OBS!! Jag vill börja med att varna för att detta inlägg kan vara stötande för känsliga personer.

Igår var en svår dag. Samtidigt var det en dag av djup tacksamhet. Vi sov hos min väninna som bor väldigt nära begravningsplatsen. Vi kom dit bland de allra första. Det var jag och mina fyra barn och en kompis till ett av barnen. Vi hade valt att ha på oss Afrikanska kläder för att visa respekt till min f.d. man och tillika min dotters pappa. Normalt är inte mina döttrar särskilt förtjusta i Gambianska kläder, även om Binta (19) börjat tycka att det är lite okej i vissa tillfällen. Den här gången ställde jag bara frågan och alla tre döttrarna ville med en självklarhet ha på sig det. Mabou var något mer negativt inställd, men han fann sig ändå i det då alla andra ville ha det.

Vi stod och väntade en ganska lång stund utomhus och de människor som kom bara vällde fram. De var väldigt många. Även om det var ett sorgligt tillfälle att ses, så blev jag varm i hjärtat över alla som kom och över att träffa så många vänner och bekanta som jag inte träffat på väldigt, väldigt länge. Det fanns ett par som inte kände igen mig först (eftersom jag väger typ 40 kilo mer idag än jag gjorde för 15 år sedan). Det fanns några som kände igen mig, men inte jag dom, då de förändrats mycket, eller helt enkelt inte gjort så starkt intryck på mig på den tiden.

Men de allra flesta var folk som kände igen mig och jag dem. Det kom folk från Oslo (där jag och min f.d. en gång träffades), Göteborg, Finland, Malmö, Borlänge, Uppsala och förstås från Stockholm. En del kom som jag har bra kontakt med idag och en del kom som jag inte heller känner. Det kändes som om det aldrig slutade komma människor…

Först fick vi gå in i ett rum och se den öppna kistan. Även om vi tog farväl på sjukhuset direkt han hade gått bort, så var det ändå chockande att se lite av honom. Det var som om man äntligen insåg på riktigt att han faktiskt är borta nu. Han finns inte längre med oss…

Efteråt körde man ut kistan där Imamen bad för Lamin tillsammans med oss alla som samlats där. Jag skulle gissa på att vi under begravningsceremonin var ca: 100-150 personer. Därefter kördes kistan ner till platsen han skulle jordfästas. Man sänkte gemensamt kistan ner i det uppgrävda hålet.

Det var också en sorglig känsla och vi alla grät förstås och kände det påtagliga i att en närstående faktiskt gått bort. Därefter började flera av besökarna att skyffla jord ner på kroppen, medan Imamen läste böner. Samtidigt så stod den person som varit närmast min dotters pappa på slutet och som varje dag funnits vid hans sida, och som också är min dotters kusin och pratade med sin pappa i Gambia, som alltså är bror till Lamin som gått bort. Min dotter är också döpt efter hans fru och kusinen är döpt efter den bortgångna.

De grät förstås väldigt mycket och kusinen lämnade telefonen till mig. Det var svårt att återge något av det som skedde, då vi båda grät väldigt mycket.

Jag turades om att gå mellan mina barn och trösta och hålla om. Många vänner och besökare grät också väldigt mycket. När man skyfflat i så pass mycket jord att nästan hela kistan var täckt så la man över två grejer över graven, där man placerade några blommor som kommit. Det var inte särskilt mycket blommor, eftersom det inte är en muslimsk sed i sig, även om många lämnar blommor ändå.

Eftersom min dotter ville känna att hon var med sin pappa, så valde vi att hon la ett foto på sig själv vid blommorna på graven. Först när det skedde, så blev Mabou (6) väldigt ledsen. Han grät och gick iväg från oss och jag gick efter och vi stod tillsammans och Mabou sa att han tyckte så väldigt synd om sin syster som förlorat sin far.

Något som slog mig vid begravningen var att kistan var väldigt liten, jag tror att det kan ha varit en barnkista, för ett något större barn. Jag såg mig omkring och insåg att ingen vuxen man som var med i sällskapet skulle ha fått plats i den kistan. Den insikten påminde mig om hur mycket han förändrats fysiskt av sjukdomen och hur det faktiskt inte fanns så mycket kvar av honom när han väl gick bort.

Lamin hade fyra barn, varav min dotter var den äldsta. Tre av barnen var med vid begravningen (den fjärde hade valt att inte vara med).

Jag är av den åsikten att det är viktigt att barnen själv får avgöra vad som känns rätt för dem och vad de vill. Samtidigt tror jag att i det långa loppet så är det väldigt bra att barnen är med, då jag tror att det är lättare att kunna bearbeta det som skett. Jag är glad att mina barn valde att vara med och att delta. Jag känner att det stärkte sammanhållningen i vår familj. Jag känner också en oerhörd tacksamhet över att få ha varit en del av Lamin ´s liv.

Läs även andra bloggares åsikter om begravning, bortgång, död, islam, muslimsk begravning, imam, respekt, sorg, förtvivlan, kista, jordfästning,