Etikettarkiv: blackface

Fatou snackar om Rasistiska nidbilder i Dansk TV

Publicerat av
2


DSC_3750

För några veckor sedan var dansk TV här hemma hos mig och intervjuade mig om det här med rasistiska nidbilder, om både Stina Wirséns Lilla Hjärtat, men även om Mustafas Kiosk som har en dansk författare/upphovsman. Jag skrev om det besöket HÄR!

Jag oroade mig lite grann över hur programmet skulle visas, eftersom deras besök hos mig var… låt oss säga lite spektakulärt. Men nu har programmet visats och ja, det var ju inte så att jag framställdes i dålig dager på något sätt, även om de som har en annan åsikt, säkert inte håller med om vad jag säger, men det var aldrig min tanke heller. Kort sagt, jag står för mina uttalanden i programmet, även om jag, i vanlig ordning får jag nog säga nu, tycker att det blev väldigt kortfattat och avklippt, å andra sidan borde jag vid det här laget ha lärt mig att det funkar så med TV…

Nåja, slutsnackat. HÄR kan du se vad jag hade att säga. Hela programmet handlar lite om danskars fördomar mot svenskar och så kommer det ett TV-team till Sverige och besöker en massa människor och platser för att se vilka fördomar de kan fastställa och vilka de kan lägga åt sidan. Typ… Programmet var helt okej att se i sin helhet, men om du bara vill se vad jag hade att säga så kan du dra fram tidsvisaren till 16:30, så hamnar du på mitt avsnitt direkt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Intressant debatt mellan Malcolm Jallow och Luciano Astudillo

Publicerat av
2

Jag följde en debatt härom dagen. Debatten fördes i första hand mellan Ordförande i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa: Malcolm Jallow och Socialdemokraternas tidigare riksdagsledamot och ledamot i Socialdemokraternas partistyrelse Luciano Astudillo.

Ni vet redan vad jag tycker i sakfrågan, så jag låter helt enkelt debatten tala för sig själv. Jag har grov-anonymiserat alla debattörer förutom Malcolm Jallow och Luciano Atudillo då jag tycker de har stått upp som relativt offentliga personer och klarar nog att en debatt på ett öppet internetforum offentliggörs, medan jag valt att inte göra det med övriga debattörer, då jag inte tillfrågat dem, men ändå ville ha med samtliga, dels så debatten blir fullständig, men också för att jag tycker att många mycket viktiga och bra argument kommer fram i debatten genom samtliga debattörer. Hela debatten är printscreenad i sin helhet!

Debatt 1Debatt 2Debatt 03Debatt 04Debatt 05Debatt 06Debatt 07Debatt 08Debatt 09Debatt 010Debatt 011Debatt 012Debatt 013Debatt 014Debatt 015Debatt 016Debatt 017

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Mindre stolthet med Blackface i Pride

Publicerat av
2

IMG_11071-1024x768Det här med Blackface, svarta nidbilder och andra typer av kränkningar mot svarta människor är en debatt som gått het i media under en period. Kanske kan någon få uppfattningen av att fler människor börjat beté sig respektlöst och diskriminerar svarta. Jag tror däremot inte att det är så. Tvärt om tror jag att medvetenheten blir större och bredare och att fler blir medvetna om just den strukturella rasismen och därmed också börjar agera med mer respekt.

Gamla invanda vanor börjar komma upp till ytan och många av oss börjar att rannsaka oss själva för att försöka komma till insikt om vilka strukturer vi själva är med och bidrar till att de stannar kvar.

Varför jag tror att detta har uppmärksammats mer i media är just för att vi får en ökad medvetenhet, men också för att många svarta som är födda i och uppväxta i Sverige har börjat sätta ned foten och tala om hur de upplever den strukturella rasismen i vårt land. Tyvärr kan jag personligen känna att många av dessa har svårt att få gehör för sina upplevelser och att i vissa fall utsätts för ytterligare kränkningar då det finns de som talar om att de ”överdriver” eller är ”överkänsliga” eller ”lättkränkta” eller till och med ”extrema”. Däri ligger min egen ilska till viss del i en del av dessa debatter. Det är det jag anser vara tolkningsföreträde.

Jag tror också att det är just den strukturella rasismen mot svarta som gör att förståelsen för hur man upplever dessa nidbilder, möts med oförstående och ignorans.

Jag tycker att det är svårt att förstå att vi oftast har väldigt lätt att förstå att de som utsätts för mobbning, de som utsätts för homofobi, de som utsätts för kvinnoförnedrande budskap, bör få tolkningsföreträde för sina upplevelser och att de i många fall också får det, för att det är lätt att förstå och ta till sig att det som de upplever faktiskt känns kränkande. Samtidigt tycker jag att icke-vita i vårt samhälle oftast inte anses behöva detta tolkningsföreträde. Att man kräver att bli behandlad med medmänsklighet och att de mänskliga rättigheterna ska gälla alla människor, tycks i många fall inte lika självklart. Där tycker jag att debatten runt Stina Wirsén varit uppenbar och även den del som gjort mig mest illa berörd.

Jag tror inte att det är en tillfällighet att de som tycks haft lättast att förstå debatterna som många svarta har drivit under det drygt senaste året och på vilket sätt dessa rasistiska nidbilder kränker svarta människor, är just föräldrar till afrosvenska barn. Det är i alla fall så jag uppfattat det och för mig personligen har det också varit en ögonöppnare. När man är vit förälder till afrosvenska barn, så är det lättare att ta kränkningar mot svarta personligt eftersom ens barn är det bästa vi har. Jag tar mycket mer illa upp när mina barn blir kränkta än när jag själv blir det. Jag tror att det handlar om att man då står så nära personen att man på allvar kan sätta sig in i den personens upplevelser, eller till och med själv ta det personligt. Barnen är ju en del av en själv.

Det innebär självklart inte att alla svarta eller alla föräldrar till afrosvenska barn håller med i dessa frågor, men jag upplever att en övervägande del kommit till insikt om dessa frågor i och med debatten och i många fall instämmer i kritiken mot Blackface och andra rasistiska nidbilder.

Att hävda att man är ”antirasist” samtidigt som man hävdar sig ha rätt att använda ”N-ordet” blir liksom… fel!

