Ett TV program som smärtar och glädjer på samma gång

olburk-i-naturen1Det är inte ofta jag tittar på TV och när det händer är det oftast debattprogram. Ibland kollar jag på Play när jag själv har tid, om det är något program jag blir nyfiken på som redan sänts. Serier är ännu mindre ”min grej”. Jag tycker de flesta serier är rätt trista och även om jag ibland följer några avsnitt, så tappar jag oftast intresset efter ett tag. Men just nu finns det en serie som jag i alla fall ser de flesta avsnitt av och det är Nybyggarna som sänds på Kanal 5.

Jag vet att serien har fått kritik och jag förstår poängen med den och till viss del kan jag även instämma i kritiken, men samtidigt känner jag att den faktiskt ger en hel del inblick i trasiga människors liv och därmed också ger en viss förståelse för att människor hamnar i situationer som de gör och att de sedan blir kvar där under en väldigt lång tid. Jag tycker också att det är bra att man tillsammans med kunnig personal får möjlighet att starta ett nytt liv utan den hopplöshet, förnedring som ett långvarigt missbruk och lång hemlöshet innebär.

Igår såg jag programmet med Anders. Anders som förlorat all självkänsla. Som inte tyckte att han hade något värde och som inte riktigt kunde tro på det beröm han fick för att han tapetserat ett rum bra. Anders som inte haft ett hem på 20 år och som levt i en husvagnspark utan vatten och el, när han inte suttit inne.

Anders som bar på skuld och skam för att han inte varit en bra far till sina barn eller förmått upprätthålla en relation till dem. Hans barn som man inte fick se i bild, men som jublade över det där samtalet han äntligen ringde. En dotter som säkert i sin tur bär på stora sår för att hon har växt upp utan en närvarande far.

All denna skuld, skam, förnedring och ett helt liv i ovärdighet. Alla trasiga familjer, alla barn som inte kan växa upp med så mycket trygghet som ett barn behöver.

Två av de tidigare deltagarna som var med förra säsongen, har jag träffat på tunnelbanan. Det var uppenbart att de inte var kvar på Basta, där programmet spelats in, utan återvänt till ett liv i missbruk och uppenbarligen en hel del misär. Det gjorde ont i mitt hjärta att se de båda vid två olika tillfällen. Särskilt kvinnan gjorde extra ont att se då det var uppenbart att hon var väldigt djupt inne i sitt missbruk och troligen i hemlöshet igen.

Jag tänker på hur mycket sorg och smärta ett missbruk drar ned så många människor i. Då menar jag inte bara de som missbrukar, utan även dess anhöriga. Det är en djup sorg att bevittna. Jag känner inte ”Den arga snickaren” Anders personligen, men av det jag sett av honom i TV-programmen så är jag övertygad om att han gör sitt allra bästa och är ytterst engagerad i sitt projekt för att kunna få människor på fötter igen och ge dem en ny chans. Ibland kan jag uppleva att han är något naiv, men framför allt glädjer det mig att se hans entusiasm och sin till synes uppriktiga tro på människor han möter. Även om program som Nybyggarna tenderar att bli lite socialporr, så kan jag ändå tycka att det är till största delen en positiv inlaga i samhällsdebatten och ett glädjande program.

briisa gubbar1Briisa, den organisation som min mamma har startat upp med en väninna och som vänder sig till kvinnor och barn i dysfunktionella familjer är en viktig organisation där jag gärna lägger kraft och energi för att stötta. Följ gärna bloggen också som är en blandning av beskrivning av vad som fått initiativtagarna att starta organisationen, med en beskrivning av hur arbetet utvecklas och personliga berättelser och samhällsdebatten. Briisa finns självklart på Facebook också.

Som anhörig kan jag särskilt se behovet av att det finns hjälp och stöd när livet väl rasar ihop. Hur viktigt det är med vård och tillfrisknande för både den beroende och dess anhöriga, för man får inte glömma att de flesta nära anhöriga också vi utvecklar beroenden, ofta omnämnt som medberoende. För barn till missbrukare är det särskilt viktigt att få stöd när man lever eller har levt i en dysfunktionell familj, för att inte föra dessa dysfunktionella mönster vidare till nästa generation. Allt handlar i slutänden om att leva ett liv där vi kan respektera oss själva, älska oss själva och våra närstående. Det handlar om att kunna leva ett liv utan skam, skuld och sorg. Det handlar om att leva sitt liv med värdighet, med medmänsklighet och att känna att vi har ett människovärde som är lika stort som någon annans människovärde.

