En stark vänskap jag saknar

Idag, den tionde December 2012, är det precis fyra år sedan jag förlorade en av mina allra närmsta vänner. Helené och jag blev mer än vänner, vi kallade varandra för systrar. Vi var så lika på många sätt och så olika på andra, men våra band var enormt starka och vi blev verkligen en viktig del i varandras liv.

Fortfarande tänker jag på henne, nästan varje dag. Fortfarande saknar jag henne enormt.

Hon skänkte mig så mycket vänskap, så starka band. Vi hade det så roligt tillsammans. Hon fick mig att skratta tills jag inte kunde andas, hon fick igång mig, hon stöttade mig och hjälpte mig och hon var en helt fantastisk vän som jag saknar enormt!

Ibland tänker jag att det verkar vara så lätt att glorifiera och ”hjälteförklara” en person som inte längre finns bland oss, men i Helenés fall känner jag inte alls att jag ser henne så. Tvärt om är det lätt att minnas hennes ilska, skällande och styrande. Däremot ser jag idag på den med kärlek och starka känslor av vänskap. Det var en del av henne och ännu en del jag tyckte väldigt mycket om med Helené!

Jag är så glad att hon var en del av mitt liv och jag är så glad över att jag fick vara en del av hennes liv. Jag känner ibland att hon ännu finns med mig. Ibland pratar vi förtroligt med varandra och ibland skäller hon på mig. Men jag är övertygad om att vissa band finns det ingen som kan separera. De finns där. För evigt. Vila i frid min vän!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Ännu en dag på stranden…

Det här måste vara den perfekta semesterbilden och den visar mycket riktigt en del av hur vi tillbringar vår semester.

I går träffade jag en bloggvän och vi käkade glass och badade ihop. (Nåja, jag och Mabou käkade glass och hon och Mabou badade, men typ…) Det vi gjorde tillsammans var i alla fall att bygga ett fantastiskt sandslott. Jag som aldrig byggt ett sandslott i hela mitt liv (vad jag kan minnas) blev lite väl imponerad av vårt fina byggverk och var förstås tvungen att föreviga det fina bygget.

Mabou kastade sig i vattnet både framlänges och baklänges och från alla håll och kanter. Själv höll jag mig precis där. Vid kanten, alltså. Det var visst viktigt att solglasögonen skulle sitta på också! 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Till minne av Pysan / Vera

Vila i frid, Vera

Ännu en bloggvän har vandrat vidare. Då menar jag inte ut ur bloggvärlden för där tror jag alltid Pysan kommer att finnas kvar, med en egen plats.

Jag kom i kontakt med Pysan redan 2006, då vi båda bloggade på Aftonbladet. Hon bloggade om sin nyupptäckta cancer.

Idag fick jag besked om att Pysan är död. På något sätt inbillar man sig, eller intalar sig att även om folk har svåra sjukdomar, så kommer de att leva vidare för alltid… Så blev det inte för Pysan.

För drygt ett år sedan gjorde jag en intervju med Pysan i min blogg. Den kan du läsa HÄR! Just då såg hennes prognos ganska bra ut, men strax därpå fick hon besked om att hon fått skelettmetastaser.

Det som mest slår mig då jag nu, så här efteråt, läser min intervju med Pysan är att trots att hon hade en så svår sjukdom, trots att hon hade smärtor och besvär av sjukdomen och behandlingarna av den, så var hennes tankar närmast sina anhöriga, såsom hennes make och andra anhöriga i liknande eller samma situation.

Det här var Vera ´s egna sista ord i min intervju:

”Närstående behöver också få lov att åka hemifrån och få vila upp sig för det är en lika svår sjukdom för dem att gå igenom om inte svårare. De ser sin älskade må skit, tappa håret, må illa, bli sjuk, åka iväg i taxi och ringer från sjukhuset att man får stanna. Dessutom den här amputationen, fast kärleken sitter inte i bröstet.

Varje år får ca 6 500 kvinnor bröstcancer och ca 50 män.

Så kolla era egna!”

Jag tycker det säger en hel del om vilken person som Vera var.

Sedan vet jag också att bloggen var väldigt viktig för Pysan och att den gav henne kraft och glädje, när hon som mest behövde det. Det ger mig tröst att tänka på att hon hade den. Bloggande är väldigt viktig för många personer, av olika skäl. Jag vet också att Vera med sin blogg hjälpte många andra i samma och liknande situation. Det ger också en viss tröst.

Soulsister, som var bröstsyster med Vera har skrivit fint om henne HÄR!

Pysans blogg kan du läsa HÄR!

