En stark vänskap jag saknar

Idag, den tionde December 2012, är det precis fyra år sedan jag förlorade en av mina allra närmsta vänner. Helené och jag blev mer än vänner, vi kallade varandra för systrar. Vi var så lika på många sätt och så olika på andra, men våra band var enormt starka och vi blev verkligen en viktig del i varandras liv.

Fortfarande tänker jag på henne, nästan varje dag. Fortfarande saknar jag henne enormt.

Hon skänkte mig så mycket vänskap, så starka band. Vi hade det så roligt tillsammans. Hon fick mig att skratta tills jag inte kunde andas, hon fick igång mig, hon stöttade mig och hjälpte mig och hon var en helt fantastisk vän som jag saknar enormt!

Ibland tänker jag att det verkar vara så lätt att glorifiera och ”hjälteförklara” en person som inte längre finns bland oss, men i Helenés fall känner jag inte alls att jag ser henne så. Tvärt om är det lätt att minnas hennes ilska, skällande och styrande. Däremot ser jag idag på den med kärlek och starka känslor av vänskap. Det var en del av henne och ännu en del jag tyckte väldigt mycket om med Helené!

Jag är så glad att hon var en del av mitt liv och jag är så glad över att jag fick vara en del av hennes liv. Jag känner ibland att hon ännu finns med mig. Ibland pratar vi förtroligt med varandra och ibland skäller hon på mig. Men jag är övertygad om att vissa band finns det ingen som kan separera. De finns där. För evigt. Vila i frid min vän!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Idag förstod jag att hon är borta för alltid…

Idag. Precis idag. Förstod jag. Jag fattade på riktigt. Det var där på tåget hem som det gick upp för mig att jag förlorat min vän för alltid. Det är klart jag förstod att hon är död redan tidigare, men jag förstod inte att hon var borta för alltid. På något sätt har jag burit på hoppet att hon ska ringa eller komma hit…

Jag råkade hamna på Deepeditions gamla inlägg om när Helene gick bort. Jag kände hur jag blev alldeles kall och varm om vartannat. Sedan blev det helt tyst och jag kunde inte ens höra tågets dunkande… Det kändes som om hon fanns där hos mig. Som om hon bad mig släppa taget. Om det var mina egna sinnen, eller Helenés närvaro, låter jag vara osagt och det spelar faktiskt ingen roll. Jag upplevde i alla fall hennes närvaro och omsorg när hennes hand strök mig försiktigt över håret.

När jag klev av tåget kunde jag inte låta bli att gråta. Vi gick armkrok till busshållplatsen och Helené bad mig att inte vara ledsen, att hon har det bra nu. Jag grät medan jag väntade på bussen och jag grät på bussen hela vägen hem. Det var en smärtsam gråt för det hade äntligen gått upp för mig att Helené faktiskt är borta och inte kommer att komma åter.

Jag känner glädje över att få ha varit en del av Helenés liv och sorg för att hon är borta! Jag känner tacksamhet för att jag hade möjlighet att ta farväl av Helené vid begravningen. Det fanns en annan väsentlig skillnad idag mot de gånger jag sörjt Helenés bortgång tidigare och det är att hon har skällt på mig varje gång tidigare. Hon har instruerat mig hur jag ska göra och hon har skällt när jag har gjort fel. Idag skällde hon ingenting, idag var hon sådär glad och mild i tonen som jag minns att hon var den där dagen jag bjöd henne på Grekisk restaurang (den dagen vi tog bilden ovan på henne och mig).

Nu har äntligen polletten trillat ner för mig och jag förstår att Helené är borta. Jag förstår att jag inte kan förvänta mig att hon kommer tillbaka. Men sakna henne, det kommer jag alltid, alltid att göra.

Vila i Frid, min vän, tills vi ses igen

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Att ta farväl av en vän…

(Så märkligt att inse att min vän ligger i kistan, så stilla, så tyst.)

Det har varit en mycket, mycket tung dag.

Jag har deltagit på en av mina absolut närmsta vänners begravning. Det är tungt. Att ta ett sista farväl av min bloggsyster, som funnits där på så många sätt för mig.

