaget var det lätt att få uppfattningen om att dessa organisationer förvanskat sanningen och i princip bluffat med siffror. De tre organisationerna hanterade igår, innan sändningen av Uppdrag Granskning, det hela på tre olika sätt. BRIS gick ut i ett pressmeddelande där de menade att begreppet barnfattigdom är vilseledande och att de ska sluta använda det. Rädda barnen gick ut med ett pressmeddelande att de tar avstånd från en kampanj, men inte backar på sina siffror (vilket kan uppfattas i vissa media att de gjort) och Majblomman valde att inte ge ett pressmeddelande, utan i stället bemöta människor i sina sociala medier efter programmet.

I programmet deltog även författaren och debattören Susanna Alakoski. Hon var mycket upprörd då intervjun med henne till stor del gick ut på att barnfattigdom endast är en myt och att inga belägg finns för att det skulle vara så många barn som är utsatta.

Bara härom dagen gick Laila Bagge Wahlgren ut i sin blogg och kritiserade att en hemlös person hade en mobiltelefon.

Jag kan verkligen förstå att det är svårt att sätta sig in i andra människors liv och situation om man inte varit där själv, men att försöka förringa verkliga problem, för att man har svårt att tro det, eller att börja döma i situationer där man inte själv har varit, det tycker jag är så illa. Självklart måste det finnas ett individuellt ansvar hos varje förälder, Självklart måste varje förälder in i det längsta ta ansvar för sitt eget barn, men när detta brister, vad sker då? Med barnet?

I dag handlar barnfattigdom om många enskilda faktorer. Det kan vara lågavlönade föräldrar, ensamstående föräldrar, utförsäkrade, långtidsarbetslösa, det kan handla om sjuka människor, både fysiskt och psykiskt, det handlar också ibland av dåliga ekonomiska beslut, missbruk och ibland ren ansvarslöshet. Ibland handlar det också om ren otur, eller dödsfall i familjen, en instabil ekonomi som brakar sönder helt, men oavsett skäl, så är det barnen som får stå där i skam och förnedring, för det är det fattigdomen gör med människor.

Något annat jag tycker är väldigt anmärkningsvärt är var UG´s egna siffror tog vägen? Om de nu menar att siffrorna är missvisande eller felaktiga (vilket Rädda Barnen alltså hävdar att de INTE är), var är då de korrekta siffrorna?

Om man läser Susanna Alakoski´s böcker, artiklar och liknande, så är det lätt att inse hur mycket fattigdomen påverkar människor. Om du har svårt för begreppet barnfattigdom, så använd i stället begrepp som socialt och ekonomiskt utanförskap/utsatthet eller använd vilket ord du vill, men om du såg UG igår och funderar på hur det är ställt, snälla läs länkarna här nedan innan du drar några slutsatser!

Och du! De fattiga barnen finns i Sverige. De kanske inte är hungriga hela tiden, de kanske inte alltid bär sommarskor på vintern, de kanske inte svälter till döds som i vissa länder, men de lever med konsekvenser för vad ekonomisk utsatthet gör med människor. De lever med dessa konsekvenser varje dag på något sätt och jag tror inte ens de hungriga magarna är det värsta oket de bär, jag tror att det är skammen!

Att inte kunna vara en del av, att inte känna sig lika mycket värd. Att inte ha valfriheten. Att inte vara en produktiv del av samhället. Att alltid få vara den som avstår. Jag tror att skammen är det värsta.

Rekommenderad läsning för dig som såg Uppdrag Granskning:

Aftonbladet: Uppdrag Granskning borde läsa på

Aftonbladet: Kritikerstorm mot Janne Josefsson

Rädda Barnen: Rädda barnens kommentar Uppdrag Granskning

Social aktion nu: Upprop: Berätta hur du har det

Susanna Alakoski: Debatterar på sin facebook

Social Politik: Barnfattigdom? och Eliminera barnfattigdomen

DN: Alla fattiga barn går inte i trasiga skor (Susanna Alakoski)

Aftonbladet: Andreas Öfvergård: Riktigt jävla förbannad på hennes uttalande

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Majblomman – glasögon till barn

I dag utser organisationen Majblomman Smarteyes till årets blommande företag. Utmärkelsen delas ut på Stockholms slott av H.M. Drottning Silvia. Bland annat har Smarteyes ett projekt som heter ögonstenen där de skänker glasögon till barn under åtta år.