Som jag ser det så behövs ALLA människor i den antirasistiska kampen, kampen att upplysa, att ha nolltolerans mot rasism, att bemöta rasistiska uttalanden, att konfrontera falsk rasistisk information. På samma sätt som alla behövs i kampen mot homofobin, mot kränkande strukturer mot kvinnor etc. MEN när man för en kamp där man själv inte personligen utsatt, tror jag att det är extra viktigt att vara lyhörd just för de som enligt mig bör ha tolkningsföreträde i de aktuella frågorna. Jag kan till exempel INTE tala om vad som kan upplevas som kränkande i homofoba frågor. Visst, det mest uppenbara kan vem som helst lista ut, men det som sitter i strukturer som är så invanda att man knappt reagerar över dem längre, där kan inte jag tala om vad som är okej eller inte. Däremot kan jag lyssna på de som drabbas av det och stötta dem i deras kamp mot homofobin. För mig är det just det som tolkningsföreträde handlar om!!

blackface prideBilden är en print screen från DENNA sida.

Förra veckan var det Berns som blev kritiserade för att använda ett Blackface i sin 150-års Jubileum-föreställning, nu är det Pride som haft ett Blackface (som skulle föreställa en Somalisk pirat) i sin Prideparad. Det har tydligen skett även tidigare år, men nu när debatten varit mer aktuell, så har det fått ett större medialt utrymme.

paraden1-1024x988Jag har alltid blivit beklämd då en utsatt grupp ställer sig mot en annan. När det gäller Pride och Blackface, så känner jag att det är särskilt ledsamt och beklämmande, då jag vet att många svarta vänner som har ursprung från länder där homosexualitet inte bara är förbjudet enligt lag, men där också homofobin är stark och i vissa fall till och med har dödsstraff i straffskalan och att de först nu börjat ”komma ut” här i Sverige som blivit en frizon.

Många är även öppna i HBTQ-sammanhang, men inte i sina övriga sociala nätverk. Därför känns det särskilt beklämmande att Pride upplåter sitt vackra, färgglada, sprudlande, glädjande och folkrika parad, till att låta människor uppträda som Blackface som är ett gammalt, rasistikt uttryck mot svarta människor. Jag är glad att det nu har anmälts av Afrosvenskarnas riksförbund och fått en del uppmärksamhet, då jag hoppas att all denna uppmärksamhet ska göra människor än mer medvetna och ödmjuka inför sina medmänniskor.

En Facebookgrupp har startat mot Blackface i Prideparaden HÄR!

rainbowballons-1024x460Fotnot: Förutom bilden med det svarta Blackface, som alltså är en print screen, så är de övriga bilderna i inlägget från 2012 års Prideparad.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Bajsrännan i mig fortsätter ifrågasätta Stina Wirséns Lilla Hjärta

Publicerat av
2

rasistiska nidbilderI debattens efterdyningar så här långt senare, blir jag ändå upprörd när jag ser Stina Wirséns uttalanden i olika intervjuer. Jag blir inte upprörd på henne, utan på hennes totala oförmåga att se sin egen del i det hela och att helt och hållet ställa sig blind till vad debatten faktiskt handlade om. Antingen förstår Stina verkligen inte vad det handlade om, eller så vill hon inte förstå.

Först och främst vill jag belysa de delar som jag själv inte riktigt förstår i artikeln med Stina Wirsén i tidningen Vi:

Stina säger i artikeln att hon blev utpekad som rasist. Det blir ett märkligt uttalande för mig som verkligen har följt och varit en del i debatten under hela tiden den pågick, då alla de som jag sett kritiserat Stina´s figur ”Lilla Hjärtat” poängterat många gånger att ”Vi tror inte att Stina är rasist, men att hennes tecknade figur är en rasistisk stereotyp, då den är tecknad som ett Blackface/Pickaninny.” Inte någonstans har jag sett eller hört någon påstå att Stina är rasist!! Tvärt om har många röster menat att trots att man förstår att Stina´s intentioner var goda, så blev det fel, då den tecknade figuren påminner allt för mycket om en rasistisk nidbild av svarta människor som många tagit illa vid sig av och/eller inte velat att deras barn ska mötas av i en modern barnfilm.

Vidare kan man läsa i artikeln: ”– Bilder av mörkhyade barn i barnböcker är sällan riktigt svarta, kanske just av ängslighet. Jag ville fylla en stiliserad docka – en kolsvart figur – med nytt innehåll.” Det är ju inte riktigt sant. Att det saknas svarta människor i barnböcker stämmer inte, utan tvärt om är det relativt gott om dem. De ”riktigt svarta*” finns också, bland annat i flera av barnboksförfattaren Eva Sussos barnböcker, men även i många andra barnböcker.

Vidare beskriver Stina sin egen reaktion och chock över den hårda kritiken mot henne som skapare av barnboksfiguren Lilla Hjärtat. Den känslan kan ju ingen ta ifrån henne och jag kan verkligen förstå att hon tyckte det var en tuff period och jag tvivlar inte på att hon mådde dåligt, särskilt som jag verkligen tror på att hennes intentioner med Lilla Hjärtat var ”goda” och inte ”onda”. Samtidigt så tappar jag lite av min empati för Stina´s upplevelser när jag i intervjun i Vi läser hur hon själv förminskar och visar brist på förståelse för oss som kritiserat denna rasistiska nidbild och våra barn som är de verkliga förlorarna i att svarta nidbilder återskapas och sprids i barnlitteraturen och i en barnfilm. (För att inte tala om alla de prylar med LH som fortfarande går att köpa på många ställen.)

Att SvD låter en ledarblogg skriva denna artikel: Stina Wirséns brott var att hon är vit av Ivar Arpi är så långt ifrån debatten man kan komma. Det handlar självklart inte om att Stina är vit, då det finns mängder av vita barnboksförfattare som illustrerat svarta figurer i barnböcker i Sverige. På samma sätt som Makode Linde (som är svart) fick massiv kritik under ”Tårtgate” för sin tårta som skapades som ett Blackface.

I intervjun med Stina läser jag följande:

”Men människor blev ju inte bara lite förbannade, de blev djupt kränkta. Kan du inte se det?

– Jo, det var det sista jag ville! Det gjorde mig djupt olycklig. Men jag ser inte bara det. När jag tog bort Lilla Hjärtat tillfredsställde jag en grupp röststarka personer, men i samma stund hörde många fler av sig. Hundratals. Många av dem med egna erfarenheter av rasism.”

Detta, tillsammans med tidigare uttalande från Stina om att hennes kritiker borde ägna sig åt att stoppa ”riktig rasism” i stället, gör att jag tycker Stina undervärderar oss kritiker. Om det skrev jag tidigare här: Vad vet Stina Wirsén om vår vardagliga kamp mot rasism?