Vila i Frid, Vera. Mina tankar går till din make Stefan och dina tre barn!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det kom ett Nallebud…

Hon är en kvinna som fått gå igenom många svårigheter de senaste åren. Först miste hon sin dotter som tog sitt liv, med allt vad det innebär. Sedan fick hon själv en svår sjukdom. Vissa människor prövas hårdare än andra, det är helt klart.

Dessa svårigheter är ju inte en del av hennes personlighet, eftersom man inte väljer svårigheter att komma in i ens liv, även om man tvingas leva med dem.

Det som gör hennes personlighet helt fantastisk och vad som får en att vilja vara hennes vän är något större än så. Mitt i alla sina egna svårigheter så visar hon en enorm omtanke för andra människor. Dessutom är hon en kvinna som inte ger upp. Hon är en kvinna som trots sina egna svårigheter söker lycka, glädje och kärlek i livet.

Hon har också vågat ta emot lyckan, för det är inte alla människor i sorg som faktiskt har den förmågan. Inte minst har hon visat det genom att hon vågade tro på livet och kärleken igen och skaffade ett till underverk/barn, trots att hon hade fyra barn och trots att hon förlorat ett.

Hon har också visat att hon vågar ta emot lycka genom att glädjas åt sin äldsta dotters bröllop, resor hon gör med sin familj och inte minst den fantastiska omtanke hon sprider i bloggvärlden. För någon som har det svårt, eller ont, eller för tillfället besvärligt, är hon inte sen med att sända ett ord till tröst.

Vi har träffats några gånger och vi hörs av med jämna eller ojämna mellanrum, men jag är så oerhört stolt över att få vara hennes vän.

De flesta av er har säkert förstått att jag menar bloggaren Ludmilla. Läs gärna hennes historia som inte bara är intressant och sorglig, utan också en historia med hopp och glädje, klokhet och empati och som dessutom är väldigt välskriven! En blogg som inte är det minsta ”sliskig”, som en del bloggar med ämnet sorg har en förmåga att i stunder kunna bli.

Det kom ett litet Nallebud hem till mig. Det var den sötaste Nalle jag sett. Den låg nedstoppad i en söt liten ask med röda silkeslakan i. I handen höll den en ros och ett tyghjärta och ett litet kort med ett hjärta på, med följande text: ”Jag tänker på dig! Du är värdefull. Glöm inte det! Kram Ludmilla

På hemsidan till Nallebudet uppger man också följande:

”Nallebudet donerar 2 kr per nalle till välgörenhet. Stödet går till Hopp, riksorganisationen mot sexuella övergrepp på barn samt barnhemmet the Step i Nepal. The Step

Jag blev så glad när jag fick det här nallebudet. Dels för att det var ovanligt, gulligt och fint. Men framför allt blev jag så otroligt glad över omtanken.

Jag skrev igår om Bloggfrukosten jag var på med kvinnor som inspirerar. Sällan har jag dock mött en kvinna som kan inspirera så mycket som Ludmilla!!

TACK Ludmilla! Du har ett hjärta av guld och jag önskar dig allt gott i livet (jag tycker du fått mer än din beskärda del av svårigheter redan!)

Follow mrsxanadus on Twitter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Till minne av våra döda bloggvänner

heleneskistaashx-225x300

Alter Ego ´s begravning. Vila i frid.

Igår fick jag besked om att en bloggvän gått bort i en våldsam bilolycka. Hon var i samma ålder som mig. Även hennes dotter (8 år) slets bort från det här livet, medan den yngre sonen (7 år) finns på sjukhus.

Jag kände inte Tea. Vi stod inte alls varandra nära, men vi kände till varandra och vi ”snackade” ibland på Twitter. Vi läste varandras bloggar ibland. Jag kan därför inte känna den där oerhörda sorgen, som de som stått henne nära, känner. Men jag känner sympati för dem som mist en vän. Jag känner också sorg över att unga människors liv tar ifrån oss, allt för tidigt.

Det uppstod en liten diskussion igår på Twitter, huruvida man kan ”sörja” någon man inte riktigt känner. Det tycker jag visst att man kan. Naturligtvis inte så som de som stod riktigt nära kan sörja, de närmaste anhöriga och nära vännerna. Men visst kan man sörja någon som man känt till, på samma sätt som man kan sörja en ”känd” person.

Jag sörjer därför att Tea inte längre finns med oss här på jorden. Jag sörjer att hennes liv tog slut så hastigt.

Det finns ett uttryck i Gambia när någon dör som säger: ”Vi är ingenting på den här jorden”. Ofta säger man bara: ”Vi är ingenting”.

