Jag har svårt att acceptera hennes bortgång

Ni kanske minns nyligen när min dotter Jai (17) miste sin pappa (för 46 dagar sedan) hur jag tyckte det var så svårt att han inte ville acceptera att han skulle dö. Han klamrade sig fast vid livet så starkt och när läkaren sa att de trodde han hade max två veckor kvar, så levde han i själv verket en månad till…

Det var skönt på ett sätt, för vi hann verkligen ta farväl flera gånger om. Vi var så förberedda som man bara kan bli, däremot gjorde det ont att han gick bort, trots att han faktiskt inte accepterat att han skulle dö. Eller egentligen var det just att han inte accepterade som gjorde mest ont, när han väl gick bort. Han sov med öppna ögon den sista veckan, av rädsla för att dö om han stängde dem. Nej, Lamin ville verkligen inte dö.

Med Helene var det tvärt om. Helene visste att hon skulle dö och hon accepterade. Hon pratade vid nästan varje samtal om att hon snart skulle vara borta. Jag ska vara ärlig: Jag kunde inte ta det till mig. Jag blev så jävla irriterad över att hon förstörde våra trevliga samtal med prat om att hon snart skulle dö. Hon var beredd. Jag var det inte. Vi fick reda på nästan samtidigt att Helené hade cancer och att Lamin snart skulle dö. Jag engagerade mig väldigt mycket runt avskeden för Lamin, begravningar, tröst åt Jai. Jag sköt tankarna på Helenes cancer ifrån mig. Med Lamin sa läkarna att han hade max två veckor kvar. Om Helené sa de inget. De gav ingen tid.

Jag frågade ofta om det, men de svarade henne att de inte brukade säga det. Jag valde att tolka det efter mina egna önskningar. För mig betydde det att hon hade mycket längre tid kvar. I mina tankar betydde det Februari, Mars. Därför blev jag irriterad när Helené sa att hon hade kort tid kvar. Vi pratade om julen. Först var tanken att vi kanske skulle fira den tillsammans, men sedan fick jag veta att jag ska jobba på julen. Då sa Helené: ”Ja, vi får ju se om jag lever tills dess ens…” Jag fick nästan bita mig i tungan för att inte be henne sluta tjata om att hon skulle dö. Hon skulle ju leva.

Helené visste. Helené accepterade. Jag vet det, men jag lyckades inte med det! Om sanningen ska helt fram så hoppades jag att hon skulle kunna göra klart sin behandling och bli botad. Jag trodde inte på allvar att jag skulle mista henne.

Sedan beskedet kom har Helene tjatat på att jag ska försöka hitta någon som kan hjälpa mig med det tekniska på min blogg, så som hon har gjort sedan jag köpte denna domän för ett och ett halvt år sedan. Jag blev irriterad på henne för det också. Hon skulle fixa det här och sedan skulle vi fortsätta med bloggtekniken som vanligt. Hon pratade, till och med i vårt sista samtal om att jag skulle ta alla koder, men jag pratade bort det.

När Lamin låg på dödsbädden så tänkte jag att varför jag inte har samma engagemang runt Helené, var för att jag var tvungen att ta en bortgång i taget. När Lamin sedan gick bort, så visste jag att det inte var svaret, men då intalade jag mig att det var för att Helené inte skulle gå bort. Inte på länge, eller kanske inte alls… Jag var irriterad för att Lamin inte kunde acceptera. Det skulle ha varit så mycket lättare för oss att han gick bort om han accepterade det själv. Det skulle varit lättare för oss om han pratat om det och kunde förbereda oss på hur han ville ha det.

Med Helené blev det tvärt om. Jag tänkte att om hon slutade prata om sin död, så skulle det vara så mycket lättare för henne att klara livet.

Nu känns allt det där så dumt. Jag vill be dem båda om ursäkt för att jag känt som jag känt. De fann själva de bästa vägarna att hantera sin kommande bortgång på. Utan min irritation. Utan mitt tyckande.