Om du har sett nybyggarna, vad tycker du om programmet? 

bloglovin

Vissa saker ska vi nog inte förstå

Jag tror att de allra flesta föräldrar, i likhet med mig själv, ibland funderar på sitt eget beteende mot sina barn. Vi funderar ibland på om vi varit för stränga, för tjatiga, för snälla, för mesiga, för hjälpsamma, för ohjälpsamma mot våra barn. Jag tror det är bra.

Jag tror det är riktigt bra att vi ibland funderar, reflekterar och även erkänner att vi har gått för långt i vår strävan efter att vilja våra barn väl. Ibland gör vi alla ett snedkliv. Något vi tror att vi gör för våra barns bästa, men så visar det sig så småningom att det varit bättre att handskas med en situation på ett helt annat sätt… Det är mänskligt att fela och det är mänskligt att missbedöma.

Jag tror i alla fall, tack och lov, att de allra flesta föräldrar och andra vuxna med, för den delen, vill våra barn det allra bästa för dem. Vi kämpar på med vår vardag och sliter när det är som allra tyngst, för att kunna ge våra barn en bra uppfostran, att stötta våra barn till självständiga, trygga, bra vuxna.

Men så finns det vuxna som inte alls bidrar till att barnen ska ha det bra. Vuxna som av olika anledningar inte förmår att ge sina barn ens de allra mest grundläggande behoven. Vi läser ibland om dessa föräldrar i tidningarna. Jag tror ingen av oss har glömt Bobby. Dessa dagar rapporteras att en annan mamma har misskött sina barn fullständigt. Bilder visas upp på en lägenhet med fruktansvärda bilder på ett handfat som inte tvättats på länge, bilder på hur tre barn på 2, 5 och 7 år har sovit i sängar utan madrasser.

Man beskriver ingående hur tre små barn har blivit misshandlade, skurna, stuckna, inte fått äta mat och inte fått vara utomhus eller fått bära kläder. Det är så obegripligt och jag blir så oerhört upprörd och ledsen för att det finns barn som inte får leva med den kärlek som varje barn förtjänar och behöver leva med.

Det är så svårt att begripa. Alla moderskänslor vaknar i mig på en och samma gång. Hur kan man vilja skada sina barn med flit? Hur kan man undanhålla sina barn att äta, duscha, hålla sig ren? Hur kan man vilja undanhålla barnen förskola och kamrater? Hur kan man inte vilja sina barn deras allra, allra bästa?

Jag försöker förstå, men ibland är det verkligen fullständigt omöjligt. Det är nog så, att vissa saker ska vi nog inte kunna förstå…

Tidigare bloggar i liknande ämnen:

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ny intervjuserie

Jag har ju redan nämnt att jag har en ny intervjuserie på gång. Idag kommer den att ta sin början. Den kommer inte att vara lika intensiv som den förra med en intervju varje dag, utan jag kommer att ha lite mer tid emellan jag lägger ut dem.

Vissa av dem ämnen jag kommer att lägga upp kan väcka många tankar och känslor. Det är meningen. Jag har ett budskap med de inlägg som ingår i mina intervjuserier. Ett budskap som handlar om att hjälpa varandra så gott det går. Ett budskap som handlar om att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Först ut är Carl som är hemlös och kör cykeltaxi i Uppsala (han har även kört på många andra platser i Sverige). Carl är en levande exempel på hur man själv kan leva under svåra omständigheter och ändå kämpa och stötta andra som har det svårt. Carl är också ett levande exempel på hur man kan leva under svåra omständigheter men ändå sprida glädje och hopp!

