Dagens Mabou

IMG_0313Mabou har fått en ny mobil i julklapp. Problemet var att det saknades ett kort i mobilen när han fick det och att den var låst till en specifik operatör (Telenor). När Mabou kämpat i tre dagar och åkt runt halva Stockholm och köpt sammanlagt tre olika kort som inte passade, så fick han till slut tag på ett kort som passade.

Detta kort ville han ladda på, så jag gjorde det via min internetbank. När jag laddat på hans kort med 150 kronor, så fick jag en bekräftelse på att vi gjort beställningen, samt att det skulle ta 3-5 arbetsdagar innan det skulle laddas på. Mycket kan man beskylla Mabou för, men inte att han har något tålamod i alla fall. Han gick heeelt i taket. Ännu en kväll var förstörd…

Igår hade Mabou fått nog och ringde till operatören och talade om att han inte hade en aning om att det skulle ta så lång tid för pengarna att komma in på kortet. Personen han pratade med lovade då att han skulle ladda på kortet med 30 kronor direkt, så hade han något att ringa med tills påladdningen skulle komma in på mobilen.

Trots att Mabou bara är 10 år så är han mycket verbal och har lätt att prata för sig. Han är också helt orädd och tar gärna saken i egna händer, när saker inte blir som han vill. Idag ringde han upp till operatören igen och då fick han prata med en rätt otrevlig person. Mabou förklarade hela sitt ärende igen. De frågade efter hans nummer och han uppgav det. Då hävdade personen att inga pengar laddats på. Han förklarade då att vi fått ett bekräftelsemail och så läste han upp orderbekräftelsenumret. Personen hävdade då att inte kunde söka på det utan måste ha ett track-id. Inget track-id fanns uppgivet och jag gick även in på internetbanken, men där kunde man bara se att betalningen var gjord på 150 kronor och att betalningen gått till Telenor, men inget om något track-id. Då förklarade personen att vi måste kontakta vår bank för att få ett track-id. Här tog jag ifrån Mabou telefonen och förklarade att jag inte tänkte kontakta min bank alls, utan att de var tvungna att söka på orderbekräftelsenumret. Personen hävdade att man inte kunde det och då ifrågasatte jag varför man över huvudtaget skickar ut ett bekräftelsemail med tillhörande bekräftelsenummer? Samtidigt upplyste jag om att det är tur att vi kan byta operatör om drygt en vecka, då Telenor´s system för kontantkort var under all kritik och så avslutade jag samtalet.

Mabou däremot var fortfarande inte nöjd. Han ringde upp igen och fick en ny person på tråden. Trött på att förklara sitt läge för typ hundraelfte gången lät samtalet i stället så här nu:

Mabou: ”Hej! Kan jag få prata med din chef? Jo, för att jag får fel svar av en anställd hos er… ” 😀

Här var det svårt att hålla sig för garv. En utförlig beskrivning på ett problem hade reducerats till korthuggna, rätt otrevliga meningar. Sa jag att Mabou inte är känd för sitt fantastiska tålamod? 😉

Nåja, den nya personen Mabou pratade med hade lite mer tålamod än den tidigare och var dessutom väldigt trevlig, enligt Mabou som viskade hoppfullt till oss andra, medan han höll för telefonen: ”Den här är jättetrevlig…”

Telefonsamtalet gick väldigt fort, på någon minut var de klara och Mabou fick beskedet att telefonen nu skulle laddas med 150 kronor. Så snart Mabou lagt på luren, var telefonen påfylld med 150 kronor.

Lite märkligt kan jag tycka att det är att en anställd kan lösa ett problem på ett par minuter, som en annan inte kunde lösa under ett lååångt samtal och flera diskussioner…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Man får bli arg på sitt barn

Man får tycka att det är jobbigt att vara förälder. Att det är jobbigt att ha barn. Även om man själv har valt att skaffa barn och även om man själv har satt dem till världen.

Man får bli arg på sina barn när de har gjort fel eller i rent uppfostringssyfte. Trots att det är du som har uppfostrat dem.

Man får sätta egna regler. Även om ”alla andra får” något helt annat. Även om någon tycker att du är en ”hönsmamma”.

Man har rätt att ha egen tid. Även när du har blivit förälder.

Man får ge sina barn lov att göra saker som inte andra barn i samma ålder får göra. Även om någon anser att du är ansvarslös.