Förlåt, Helene, för att jag inte ville förstå. Förlåt för att jag hade så svårt att hantera din sista tid. Det är därför det är så förbaskat svårt att fatta nu, att jag inte kan lyfta luren och ringa dig. Jag kan inte skicka några mail innan jag sticker till jobbet på morgonen…

Förlåt att jag var irriterad för att du ville förbereda mig och dig själv. Du finns i mitt hjärta och jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig!!

Jag känner mig redan så tom och ensam. Jag känner inte att någon annan är så insatt i vissa delar av mitt liv som du var. Jag har bara en bloggsyster och det är du!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

R.I.P. Miriam Makeba

Jag vet inte hur jag lyckats missa det, men jag upptäckte först nu att Miriam Makeba avlidit för några dagar sedan. Miriam var en stor sångerska och jag kan inte låta bli att fundera över hur det kommer sig att Sydafrikas tre största sångare/sångerskor (enligt mig) avlidit under de senaste åren. Jag har tidigare skrivit om Lucky Dube och Brenda Fassie.

Sydafrikas nationalsång (som för övrigt är den vackraste nationalsång jag vet) med Miriam Makeba:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Det kom ett sms…

Jai (17) har varit hos en kompis. Hon är på väg hem. Det kommer ett sms till mig från henne: ”Mamma. Idag är det farsdag och jag har ingen pappa längre… 🙁 ”

Ibland tror jag mitt hjärta ska brista…!

Tidigare inlägg i samma ämne:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Själva begravningen

OBS!! Jag vill börja med att varna för att detta inlägg kan vara stötande för känsliga personer.

Igår var en svår dag. Samtidigt var det en dag av djup tacksamhet. Vi sov hos min väninna som bor väldigt nära begravningsplatsen. Vi kom dit bland de allra första. Det var jag och mina fyra barn och en kompis till ett av barnen. Vi hade valt att ha på oss Afrikanska kläder för att visa respekt till min f.d. man och tillika min dotters pappa. Normalt är inte mina döttrar särskilt förtjusta i Gambianska kläder, även om Binta (19) börjat tycka att det är lite okej i vissa tillfällen. Den här gången ställde jag bara frågan och alla tre döttrarna ville med en självklarhet ha på sig det. Mabou var något mer negativt inställd, men han fann sig ändå i det då alla andra ville ha det.

Vi stod och väntade en ganska lång stund utomhus och de människor som kom bara vällde fram. De var väldigt många. Även om det var ett sorgligt tillfälle att ses, så blev jag varm i hjärtat över alla som kom och över att träffa så många vänner och bekanta som jag inte träffat på väldigt, väldigt länge. Det fanns ett par som inte kände igen mig först (eftersom jag väger typ 40 kilo mer idag än jag gjorde för 15 år sedan). Det fanns några som kände igen mig, men inte jag dom, då de förändrats mycket, eller helt enkelt inte gjort så starkt intryck på mig på den tiden.

Men de allra flesta var folk som kände igen mig och jag dem. Det kom folk från Oslo (där jag och min f.d. en gång träffades), Göteborg, Finland, Malmö, Borlänge, Uppsala och förstås från Stockholm. En del kom som jag har bra kontakt med idag och en del kom som jag inte heller känner. Det kändes som om det aldrig slutade komma människor…

Först fick vi gå in i ett rum och se den öppna kistan. Även om vi tog farväl på sjukhuset direkt han hade gått bort, så var det ändå chockande att se lite av honom. Det var som om man äntligen insåg på riktigt att han faktiskt är borta nu. Han finns inte längre med oss…

Efteråt körde man ut kistan där Imamen bad för Lamin tillsammans med oss alla som samlats där. Jag skulle gissa på att vi under begravningsceremonin var ca: 100-150 personer. Därefter kördes kistan ner till platsen han skulle jordfästas. Man sänkte gemensamt kistan ner i det uppgrävda hålet.

