Bedårande besök och Akutbesök

Härom dagen fick jag ett riktigt trevligt besök av en gammal god vän och en ny god vän. Det var min väninna som kom och hälsade på med sin helt bedårande skönhet. Behöver jag säga att jag var tvungen att bära, krama, lukta och nypa den här skönheten i kinderna?

Man kan ju tro att det borde ha skrämt den lilla från vettet, men faktum var att hon skrattade och log precis hela besöket. Det var ungefär lika farligt att ha den här bedårande Alice på besök, som det var när jag hade besök av DESSA underverk!!

Men allt är inte ett underverk. I går blev jag uppringd av Mabou ´s lärare. Det visade sig att han på skolgården hade ramlat handlöst baklänges på en isfläck och slagit i huvudet rejält. Han var både yr, mådde illa och hade huvudvärk, så jag kastade mig iväg till skolan. Flera ur skolpersonalen såg händelsen och tyckte smällen var väldigt kraftig.

När jag hämtade Mabou visade det sig att han var väldigt dämpad och inte riktigt sig själv. Jag tog med honom till barnakuten och där fick vi ganska snabb hjälp. Det fanns inget som tydde på att det skulle vara något allvarligt, mer än en hjärnskakning, vilket i och för sig kan vara nog så allvarligt, men de ville ändå ha honom kvar några timmar för observation. Vi fick gå och äta tillsammans på sjukhusrestaurangen (nej, den var inte 5-stjärnig) för att se så han skulle få behålla maten. Det fick han.

Han fick också en jätteglass av doktorn som han inte tackade nej till.

Jag förklarade genast att jag nog också fått en rejäl släng av hjärnskakning, men att jag trodde att en likadan glass säkert skulle kurera min hjärnskakning helt. Jag fick ändå ingen glass…!

Mabou har varit makalöst olycksdrabbad den senaste tiden, vilket är trist. Jag börjar känna mig som hans ”livvakt” då jag blivit lite av en hönsmamma till honom, vilket jag aldrig varit till mina barn och lovat mig själv att aldrig bli. Nu var jag inte där, på rasten i skolan och visst är det trist att olyckan då är framme när man inte finns till hands. Jag ska försöka våga ”släppa taget” ibland ändå, men ett tag till lär jag nog fortsätta vara lite livvakt.

När Mabou några timmar senare började göra springtävlingar i korridoren med sig själv, på tid på sjukhuset, så tyckte jag det började bli dags att åka hem. Det tyckte doktorn också.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Livsfarliga gäster på besök

Igår hade jag väldigt speciella gäster. Mina två ungdomsvänner Tanya och Malin var här på besök med sina två bedårande prinsessor. Det är ju rätt farligt att träffa bebisar då suget kan bli enormt efter en egen liten sötnos. Ibland kan man också bli avskräckt, när man träffar bebisar. När de gråter mycket, kinkar och är svårhanterliga. Det är rätt bra, för då kan man tänka att man passerat den där tiden och äntligen fått ett liv, där man själv inte är näst intill utplånad, för att man står mitt uppe i vaknätter, kräksjukor och allt annat som gör att livet nästan mister sin guldkant.

Mina gäster igår lyckades dock inte avskräcka mig ett enda dugg. Det var gurglande bebisar, mammor som berättade om sköna, sovande nätter, om de mest lätthanterliga barn de har. Mammor som hade tid med relativt djupa, intressanta debatter över en kopp te som sträckte ut sig till hela dagen. Med andra ord, helt livsfarliga gäster för mig. Det kommer att dröja innan jag vågar bjuda hem dessa gäster igen… 😉

Malin med Tanya ´s lilla Amani

Tanya med Malin ´s lilla Makida

Prinsessan Amani med kinder som inte går att låta bli att pussa på…

Prinsessan Makida med ögon som står högst upp på varje fotomodells önskelista

Behöver jag säga att jag drömt om bebisdoft, skrattande, gurglande bebisar med de lenaste sammetskinderna man kan tänka sig?

Några av de ämnen som avhandlades under dagen vid köksbordet och som jag i vissa delar kommer att skriva om i bloggen den närmsta tiden:

  • Den ökända sexturismen i Gambia
  • Föräldraskap när man får ett s.k. sladdbarn
  • Illuminati och Killuminati
  • Män och faderskap
  • Tonårsrevolter
  • Familjerelationer
  • Och mycket, mycket annat…
Follow mrsxanadus on Twitter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Dagens Mabou

Mabou (7): Mamma!

Jag: Mmmm…

Mabou: Ska vi ha nån fler, eller…?

Jag: Nån fler?

Mabou: Ja, bebis, alltså…

Jag: Haha… jag vet inte… jag har ju varit sugen länge… vill du det, eller?

