Hela världen har svämmats över av bortgången efter den hyllade sångerskan Whitney Houston. Kvinnan med den fantastiska rösten och med den varma blicken. Kvinnan vars röst har fått många oss att rysa av välbehag.

Som den storstjärna hon var, så överöses sociala medier med kondoleanser, saknad, sorgliga texter och hyllningar till den avlidna Whitney och hennes sörjande familj under hela dagen och gissningsvis under några av de kommande dagarna.

Det finns en del som ifrågasätter den sorg människor känner för en person som de aldrig träffat. Särskilt kan man se i sociala medier att en del verkar riktigt irriterade över det hela. Jo det är klart man kan förstå att det blir lite upprepningar med alla ”RIP Whitney” i sitt flöde på Twitter, Facebook, som rubriker på bloggar och som förstasides på medialöpen. Samtidigt kan jag känna att alla som blivit berörda av Whitney och hennes musik, måste få rätt att uttrycka det på sitt sätt.

Lite av samma fenomen kunde man se när en annan storstjärna, nämligen Michael Jackson gick bort. En annan likhet man kan se med dessa två stora världsstjärnor är att både blivit riktigt stora, riktigt hyllade i början och under lång tid av sina karriärer, samtidigt som de under livets sista år har varit negativt omtalade. Michael Jackson för spekulationer runt pedofili och sexuella övergrepp på barn och Whitney för sitt missbruk och spekulationer om att vara ekonomiskt utblottad.

Av de som kritiserar sörjande fans, har flera även kritiserat folk i allmänhet för att ha haft negativa åsikter, eller i alla fall inget positivt att säga om Whitney de senaste åren, men att de nu kommer och vill visa sin sorg och sitt stöd. Det finns förstås en poäng i det, när det gäller att hylla artister, samtidigt som jag tänker att det inte är så konstigt. Dels för att till exempel då Whitney i det här fallet, har mycket i sin historia som är värt att hyllas och som vi har delat med henne och som vi har rörts och berörts av det hon har delat med till sin publik. Samtidigt som det de senaste åren har gått utför för Whitney. Missbruket har satt djupa spår, både utseendemässigt och på hennes sångröst. Den Whitney som var en fantastisk musikalisk begåvning, blev en spillra av sig själv. Kan man fortsätta hylla en spillra? Självklart har många fortsatt lyssna på hennes musik, men då inga nya, stora framgångar sköljt över världen, så har hennes musikaliska förmåga kanske inte fallit i glömska, men i alla fall tonat ner lite med tiden, som det mesta gör med tiden… Det i sig är inte så konstigt. Det skulle nog vara mer konstigt om vi fortsatt att lyssna på I will always love you dagligen, 15 år efter dess storhetstid. Kanske inte bara konstigt, men VÄLDIGT uttjatat också!! 😉

Så frågan är då: KAN man sörja en person man aldrig träffat? KAN man älska någon som man aldrig lärt känna? Kan man känna sig ledsen för att en känd person dör, som man aldrig har mött eller blivit en del av personens liv? Jag tror inte man sörja en artist som man inte känner personligen, på samma sätt som du kan sörja en närstående. Självklart sörjer man en närstående mer och mycket djupare än en känd person.

Men med detta inte sagt att jag tror att man inte kan sörja en känd person som man inte träffat personligen. Jag tror absolut att man kan sörja en förlust av en stor stjärna som har betytt något för en. För mig känns det självklart att många känner sorg idag. Att man sörjer en artist vars musik och filmer har berört oss och rört oss. Det finns de som känner ett behov av att vara ironiska över detta:

Ta Astrid Lindgren, till exempel! Självklart kände många av oss att det var en djup förlust när hon gick bort. Hon har delat med sig av massor av sagor som på något sätt har berört de flesta av oss jättemycket. Alla kan förhålla sig till någon eller några av hennes sagor och de har betytt något för oss. På samma sätt har de flesta av oss på något sätt blivit berörda av både Michael Jackson och Whitney Houston. Vi har relaterat deras musiktexter till oss själva och saker som har skett i våra liv. Kanske en förlorad kärlek, en lycklig kärlek, en betydelsefull vänskap eller satt ord på svårigheter vi har upplevt i våra egna liv. En text kan helt enkelt ha hjälpt oss att bearbeta en egen sorg vi har burit på.