Det Stina har kritiserats för är att bilden hon tecknade är en rasistisk nidbild. Det är ganska stor skillnad på den kritiken och att säga att Stina är rasist, men det hjälper ju knappast om man har ritat en figur som till utseende får många att associera till Golliwog, Blackface etc. Det är dessa rasistiska nidbilder som har tagit åratal att förpassa dit de hör hemma: i det förgångna och jag tycker inte det är svårt att förstå att många blir upprörda när någon då försöker återinföra dem. För mig blir det lite som när folk kräver att få använda ”N-ordet”, med ursäkten att de ”inte menar något negativt”. Det hjälper liksom inte. ”N-ordet” symboliserar redan så mycket negativt att det för vääääldigt många människor inte kan göras positivt eller neutralt. Samma med Blackface. Det är redan förknippat med så mycket negativt att det inte går att göra positivt eller neutralt.

Stina antyder att problemet är att hon tecknat en svart figur. Problemet är absolut inte att teckna svarta människor, problemet är att denna svarta bild är tecknad efter en gammal svart nidbild som efter lång kamp äntligen rensats ur all ny litteratur. För mig har tecknade Blackface samma bakgrund som ”N-ordet”. De skapades i en tid då svarta användes som slavar, för att nedvärdera och avpersonifiera svarta människor. Det ena är en teckning (eller person som målas som ett Blackface), det andra är ett ord i tal eller skrift, men de båda har liknande innebörd och poängen är att förtrycka och stigmatisera.

Jag är en av de som har kritiserats för att ha kritiserat Stina Wirsén starkast och flest gånger. Det är sant. Jag är också en av de som har kritiserat hennes försvar, då jag inte tycker det håller. Jag har aldrig kritiserat hennes barn, kallat henne rasist eller på något sätt försökt kontakta henne som person eller gå till personangrepp, eller stalka henne. Om någon har gjort det så tycker jag självklart att det är fel, men tänker inte ta ansvar för vad andra vuxna människor gör. Jag säger inte heller att det inte har skett, men trots att jag mig veterligen har sökt upp denna debatt på alla möjliga ställen på nätet och följt den grundligt, då den engagerat mig, så har jag inte någonstans funnit någon person som använt sig av personangrepp eller på annat sätt hoppat på henne personligen.Tvärt om har jag vid många tillfällen glatt mig åt att man hållit en så pass bra ton, trots den ilska, förtvivlan och sorg debatten har väckt hos många personligen.

När det gäller utgivna artiklar i detta ämne, så tycker jag att den har varit till Stina´s fördel i denna debatt. DN som är den tidning som tagit in flest artiklar i debatten, har konsekvent tagit in i princip endast förespråkare för Stina och Lilla Hjärtat, med några få undantag. Nu har de igår valt att ta in en av mycket få artiklar som i stället kritiserar Lilla Hjärtat och Stina Wirséns försvar för sin figur: Alla är vi doppade i samma rasistiska gryta, av Mona Masri, som ett svar på intervjun med Stina Wirsén i Vi härom dagen och de uttalanden hon gett i den artikeln. Faktum är att Stina till och med fått en bok med försvar för Lilla Hjärtat, där vi som kritiserat henne, i vår tur blir kritiserade (jag har inte läst boken än.) Så även om hon fått en hel del kritik, så har hyllningarna varit desto fler.

Personligen är jag nöjd över att Stina valt att sluta teckna Lilla Hjärtat, men jag önskar också att hon hade haft någon slags självinsikt i varför många av oss upprördes och den insikten tycker jag lyser med sin frånvaro när jag läser hennes intervju i Vi. Jag kan förstå att Stina inte insåg att hennes tecknade figur Lilla Hjärtat var mycket lik en rasistisk nidbild, eller i alla fall att hon inte insåg att den skulle bemötas med så starkt motstånd. Om Stina hade sagt att hon inte avsåg att föra vidare en rasistisk nidbild, bett om ursäkt och sedan slutat teckna Lilla Hjärtat, hade allt varit fine. Som det är nu känns det ganska okej, för hon har slutat teckna Lilla Hjärtat och bett om ursäkt, men i nästa andetag menar att hon är missförstådd, att det är människor som sökt konflikt: ”Stina Wirsén säger att hon fick en känsla av att vissa sökte konflikten.” Hon pratar om kommentarsfälten i debatten (jag antar här att hon menar på Facebook?) som ”bajsrännan” och då känner i alla fall jag att den där ursäkten fastnar lite på vägen…

För mig blir det lite som att säga: ”Jag menar inget illa med att använda N-ordet, men jag ber om ursäkt om någon känt sig kränkt, men eftersom jag inte menar något illa egentligen, så tänker jag fortsätta använda N-ordet.”

Ett annat utdrag från intervjun:

””Blev världen bättre”, säger Stina Wirsén, ”för att Lilla Hjärtat plockades bort? Blev Sverige ett öppnare land?” Hon tittar på mig, men frågan är en kulspruta riktad mot dem som attackerat henne hårdast.”

Ja, Stina, lite bättre blev den allt. I alla fall för en del enskilda barn och deras svarta och vita och bruna föräldrar. Att slippa se en rasistisk nidbild upptryckt i våra barns ansikten där de förväntas acceptera, kanske till och med tacka och ta emot, att de som mörka också fick en plats i litteraturen och barnfilmen, trots att den för tankarna till mörka, rysliga, skräckinjagade tider när deras förfäder förslavades, förnedrades och tillintetgjordes på ett fullständigt inhumant vis.

Det är ju så med strukturer, oavsett om det är rasistiska strukturer, vita maktstrukturer eller manliga maktstrukturer eller vad det än handlar om, att det är svårt att se dem, för att vi blivit så vana vid dem och för att de ofta är lite mindre klart uttalade, att vi inte så lätt lägger märke till dem. Jag kommer ibland på mig själv med att tänka eller säga saker som är ganska ojämlikt, för att jag tänker eller säger det av gammal vana. Här måste vi hjälpas åt och påminna oss själva och varandra att det kanske inte är helt okej att kalla säga att någon beter sig som ”en jude” när vi menar att den är snål, eller utgå från att alla svarta har ”rytmen i blodet” eller liknande, eller att kvinnor har ”mer fallenhet för att ta hand om barn/disk/tvätt” etc. Det är sätt att uttrycka sig/tänka, men i sanningens namn så är det väldigt stereotypa jämförelser och tankar. Om vi någonsin ska få bort rasism och bli mer jämställda och om vi verkligen MENAR från våra hjärtan att ALLA människor har precis samma värde, då måste vi nog komma till insikt själva och rannsaka oss själva för att kunna lämna över en bättre värld till våra barn, än den vi själva har växt upp i.

Att debatten inte alltid varit helt balanserad är kanske inte så konstigt, med tanke på att vi är många som känner att våra barn blivit kränkta i och med lanseringen av och försvaret av ett Blackface 2013 och inte vill ha denna rasistiska nidbild upptryckt i våra barns nyllen. Stina kan fortsätta försvara Lilla Hjärtat så länge hon orkar och jag kommer att fortsätta försvara mina barns rätt att slippa växa upp med dessa rasistiska nidbilder så länge jag orkar.