Man får ta obekväma beslut för barnets skull. Även om barnet gråter och skriker att du är världens sämsta förälder.

Men man ska inte göra dessa saker hela tiden. Om du alltid klagar på ditt barn, alltid åsidosätter ditt barn, aldrig bekräftar ditt barn, alltid tar beslut ovanför barnets huvud, utan att barnet får vara med och bestämma, tar egentid när ditt barn behöver dig mer än vanligt, alltid är arg på ditt barn, då kan ditt barn fara illa.

Man får bli arg på sitt barn och jag skulle vilja påstå att man BÖR bli arg på sitt barn när h*n gör fel. Hur ska ett barn annars lära sig att våga ta konflikter? Men det är också viktigt att efter ett ”utbrott” sitta ner och prata om det som hänt. Förklara varför man blev arg och att man inte tycker om HANDLINGEN som barnet gjort, men alltid kommer att älska honom/henne.

Föräldraskap är en balansgång. Som förälder har vi naturligtvis även rätt att göra fel. Vi är bara människor. Jag tror att de allra allra flesta av oss föräldrar har våra barns bästa för ögonen och gör det vi tror är rätt och det vi i den stunden förmår. Samtidigt tror jag det är helt omöjligt att uppfostra ett barn utan att begå några misstag.

Föräldraskap är aldrig lätt. Ibland går vi på instinkt, ibland på beprövade metoder, ibland på ren slentrian och ibland på vår kännedom om vårt barn. Det viktigaste tror jag ändå är att vi försöker göra vårt bästa.

Att se saker i ett större perspektiv och på längre sikt än våra barn har förmågan att göra, tror jag är en av våra största uppgifter. Barn och ungdomar har en förmåga att se saker på väldigt kort sikt och har ofta svårt att se konsekvenser av sitt handlande.

Barn behöver massor av kärlek och omsorg, de behöver vägledning och omtanke, men de behöver också riktlinjer, någon som säger ifrån och någon som kan och orkar stå emot när vindarna blåser som hårdast.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Tonåringars självkänsla

Ni som följt min blogg under en längre tid, minns kanske att jag skrev ett inlägg om hur man bekräftar barn i Gambia? Inlägget heter just Att bekräfta ett barn. Det här är något jag ofta tänker på fortfarande. Vikten av att bekräfta sina barn för den de är och inte för vad de gör. (Även om jag tror att det är bra med uppmuntran för det man gör också). Jag är övertygad om att den vanan som finns så djupt rotad i Gambia (och många andra länder också) är en oerhört viktig del i att stärka sina barns självkänsla!!

Allt om Barn skriver idag en artikel om Mia Törnblom, som har skrivit en handbok om självkänsla riktad till tonåringar. Boken heter Du äger! På allt om barn lämnar Mia Törnblom sju tips om att stärka sina barns självkänsla. Ett av dessa tips är just att bekräfta sina barn, vilket jag tror är oerhört viktigt!! Särskilt när man bekräftar barnet för den de är och inte för vad de har åstadkommit. Så jag vill uppmärksamma artikeln om Mia ´s tips, men även om mitt tidigare inlägg: Att bekräfta ett Barn!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Att bli bekräftad i sin vardag när den är som tyngst

Idag när jag hämtade Mabou från skolan, så var det för en gångs skull med lättat samvete och glatt sinne. Jag har berättat tidigare att jag går en utbildning i Stockholm och pendlar. Själva utbildningen är helt okej och att pendla är i sig helt okej, men det äter verkligen upp mig inifrån att jag får så långa dagar. Mitt samvete är så tyngt just nu för att jag i stort sett aldrig hinner spendera tid med Mabou eller lämna eller hämta honom på fritids. Det gör ont på riktigt i mitt mammahjärta!!

Jag försöker tänka att det är för en kort period och att den här utbildningen i det långa loppet gagnar både mig och min familj, men jag sticker ändå inte under stol med att det känns väldigt tungt just nu.

Eftersom jag just idag inte behövde pendla, utan hade ett möte här i Uppsala, så fick jag alltså möjlighet att hämta Mabou i skolan och jag slapp lägga den bördan på döttrarna (som är en annan del av det dåliga samvetet, att ställa så högqa krav på dem med hämtning, lämning och barnpassning nu under min utbildning)

När jag kom till skolan blev Mabou så glad när jag kom, att det där samvetet värkte i mitt hjärta. När Mabou var klar och vi kom ut på skolgården, kom en lärare fram till mig, som inte är Mabous lärare, men som jobbar i paralellklassen och tog mig lite på axeln och sa: ”Vilken fin kille du har. Verkligen fin och alla tycker om honom!”