Tidigare intervjuer kan du läsa längst ner i DETTA inlägg!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Palestina (OBS! Starka bilder)

Jag har skrivit om konflikten Palestina-Israel tidigare. Men nu hittade jag ett inlägg med bilder som berörde mig oerhört. Det är andra gången idag jag länkar till Jinge, det är ingen ny romans jag har, hehe, det är en ren tillfällighet. Men bilderna hos Jinge berörde mig oerhört starkt och även om vi är känsliga, tycker jag nog att vi har en skyldighet att se dessa bilder, för att förstå vad det handlar om.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Unga människor ska vilja leva och inte vilja dö…

Ni som har följt min blogg länge vet också att unga personer som begår självmord är något som berör mig väldigt starkt. Delvis tror jag att det har att göra med att när jag själv var tonåring och mådde dåligt så såg jag självmord som ett alternativ när livet blev för tungt och jobbigt att leva. Det fanns naturligtvis orsaker till att jag mådde så dåligt. Jag har nämnt några av dem tidigare, men om orsaker ska inte det här inlägget handla om, utan det handlar om självmordsbenägna, unga människor.

Att må väldigt dåligt är något som väldigt många tonåringar upplevt eller upplever. Det som jag som vuxen tycker är lite svårt med detta är att unga människor som hamnar i kris har väldigt lite att relatera till. Deras liv har varit så kort att de lätt tror att om man mår väldigt dåligt så tror man att man aldrig ska kunna gå vidare och komma ur det där svarta. Den där tiden när jag själv mådde oerhört dåligt kunde jag inte se någon ljusning. Allt var svart och mörker och allt inom mig var svart, smärtsamt och ändlöst. Det var så jag upplevde det.

Utåt kunde jag skratta och vara glad, men det kändes som det där svarta som åt upp mig inifrån spred sig och att jag aldrig skulle kunna känna verklig glädje. Livet var helt enkelt väldigt smärtsamt för mig. Idag är jag tacksam för att jag hade den där mörka tiden. Dels för att den lärt mig att hantera smärta, men också för att jag fick hjälp med att bearbeta allt det där onda på djupet och inte bara på ytan. Jag tror att många människor bär runt på en massa smärta som man aldrig riktigt tar tag i och om man sedan hamnar i en större kris, så blir det väldigt svårt att hantera dessa känslor.

Idag anser jag mig vara en både stark och lycklig kvinna. Jag älskar verkligen livet. Men hade ni frågat mig när jag var fjorton år och stod på det 10 meter höga taket och kastade mig ner… då hade jag aldrig trott att jag skulle kunna bli en glad och stark fyrabarnsmamma som älskar livet.

Jag hade inget att jämföra med, så därför trodde jag, liksom många tonåringar gör, att livet är helt svart eller vitt. Jag trodde att det fanns lyckliga och olyckliga människor och att om man var olycklig så kunde man aldrig vända det.

Jag vände mig i min egen vånda och smärta och jag ältade det. På ytan. Jag ältade att livet var tungt och svårt och därför tror jag också att jag sjönk allt djupare i min egen mörka olycka.

Idag när jag stöter på problem så bearbetar jag dem långsamt. Jag tillåter mig aldrig att falla i de där riktigt djupa hålen, som man upplever om man mår riktigt dåligt. Jag vet att det finns en lösning på allt, även om man inte alltid kan se den framför sig just då. Jag vet att man kan bli en väldigt lycklig människa även om man gått igenom tunga och svåra saker.

Som förälder till tre tonårsdöttrar så är tanken på att förlora ett barn på detta fasansfulla sätt ständigt levande. Liksom de flesta föräldrar så är det min allra största skräck. Jag har sett mina döttrar bli ledsna av svek, hopplöshet, problem i skola, bland vänner, pojkvänner och andra saker. Jag vill tvinga in förståndet i deras huvuden att inte tänka på att göra slut på sitt liv. Jag matar dem med alternativ när de mår riktigt dåligt. Jag vill pränta in 1000 lösningar som är bättre än att försöka beröva sig själv livet. Jag vet att jag inte kan leva mitt liv genom dem och jag är fullt medveten om att de måste begå sina egna misstag, men av ren egoism har jag inte råd att låta dem begå alla misstag jag själv har begått.

Jag vill att de ska förstå att hur mörkt allt än ser ut, så kommer det faktiskt att ljusna.