Ej rasistiska bilder

”riktigt svarta*” nyanser av ”svarthet” är något som också har kritiserats under många år, som om man måste vara ljus svart för att vara mer accepterad, eller att inte bli bemött på ett visst sätt för att man inte är ”tillräckligt svart”. Det kan ju jämföras med om vi som är vita skulle bemötas på olika sätt utifrån hur starka eller svaga pigment vi har i huden.

BONUS: För dig som vill höra debatter om detta ämne med Oivvio Polite i Malmö i höstas kan kolla debatt och efterföljande publiksamtal i ämnet HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Året när vi insåg att svenskar inte bara består av vita människor

Publicerat av
6

blågulkanvarabruntUnder 2012 ledde många debatter till samma slutpoäng. Många debatter under det gångna året har handlat om tårtgate, Tintin i Kongo, Liten skär och alla små brokiga, piccaninnyn i Disney och mycket om nidbilder av svarta människor.

Sammantaget kan man säga att många röster har höjts mot en vit maktstruktur som alltid har varit en självklarhet för majoriteten av oss i Sverige. På samma sätt som det ansetts ”normalt” att vara heterosexuell, har många av oss haft svårt att se hur marginaliserade människor i Sverige fått kämpa för sin existens och för sina vardagliga behov i vårt samhälle. Ibland på grund av fördomar, ibland på grund av okunskap och väldigt ofta på grund av ignorans.

Jag har själv umgåtts med afrosvenskar sedan barnsben och växt upp och in i en grupp som varit hårt utsatta för rasism, trångsynthet och fördomar i vårt samhälle. Som ung är det lättare att se dessa saker. Dels på grund av att man gärna ser saker mer ”svart-vitt” i ungdomen och sällan har förmågan att se gråzoner och nyanser i samhället, men även på grund av att man som ung ofta umgås mer nära och intimt. Som ung umgicks jag mycket med vänner med olika ursprung, många med en väldigt stark medvetenhet av just utanförskap, politik, en vit samhällsnorm etc.

Det bidrog säkert på många sätt till att jag själv alltid haft ett starkt medvetande i dessa frågor och i tillägg har växt upp med en mamma som även hon alltid varit mycket medveten i dessa frågor. Sedan fick jag barn när jag var 18 år och genom deras ögon, under hela deras uppväxt har jag upplevt deras utanförskap för sin hudfärg och naturligtvis även mycket rasism i både vardagliga situationer, men även riktade rasistiska attacker, som jag ibland skrivit om i min blogg, både ingående och ibland bara omnämnt.

På så vis är inte den här debatten och tankegångarna nya för mig. Jag har levt med dessa tankegångar i hela mitt vuxna liv. Snarare har jag under det gångna året blivit förvånad många gånger över att debatten känns så ny för många och att jag upplever det som om många faktiskt har gått omkring och inbillat sig att ”hudfärgen inte spelar någon roll”. (Varför är det alltid vita som säger det?) Jag har förvånats över att det finns en massa människor i vårt land som på allvar tror att alla som växt upp i Sverige har samma förutsättningar i vårt land.

Ändå har även jag haft vissa AHA-upplevelser detta år. Särskilt under hösten när jag var väldigt aktiv i debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Bland annat blev det ett nyttigt uppvaknande för mig att jag som vit är privilegierad i vårt samhälle av det enda skäl att jag har vit hudfärg. Jag hade inte tänkt på det.

Jag har tänkt på att jag inte har varit privilegierad på grund av en massa olika orsaker och jag har tänkt på att många svarta inte är privilegierade på grund av sin hudfärg, men jag har aldrig tänkt på att den vita maktstruktur som vi lever i, gör mig privilegierad i det sammanhanget. Det har jag verkligen lärt mig av den debatt som pågått. Att se sin egen del inte bara indirekt, utan direkt.

Hur har det faktum att jag som vit är privilegierad påverkat människor i min omgivning som inte är privilegierade?

Mina barn är svenskar. De är födda och uppväxta i Sverige, av en svensk mamma och afrikansk pappa. De talar flytande svenska, har svenska medborgarskap och de är allt svenskt som man kan tänka sig, men de har i princip aldrig bemötts som svenskar av folk de möter i sin vardag. Bara det faktumet i sig är stigmatiserande.

Något som dock blivit påtagligt under det gångna årets debatter är att de inte är ensamma. Någonstans har jag alltid känt mig ensam i den här kampen. Inte helt ensam, förstås, men väldigt ensam mot majoriteten. Det har varit min familj, en del i mitt umgänge som varit väldigt medvetna och tagit dessa fajter i vardagen, men under det gångna året har jag förstått att det finns så enormt många föräldrar till mörka barn. Föräldrar som själva är afrosvenskar, vita föräldrar till bruna barn både som de fött själva eller som har adopterats. Det finns en enorm kraft i att känna gemenskap i det man själv upplever som utsatthet. Den är jag tacksam för!

Att få perspektiv från vänner, mina nu vuxna barn och människor jag mött i dessa debatter, som själva är mörka och som delar med sig av sina erfarenheter och upplevelser är obetalbart!!

Det blir samma sak som med personer som på annat sätt är marginaliserade i vårt samhälle. Det gäller personer som är mobbade eller utfrusna, det gäller funktionshindrade personer, det gäller HBT-personer eller kvinnofrågor. Det är personerna som själva är utsatta som måste sätta gränserna och det är även de som måste ha företrädesrätt när vi talar om det som diskriminerar människor.

När man talar med personer som upplever sig diskriminerade, så säger de ofta att den ”dolda diskrimineringen” är den värsta, för att den öppna kan man i alla fall försvara sig emot och den ”dolda” är svårt att sätta fingret på, eller att ”bevisa”. Det är det vi ofta kallar ”vardagsrasism” som jag tycker är ett ganska dåligt ord, då rasism är rasism för mig, men ändå är vi alla ovilliga att rannsaka oss själva när det gäller diskriminering för att se hur vi själva är ansvariga för att vara delaktiga i diskriminering och att därefter kunna arbeta med oss själva för att minska möjliggörande av diskriminering av andra människor.

Man kan inte förändra andra, även om man kan påverka andra, men förändring måste komma inifrån sig själv och det bästa sättet att förbättra ett samhälle är trots allt att börja med sig själv.
bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Länkar som sammanfattning

Publicerat av
1

0151Här är länkar som jag varmt rekommenderar angående debatten om Blackface, Pickaninny, Disney, Lilla Hjärtat, Tintin, pepparkaksgubbar och annat. Min personliga sammanfattning kommer förhoppningsvis de närmsta dagarna, men läs gärna dessa tills dess:

Vet du vad en ”Blackface/Pickaninny” är?