Barn som inte får de glasögon de behöver riskerar att förvärra sina synfel eller hamna efter i utvecklingen. Detta är ett allvarligt problem och jag tycker att det är viktigt att föräldrar vet att det finns stöd att få. Om du tycker att det är ett intressant ämne så har majblomman skrivit ett pressmeddelande om utmärkelsen HÄR!

HÄR skriver Smarteyes om ögonstenen.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vem tar ansvar för barnen?

I går skrev UNT om en kommande vräkning av en barnfamilj i Uppsala. Då jag ofta har debatterat och skrivit om just barnperspektivet och mycket om barnfattigdom, så fick denna artikel mig att tänka ur ett litet annat perspektiv. I det här fallet har jag svårt att se myndigheternas senfärdiga agerande med just barnperspektivet i fokus och där hamnar då barnfattigdomen i kläm i mitt eget resonemang.

I första hand måste jag utgå från att fakta i artikeln stämmer. Jag läser mammans sida av saken och jag läser socialtjänstens sida av saken. Utifrån de förhållanden som beskrivs så känns det som om både socialtjänsten och föräldrarna/mamman (?) har brustit i sin omsorg av att se till barnens bästa.

Det här med ekonomi och föräldraskap är en ständigt aktuell och känslig fråga. Jag är övertygad om att man visst kan vara en väldigt bra förälder, samtidigt som man har en usel ekonomi eller behov av hjälp att komma på fötter under en period. Dålig ekonomi kan komma sig av många orsaker, det kan handla om dålig inkomst, hög boendekostnad, svårt att få ett boende som passar ens plånbok, det kan komma sig av dödsfall och skilsmässor, sjukdomar och ibland handlar det rätt och slätt om att man är dålig på just det med ekonomi. Att man har svårt med debet och kredit.

Det kan handla om kortvariga kriser och det kan handla om mer långvariga kriser. I kris handlar människor ofta irrationellt. Att stoppa huvudet i sanden är inte helt ovanligt, när vi känner oss trängda eller otrygga i en situation vi har svårt att hantera.

Oavsett om det handlar om sjukdom, dåligt ekonomiskt sinne, arbetslöshet eller vad det än må vara, så kan man ibland behöva hjälp. De flesta av oss har ett socialt nätverk som kan backa upp till viss del när vi hamnar i kris. För de som saknar det, eller helt enkelt har ett för svagt nätverk, har möjlighet att få viss hjälp och stöd från samhället. I landets kommuner kan man till exempel får ekonomisk rådgivning kostnadsfritt och vi har i princip fri sjukvård och möjlighet till olika utredningar och även möjlighet att få ekonomisk hjälp från socialtjänsten. Det finns i och för sig regler man måste anpassa sig till och följa, men om man själv är villig att reda ut sin situation, så brukar dessa regler inte vara helt oöverstigliga. Är man sjuk så har man möjlighet att bli utredd inom sjukvården och få medicin eller annan hjälp för sina besvär. etc.

Men ibland har en person så svåra problem att man inte själv kan söka sig den hjälpen. Ibland finns det människor som faktiskt saknar förmågan till självinsikt fullständigt. Det här kan förstås vara förödande för den enskilde individen, men det är framför allt för barnen om det finns barn inblandade och det är här jag menar att socialtjänsten måste komma in.

Det är socialtjänsten som i det yttersta har ansvaret för våra barn, när en förälders förmåga saknas eller inte räcker till för att finna fullständig omsorg för barnen.

I det här fallet så verkar det som om socialtjänsten har väntat för länge. Om en (eller eventuellt båda föräldrarna?) saknat förmåga att betala boende för sina barn, så har de brustit i sitt omhändertagande för barnen. Om det beror på att de (båda?) saknat inkomst så har de haft rätt till försörjningsstöd. Här går historierna isär. Den ena parten (socialtjänsten) menar att man försökt få till stånd ett möte under väldigt lång tid för att utreda familjens ekonomiska situation, utan att lyckas och mamman i sin tur menar att hon har sökt försörjningsstöd vid massor av tillfällen:

”–  Jag har lämnat in en massa ansökningar om socialbidrag, det har jag vittnen på”

Nu har jag varit med till socialtjänsten i Uppsala vid flera tillfällen både i mitt arbete och privat de senaste 5-6 åren, när folk har lämnat in socialbidragsansökningar och vid alla dessa tillfällen så har det gått till så att den sökande har gått fram personligen och lämnat in sin ansökan i receptionen och en av de personer som har stått vid disken har tagit emot ansökan, tagit kopia på bifogade dokument (såsom hyresavier, elräkningar, lönespecifikationer etc.) Sedan har man datumstämplat alla handlingar och lämnat ett kvitto på när dessa lämnades in. Detta har även en person som kommenterat artikeln i UNT skrivit om.