Mabou: Ja, om det är en brorsa, för nu har jag ju fyra syrror och det tycker jag räcker…

Jag: Ja, fast du vet, man kan ju inte välja… Även om man vill ha en pojke, så kan det ju komma en tjej i stället…

Mabou: Ja, men då är det okej, men jag säger bara vad jag helst vill ha… så du vet…

Jag: Okej, då vet jag vad jag ska beställa, om jag skulle få chansen…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Snöat in…

… nej, kanske inte i ordets rätta bemärkelse, men när jag fått något på hjärnan så snöar jag gärna in på det ett tag. Just nu har jag snöat helt in på förlossningar, bebisar och en särskild liten kille med en mun som ser ut som två små smultron…

Det är därför min mamma brukar kalla mig för 100%. Hon säger att när jag gör saker, så gör jag det till 100%. Som med bloggandet till exempel. Inget lite småbloggande här med uppdateringar en gång i veckan. Ska det va så ska det, liksom…!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tävling

Värkarna hos min väninna fortsätter och tilltar, men ingen liten bebis har kikat ut ännu!

Medan vi fortsätter vänta så tänkte jag ha en liten tävling till bebbens ära. Tävlingen består i att ni svarar på frågorna i en kommentar. Den som svarar rätt innan jag lagt ut info om den kommande lilla bebisen, blir vinnare av tävlingen! Om det blir fler än en som svarat rätt, så kommer jag att lotta mellan dessa personer. Vinnaren vinner min bok: En Tonårsmorsa mitt i livet!

Frågorna är följande:

1. Vilket kön tror du att bebben har?

2. Vilket datum kommer bebben att komma ut?

3. Hur många gram kommer bebben att väga?

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

ALLA är gravida

ALLA är verkligen gravida. Mitt ex är gravid. Eller, det är han ju inte, men hans nya fru är det, min chef är det också och min bästa väninna är också gravida. När jag går på stan är alla kvinnor gravida. Det är magar vart jag än vänder och vrider på mig. Utom jag. Jag vill också ha en stor mage. Fast det har jag i och för sig redan. En jättestor mage, faktiskt. Skillnaden är att det inte växer någon liten bebis i min mage. Den är full av annat. Typ choklad och coca-cola.

Det skulle vara kul att ha en liten bebis. En liten bebis som ligger och gurglar och sprattlar med armarna och försöker stoppa tårna i munnen. En liten bebis att ösa en massa kärlek över och bädda fint i en bebissäng åt. Fint med spetsar och fina sängkläder. Köpa små söta nallar och få sitta i lugn och ro och amma.

Och vakna mitt i natten av bebisskrik, fast det känns som man precis gått och lagt sig, en bebis som spyr upp mjölk på nya klänningen. En bebis som bajsar igenom kläderna så man får tvätta som en galning. En bebis som det gör så ont i tuttarna att amma att man tror man ska gå av på mitten.

Nja, det är nog inte så tokigt att ha barn på 6, 15, 17 och 19 år heller…!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Baby-ett litet mirakel

Nyligen fick jag en bok som heter Baby-ett litet mirakel. Det är en bok som handlar om barns utveckling de första två åren.

Nu väntar jag inte barn, men jag tycker det är jättekul att kolla i böcker om barn och graviditeter. När jag själv väntat barn, så har jag haft en egen liten graviditetsbibel. Det är en bok som heter Att vänta och föda barn, av Sheila Kitzinger. Jag har efter varje graviditet lånat ut denna bok, inte fått tillbaka den och sedan gått och köpt en ny när jag väntat nästa barn.

Det jag verkligen gillar med den här nya boken Baby-ett litet mirakel, är dels de vackra bilderna, men också att barnen som är på bilderna är av olika ursprung. Det är svarta barn, vita barn, blandade barn, asiatiska barn. etc. Precis som min verklighet ser ut både i mitt eget hem, men också bland mina vänner och släktingar.

Sedan gillade jag en annan sak med bilderna och det är att vissa är genomskinliga med till exempel musklerna utmålade på det genomskinliga arket. På arket under är det en bild på en bebis och när man har den genomskinliga bilden på bebisbilden, så kan man se precis hur till exempel muskelmassan sitter i kroppen på en liten bebis. Detta gjorde boken väldigt unik, speciell och väldigt originell.

Sedan ska jag erkänna att medan jag läste boken upptäckte jag att det var en massa saker som var som små tips som jag inte tänkt på (trots att jag då har fyra barn!) dessutom var det saker i boken som jag faktiskt inte ens kände till. (Särskilt i avsnittet som handlade om tvillingar)

Jag kan verkligen varmt rekommendera denna bok till alla som väntar eller nyss har fått barn. Jag rekommenderar den även till andra som har med barn att göra, då detta är en bok som utgår väldigt mycket från det lilla barnets perspektiv!

Skulle jag själv komma på tanken att skaffa fler barn, så skulle jag genast köpa båda dessa, ovan nämnda böcker. Javisst, ja! Den ena har jag ju redan, då är det ju bara en liten bebis som saknas! 😉

Att vänta och föda barn av Sheila Kitzinger (Nyligen omarbetad och aktualiserad)

BABY ett litet mirakel av Desmond Morris

Båda böckerna får fem Tonårsmorsor av fem möjliga.