Stereotyper som skaver

Tintin, pepparkaksgate och Disney – Rena tomteverkstan

Liten bildskola

Om en ung man i uniform och en svart flicka. Man måste inte behålla allt.

Swedens bizarre tratition of watching Dolnad Duck cartoons on Christmas Eve

Rasismen slutar inte med Sverigedemokraterna

Svart Docka klipps bort från Kalle Anka

”Stereotyper” klipps bort från Kalle Anka

SD-hyllad blogg attackerar årets lucia på grund av hennes hudfärg

I Jultomtens verkstad (ang s.k. censur)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Med Tintin i fokus på Uppsala stadsbibliotek

Publicerat av
15

Medan debatten om Tintin fortsatt rasa runt om i landet, på bibliotek, nätet och i folkmun, har jag efter mitt första inlägg och även lite i mitt andra inlägg i debatten, hållit mig något så när på avstånd, då jag haft annat för mig. Jag har ändå följt debatten och de som skrivit och uttalat sig offentligt i frågan.

I Debatt som sändes den 27/9 hölls just en debatt i frågan.

ABC har också haft ämnet uppe:

UNT hamnade inte fullt så centralt i rampljuset, vilket kan ifrågasättas då Uppsala Stadsbibliotek gjorde ett riktigt övertramp dagen efter debatten rasade som värst på Kulturhuset:

Foto: Peter Lööv Roos

Övertrampet bestod i att man valde att skylta barn- och ungdomsavdelningen på Uppsala stadsbibliotek på det sätt som ovan bild, tagen av Peter Lööv Roos, visar. Det känns som ett mycket tydligt ställningstagande och om inte en provokation så i alla fall ett promotande av boken!!

Vi med mörka barn, ska alltså låta våra barn mötas av dessa nidbilder, på en framställd placering på ett bibliotek. Det är väl ett ställningstagande, om något?!

Ett svar man lämnat till en av de som ifrågasatt placeringen av dessa album, fick ett ganska intetsägande svar från bibliotekschefen, Marie-Louise Riton. Hon skrev bland annat att man placerat böckerna på barnavdelningen för att föräldrarna skulle se dem och att det inte var riktat till barnen samt att man insett i efterhand att man skulle förtydligat att böckerna var ett inlägg i debatten och att man i efterhand insett att man kanske skulle ha ställt dem på vuxenavdelningen i stället.

Jag tycker det är anmärkningsvärt att man tänker på så mycket ”i efterhand” med tanke på att man valde att ställa dit dessa böcker när det stormade som mest i debatten om just denna bok och specifikt vad gällde placeringen på barnavdelningen!!

Jag tycker också att det är anmärkningsvärt att det är så många som är emot flyttningen av dessa böcker och att dessa personer använder argument som ”censur”. Ingen har velat censurera, samtidigt som en urplockning av många böcker faktiskt sker runt om på våra bibliotek och ett av dessa exempel är Hitler´s Mein Kampf, som nämns i ett av klippen ovan. Jag tvivlar på att vi har några nidbilder av judar på våra barn och ungdomsavdelningar, men när det gäller svarta människor så kategoriseras vi som är emot detta som ”överkänsliga”.

En facebooksida som heter Liten skär och alla små brokiga, vilket jag inte vet om det är en officiell sida, men så här har den som är ansvarig för sidan skrivit:

Man jämför alltså att flytta dessa böcker från barnavdelningen med Stalinism och en person som uppenbarligen arbetar med att bryta rasism och hån mot olika folkgrupper, väljer man att kalla ”pajas”. Förlöjligande av personer som försöker få till förändringar mot en vit maktstruktur och ett mer jämställt samhälle för ALLA människor, blir åter en gång förlöjligad och hånad för att någon anser sig ha ”rätten” att visa nidbilder av svarta människor.

Om du tycker att Tintin inte hör hemma på barnavdelningen, utan på vuxenavdelningen på våra bibliotek, så skriv gärna på HÄR!

Relaterat:

Sveriges radio: Tintin, rasismen och radioteater som poesi

DN/Timbaktu: Samma gamla nidbilder av svarta människor

Aftonbladet: Var tionde bibliotek gömmer undan Tintin i Kongo

DN: Flera kommuner nobbar Tintin

DN: Tintinalbumen är tillbaka och kampen för demokratin vunnen. Eller?

Aftonbladet: Kommunerna som ratar Tintin

Aftonbladet: Jag är inte överraskad

Newsmill: Tintin i Kongo är ett försök att dölja folkmord

Antologi om Afrikasvenskars situation i, och tankar om, Sverige

Fatou: I have a Dream…

Diskrimineringens andra ansikte – svenskhet och ”det vita västerländska”

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

I have a Dream…

Publicerat av
21

Oftast när jag skriver om rasism, så blir jag saklig. Ibland arg. Oftast upprörd. Men jag försöker ändå hålla debatten så saklig som jag kan, med tanke på att jag blir starkt berörd av den. Sällan blir jag väldigt ledsen. Jo, inom mig blir jag alltid ledsen för att rasism slår så illa, för att den skadar och gör ont och för att den är oerhört förödande för mänskligheten.

I går morse blev jag inte bara ledsen, utan insikten av rasism golvade mig fullständigt. Den finns där i min vardag, så ofta, så ofta och jag tycker nog att jag är ganska bra på att urskilja den. Att se vad som är rasism och vad som är något annat.

I går morse satt jag på tunnelbanan och tittade på nyheter om att romer har svårt att få hyra bil på bensinmackar. Jag har ofta påpekat att den rasism som romer utsätts för är bland den grövsta och mest utspridda i vårt samhälle och jag anser även att den är mer accepterad bland ”antirasister” än annan rasism.

Jag lyssnade på flera ljudklipp på hur den här undersökningen gick till och vad som sades. Hur de romer som deltog blev bemötta. Att man ljög dem rakt i ansiktet och sedan hur reportrarna blev bemötta och på vissa ställen fanns det inte nog många bilar till förfogande… Om man inte var av romskt ursprung, förstås…

I somras hade jag en ung tjej med Eritreanskt ursprung hemma hos mig. Det är en tjej som inte fått något i livet gratis, utan som tvärt om har fått kämpa sig till allt hon idag har. Hon slet i skolan för sina betyg, hon har jobbat superambitiöst och målinriktat sedan hon tog studenten. Hon har sparat till och tagit körkort, bott ensam och är både otroligt ansvarstagande och ordentlig på alla sätt och vis. Som ni förstår av min beskrivning ovan så är det här en tjej som jag verkligen tycker om och känner stor respekt för över vad hon helt själv har åstadkommit.