Eller som någon skrev på Twitter idag:

Det finns de som ifrågasätter att man sörjer en artist men inte en soldat som dör och den typen av diskussion läser jag ofta. Till exempel under 9/11 var det många som menade att oskyldiga dör i både svält och krig, världen över, i massor varje dag, men att de inte sörjs och hyllas världen över. Och på ett sätt håller jag med. Ett liv blir inte mer värdefullt än något annat för att en person mött döden på ett spektakulärt sätt. Samtidigt så är det ju så att vissa personer har berört oss mer än andra. Det är svårt att sörja en person man inte ens vet att den funnits eller än mindre som man inte vet att den är död.

En annan sanning är också den att om vi skulle sitta och sörja varje människa som dör, så skulle vi själva inte hinna leva!

Så det är nog så, att vissa personer kommer att sörjas av fler än andra. Vissa kommer att bli ihågkomna mer än andra. Det innebär ändå att de som står oss närmast, är de människor vi personligen kommer att sörja mest. Oavsett om det är en känd person eller ej.

Sen tycker inte jag att man behöver välja! Man kan faktiskt sörja de barn som dör av svält i vissa länder, samtidigt som man sörjer en idol, eller en känd person som har kommit att betyda något för en själv eller en närstående som man känner personligen.

Jag kan också tycka att det är hyckleri att säga att det är hyckleri att någon sörjer Whitney bara för att man inte skrivit en massa positivia saker om henne den senaste tiden. Det verkar vara svårt för många att skilja på sak och person. Jag är till exempel en av de som tror att Michael Jackson inte utsattes för en utpressande komplott, utan att han faktiskt var skyldig i alla fall till en del av det han anklagades för under sin levnadstid. Detta gör ändå att jag tycker han var en helt fantastisk artist. Hans musik var nyskapande, originell och så var även hans dans! Han var en fantastisk artist, men om man skriver detta om en nu levande artist, så kommer oftast mycket kritik mot skribenten för att personen har ett missbruk eller för att man stöttar våldsbrott etc. Där har jag flera klockrena exempel i min blogg där jag skrivit något om en artist och det h*n gjort i musikvägen och genast fått kritik för att jag stöttar en ”misstänkt våldtäktsman”/ någon som ”förespråkar droger” etc.

Jag tror att man kan vara en fantastisk vän, men helt värdelös inom sitt yrkesområde. Man kan vara en omsorgsfull och kärleksfull son, samtidigt som man slår på sin fru där hemma. Man kan också vara en fantastisk artist, samtidigt som man är en idiot i andra sammanhang. Eller som Whitney. En missbrukare som lider svårt av sin sjukdom.

Att vi idag sörjer en röst som har berört oss, tycker jag därför inte är något konstigt eller underligt. Det är en naturlig process för någon som är död och har berört oss på djupet. Att Whitney var en starkt lysande stjärna som lyckades med något som de flesta artister aldrig kommer att komma i närheten av, tror jag ingen kan förneka. Inte ens hennes största kritiker!

Whitney´s life in pictures

Dolly Parton´s uttalande: HÄR!

Whitneys kropp lämnar hotellet The Beverly Hilton

Whitney´s dotter Bobbi Kristina till sjukhus och HÄR!

Uppaterat: Dödsorsaken klar, de första obduktionsresultaten pekat mot att Whitney var död redan när kroppen sjönk ned under vattnet i badkaret.

”När polisen genomsökte svit 434 på Beverly Hilton hittade de flera receptbelagda preparat. Enligt TMZ fanns bland annat Lorazepam, Valium och Xanax, tillsammans med starka sömnmedel.

Och tabletterna, i kombination med alkohol, verkar vara det som blev 48-åriga Whitney Houstons död.”

Mitt tidigare inlägg om Whitney´s bortgång: En stjärna har slocknat

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, artist, rip, whitney houston, dead artist, michael jackson, bloggvärlden, 2012, twitter, facebook, bobbi kristina, idol, hyllningar, världsstjärna, hyckleri, hycklare,