Det har varit en mycket tung dag. Jag vet att jag kom på Helenes begravning och jag förstår att Helene inte finns mer. Ändå kan jag inte riktigt förstå att det är Helene som ligger där i kistan. Kistan med det vackra sammets-täcket och med de guldiga fransarna. Det går inte riktigt ända in att Helene inte kommer att ringa mig igen och jag är ganska upprörd över att det nu gått över en månad utan att hon har ringt till mig.

Jag är också upprörd över att Helene har gått igenom så här stora saker, som att gå och dö, utan att hon ringt mig och berättat hur det har varit för henne. Men jag är också ledsen. Jag är ledsen för att hon inte hann ta farväl av sina barn en sista gång. Jag är ledsen för att jag inte förstod hur kort tid min vän hade kvar. Jag är ledsen för att det fanns saker i hennes liv som jag önskat hon hade hunnit reda ut.

Jag är ledsen för att att Helene inte fick den respons från myndigheter som hon förtjänade efter alla års kamp. Jag är ledsen för att Helene inte fick se sin yngsta son uppträda i melodifestivalen.

Men jag är ändå glad att Helene hann förbereda sig. Jag är glad att Helene var beredd och att hon i livet trodde så starkt på de änglar hon nu gjort sällskap. Jag känner också glädje över att prästen lyckades fånga så många delar av Helene som jag har uppfattat henne. Jag är glad över att Helene var en oerhört stark kvinna som borde vara många kvinnors förebild.

Jag känner enorm tacksamhet över att få ha varit en stor del av Helenes liv de senaste åren. Jag känner tacksamhet över att ha fått dela den bloggvärld som hon kände och som till viss del skilde sig från min. Jag känner också tacksamhet över att ha fått hållit henne i mitt hjärta. Jag känner tacksamhet över att ha fått ta del av hennes kunskaper och jag är verkligen tacksam för alla skratt vi har delat.

Jag är så oerhört tacksam att Helene finns med sina barn. Att hon kan vaka över dem nu, likt en ängel. Jag är glad att de slipper vandra ensamma i en tid så svår.

(Som jag skrev i gårdagens inlägg att jag skulle göra, så la jag på en ros från mig och barnen och en annan, stor, röd, vacker ros som var från hela bloggvärlden, från alla som önskar hedra en stor bloggerska och kvinna)

Till sist är jag också mycket, mycket tacksam för att en kvinna, som jag, en kvinna som lever i sin egen vardagskamp, precis som de flesta av de kvinnor jag känner, precis som även Helene gjorde, jag är tacksam att hon gjorde det möjligt för mig och mina barn att ta ett sista farväl av en av mina absolut bästa vänner. Min bloggsyster Helene!! För att hon är en levade ängel, på samma sätt som Helene är en ängel som nu gått vidare, till något vi inte känner till… TACK! TACK! TACK!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vår bloggvän begravs på måndag

När Helené gick bort den tionde December kom det som en fullständig chock för mig, trots att Helené (Alter Ego/ Alma Mater/ Hulda Norrköping) hade förberett oss alla. Hon visste vad som skulle komma, men jag hade lite svårt att ta in det

På måndag ska Helene begravas i Norrköping. Jag hade sökt semester för att kunna delta, men eftersom jag ännu inte har fått svar, så blir det svårt för mig att planera in begravning i Norrköping nu, även om jag skulle få den beviljad. Det krävs trots allt lite planering när man bor själv med flera barn och ska iväg en så pass lång väg, framför allt när man inte har bil och körkort (jag borde verkligen sätta igång med de där körlektionerna nu, inget ont om Gamla Bettan i all sin glans, men Norrköping mitt i vintern, då får jag nog fundera en gång till…)

Helene sa i alla fall ifrån om en massa blommor, dels sa hon det till mig någon vecka innan hon gick bort, men hon har också lämnat brev efter sig till sina barn att hon inte vill ha blommor, däremot så önskar hon att de som hade tänkt skänka blommor, i stället ska sätta in pengar på Cancerfonden.