Då blev det så där varmt och skönt inom mig. Det blev en sådan där varm känsla av härlig, underbar vardag. Som när vardagen är som allra bäst!! En sådan där vardag som inte har med glamour eller Stureplan eller märkeskläder att göra. Sånt där ”verkligt liv” som jag tror att Linda Skugge pratar om och menar, fast hon säger det på ett mycket mer provokativt sätt!

Helt enkelt guldkantad vardag fast utan riktigt guld.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att bekräfta ett barn

Springande barn i Gambia 2008.

Det finns en sak jag verkligen gillar med Gambia. Nej, nu ljög jag nog. Det finns ju en massa saker som jag älskar med Gambia. Men det är en speciell sak jag har i åtanke just nu och det är förmågan att bekräfta varandra. Både bland barn och vuxna. Jag har faktiskt aldrig hört talas om att någon vuxen är utanför, även om det förekommer att barn i skolan retar varandra.

Att barn har ett enormt behov av bekräftelse känner nog de flesta av oss till. I Sverige tycker jag att vi ibland är ganska dåliga på att bekräfta barn, särskilt om de inte är våra egna. I Gambia, där man oftast lever ganska stora familjer tillsammans, så bekräftar man oftast ett barn varje gång det passerar. Även om man inte har något att säga till barnet för stunden, så bekräftar man barnet genom att säga dess namn.

Som att jag varje gång jag går in i köket eller in i ett annat rum här hemma och passerar Mabou på vägen, säger ”Mabou”. Det kanske låter lite konstigt för er som inte hört detta, men jag tycker det är ett väldigt fint och enkelt sätt att bekräfta ett barn. Jag tror att om man bekräftar ett barns existens. Gång på gång. Av massor av vuxna, flera gånger per dag, tusentals gånger under en uppväxt, så stärker man ett barns självkänsla. Jag tror också att barnet blir bekvämt med att få en självklar plats i familjen, en självklar plats i samhället.

”Jag ÄR någon”

”Jag FINNS”

”Jag EXISTERAR”

”Jag BETYDER något”

”Jag RÄKNAS”

”Jag är en DEL AV…”

”Någon SER mig”

Jag tror att det är väldigt viktigt för ett barn. Jag tror också att detta är något som följer med en i vuxenlivet och jag tycker mig ha sett och lagt märke till att mobbning eller att bli utstött i alla fall inte sker bland vuxna i Gambia. Jag kan naturligtvis ha fel, men av det jag sett under alla de år jag levt både i Sverige bland Gambianer och i Gambia bland Gambianer, så ser jag tydliga tecken på detta. Jag tycker också det framgår tydligt att vuxna människor umgås, även om den ena är extremt ful/tjock/smal/rörelsehindrad etc. eller har andra s.k. ”defekter” eller är uppenbarligen annorlunda, vilket i Sverige ofta kan leda till isolering eller utanförskap.

Jag tycker mig också se detta bland människor med ett fysiskt eller psykiskt handikapp. Man passerar inte bara personen, om man känner till dess namn, utan man bekräftar att man sett personen genom att nämna dess namn, man är inte heller rädd att tilltala personen, även om den har svårt för att själv uttrycka sig eller har svårt att bli förstådd. Så gör man också med sina grannar och alla man känner igen. Även om man redan hälsat på varandra tidigare på dagen och bara passerar varann, så säger man personens namn. Jag ser det som att personen som säger någons namn vill säga: ”Jag ser dig, jag bekräftar dig, du finns, jag visar respekt för dig och bekräftar din existens”.

Jag tycker det här är en väldigt fin vana som jag önskade att vi i Sverige också hade. Men det kanske inte skulle fungera i ett land som Sverige? Ett land där vi är så pass anonyma för varandra. I alla fall i storstäderna. Ibland önskar jag att vi kunde blanda ihop alla kulturer och vanor och religioner i hela världen, men sedan kunde vi plocka ut alla bra och vettiga saker och plocka bort allt det negativa. Som att plocka ut russinen ut kakan…

Fler av mina inlägg om Gambia, kan du finna HÄR! (uppdaterad sida)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,