Dessa uppgifter får mig därför att tvivla på kvinnans utsago.

Socialtjänsten menar däremot att man under en lång tid försökt att komma till stånd med ett möte med kvinnan för att reda ut hennes ekonomiska situation:

”Av socialtjänstens journalanteckningar framgår att man gång på gång stämt möte med kvinnan för att utreda om hon har rätt till socialbidrag men hon har inte kommit.”

Att kvinnan nu har uppnått en skuld till Uppsala Kommun på 700 000 kronor verkar helt horribelt och där kan jag verkligen fundera på hur det kommer sig att detta ärende har fått gå så långt? Hur kommer det sig att socialtjänsten under hela denna långa tid, inte kommit till skott med en utredning? Det kan väl inte vara så att man bara kan strunta i räkningar OCH anmodan att komma till möten och så ska saken vara ur världen? Sedan 2004.

”2007 beslöt regeringen att inga barn ska vräkas, ett mål som även Uppsala kommun antagit. De senaste åren har mellan noll och fyra barn i Uppsala per år varit inblandade i avhysningar.”

Jag tycker det är en bra vision. Barn ska inte riskera att bli vräkta för att deras föräldrar av olika skäl har betalningssvårigheter under en period. Däremot antar jag att lagen aldrig inneburit att föräldrar ska kunna bo gratis i åtta år och strunta i hyra och möten för att reda upp sin ekonomiska situation, för då handlar det i stället om att utnyttja lagen och systemet för egen vinning och då tycker jag att man dessutom använder sina barn som slagträn för att uppnå en egen förtjänst. Det är inte okej.

Hur dessa barn har haft det under denna långa tid, framgår inte av artikeln i UNT. Det kan vara så att mamman/föräldrarna har varit fullt fungerande i sin föräldraroll på alla andra möjliga sätt eller så kan det vara så att föräldrarna eller mamman inte har fungerat och att barnen på olika sätt har tagit skada. Det vet vi inget om.

Det är ganska centralt dock om pappan till barnen bor med familjen eller ej. Själv nekar han till det, enligt artikeln i UNT, men socialtjänsten hävdar att han bor där. För att de ska stå på sig i den frågan, gissar jag att han är skriven på adressen, eller att man har andra konkreta fakta på att han faktisk gör det? Om han inte är skriven på adressen men bor där ändå, så är detta reglerat i folkbokföringslagen. Om det är så att han är skriven på adressen och/eller bor med sin familj så räknas han förstås in ekonomiskt i familjen också och det är därför det är viktigt att veta om han bor där eller ej och i så fall om även han har varit utan inkomst under alla dessa åtta år och inte haft försörjningsmöjligheter för sin familj eller ens har haft möjlighet att betala för sitt boende.

Om pappan i detta fall inte haft någon inkomst under alla dessa år, så borde förstås socialtjänsten även inkludera honom i sina kallelser till möten och utredningar om familjens ekonomi och har han haft inkomst och bott/bor med familjen bör även han ställas till svars för varför man inte har betalat hyran under så extremt lång tid. Om någon som helst inkomst funnits så är det väldigt illa att man inte behövt betala för sitt boende. Om ingen inkomst alls har funnits, ja då är det jättetragiskt. Oavsett så är det stor försummelse av socialtjänsten att inte utreda detta ärende och gå vidare med det till vräkning och djupare utredning förrän nu.

Vad betyder det för en barn att leva i en familj utan sysselsättning eller inkomst? Vad ger det för signaler till barnen? Riskerar barnen att hamna i samma sak när de själva blir vuxna? Hur har barnen haft det under dessa år?

Självklart ska barnfamiljer stöttas på olika sätt. Självklart är det viktigt att barn inte far illa eller tas ifrån sina föräldrar godtyckligt. Samtidigt får vi inte vara naiva och tro att det inte finns enskilda föräldrar som faktiskt vill utnyttja systemet såsom till exempel att barn inte ska vräkas.