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Nu har min bästa väninna som väntar barn fått låna boken av mig, så jag hoppas hon kan skriva en liten kommentar i detta inlägg och berätta vad hon tycker om boken BABY ett litet mirakel också! 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag lär somna ovaggad…

Mabou, Korneliga och Kristopher (gammal bild)

Som jag nämnt i föregående inlägg så är jag ju barnvakt i helgen till två snälla, härliga barn, nämligen Kornelia och Kribban. Kornelia är min brorsdotter och Kribban är hennes storebror och på så vis min brors härliga bonusson. Jag hade bestämt att vi skulle hitta på något roligt idag för barnen. Efter att ha kommit på att vi typ varit och badat på Fyrishov eller varit på 4H-gården i stort sett varje gång vi velat göra något trevligt med barnen i Uppsala, så bestämde jag mig för att ta med barnen till Pelle Svanslös hus.

Men innan dess skulle vi gå på stan och köpa en present till min kompis som fyller år, eftersom vi skulle åka dit direkt efter Pelle Svanslös. Eftersom den kompisen är gravid, så bestämde jag mig för att köpa bl.a. lite bebissaker till henne. Kornelia blev lite nyfiken på vem bebisgrejerna var till och jag förklarade att min kompis ska få en bebis, så det var därför jag skulle köpa bebissaker till henne.

Sedan begav vi oss till Pelle Svanslös hus. Det är bara en liten promenad från stan till Pelle Svanslös hus. Man går förbi slottet och även Carolina Rediviva, sedan förbi botaniska trädgården och *vips* så är man framme.

Nog för att jag är fyrabarns mamma och nog för att tre av dem är födda relativt tätt (2 år och 2 månader mellan varje barn på mina tre döttrar) och nog för att dessa tre barn är sammanlagt MYCKET lugnare barn, än mina egna tre äldsta var i den åldern, men jag hade verkligen glömt bort att även en kort bit med flera barn är ganska krångligt och kan ta väldigt lång tid. Den ena kommer på att den ska kissa. De andra står snällt och väntar, tre meter hinner man gå, sedan kommer nästa på att den också måste kissa, sedan kommer en på att det är varmt med jacka, då måste typ alla ta av sig sina jackor eller koftor. När alla tagit av sig sina jackor/koftor, kommer någon på att det blev alldeles för kallt utan jacka. Sedan blir en trött i benen och vill sitta i vagnen och då kommer någon annan av barnen på att den också vill sitta i vagnen, trots att barnet slutat med vagn för flera år sedan. Då ska det barnet gå och gråta om hur ORÄTTVIIIIST det är, hela vägen upp för hela Carolina Rediviva. Kristopher som är 10 år, var det naturligtvis inga PROBLEM med, eftersom han är både stor och duktig, men just det där med att man ska hålla reda på vart de är, om alla är med, om de stannat, eller börjat gå åt ett annat håll, det känner man ju ansvar för när det gäller alla barn.

Jag beklagar verkligen inte att jag är barnvakt, för det är verkligen en ynnest att få rå om dessa två fantastiska barn en helg och jag har verkligen längtat efter och sett fram emot detta (så mycket att jag bytte min barnfria helg, för att inte behöva vänta en hel månad på att få vara barnvakt) men jag är förvånad och förundrad över att jag glömt, eller kanske till och med förträngt hur det var att ha hand om och dra iväg med flera mindre barn själv på små äventyr. Hur till och med bussresan kan bli ett spännande äventyr som man inte har en aning om hur det slutar…

Nåja, på Pelle Svanslös hade vi riktigt roligt. Barnen lekte som bara den. Kornelia var först livrädd för Maja Gräddnos. Hon vägrade till och med att gå in i samma rum som Maja befann sig. Mabou gick till Maja och klädde ut sig och blev målad till katt. När Kornelia till slut insåg att det bara var Maja Gräddnos som man kunde bli målad av, så såg hon till att övervinna sin rädsla och bli vän med Maja.

Till slut kämpade vi oss iväg till min kompis. Samma procedur som när vi gick till Pelle Svanslös. När vi passerade slottsbacken så kom alla barnen på att de skulle kissa, men naturligtvis inte samtidigt…

Till slut kom vi hem till min kompis i alla fall. Kornelia frågade direkt efter bebisen. Min kompis berättade att den låg i hennes mage och inte kommit ut än. Vi åt tårta som var hysteriskt god (NEJ, jag tänker INTE avslöja hur många bitar jag tog…) och efter kanske en kvart så gick Kornelia fram till min kompis igen och sa:

”Har inte bebisen kommit ut än?”

Bebisen ska förövrigt troligen komma i Mars och så länge tänkte jag inte stanna hos min kompis och vänta…

Bara tanken på att börja ta mig hemåt (på andra sidan stan, med bussbyte i stan) så sent på kvällen med alla barn och behöva passera ett ställe att inhandla middag på, gjorde mig knäsvag. Men tur som vi hade så fick vi skjuts av min kompis pappa, både förbi en affär och hela vägen hem. Det finns tillfällen när jag skulle vilja kasta mig in i folks famn och krama så armarna blev lama…

Vi har haft en fantastisk dag idag, men sanningen att säga så är jag så slut att jag skulle kunna lägga mig direkt på vardagsrumsgolvet och somna ovaggad…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,