Ni vet när man ligger där under täcket. Snörvlande. Med sängbordet uppladdat med snytpapper, dryck och Alvedon och känner sig så ynklig och svag så man måste stöna när man är tvungen att vända på sig. När man känner sig så ynklig att man nästan vill vara den där mannen som tycker det är värre att vara förkyld än att föda barn…

När det är en kraftansträngning när man måste gå på toaletten, eller fylla på vattenglaset. När man börjar fundera på om man verkligen, helt säkert kommer att överleva det här? När man känner sig så ynklig och bortglömd, när det gör så ont i varje led i kroppen att man tror att man alltid kommer att må så här dåligt.

Och så kommer den vuxna dottern, 19-åringen in till dig. Hon som börjar jobba sent idag. Hon frågar: ”Vill du ha lite paj, mamma?” Och du tänker att du tycker ju egentligen inte om paj, men what-the-heck, du kommer säkert inte känna smaken ändå eftersom du är så täppt i näsan och eftersom du nästan blir tårögd över att det finns någon i den här vida världen som inte glömt bort dig helt, trots att du ligger dödssjuk eller okej då, med en skitjobbig influensa, så svarar du ”jaaa, tack”, med lite lagom darr på rösten. Så hon verkligen, verkligen ska förstå att hon precis troligen räddade livet på sin svårt sjuka mamma, bara genom att tilltala henne. Så säger hon: ”Jag har gjort hallonpaj och blåbärspaj, vilken vill du ha, eller vill du ha båda?” Och du vet ju helt säkert att du inte gillar hallonpaj eller blåbärspaj, men att blåbärspaj lät godast, så du säger: ”Blåbärspaj, tack” och tillägger: ”…med mycket vaniljsås, tack…!” Och dottern svarar skrattande: ”Det är klart! Du ingår ju i vår familj!*”

Så kommer hon in med ett fat med en rejält tilltagen bit varm blåbärspaj och vaniljsås på kanna som hon häller över pajen tills den inte längre syns och du kan säga ”stopp”. Så stoppar du in en bit och inser att du känner jättemycket smak, eller i alla fall tillräckligt mycket för att konstatera att blåbärspaj nog inte är så tokigt i alla fall.

Det är inte heller så tokigt att barnen växer upp och klarar av att göra egna husliga saker som inte kräver detaljerade instruktioner från dig. Att barnen är så stora att de kan baka två pajer, bjuda morsan på dem och få in i hennes 41-åriga tröga skalle att blåbärspaj är jättegott. (Men hallonpajen går inte att äta. Det är jag övertygad om, även om jag inte har testat. 😉 )

Nej, livet är inte så tokigt ändå. Inte ens om man ligger hemma med hög feber och har en superjobbig influensa. Ibland inser jag vad mycket det finns att vara tacksam för! (Vilket påminner mig om en tid när jag var sjuk och hade tre små mer eller mindre vilda flickor som jag var för sjuk för att ens orka ta hand om just då. Men den historien sparar jag till en annan gång.)

Tack finaste Isa för att du är PRECIS den du är!!

*) ”Det är klart! Du ingår ju i vår familj!*” = I vår familj äter alla VÄLDIGT MYCKET SÅS!! Vad än det handlar om där sås kan tillämpas!!

Läs även andra bloggares åsikter om paj, blåbärspaj, hallonpaj, vuxna barn, sjuk, influensa, feber, familjen, ironi, humor, vardagshumor,