Jag tycker om det uttrycket, för att det för mig betyder ungefär: ”Vilka stordåd vi än uträttar på jorden, så när vår stund är kommer, så kan vi inte ändra på det. Då är vi inte någonting längre!”

En av anledningarna till att jag tycker om uttrycket är för att det visar vår hjälplöshet på jorden. Särskilt förra året när min f.d. man gick bort, så tog jag till mig det uttrycket, för att han inte var redo att dö. När hans tid väl var kommen, spelade det liksom ingen roll vad han ville. Som troende sätter jag även detta i relation till min tro. Att Gud/Allah är större än oss människor och att vi är så små och obetydliga när det gäller vår död.

Inte helt otippat väcker Tea ´s bortgång, mina minnen över min egen stora sorg över att förlora Alter Ego (Helené), en av mina närmsta vänner och även en kär bloggvän. Det är nu snart ett år sedan vi miste Helené (10:e December) och det händer fortfarande att jag lyfter luren för att ringa henne och berätta saker som händer i mitt liv. Men precis som jag är övertygad om att Helené hållit kontakt med mig, när det behövts, så hoppas jag att Tea kommer att göra det med de som stod henne nära.

Samlat inlägg för oss som minns Tea, kan du läsa HÄR!

Lallis var en av de som stod närmare Tea.

Om den hemska olyckan kan du läsa HÄR och HÄR!

I Fredags hade vi vår sista konversation på Twitter och den gällde hennes sista blogginlägg. När jag nu läser den kommentar jag lämnade där, så känns det märkligt, då innebörden blivit en helt annan, än när jag skrev den. På Söndag kväll lämnade Tea och hennes lilla dotter det här livet. Vem Tea var, har hon själv beskrivit HÄR!

Till er som stod Tea nära beklagar jag verkligen sorgen och jag saknar ord för att beskriva den sympati jag känner för er!

Jag vill också passa på att nämna att när jag miste Helené så var det en stor tröst att så många andra i bloggvärlden mindes henne och skrev om henne, det gav mig tröst i min stora sorg. Hoppas ni som stod Tea närmast också kan känna den trösten när ni läser bloggvärldens kondoleanser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Saknad…

Som jag nu skrivit i flera blogginlägg så är jag enormt glad och tacksam över min vinst av Stora Bloggpriset och det är jag verkligen. Samtidigt Är det ofta så med glädje, att det brukar finnas en liten smolk i bägaren. Smolken i min bägare handlar om Helené. Det känns så underligt att ha firat den här stora blogghändelsen utan henne.

Jag saknar henne fortfarande mycket. Samtidigt är jag säker på att hon är väldigt glad och stolt över mig i sin himmel.

Först var hon ju bara någon jag kände till genom bloggen, men sedan blev hon en av mina allra bästa och närmsta vänner. Helené tog många hemligheter om mig med sig i graven. Det känns ledsamt och trist på samma gång.

Jag saknar verkligen Helené! Jag vet att hon skulle ha trivts så bra på Bloggalan. Jag vet att hon skulle ha uppskattat att få träffa flera av de bloggare som var med där. Jag vet också att hon skulle ha stöttat mig. Jag fick förstås stöd och glädje och allt det där, av andra personer, men det är också så att en person kan aldrig ersätta en annan.

Helené kunde ju bara stötta och glädjas med mig på Helenés vis. Ingen annan kan göra det på hennes vis. Det är det jag saknar djupt. Helené. Med allt det som är hon.

Världen består av en massa vänner, en massa glädje och lycka. Men det blev väldigt tomt när Helené gick bort…

bloglovin

För att lägga till min blogg på Bloggportalen, klicka HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Det kom ett mail…

Jag skrev härom dagen att jag inte tror att jag har möjlighet att ta mig till Alter Ego ´s begravning av olika skäl…

Så fick jag ett mail av en bloggläsare som erbjöd sig att komma till Uppsala (från Eskilstuna!!) och hämta mig och barnen och köra oss till Norrköping och tillbaka.

Jag tror inte det är sant!! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men eftersom jag är en väldigt lättrörd person så började jag naturligtvis att stortjuta…

Well, jag har fortfarande inte fått besked om semester, men om jag får det, vilket jag hoppas få besked om i morgon, så har chanserna verkligen ökat att jag och några av barnen (alla får ju inte plats) kan komma iväg till Helenes begravning.

