Man får bli arg på sitt barn

Man får tycka att det är jobbigt att vara förälder. Att det är jobbigt att ha barn. Även om man själv har valt att skaffa barn och även om man själv har satt dem till världen.

Man får bli arg på sina barn när de har gjort fel eller i rent uppfostringssyfte. Trots att det är du som har uppfostrat dem.

Man får sätta egna regler. Även om ”alla andra får” något helt annat. Även om någon tycker att du är en ”hönsmamma”.

Man har rätt att ha egen tid. Även när du har blivit förälder.

Man får ge sina barn lov att göra saker som inte andra barn i samma ålder får göra. Även om någon anser att du är ansvarslös.

Man får ta obekväma beslut för barnets skull. Även om barnet gråter och skriker att du är världens sämsta förälder.

Men man ska inte göra dessa saker hela tiden. Om du alltid klagar på ditt barn, alltid åsidosätter ditt barn, aldrig bekräftar ditt barn, alltid tar beslut ovanför barnets huvud, utan att barnet får vara med och bestämma, tar egentid när ditt barn behöver dig mer än vanligt, alltid är arg på ditt barn, då kan ditt barn fara illa.

Man får bli arg på sitt barn och jag skulle vilja påstå att man BÖR bli arg på sitt barn när h*n gör fel. Hur ska ett barn annars lära sig att våga ta konflikter? Men det är också viktigt att efter ett ”utbrott” sitta ner och prata om det som hänt. Förklara varför man blev arg och att man inte tycker om HANDLINGEN som barnet gjort, men alltid kommer att älska honom/henne.

Föräldraskap är en balansgång. Som förälder har vi naturligtvis även rätt att göra fel. Vi är bara människor. Jag tror att de allra allra flesta av oss föräldrar har våra barns bästa för ögonen och gör det vi tror är rätt och det vi i den stunden förmår. Samtidigt tror jag det är helt omöjligt att uppfostra ett barn utan att begå några misstag.

Föräldraskap är aldrig lätt. Ibland går vi på instinkt, ibland på beprövade metoder, ibland på ren slentrian och ibland på vår kännedom om vårt barn. Det viktigaste tror jag ändå är att vi försöker göra vårt bästa.

Att se saker i ett större perspektiv och på längre sikt än våra barn har förmågan att göra, tror jag är en av våra största uppgifter. Barn och ungdomar har en förmåga att se saker på väldigt kort sikt och har ofta svårt att se konsekvenser av sitt handlande.

Barn behöver massor av kärlek och omsorg, de behöver vägledning och omtanke, men de behöver också riktlinjer, någon som säger ifrån och någon som kan och orkar stå emot när vindarna blåser som hårdast.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Favoritisering av barnen eller se till barnens individuella behov

Mina egna barn. Från vänster: Isatou 18, Jai 20 och Binta 22. Mabou 9 längst ner.

En Amerikansk författare hävdar i en ny bok att de flesta föräldrar favoritiserar ett av barnen. Han menar också att de som hävdar att de inte gör det-ljuger! Jag tror det är skitsnack! Däremot tror jag att de flesta av oss föräldrar behandlar våra barn OLIKA och precis som jag skrev härom dagen i ett annat inlägg så tror jag det är rätt att göra det av den enkla anledning att barn är olika!

Som föräldrar ska vi se till barnets behov och eftersom alla barn är olika, så är det viktigt att också behandla dem olika. Det har inget med kärlek att göra. Eller att man tycker bättre om ett barn än ett annat! Jag tror de flesta föräldrar känner exakt samma KÄRLEK för sina barn, däremot tror jag att man i olika perioder känner sig närmre ett barn känslomässigt än ett annat. Det finns säkert till och med föräldrar som konsekvent känner sig närmre ett barn än ett annat, men med det inte sagt att man älskar ett barn mer än ett annat.

Jag tycker ofta jag kan känna att jag står närmre ett barn än de andra i olika perioder. Särskilt om man gjort något speciellt tillsammans. Det gör också att när jag får möjlighet att göra något med ALLA mina barn samtidigt, så känns det som allra bäst. Vi delar en upplevelse, vi kommer alla nära varandra och vi kompletterar varandra med alla våra olikheter.

Jag tror det är viktigt att ha gemensamma saker man gör, men också att man har intressen med varje barn.