Den första blogg jag följde ordentligt på nätet var Susann ´s blogg. Hon hade då nyligen mist sin son Jonny i självmord. Jag läste och grät. Ibland kunde jag inte ens se vad jag läste för tårarna gjorde texten för suddig. Jag läste och kände medlidande, som förälder också rädsla och jag kände att jag ville försöka förstå. Trots att jag själv mått så där dåligt och till och med själv trodde att jag var en börda för alla omkring mig, trots att jag visste att jag var älskad av mina närmaste, så kunde jag ändå inte riktigt förstå. Jag har fortfarande svårt att förstå…

Jag försöker, men ju äldre jag blir desto mer obegripligt blir det för mig att en ung människa med hela livet framför sig vill avsluta sitt liv. För alltid.

Så blev jag kontaktad av flera unga flickor som mådde dåligt. Jag hade lite svårt att handskas med situationen. Det är svårt att ge unga flickor hopp om livet via en dator. Jag ville ge, känna, krama, trösta, men insåg att jag inte förmådde vara på alla ställen samtidigt. Det fanns särskilt en flicka jag kände extra mycket för. Efter våra första kontakter adopterade hon mig som moster, vilket gjorde mig mäkta stolt!!

Så småningom stångade jag pannan blodig för att försöka hålla denna unga tjej vid liv. Jag svek löften till henne, men insåg att jag skulle göra samma val igen och igen, om det skulle behövas. Jag ville bara få henne att förstå hur värdefullt livet kan vara om man bara ger det en chans. Jag var skitförbannad över vuxenvärldens svek mot henne, gång på gång. Jag bad och bad för henne och till slut så blev jag äntligen bönhörd!

Tidigt i somras klev en liten flicka ut framför tåget i vårat bostadsområde. Mina döttrar kom dit strax efter det hänt och det tog ganska länge för dem att bearbeta det som hänt. Av en händelse fann jag mammans blogg om denna händelse som naturligtvis förändrat hela hennes liv. Händelsen berörde mig otroligt starkt!! Jag kunde inte riktigt släppa tankarna på denna familj.

Jag och Ludmilla träffades och fortsatte hålla kontakten. Hon lever den mardröm jag inte ens vågar föreställa mig. Samtidigt så går ju livet vidare. På något outgrundligt vis så går det trots allt vidare… Den senaste tiden har Ludmilla ´s starka historia uppmärksammats i olika media. I dag är det en stor artikel i Aftonbladet, förstasidan av Aftonbladet hade vackra, fina Linneá på hela framsidan. När jag stod där på ICA kände jag åter den där känslan av att vi har något gemensamt. Kanske är det något i Linneá som jag känner igen från min egen ungdom? Kanske är det bara en stark känsla av medmänskighet? Linnea ´s bortgång berör mig och har berört mig starkare än det mesta jag upplevt från okända personer. För ett par veckor sedan uppmärksammades de även i UNT och precis innan jul så uppmärksammades de i Expressen.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att uppmärksamma personer som är självmordsbenägna och jag tycker det är ännu viktigare att uppmärksamma problematiken runt självmordsbenägna ungdomar, eftersom de än mer saknar preferenser till livet i sin helhet. Jag uppmanar alla vuxna att se ungdomar som mår dåligt och att våga ingripa. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Vi kan faktiskt göra skillnad. Jag tror inte att någon som mår dåligt börjar må bättre för att man tystar ner problemen och mörklägger dem. Tvärt om, faktiskt. Vi får inte lägga locket på. Vi måste hålla debatten levande, det är vi skyldiga att göra!!

Till er ungdomar som mår dåligt: Jag utmanar er härmed, våga söka hjälp, våga stå på er. På Ludmillas sida finns flera bra länkar. Våga bråka för en hjälp ni har behov av och som ni har rätt till!!

Till sist: Tror du att du eller någon du känner aldrig kommer att bli drabbad? Jag återupplivar Ludmilla ´s gamla inlägg:

Tre gånger fler personer tar sitt liv varje år jämfört med dödsfall i trafiken.

Det är klart att vi kan göra skillnad!! Fallet med Linneá är ett praktexempel på när vården och samhället har misslyckats fullständigt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,