Vad som är huvudorsaken framgår inte heller av artikeln. Finns det ett alkohol- eller drogmissbruk? Psykisk sjukdom? Saker som både skulle kunna ge vissa svar på hur detta kunnat fortgå i så många år, samtidigt som dessa faktorer i sig då skulle ha kunnat påverka barnen i ännu större utsträckning. I så fall är det ju ännu större anledning till att socialtjänsten borde ha ingripit för länge sedan. Om man är osäker på skälet, så finns det ju utredningshem för familjer där man behöver ta reda på en förälders förmåga att ta hand om sina barn. Varför har man valt att inte pröva en sådan väg för familjen?

Självklart blir spekulationerna många när man läser en artikel som berör mycket, men ändå inte innehåller så mycket fakta. Artikeln var för övrigt den mest lästa på UNT igår.

När ska en förälders brist på ansvar övergå till samhällets ansvar? Var går gränsen? Kan man tillgodose sina barns behov genom att leva utan inkomst i nästan 10 år? Kan man tillgodose deras behov om man inte betalar hyra och el under lika lång tid? Kan man tillgodose andra behov såsom mat, matsäckar, fritidsintressen, kläder, nöjen, semesterresor och annat genom lånade pengar från vänner i åtta år?

Det framgår inte hur många barn det är i artikeln, eller deras åldrar. Det står i stället:

”En kvinna med flera barn i skolålder…”

Det kan vara tre eller fler barn och så mycket vet jag att även om man lever på existensminimum så är det inte billigt att ha tre barn eller fler. Det kostar. Om det däremot har funnits en inkomst hos en förälder i familjen (pappan) och man struntat i att betala hyra så är det däremot en helt annan sak. Jag har försörjt fyra barn på en lön och med en väldigt hög hyra, så jag vet vad det handlar om. Jag kan inte föreställa mig hur mycket pengar jag hade behövt låna under åtta år, för att tillgodose mina barns allra mest basala behov om jag saknat inkomst helt, samtidigt som jag inte heller kan föreställa mig vilken fantastisk ekonomi jag skulle ha haft om jag inte hade behövt betala hyra på åtta år, samtidigt som jag lyft en inkomst.

Hur jag än vänder och vrider på det här fallet så känns det som det finns enormt många fler stenar att vända på och hur jag än vänder på saken så kan jag inte tycka annat än att både föräldrarna och socialtjänsten har brustit i sin omsorg för barnen. Det tycks finnas en total avsaknad av barnperspektiv i det aktuella fallet och därför är det viktigt att lyfta fall som dessa och fortsätta diskutera dem. Så det inte fortsätter ske på det här sättet.

Frågan vi måste ställa oss igen och igen: Vem tar ansvar för barnen?

Carina har också skrivit om fallet HÄR!

UNT´s artikel. Barn hotas av vräkning

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Guldfisken av Susanna Alakoski

För mina ”trogna” läsare är det ingen nyhet att Susanna Alakoski är en stor favorit och lite av en husgud för mig. För er som missade Susanna i morgonsoffan i TV4 i helgen, kan ni se henne här:
Susanna%20Alakoski%20%C3%A4r%20aktuell%20med%20den%20andra%20boken%20i%20sin%20barnbokstrilogi

Susanna pratar om sin andra bok i en trilogi av barnböcker som heter Guldfisken. Jag har ännu inte läst boken, men kan knappt vänta med att köpa den! Boken handlar om vardag, barnfattigdom och den aktuella debatten om Somaliska flyktingar, samtidigt som boken handlar om vardag så ska den också vara riktigt spännande och även sorglig och humoristisk. Jag hoppas att både jag och Mabou kommer att uppskatta den!

Jag har skrivit flera gånger om Susanna Alakoski och även recenserat hennes tidigare böcker. Om du vill läsa mer i min blogg om henne, så sök på hennes namn i sökrutan uppe på höger sida i min blogg!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Julkalender Lucka 7

En av våra mest kända blommor är Majblomman. Trots det så är det få som ägnar den så mycket tankar den här tiden på året. Många av oss köper den för att stötta något vi tror på, när den aktivt säljs. Men Majblommans arbete pågår hela året.

Just nu har de, liksom mig lucköppning på sin hemsida och där kan man läsa mer om deras arbete.

Jag har skrivit mycket i min blogg om Barnfattigdom och Majblomman jobbar mycket med just detta! HÄR kan du också se Majblommans filmer om Barnfattigdom.

Genom Majblomman kan man också ansöka om bidrag för barn i behov.

HÄR kan du läsa mer om olika sätt att stödja Majblomman!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,