Jag hade helt olika regler för mina flickor när de var yngre. Binta till exempel var jag hårdast mot när det gällde regler, men det berodde på att hon alltid tänjde på mina regler. Om det var viktigt för mig att hon var hemma klockan 21, så sa jag att hon måste vara hemma klockan 19 och hade jag tur då så var hon hemma klockan 21. Men varför skulle jag ha de reglerna för Isatou, som höll sina tider? Sa jag 21 till Isatou så var hon hemma då och såg hon att hon var sen, så hörde hon av sig. De var olika. Det hade ingenting med min kärlek till dem att göra.

Man måste se till varje enskilt barns behov och inte haka upp sig med att det ska vara lika eftersom ingen människa är helt lik någon annan. Sedan kommer barnen säkert uppleva att du är orättvis som förälder, men det är en helt annan sak. Det kan man dessutom förklara.

Jag vet att någon för länge sedan skrev i min blogg att eftersom jag bloggade mest om Binta och Mabou så betydde det att jag älskar dem mer än de andra barnen, vilket är helt fel! Det är de av mina barn som det ”händer” mest omkring som är ”bloggbart” och har ingenting med min kärlek att göra. Det är också mina andra två barn: Jai och Isatou som jag upplever att de inte alltid är riktigt lika bekväma i vissa situationer att exponeras i min blogg och det är egentligen huvudanledningen till att jag besparar dem det dessa perioder. Däremot vet jag att de ibland vill vara en del av bloggen och då får de också vara det. Olika barn med olika behov och personligheter.

Nej, jag tror inte det är vanligt att föräldrar favoritiserar sina barn, även om jag är säker på att det finns de som gör det också. Jag tror inte heller att de flesta föräldrar som säger att de inte favoritiserar sina barn – ljuger! Vad tror du?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Hönsmammor och curlingföräldrar

Jag och flickorna. De kan ha varit ca 4, 6 och 8 år ungefär, om jag inte minns helt fel?

Hönsmammor och curlingföräldrar verkar ofta stolta över att de är det. Jag ser inte det positiva i det hela. Jag tror att det är rätt naturligt att vi som föräldrar vill våra barns bästa och är oroliga för att de ska råka illa ut. Men därifrån till att hindra dem från att försöka sig på svåra saker eller ibland till och med lite riskabla, det tycker jag är lite som att sätta krokben på våra barn. Hur ska de någonsin lära sig om de inte får chansen och försöka? Det är ju inte meningen att vi ska göra våra barn björntjänster som innebär att de får svårt att klara sig i vårt samhälle när de växer upp. Då har vi ju inte hjälpt våra barn utan snarare stjälpt dem!

Rätt ofta möter jag människor som lite urskuldande, men mest med skämtsam ton säger ”Ã…åååh, jag är en sådan hönsmamma. Jag curlar mina barn hela tiden.”

Ibland är det naturligtvis på skämt och det är klart man ska kunna skämta om det. Men det jag funderat en hel del på är att många föräldrar säger det med lite stolthet i rösten. Som att de tycker att det är något positivt och något som är till barnens fördel. Något man gör för barnens skull och inte sin egen. Som en uppoffring för den eller de man älskar mest på jorden.

Jag har sällan haft ”färdiga planer” i min barnuppfostran, utan har mest uppfostrat mina barn lite ”på känn”. Försökt känna efter vad som är rätt eller fel.

”Nej, det känns inte okej att hon går hem själv från stan mitt i natten.”

”Ja, hon får gå hem själv från skoldiscot med sina kompisar, fast det blivit mörkt.”

”Nej, det är INTE okej att hon slår sin lillasyster.”

”Ja, hon får tända adventsstaken, trots att hon riskerar bränna sig…”

Ja, ni förstår själva hur mina tankar har gått. Jag skulle kunna säga att jag försökt uppfostra mina barn med enormt mycket kärlek. Mycket demokrati och med vanligt sunt förnuft.

Jag har gjort en massa fel, i likhet med de flesta föräldrar och jag har kalkylerat fel många gånger, när jag trott att jag haft en perfekt plan och uträkning. Men jag har med flit försökt att inte vara en hönsmamma eller en curlingmamma.

Mabou är en väldigt ”självgående” och självständig liten kille för sin ålder.

En av mina viktigaste delar i uppfostran av mina barn var redan tidigt självständighet. Jag ville verkligen att mina barn skulle bli självständiga.