När Helene gick bort så var det många bloggare som skrev inlägg om henne. Många som skrev att de fått hjälp av henne. För er som nu vill hedra Helene får gärna sätta in några kronor på Cancerfonden. Sätt in pengar på Cancerfonden, Fonus Öst (klickbar länk) och märk talongen Heléne Almgren 12 Januari 2009.

Vendettanbettan har också skrivit om det HÄR! (Tack för infon, vännen!)

På måndag kommer jag att ha en liten minnesstund för Helene på min blogg, för er som vill dela en stund här och inte har möjlighet att åka på begravningen!

Poolen som Helene köpte till mig och barnen förrförra sommaren:

Bloggat om Helenes bortgång:

Cissi (Helene ´s dotter)

Tonårsdotter (Min dotter)

Kulturbloggen

Ludmilla

Arvid Falk

Trollhare

Frk F

Daniel Brahneborg

Gunilla

Opassande

Tindra-Annette

Mina Moderata Karameller

Deepedition

Teflonminne

Evas svammel

Sugbloggen

Scaber Nestor

Kyrksyster

Madonnan

Stationsvakt

Puppe

Oväsentligheter

Beas tankar

Kamferdroppar

Signerat Kjellberg

Bisonblog

Soulsister

Jardenberg

Thomas Hartman

Jigartala

Bloggtidningen

Kattkorgen

Mumlan

Karolina Lassbo

Bloggstafetten

Schmut

Kortare Tankar och Updates

Darkangel och Mumma

Agge the little angel

Pysan

Vendettanbettan

Signerat Kjellberg

Rosa Tankar/Händelser

Reflektioner/Margareth Osju

HelenaQ

I sanningens namn

(Listan fortsätter uppdateras när jag finner nya inlägg om Helenes bortgång)

Till sist: TACK Helene för att jag fått känna dig. Tack för att jag fick vara din syster. Tack för att du skällde på mig tills jag började länka ordentligt (jag vågar knappt skriva ett ord nu utan att länka, för jag hör fortfarande hur du skäller på mig) och tack för att du var den person du var! Vila i frid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag har svårt att acceptera hennes bortgång

Ni kanske minns nyligen när min dotter Jai (17) miste sin pappa (för 46 dagar sedan) hur jag tyckte det var så svårt att han inte ville acceptera att han skulle dö. Han klamrade sig fast vid livet så starkt och när läkaren sa att de trodde han hade max två veckor kvar, så levde han i själv verket en månad till…

Det var skönt på ett sätt, för vi hann verkligen ta farväl flera gånger om. Vi var så förberedda som man bara kan bli, däremot gjorde det ont att han gick bort, trots att han faktiskt inte accepterat att han skulle dö. Eller egentligen var det just att han inte accepterade som gjorde mest ont, när han väl gick bort. Han sov med öppna ögon den sista veckan, av rädsla för att dö om han stängde dem. Nej, Lamin ville verkligen inte dö.

Med Helene var det tvärt om. Helene visste att hon skulle dö och hon accepterade. Hon pratade vid nästan varje samtal om att hon snart skulle vara borta. Jag ska vara ärlig: Jag kunde inte ta det till mig. Jag blev så jävla irriterad över att hon förstörde våra trevliga samtal med prat om att hon snart skulle dö. Hon var beredd. Jag var det inte. Vi fick reda på nästan samtidigt att Helené hade cancer och att Lamin snart skulle dö. Jag engagerade mig väldigt mycket runt avskeden för Lamin, begravningar, tröst åt Jai. Jag sköt tankarna på Helenes cancer ifrån mig. Med Lamin sa läkarna att han hade max två veckor kvar. Om Helené sa de inget. De gav ingen tid.

Jag frågade ofta om det, men de svarade henne att de inte brukade säga det. Jag valde att tolka det efter mina egna önskningar. För mig betydde det att hon hade mycket längre tid kvar. I mina tankar betydde det Februari, Mars. Därför blev jag irriterad när Helené sa att hon hade kort tid kvar. Vi pratade om julen. Först var tanken att vi kanske skulle fira den tillsammans, men sedan fick jag veta att jag ska jobba på julen. Då sa Helené: ”Ja, vi får ju se om jag lever tills dess ens…” Jag fick nästan bita mig i tungan för att inte be henne sluta tjata om att hon skulle dö. Hon skulle ju leva.