Nu var hon hemma hos mig på besök från Uppsala. Hon var bjuden på ett eritreanskt bröllop i Stockholm, men hade lovat släkt och vänner i Uppsala som också var bjudna att hyra bil och komma och hämta och lämna dem i Uppsala igen. Hon var ute i god tid och ringde olika bensinmackar runt om i Stockholm för att boka en bil. Jag minns inte hur långt innan det var, men det var i alla fall flera dagar. Hon ville helst ha en liten, billig bil, men kunde tänka sig en lite större om hon inte fick tag på det hon sökte.

Jag satt bredvid henne i vardagsrummet när hon började ringa. Hon presenterade sig artigt med sitt namn som alltså inte är ”svensk-klingande” och berättade att hon behövde hyra en bil ett dygn. Samtal efter samtal slutade på samma vis. De hade inga bilar inne och en del var näst intill otrevliga, medan andra ursäktade sig med att det var ”semestertider” på identiskt sätt som flera uthyrare säger i undersökningen med diskrimineringen av romer.

Till slut föreslog jag henne att om nästa svarade att de inte hade någon bil, så skulle hon be dem kolla i datorn var det fanns bilar i deras firma inom Stockholm att hyra, för det borde de kunna se i sitt system. Vi pratar nu om att hon ringde mellan 8-10 uthyrare. Det var till Statoil och OKQ8.

Nästa samtal gick som de tidigare: ”Tyvääärr hade de inga bilar att hyra ut, alla var redan bokade miiinst en vecka framåt…” Hon bad då att de skulle kolla stationer i samma företag runt om i Stockholm och först så vägrade killen göra det. Han sa att han inte kunde boka från sin station, på något annat ställe. Då förtydligade hon att hon inte ville att han skulle boka, utan att han skulle KOLLA var det fanns en bil att hyra. Motvilligt och efter att först på ett ganska otrevligt sätt försökt slippa göra detta, så gick han igenom och det visade sig att han visst kunde kolla detta. Han nämnde en station som hade en bil inne för uthyrning och hon bad om numret till denna station, vilket han först inte heller ville lämna ifrån sig, men till sist gjorde.

När den här tjejen sedan ringde upp den stationen så talade man om att de inte hade någon ledig bil att hyra ut. Då förtydligade tjejen att hon redan hade ringt en annan station som berättat att de hade en bil som inte var bokad och att det var därför hon ringde till precis denna station nu. Men personen hävdade att det då varit något fel i bokningssystemet, för att de faktiskt inte hade någon ledig bil till uthyrning där.

Så satt jag där på tunnelbanan i morse. Lyssnade på dessa berättelser, lögner och bortförklaringar för att få en anledning att diskriminera ännu en människa i Sverige. Och tårarna kom helt oväntat och kunde inte sluta rinna. Jag känner vanmakt, ilska och en oändlig stor sorg. För att människor diskrimineras för sitt namn, sitt utseende, för sitt ursprung och för att de nekas helt vanliga mänskliga rättigheter. Att bli behandlade med respekt och för den de är och inte för var de har sitt ursprung. Insikten blev så slående att jag blev helt tom inombords.

Och jag tänker på debatten om Lilla skär och alla små brokiga, jag tänker på debatten om Tintin och förlöjligandet av oss som strider för att få ett uppvaknande hos personer som tror att det handlar om rätten att få säga ”negerboll”, om rätten att få sprida rasistiska nidbilder av svarta människor till barn mellan 10 och 13 år. Jag tänker på de som tror att det handlar om att förbjuda en barnfilm där den svarta figuren är tecknad som ett blackface. Jag tänker på alla de vita, privilegierade människorna i mitt land som inte själva eller genom sina familjemedlemmar möter rasismen i sin vardag och som på allvar tror att rasism handlar om skinheads som sparkar ned invandrare på gatan, när det egentligen handlar om just den lilla och stora rasismen som förtrycker, förlöjligar och kränker människor!!

Att det finns de som på allvar tror att de inte understöder rasism när de ritar nidbilder av svarta människor eller hävdar sin rätt att få säga ”negerbollar”. Att det finns de som verkligen tror att våra mörka barn lever jämställda i Sverige idag, jämställda med blonda lintottar. Som inte inser sambanden och strukturen och hur det är uppbyggt från grunden. Hur det finns medmänniskor i mitt land, som är fortfarande inte inser de privilegier de besitter av det enda skälet att de är vita. Att det finns en massa mörka människor som är födda här, eller hitflyttade, lever sina liv här och bidrar till vårt samhälle på samma vis som vilken av oss som helst. Eller som önskar att de kunde det, om de hade fått chansen, vilket förvägras allt för många.

Att det finns en massa människor som i all sin välvilja tror att det är debatten i sig som är viktig för oss som för den och inte resultatet. Resultatet för mig är att den här unga tjejen ska ha samma rätt att hyra en bil som de som är romer eller vem som helst annan. Resultatet för mig är att mina barn ska slippa se barnfilmer där figurer med deras hudfärg framställs som makabra djungelmänniskor eller förlöjligande av svarta eller där de ska kunna gå till våra bibliotek själva eller med sina barn i framtiden och titta på barnavdelningen efter böcker där inte vita människor framställs som överordnade och mer mänskliga av den enda anledning att de bär olika hudfärg.

I have a dream…

”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.”

Jag önskar att mina fyra barn hade vuxit upp i ett land där de inte hade behövt bli nedsparkade i tunnelbanan så blodet sprutade, som skedde när min ena dotter var 2-3 år gammal med orden: ”din jävla neger, åk hem!” Jag önskar att mina fyra barn hade sluppit bli kränkta under sin barndom med tillmälen som ”jävla neger” eller ”åk hem” eller att man gjorde narr av dem för deras hudfärg, hår, läppar etc. Men inte bara det. Jag önskar att mina fyra barn hade fått växa upp i ett samhälle där deras värde avgjordes i hur de behandlade sina medmänniskor, som avgjordes av hur de gjorde bra saker för sig själva och för andra.

Nu blev det inte så. Jag sörjer verkligen det av hela mitt hjärta. Nu önskar jag i stället att mina kommande barnbarn ska få växa upp i en sådan värld. I ett sånt samhälle. Att de ska slippa se sig själva eller sina förfäder avbildas som de gör i Tintins värld, när de besöker barnavdelningarna på biblioteken. Vi behöver inte medömkan, det enda vi behöver är att våra barn behandlas med samma självklara respekt som alla andra kräver att deras barn ska behandlas i vårt samhälle.

