Ni kanske minns nyligen när min dotter Jai (17) miste sin pappa (för 46 dagar sedan) hur jag tyckte det var så svårt att han inte ville acceptera att han skulle dö. Han klamrade sig fast vid livet så starkt och när läkaren sa att de trodde han hade max två veckor kvar, så levde han i själv verket en månad till…

Det var skönt på ett sätt, för vi hann verkligen ta farväl flera gånger om. Vi var så förberedda som man bara kan bli, däremot gjorde det ont att han gick bort, trots att han faktiskt inte accepterat att han skulle dö. Eller egentligen var det just att han inte accepterade som gjorde mest ont, när han väl gick bort. Han sov med öppna ögon den sista veckan, av rädsla för att dö om han stängde dem. Nej, Lamin ville verkligen inte dö.

Med Helene var det tvärt om. Helene visste att hon skulle dö och hon accepterade. Hon pratade vid nästan varje samtal om att hon snart skulle vara borta. Jag ska vara ärlig: Jag kunde inte ta det till mig. Jag blev så jävla irriterad över att hon förstörde våra trevliga samtal med prat om att hon snart skulle dö. Hon var beredd. Jag var det inte. Vi fick reda på nästan samtidigt att Helené hade cancer och att Lamin snart skulle dö. Jag engagerade mig väldigt mycket runt avskeden för Lamin, begravningar, tröst åt Jai. Jag sköt tankarna på Helenes cancer ifrån mig. Med Lamin sa läkarna att han hade max två veckor kvar. Om Helené sa de inget. De gav ingen tid.

Jag frågade ofta om det, men de svarade henne att de inte brukade säga det. Jag valde att tolka det efter mina egna önskningar. För mig betydde det att hon hade mycket längre tid kvar. I mina tankar betydde det Februari, Mars. Därför blev jag irriterad när Helené sa att hon hade kort tid kvar. Vi pratade om julen. Först var tanken att vi kanske skulle fira den tillsammans, men sedan fick jag veta att jag ska jobba på julen. Då sa Helené: ”Ja, vi får ju se om jag lever tills dess ens…” Jag fick nästan bita mig i tungan för att inte be henne sluta tjata om att hon skulle dö. Hon skulle ju leva.

Helené visste. Helené accepterade. Jag vet det, men jag lyckades inte med det! Om sanningen ska helt fram så hoppades jag att hon skulle kunna göra klart sin behandling och bli botad. Jag trodde inte på allvar att jag skulle mista henne.

Sedan beskedet kom har Helene tjatat på att jag ska försöka hitta någon som kan hjälpa mig med det tekniska på min blogg, så som hon har gjort sedan jag köpte denna domän för ett och ett halvt år sedan. Jag blev irriterad på henne för det också. Hon skulle fixa det här och sedan skulle vi fortsätta med bloggtekniken som vanligt. Hon pratade, till och med i vårt sista samtal om att jag skulle ta alla koder, men jag pratade bort det.

När Lamin låg på dödsbädden så tänkte jag att varför jag inte har samma engagemang runt Helené, var för att jag var tvungen att ta en bortgång i taget. När Lamin sedan gick bort, så visste jag att det inte var svaret, men då intalade jag mig att det var för att Helené inte skulle gå bort. Inte på länge, eller kanske inte alls… Jag var irriterad för att Lamin inte kunde acceptera. Det skulle ha varit så mycket lättare för oss att han gick bort om han accepterade det själv. Det skulle varit lättare för oss om han pratat om det och kunde förbereda oss på hur han ville ha det.

Med Helené blev det tvärt om. Jag tänkte att om hon slutade prata om sin död, så skulle det vara så mycket lättare för henne att klara livet.

Nu känns allt det där så dumt. Jag vill be dem båda om ursäkt för att jag känt som jag känt. De fann själva de bästa vägarna att hantera sin kommande bortgång på. Utan min irritation. Utan mitt tyckande.

Förlåt, Helene, för att jag inte ville förstå. Förlåt för att jag hade så svårt att hantera din sista tid. Det är därför det är så förbaskat svårt att fatta nu, att jag inte kan lyfta luren och ringa dig. Jag kan inte skicka några mail innan jag sticker till jobbet på morgonen…

Förlåt att jag var irriterad för att du ville förbereda mig och dig själv. Du finns i mitt hjärta och jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig!!

Jag känner mig redan så tom och ensam. Jag känner inte att någon annan är så insatt i vissa delar av mitt liv som du var. Jag har bara en bloggsyster och det är du!

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, acceptera, död, bortgång, dödssjuk, cancer, bloggsyster, livets slutskede, alter ego, helene, tonårsmorsa, ensam, ledsen, irriterad, beredd, livet, döden, ängel,