Med facit i handen, så känner jag att det har gått ganska bra hittills. Ett av barnen var det ganska svårt att ”göra självständig” och det har krävt en hel del puffande framåt, ett annat av barnen har varit ganska självständig, men har behövt puffas framåt något vid vissa tillfällen. Så finns det två som jag har fått stått och hållit i för att de blivit lite VÄL självständiga. Vilket i det här fallet är positivt på många vis, men samtidigt lite ”farligt”, då jag fått bromsa dem och förklara att det här och det här är lite VÄL farligt för ett barn på 7/10/15 år, eller vad de nu har varit. De har med andra ord inte sett farorna på samma sätt som en vuxen gör.

Många, många gånger har jag velat stoppa mina barn från att göra saker jag tror att de ska klara av, som jag vill att de ska försöka, men som jag är rädd att de ska råka illa ut. Jag har då funderat en stund på om jag verkligen tror att de ska klara det. På vad som kan ske om de inte klarar det.

Ibland har jag gått med på att de ska få göra något och har sedan suttit hemma och stångat huvudet i väggen och frågat mig VARFÖR i hela världen jag gått med på det? Tuggat sönder naglarna av oro och ångrat mina beslut. Samtidigt har jag förstått att det inte har med mina barn att göra, det har med MIG att göra. Det är inte barnen som inte klarar av att göra den där saken, det är jag som inte klarar av att hantera min oro för mina barn.

Att hindra sitt barn från att göra saker man med huvudet inser att de behöver få göra för att träna sig, för att bli mer självständiga eller för att de är tillräckligt mogna för det, för att man SJÄLV ska bespara sig oro, det är ju inte att göra något för ditt barns skull, utan för din egen skull.

Visst, ingen är perfekt. Det är klart att vi ibland nekar barn att göra saker för vår egen skull och det är ju också bra, men det här med ”curlande” och ”hönsmamma/hönspappa” tycker jag ofta leder till att neka sina barn av fel anledning. Ibland tycker jag mig se att samma föräldrar har svårt att säga nej till saker de faktiskt borde säga nej till, för att de har svårt att neka barnet något det gärna vill.

Lite som att ”nej, du får inte gå själv till din kompis för att det är en gata emellan, trots att du klarar av att se dig för när du går över och trots att risken är väldigt liten att det ska hända något. Men jag kan ju inte neka dig att äta 3 glassar innan maten, för du kanske är jättesugen på glass just nu och inte vill vänta.” Jag spetsar förstås till det lite, men ibland när jag hör en diskussion mellan förälder och barn, kan jag få lite av den känslan…

Jag fick en gång en kommentar i min blogg där någon ifrågasatte att jag uppmuntrade Binta (då 21 år) att åka till Jamaica för att utveckla dansen, men att jag totalt vägrade låta Isatou (då 17) åka till Magaluf. Det är PRECIS vad det här inlägget handlar om!!

Jag var väldigt orolig när Binta skulle resa till Jamaica, som beräknas vara en av de länder i världen med högst kriminalitet. Jag hann ångra mig många, många gånger. Samtidigt så var jag väl medveten om att det faktiskt var jag själv som uppmuntrat tjejerna till att resa och jag tyckte de gjorde helt rätt som gjorde det.

Anledningen till att jag uppmuntrade dem var för att de hade nått ”toppen” i Dancehallens Sverige. De hade båda titlar som vinnare i SM (National DancehallQueen) och med andra bra placeringar i samma tävling, de hade även diverse andra titlar där de vunnit olika typer av tävlingar i Sverige och de var på väg att tappa en del inspiration. De hade liksom redan ”nått toppen”. Dessutom hade de inga fasta jobb och var klar med sina studier och jag såg det som en möjlighet för dem att dels få resa, vilket jag tror är jätteviktigt att man som ung får möjlighet till, men det skulle förhoppningsvis även ge dem ny energi, ny inspiration, ny dansteknik och nya kontakter.

Även om jag i princip levde med en klump i halsen under en månad, så är jag jätteglad över att de åkte och precis som jag hoppats så gav den månaden dem både mersmak för resandet, men också massor av kontakter, erfarenhet, energi, teknik, möjligheter och utveckling. Idag har de hunnit med 3 resor till Jamaica på precis ett år, varav två av resorna var en månad vardera och den sista resan var de borta i hela tre månader.

Det har gett dem än mer skinn på näsan, massor av erfarenhet och de har blivit än mer sammansvetsade i sin relation, både yrkesmässigt och som kamrater. Särskilt efter den sista resan kan man se väldigt stora skillnader på deras relation till varandra och det på ett positivt sätt!

Borde jag ha låtit Isatou resa till Magaluf då? Mitt svar är fortfarande nej. Dels tycker jag det är en viktig skillnad på om man är myndig eller ej, men jag tycker också att det är viktigt att göra skillnad på sina barn. Ja, du läste rätt! Jag tycker det är viktigt att göra skillnad på sina barn!!