Vi har kommit en lång väg sedan slaveriet avskaffades, men vi har ännu en lång, lång väg att gå…

Om du tycker att Tintin inte hör hemma på barnavdelningen, utan på vuxenavdelningen på våra bibliotek, så skriv gärna på HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Öppet brev till Stellan Skarsgård

Publicerat av
1
Stellan,

vi är några personer som anser att du är en av de största skådespelartalanger som Sverige har haft genom tiderna. Vi är inte insatta i skådespeleriets konst, men vi har antagit att en av de förmågor man måste ha mycket av för att bli en riktigt bra skådis, är förmågan att kunna leva sig in i andra människors situation, även om man inte själv har befunnit sig i liknande situationer.

Det är därför vi med stor besvikelse har noterat dina uttalanden om kritiken mot nidbilder av svarta människor. Du verkar tyvärr inte ha förstått kritikens grunder, vare sig de mer akademiska grunderna eller de som handlar om svarta människors situation i Sverige och världen, i nutid och historiskt. Det är just bristen på förmåga och/eller intresse av att åtminstone försöka leva sig in i svarta människors situation som vi blir besvikna på att du uppvisar. Detta är desto mer häpnadsväckande med tanke på hur du i och med din karriär i USA bör ha fått insikt i större, internationella perspektiv. Vi antar att du är fullt införstådd i hur otänkbart det vore att en vit amerikansk skådespelare skulle yttra sig offentligt som du exempelvis gjorde i Aftonbladet nyligen:

”Stellan Skarsgård är mest arg:
– De har attackerat Makode Linde, en svart konstnär. Marika Carlsson, en svart komiker. Massajer som var i Kolmården och ville sälja in sin egen kultur. De borde inte få någon uppmärksamhet alls.”

Hör du dig själv? ”Massajer var i Kolmården.”
Har det någonsin varit några irländare i Kolmården för att ”sälja in sin egen kultur”, exempelvis? Varför tycker du att det självklart är oproblematiskt att visa upp afrikaner i en djurpark, i ett land som fram till bara för några årtionen sedan jämställde afrikaner med apor?

Och varför skulle afrosvenskar inte få kritisera andra afrosvenskar och andra svarta som de tycker bidrar till upprätthållandet av afrofobiska föreställningar i Sverige? Bara för att någon är afrosvensk är det naturligtvis inte någon garanti för att personen inte kan göra och säga saker som stöder afrofobiska företeelser. I ministrel-showerna i USA t ex, förekom att svarta personer medverkade, trots att det otvivelaktligen handlade om ett dehumaniserande förlöjligande av svarta människor.

Det verkar som att du lever i tron att afrosvenskar och vita svenskar lever sin vardag på jämlika villkor, och att det bara är folk som av olika skäl vill vara bråkmakare som klagar offentligt. Vi vill inte bli långrandiga med att rada upp mängder med exempel som visar på hur vardagen ser ut för afrosvenskar – vuxna och barn – och hur den därmed skiljer sig från vita svenskars vardag. Det finns offentlig statistik, kvalitativa undersökningar och annat som du kan söka upp om du vill veta mer. Det enda vi hoppas på att du försöker börja förstå att vi som klagar på afrofobi gör det på välgrundade skäl, och vi skulle inget hellre vilja än att afrosvenskar blev behandlade som jämlika alla andra i Sverige, så att vi kunde få ägna oss åt trevligare saker än att protestera.

Medlemmar ur: Forum för föräldrar till afrosvenska barn

Tillägg: efter förfrågan, en engelsk version:

After the major controversies in Sweden concerning blackface in the movie ”Liten Skär och alla de brokiga” (Little Pink and the motley crew, referred to in previous posts in this group) and ”Tintin in the Congo”, Swedish world-famous actor Stellan Skarsgård got angry – at the protests against blackface. We felt that he, being such a famous person, should know better than that. We therefore sent him this open letter, translated with Google Translate, which sucks… so just try to see the big picture.

———

Stellan,

We are a few individuals who think that you are one of the greatest acting talents Sweden has had through the ages. We are not familiar with the art of acting, but we assume that one of the talents you have to have a lot of to be a really good actor, is the ability to empathize with other people, even if one has never been in similar situations as them.

It is therefore with great disappointment we have noted your statements about the criticism of caricatures of black people. You seem unable to understand the grounds for the criticism, neither the more academic basics, nor those dealing with black people’s situation in Sweden and the world, in the present and historically. It is precisely the lack of ability and / or interest to at least try to empathize with black people’s situation that we are disappointed in that you have. This is all the more amazing considering how your career in the U.S. should have had knowledge of the larger, international perspective. We assume that you are fully aware of how unthinkable it would be for a white actor to say publically what you said for example in Aftonbladet [one of the major evening papers in Sweden ] recently:
”Stellan Skarsgård is most angry:
– They have attacked Makode Linde, a black artist [the artist behind the ”golliwog-cake”], Marika Carlsson, a black comedian [who used the N-word for the name of her show mainly made for white audiences], and Maasai who were in Kolmården [a zoo] to promote their own culture. They should not get any attention at all.”

Can you hear yourself? ”Maasai were Kolmården.”
Has there ever been any Irish in Kolmården to ”promote their own culture”, for example? Why do you think it is perfectly fine to show Africans in a zoo, in a country that until only a few decades ago equated Africans with apes?

And why would Afro-Swedes not be allowed to criticize other Afro Swedes and other blacks that they think contribute to the maintenance of Afro-phobic beliefs in Sweden? Just because someone is Afro-Swedish is of course no guarantee that the person can not do and say things that support afrophobic phenomena. In the ministrel-shows in the U.S., for example, there were some black people who participated, even though it undoubtedly was a dehumanizing mockery of black people.

It seems that you hold the belief that Afro-Swedes and white Swedes live their daily lives on an equal footing, and that only people who for various reasons want to be troublemakers complain publicly. We do not want to be long-winded and line up lots of examples that show what everyday life is like for Afro-Swedish people – adults and children – and how it differs from the lives of white Swedes. There are official statistics, qualitative surveys and other things that you can look up if you want to know more. We only hope that you try to begin to understand that we who are complaining about afrophobia do so for sound reasons, and we woulld want nothing more than that Afro-Swedes were treated equally to everyone else in Sweden, so that we could devote ourselves to nicer things than to protest.

/Members of the Forum for Parents of Afro-Swedish Children

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Tintins ut- och intåg i barnbokshyllorna

Publicerat av
12

Debatten om ordet neger, golliwog-tårta, golliwog-barnfilm och Tintin-böckerna och ”neger-kungen” i Pippi Långstrump är egentligen samma debatt för mig, fast i olika tappning.

