Utvecklingssamtalen har inte alltid varit så glädjande…

Binta, Jai och Isatou när de var små. Så mycket bus rymdes i dem att det till och med bubblar ut… Eller hur?!

Idag har jag varit på utvecklingssamtal med Mabou. Jag ska erkänna att jag alltid är jättenervös när jag ska gå på utvecklingssamtal. Det beror dock inte på Mabou eller hans uppförande, utan snarare på hans föregångare, d.v.s. hans storasystrar. Idag fanns det inga som helst negativa anmärkningar, snarare tvärt om. Beröm. Vad fint det ordet kan smaka…

Men det har inte alltid varit så… Det finns utvecklingssamtal som jag har gråtit mig hela vägen hem efter. Det finns utvecklingssamtal i mitt förflutna som fick mig att ligga sömnlös, orolig, förbannad, ledsen och arg. Det var då. Jag har fått min beskärda del flera gånger om.

Idag är jag tacksam att det finns en annan slags utvecklingssamtal. De där man inte kan sluta att le på vägen hem för. De där som värmer ett modershjärta på alla sätt.

Det kan jag knappast påstå att dessa utvecklingssamtal gjorde:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Självinsikt

Som jag skrev tidigare så har jag ju väldigt speciella gäster här i helgen. Den yngre av dem, hade precis en intressant diskussion med Mabou i köket:

(Brorsdottern) Kornelia (3): Jag är hungrig.

Jag: Ja, vi ska laga mat om en liten stund, men inte riktigt än…

Mabou: Men jag kan göra en smörgås till dig så länge, så slipper du vara hungrig!

De två går ut i köket och Mabou börjar bre en smörgås till Kornelia:

Kornelia: Mabou! Vad duktig du är att göra smörgåsar.

Binta: Men du då, Kornelia? Du kanske också är duktig på att bre smörgåsar?

Kornelia: Nej, det är jag inte, för pappa säger att jag lägger på för mycket smör…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,