Det var också en sorglig känsla och vi alla grät förstås och kände det påtagliga i att en närstående faktiskt gått bort. Därefter började flera av besökarna att skyffla jord ner på kroppen, medan Imamen läste böner. Samtidigt så stod den person som varit närmast min dotters pappa på slutet och som varje dag funnits vid hans sida, och som också är min dotters kusin och pratade med sin pappa i Gambia, som alltså är bror till Lamin som gått bort. Min dotter är också döpt efter hans fru och kusinen är döpt efter den bortgångna.

De grät förstås väldigt mycket och kusinen lämnade telefonen till mig. Det var svårt att återge något av det som skedde, då vi båda grät väldigt mycket.

Jag turades om att gå mellan mina barn och trösta och hålla om. Många vänner och besökare grät också väldigt mycket. När man skyfflat i så pass mycket jord att nästan hela kistan var täckt så la man över två grejer över graven, där man placerade några blommor som kommit. Det var inte särskilt mycket blommor, eftersom det inte är en muslimsk sed i sig, även om många lämnar blommor ändå.

Eftersom min dotter ville känna att hon var med sin pappa, så valde vi att hon la ett foto på sig själv vid blommorna på graven. Först när det skedde, så blev Mabou (6) väldigt ledsen. Han grät och gick iväg från oss och jag gick efter och vi stod tillsammans och Mabou sa att han tyckte så väldigt synd om sin syster som förlorat sin far.

Något som slog mig vid begravningen var att kistan var väldigt liten, jag tror att det kan ha varit en barnkista, för ett något större barn. Jag såg mig omkring och insåg att ingen vuxen man som var med i sällskapet skulle ha fått plats i den kistan. Den insikten påminde mig om hur mycket han förändrats fysiskt av sjukdomen och hur det faktiskt inte fanns så mycket kvar av honom när han väl gick bort.

Lamin hade fyra barn, varav min dotter var den äldsta. Tre av barnen var med vid begravningen (den fjärde hade valt att inte vara med).

Jag är av den åsikten att det är viktigt att barnen själv får avgöra vad som känns rätt för dem och vad de vill. Samtidigt tror jag att i det långa loppet så är det väldigt bra att barnen är med, då jag tror att det är lättare att kunna bearbeta det som skett. Jag är glad att mina barn valde att vara med och att delta. Jag känner att det stärkte sammanhållningen i vår familj. Jag känner också en oerhörd tacksamhet över att få ha varit en del av Lamin ´s liv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Änglarna har hämtat dig nu

Vi har haft våra stormar. Stormar som ibland nästan stegrat till riktiga orkaner. Men stormarna ebbade så småningom ut…

Vi blev vuxna och gled isär så som man gör när man skiljs åt och börjar leva olika liv. Visserligen med barn gemensamt, men ändå lever man två skilda liv…

Sedan kom cancern. Cancern satte sina starka, plågsamma klor i dig. Du fick fel diagnos av läkarna och när de fann det verkliga felet så var det för sent. De opererade och försökte göra sitt yttersta, men det räckte inte. Cancern vägrade släppa sitt grepp om din kropp.

Läkarna gav dig en kort stund kvar på jorden. De var till slut tvungna att delge dig den obegripliga och oåterkalleliga sanningen. Du kunde inte ta emot det beskedet. Hur skulle du kunna det? Du, med all din levnadsglädje och all din lust på själva livet. Hur skulle du kunna föreställa dig att helt plötsligt inte längre få vara en del av det? Du hörde vad läkarna sa till dig, men du ville ändå inte ta det till dig. Du talade om hur det skulle bli när du återvände till ditt hem, du talade också om en ny resa till det land du föddes i och växte upp i. Du insåg att du omöjligt skulle kunna göra den resan nu, men du trodde verkligen på att den skulle gå att genomföra om du bara piggnade till och ”fick äta upp dig lite”.

Du planerade ändå allt in i minsta detalj, vad som skulle ske efter din bortgång. Samtidigt som du motsatte dig ett sådant alternativ över huvud taget. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en människa. Efter att ha sett dig på nära håll i många år och inte minst de senaste veckorna, så är jag benägen att hålla med.