Det känns väldigt viktigt för mig att komma iväg på Helenes begravning och göra ett avslut. Särskilt som jag bär på känslor av tacksamhetsskuld och att jag hade så mycket osagt till Helene. Ja, det skulle ha känts verkligt skönt att få göra ett riktigt avslut med henne på ett värdigt sätt. Samtidigt vet jag att även om det inte blir så, även om jag inte kan vara med så är jag säker på att Helene vet hur mycket jag älskar och saknar henne ändå. Hon känner och vet säkert att min saknad efter henne är enorm. HÄR skrev Alter Ego ett inlägg om vår vänskap. Hennes skäll på mig, framgår tydligt i inlägget, samtidigt som jag läser massor av kärlek och en stark vänskap mellan raderna…

Men vad som faktiskt känns större för mig i just den här stunden, är att bloggläsaren som erbjöd mig och barnen skjuts, faktiskt gjorde det!!

Det ger mig hopp om mänskligheten, det gör mig glad att få leva och delta i den här världen och till sist men inte minst så gör det mig väldigt stolt över en medmänniska!!

Oavsett om jag kan anta erbjudandet eller ej: TACK till dig underbara människa! Tusen röda rosor till dig!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Viktig artikel om självmord

Min bloggvän Ludmilla, som skriver om sin älskade dotters självmord, är i dag med i vår lokaltidning UNT i en mycket viktig artikel! Vi får aldrig släppa taget om denna viktiga debatt, då det handlar om våra ungdomar!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Lucka 9

Nu är det dags för lucköppning igen i bloggkalendern. Vi har hunnit fram till lucka nio nu.

Kalendern är en ny fråga varje dag. En fråga som handlar om denna blogg på något sätt. Kalenderns sista lucka är naturligtvis på julafton med lucka 24.

Svaren finns att hitta i min blogg och den som har flest rätt kommer att vinna min bok i pocket; En Tonårsmorsa mitt i livet. Om det är flera som har lika många rätt, så blir det den som svarar rätt först den sista dagen (julafton) som kommer att bli den slutliga vinnaren av boken, men om det är flera som vinner, så får de övriga ett tröstpris, oavsett hur många det är. Tröstpriset är hemligt förstås. Når du svarar på frågorna spelar ingen roll, du kan alltså även gå tillbaka och göra det i efterskott, bara det är före julafton. Det som gäller om flera har lika många rätt är det den som svarat rätt först på julafton, när den sista frågan kommer upp, som har vunnit!

Bakom lucka nio döljer sig följande fråga:

Vilken bloggare har jag mest kontakt med utanför bloggen?

Tips: Ni kan alltid använda er av sökrutan högst upp för att skriva in sökord och leta i gamla inlägg! ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Den där jävla cancern. IGEN.

Jag har skrivit tidigare om min väninna och tillika bloggvän Alter Ego. Vi har varit bloggvänner sedan jag började blogga för tre och ett halvt år sedan och så småningom blev vi även vänner IRL. Vi har åkt på besök till varandra och vi har framför allt hållit kontakt via telefon flera gånger i veckan de senaste åren. det är förövrigt hon som har skapat hela min bloggsida och domän och är min tekniska support.

Jag nämnde för ett tag sedan att hon nu har cancer. Det gör mig ont att se henne lida så av denna djävulska sjukdom. Inte blir det lättare av att det nu är klart att hennes yngsta son ska delta i melodifestivalen. I början av veckan skulle de hålla presskonferens i Stockholm. Alter Ego såg oerhört mycket fram emot att få delta i denna presskonferens.

Hon blev utskriven från sjukhuset kvällen innan och planen var att hon och sonen skulle åka till Stockholm nästa morgon. Tyvärr blev det inte så. Sonen fick resa själv, då Alter Ego fick åka ambulans in till sjukhuset natten innan. När hon ringde mig för att meddela detta, grät hon.

Jag har gått in på hennes sida åtskilliga gånger de senaste dagarna. Jag har läst de två senaste inläggen och försökt kommentera dem. Jag har fortfarande inte lyckats lämna en enda kommentar…

Det är svårt att se någon förändras så enormt till det yttre…

Det är svårt att se någon må så dåligt. Det är svårt att se någon förändras så mycket. Det är svårt att veta att en människa mitt i livet, lida av en sådan sjukdom som cancer. Med barn och det lilla barnbarnet omkring sig…

Att läsa om hur illa behandlad och åsidosatt hon känner sig, gör knappast saken bättre. Lyssna på Alter Ego ´s uppmaning och LÄMNA BLOD!! Till alla er som kan och får.

Det var även Alter Ego som gjorde den icke alls smickrande videon på mig (ja, jag bjuder på det):

(Tyvärr verkar inte videon funka här, men du kan titta på den i DETTA inlägg, klickbart)

Här var något annat roligt som Alter Ego gjorde åt mig:

Skvallerbloggen om Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,