Barn (och vuxna) är alla individer! Man måste ge sina barn ansvar och frihet efter sin mognad och personlighet! Som exempel är Binta en person med mer ”skinn på näsan” och som är väldigt framåt, social och orädd, jämfört med sin lillasyster som är ganska blyg och inte alls tar för sig på samma sätt. Hon är försiktig som person och oerhört ödmjuk. Samtidigt så kan jag också se att Isatou med sin försiktighet inte lika ”lätt” skulle riskera att hamna i problem om något gick snett.

Binta, nu 22, hennes hemkomst från sin senaste resa från Jamaica. Även denna gång välbehållen och jag kunde slappna av. Igen.

Ingen av dem är bättre eller sämre och min kärlek är inte större för någon av dem, men de är helt enkelt väldigt olika! Att skicka Isatou med ett gäng kompisar som 17-åring till Magaluf, skulle ha kunnat resultera i att jag försatt henne i en situation hon kunde ha haft svårt att hantera, om något oförutsett skulle ha skett. Jag tycker inte det är att vara en ansvarsfull förälder eller vuxen. Med det inte sagt att jag skulle ha låtit Binta resa själv med kompisar till Magaluf när hon var 17 år. Jag anser som sagt att det är en ganska stor skillnad på att vara myndig och ha rätt att fatta sina egna beslut, jämfört med att vara under 18 år.

Jag tycker också att det är väsentligt vilken personlighet ett barn har och vilken mognad de har. De flesta barn mognar olika snabbt inom olika områden. Där en person snabbt blir väldigt duktig på att laga sitt eget mellanmål tidigt, kan ett annat barn i stället vara väldigt sen på det, men i stället vara väldigt försiktig när h*n går över trafikerade gator, eller passa lektionerna och komma i tid. Som sagt, barn utvecklas olika inom olika områden, därför har jag också varit väldigt olika i min uppfostran av mina barn och det har varit ett högst medvetet val, med mina barns bästa för ögonen. Däremot har jag försökt att vara väldigt rättvis när det gäller att överösa mina barn med lika delar kärlek, respekt och att de alltid haft rätt att säga sin åsikt och att tycka.

Ja, vem sa att det är lätt att vara förälder? Inte jag i alla fall, men jag tror ändå att vi föräldrar blivit mer benägna att bli ”hönsföräldrar” till våra barn, eller curla dem och jag tror definitivt inte att det gagnar våra barn, utan tvärt om tror jag att det både hämmar dem och gör dem en rejäl björntjänst, när de blir vuxna och ska klara sig utan vårt curlande!

Vad tror du?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En tungsint dag är snart slut

För mig har det här varit en väldigt tungsint vecka. Särskilt ur mamma-perspektiv. Jag ser att ni har sett det i mina texter. Jag har sett det i sättet ni kommenterar på och på era mail. Jag tackar för den empati och det stöd ni visar.

Den här veckan har varit tungsint och jag har många gånger under den gångna veckan tvivlat på mig själv i min föräldraroll. Jag vet att vi alla gör det ibland. Jag är också övertygad om att det är något bra. Att man ska ifrågasätta sig själv, sina handlingar, att det är bra att reflektera och ifrågasätta förhållningssätt och olika metoder i uppfostran av sina barn. Jag tror att det är bra att omvärderar sina handlingar i förhållande till sina barn, men i synnerhet i förhållande till alla sina relationer och medmänniskor. Jag tror också att det är när man INTE reflekterar som man blir en sämre förälder eller medmänniska. När man går på i samma spår utan att vara beredd att förändra eller förbättra sig själv. Det är de som är de verkliga fallgroparna.

Jag har ifrågasatt mig själv denna vecka. Ältat alla eventuella misstag jag kan ha gjort. Om jag skulle ha varit hårdare i min uppfostran, eller mjukare, eller om jag skulle ha ifrågasatt och lagt mig i mer, eller om jag lagt mig i för mycket?

Jag vet att man inte kan göra mer än sitt bästa och jag vet att ingen kan vara helt perfekt. Jag vet att alla har rätt att göra misstag, om man bara är beredd att ställa dem till rätta så snart man inser att det var just ett misstag.

Eftersom jag började dagen med en Tracy Chapman, så väljer jag att avsluta dagen med en annan Tracy Chapman:

Texten till denna låt kan du finna HÄR! Hur och varför jag själv blev så förälskad i hennes musik, kan du läsa om HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,