Helené visste. Helené accepterade. Jag vet det, men jag lyckades inte med det! Om sanningen ska helt fram så hoppades jag att hon skulle kunna göra klart sin behandling och bli botad. Jag trodde inte på allvar att jag skulle mista henne.

Sedan beskedet kom har Helene tjatat på att jag ska försöka hitta någon som kan hjälpa mig med det tekniska på min blogg, så som hon har gjort sedan jag köpte denna domän för ett och ett halvt år sedan. Jag blev irriterad på henne för det också. Hon skulle fixa det här och sedan skulle vi fortsätta med bloggtekniken som vanligt. Hon pratade, till och med i vårt sista samtal om att jag skulle ta alla koder, men jag pratade bort det.

När Lamin låg på dödsbädden så tänkte jag att varför jag inte har samma engagemang runt Helené, var för att jag var tvungen att ta en bortgång i taget. När Lamin sedan gick bort, så visste jag att det inte var svaret, men då intalade jag mig att det var för att Helené inte skulle gå bort. Inte på länge, eller kanske inte alls… Jag var irriterad för att Lamin inte kunde acceptera. Det skulle ha varit så mycket lättare för oss att han gick bort om han accepterade det själv. Det skulle varit lättare för oss om han pratat om det och kunde förbereda oss på hur han ville ha det.

Med Helené blev det tvärt om. Jag tänkte att om hon slutade prata om sin död, så skulle det vara så mycket lättare för henne att klara livet.

Nu känns allt det där så dumt. Jag vill be dem båda om ursäkt för att jag känt som jag känt. De fann själva de bästa vägarna att hantera sin kommande bortgång på. Utan min irritation. Utan mitt tyckande.

Förlåt, Helene, för att jag inte ville förstå. Förlåt för att jag hade så svårt att hantera din sista tid. Det är därför det är så förbaskat svårt att fatta nu, att jag inte kan lyfta luren och ringa dig. Jag kan inte skicka några mail innan jag sticker till jobbet på morgonen…

Förlåt att jag var irriterad för att du ville förbereda mig och dig själv. Du finns i mitt hjärta och jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig!!

Jag känner mig redan så tom och ensam. Jag känner inte att någon annan är så insatt i vissa delar av mitt liv som du var. Jag har bara en bloggsyster och det är du!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rest in Peace, min bloggsyster

Jag kan inte fatta att hon är borta! Sedan jag började blogga för över tre år sedan har vi varit nära, nära vänner. Jag benämner henne som en av mina tre närmsta vänner. Hon brukade kalla oss för systrar och det var den typ av relation vi hade. Men jag glömde säga det med de rätta orden. Med de där orden som jag känner i mitt hjärta, men aldrig tog i min mun.

Älskade syster. Helene. Hon är borta nu. Hon gick bort vid 10-tiden i morse och jag saknar henne redan så enormt. Jag skulle ringa ikväll efter jobbet. Vem kunde tro att vårt två timmars samtal i Söndags skulle bli det sista? Jag var inte beredd…

Helene lämnar fyra barn och barnbarn efter sig. Den där förbannade cancern tog hennes liv också. Jag känner smärta. Förtvivlan. En tomhet som bara Helene kunde fylla.

Jag kände henne först som Hulda på Spaces, när jag också bloggade på Spaces, min först blogg. Jag trodde då att hon hette Hulda, men det var ett bloggnamn som kom av Hulda Moder. Sedan började vi båda att blogga på Aftonbladet och genom Vendettanbettan lärde vi känna varandra även utanför bloggen. Där tog hon bloggnamnet Alma Mater, som alltså också betyder Hulda Moder. Slutligen byggde hon denna blogg åt mig och strax innan en till sig själv där hon kallade sig Alter Ego.

Jag känner mig förtvivlad. Just nu saknar jag ord…


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,