Den senaste tiden har du blivit påtagligt sämre. I början kommunicerade du väl, men det har med tiden avtagit allt mer. Ditt tillstånd har konstant försämrats.

Jag fick en chock när jag såg dig för några veckor sedan. Inget fanns kvar av dig, bara skinn och ben. Jag gick runt i vakuum efter det besöket, i flera dagar. Därefter har jag vetat vad jag skulle möta vid varje besök, men det har gjort mig lika ont varje gång. I början kändes det som att läsa en bok, där man vet att slutet inte blir något bra, samtidigt som man önskar, önskar, önskar att man har fel. Att boken ändrats i slutet eller att man helt enkelt blivit felinformerad.

I helgen när jag satt och vakade vid din bädd så var du fortfarande väldigt envis med att du ville stanna kvar i livet. Jag såg hur all styrka och kraft tycktes ha lämnat dig redan, även om du försökte dölja det in i det sista.

Sent i går kväll var det dags. Du lämnade oss här på jorden och lät dig lotsas till ett bättre ställe av änglarna för att få slippa smärta och lidande.

När vi kom fram mitt i natten så såg du ut som när jag lämnade dig i Lördags kväll. Med en liten skillnad. Du hade nu ett svagt, litet leende i ena mungipan. Du låg där avslappnad och fin. Jag såg att bröstet inte längre hävde sig i djupa, lugna andetag. Annars såg du ut precis som du gjort den sista tiden.

Jag drog fram en stol vid din sida, böjde mig över ditt huvud och kysste dig lätt vid hårfästet, sedan satte jag mig ned på stolen, tog din hand i min, sedan satt vi så, resten av natten. Det var lugnt och fridfullt. Ett tänt ljus på golvet. De hade bäddat så fint i din säng. Med armarna liggande längs sidorna.

Minnena som rusar runt i mitt huvud hela natten. Det där bråket vi hade. Försoningen efteråt. Den första dejten och hur du då lagade mat till mig. Hur du precis börjat ett nytt jobb när vi skulle få barn och hur du först ville försäkra dig om att jag verkligen skulle få barnet den dagen ”så du inte skulle missa jobbet i onödan”. Hur förbannad jag blev. ”Sätt dig i taxin och var tyst, jag struntar i ditt jobb, jag ska föda barn for heavens sake…” Du var en riktig arbetsnarkoman som aldrig missade ett arbetspass och jag minns inte att du någonsin under vår tid tillsammans haft en sjukdag innan cancern gjorde entre ´i ditt liv…

Jag sitter natten igenom och känner hur påtaglig tystnaden är. Inte ens ett litet andetag undslipper dig… Jag tänker på alla brev vi skrev och alla telefonsamtal vi hade när vi nyss träffats och du fortfarande bodde i Oslo och vi försökte med kärlek på distans. Jag tänker på hur viktig musiken var i ditt liv. Jag tänker på när du fick din stora idol Burning Spear att skriva sin autograf i Binta ´s vagn. Hur mycket du älskade att gå på fest och alltid var den som stannade till sist. Hur duktig du är på att trumma. Inte är. Hur duktig du var på att trumma…

Jag tänker på dina gröna fingrar, hur jag tog död på alla dina växter så snart du reste bort. För en dryg vecka sedan, när jag besökte dig på sjukhemmet sa du: ”jag tror aldrig jag har varit på en restaurang med snygga blommor, utan att sno ett litet skott”.

Så mycket glädje och sorg vi delat, jag är ändå glad att du verkar minnas mest av glädjen eftersom du sa härom veckan: ”Men i det stora hela tycker jag vi hade det ganska bra”.

Innan vi lämnar dig på sjukhemmet, när vi redan tagit farväl så många gånger, smeker jag sakta din arm. Den är kall nu. Jag torkar bort lite av mina tårar. Din blick är tom och ett litet, litet leende visar sig i ena mungipan. Smärtan är borta. Jag måste tro att du har fått lite ro nu. Änglarna har hämtat dig nu.

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,