Jag personligen respekterar och högaktar yttrandefriheten väldigt starkt. Den är en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle. Samtidigt ska man minnas att yttrandefriheten aldrig har varit total. Varken i Sverige eller någon annanstans. Yttrandefrihet måste alltid gå hand i hand med ansvar och respekt, annars blir den värdelös i sig.

Användandet av ordet ”neger” är helt uteslutet i min värld. Jag har tidigare, vid flera tillfällen förklarat varför jag tycker så.

I ny konst, eller litteratur, såsom i Makode´s tårta eller Liten skär och alla små brokiga är det så enkelt, tycker jag. Nidbilder av svarta hör inte hemma 2012 i vårt samhälle. Med äldre litteratur såsom i Pippi Långstrump och Tintin handlar det om äldre litteratur som skrevs och ritades i en tid när de flesta här i västvärlden faktiskt inte ”förstod” bättre. Så hur gör man då? Censurerar gammal litteratur? Eller skriver om en historia som vi faktiskt haft. Nej, jag tycker inte det. Det skulle vara som ett dåligt försök att dölja den historiska rasism som funnits i västvärlden.

Däremot tycker jag inte heller att den är okej. Framför allt av det skälet att den fortsätter sprida nidbilder, kränkningar och strö på alla fördomar av svarta människor som någon slags ”ociviliserade djungelfolk”. I synnerhet är det inte en uppfattning som bör föras vidare till en ny generation, vilket innebär att jag tycker det är helt på tok med dessa spridningar inom barnlitteratur och även barnfilm. Det blir ett sätt att återupplyfta och legalisera fördomar samtidigt som man sprider dem vidare igen och igen och igen. Jag tycker det är väldigt viktigt att man tänker på hur den som är utsatt upplever saker och hur de reagerar på det hela. Inte bara för vad alla ”proffstyckare” anser och hur de tycker att andra borde uppleva saker som vänds mot en viss grupp människor.

Det är svårt hitta en väg som passar alla, egentligen är det helt och hållet omöjligt att alla människor ska bli nöjda över ett beslut, men vissa saker känns ganska självklara att förändra. Om man läser på lite om den vita maktstruktur vi lever i till vardags, så blir det inte lika märkligt att vi måste börja SE bortom det uppenbara och sätta oss in i vissa saker på ett djupare plan.

De som protesterar mot svarta som golliwogs eller andra nidbilder har en tendens att bli kallade för extrema och överkänsliga. Kanske är det så. När man har blivit utsatt för något under tillräckligt lång tid och av väldigt många människor, så är det lätt att bli överkänslig. Extrem kan man också säga, men extrem är kanske just det som krävs för att vissa saker faktiskt ska kunna förändras. Det är trots allt inte alla ”fiskar som simmat med strömmen” som lyckas få igenom förändringar i vårt och andra samhällen. Det är just de personerna som är obekväma, som tycks få genomslag som förändrar saker i vår värld till något bättre. Det betyder inte alltid att alla dessa förslag är bra, men det betyder att väldigt många av dem är just det.

För 40 år sedan hade det varit väldigt märkligt om en pappa ville ta ut föräldraledighet med sitt barn, i dag är det en ren självklarhet och snarare ser man män som väljer att inte göra det, som bakåtsträvare eller oengagerade fäder.

De svartas historia är kantat av slaveri, nedvärderande, förlöjligande, att bli behandlade som mindre intelligenta varelser, med hån och förnedring. Ännu idag så har de flesta med svart bakgrund i Sverige blivit behandlade som mindre vetande, med rasism, förlöjligande, skällsord och hån väldigt många gånger. Självklart är det dags att rensa ut bland vårt arv av rasistisk propaganda. Det kanske krävs att Tintin plockas ned från barnhyllorna i affärerna och biblioteken och förpassas till historieavdelningarna. Det kanske krävs en ”varningstext” på bokomslagen så de föräldrar som inte inser eller tänker på historien och blir påminda om att det här är kanske inte den lämpligaste barnlitteraturen idag.

Det kanske krävs att Stina Wirsén lanserar en ny film utan någon Golliwog-liknande figur i sina barnfilmer. Det kanske krävs att man omarbetar de nya upplagorna av Astrid Lindgrens ”neger-kung” till något mer modernt och låter de gamla upplagorna få finnas i samma historiska avdelning som Tintin och annan förnedrande litteratur. Om jag var Astrid Lindgrens arvingar skulle jag definitivt göra det, då jag uppfattat att Astrid Lindgren aldrig velat uppröra eller förnedra små barn för deras hudfärg och vi kommit lite längre nu än att vi kallar någon ”neger” över huvud taget. Kung eller ej.

Det kanske är så att vi måste ha en ”extrem revolution” för att få folk att fatta att VI VÄGRAR LÅTA VÅRA MÖRKA BARN KRÄNKAS FÖR ATT DET FINNS MÄNNISKOR SOM INTE BLIR UTSATTA FÖR RASISM SOM TYCKER DET ÄR OKEJ ATT VIDAREBEFORDRA EN KRÄNKANDE BARNLITTERATUR TILL FRAMTIDENS BARN?

Nu ska tydligen Tintin upp på hyllorna igen. Jag är den första att beklaga det till våra mörka barn och andra medmänniskor i vårt land som drabbas av rasism.

Det handlar inte om lättkränkta svarta människor, det handlar om förtrycket mot en stor grupp människor, det handlar om den synliga och osynliga rasismen. Det handlar om historien, men även om nuet. Det handlar om att våra mörka barn har svårare att få jobb just för deras hudfärg. Det handlar om barn som blir kallad neger på skolgården och kissar i byxorna för att de är rädda. Det handlar om tonårspojkar i förorten som blir stoppade på moppen för att de som svarta antas ha stulit mopeden de fick i födelsedagspresent. Det handlar om barn som leker, men tystnar för att de blir kallade smutsbruna och känner sig som främlingar på sin egen lekplats. Det handlar om svarta vuxna som skrattar med åt ”negerbollar” för att de inte har ett ordförråd på svenska som räcker för att beskriva den ilska, förnedring och historia de känner.

Det handlar om oss vita föräldrar som också känner samma förtvivlan för att vi hellre skulle bli förnedrade själv än att låta våra barn behöva utstå det, för deras hudfärg. Men mest av allt handlar det om dig och mig som är bosatta i Sverige och som vill att våra barn ska växa upp med respekt och förståelse, kärlek och vänskap till sig själva och andra barn och vuxna, men som alltid kommer att hamna i ett naturligt under- eller överläge beroende på om de är mörka eller vita.

Relaterat: Vit vrede tystar diskussionen om Tintinalbumens rasism

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,