Ökenblomma med ett viktigt budskap

For English, click HERE!

Förra helgen såg jag filmen En blomma i Afrikas öken. Eller Desert Flower, som är originaltiteln. Jag har läst boken som filmen bygger på för flera år sedan och även den uppföljare som finns i bokform: Ökenblomman återvänder.

Den handlar om supermodellen Waris Dirie ´s väg från nomadflicka från Somalia till supermodell över hela världen. Men den handlar också om så mycket mer. Den handlar om att se västvärlden med andra ögon. Den handlar om att vara en Afrikansk kvinna som invandrar till Europa. Den handlar om skönhet, sexualitet och vänskap. Den handlar om utnyttjande av utsatta människors situation. Den handlar om intelligens och naivitet, djup och ytlighet. Den handlar om sorg och saknad, om flykt och krig.

Den handlar om det oerhört viktiga ämnet kvinnlig könsstympning.

Waris Dirie har onekligen en stark levnadshistoria och Liya Kebede gör en fantastisk rolltolkning av Waris. Historien är stark. Inte bara det ofantliga steget från enkel nomadflicka till supermodell, men också den flykt från öknen när hon var på väg att giftas bort med en mycket äldre man, hennes misär när hon levde i England, innan hon blev ”upptäckt”. Men också hennes följder av den omskärelse hon blev utsatt för som barn och allt vad det innebar. En stark historia, som jag skrev, men också en viktig sådan och en tabubelagd historia av många skäl.

Det finns få personer man unnar framgång så starkt som man unnar en kvinna som Waris framgång. Samtidigt finns det många Waris i världen. Kämpande kvinnor mot kvinnligt förtryck, kvinnor som lider av att ha blivit utsatt för kvinnlig könsstympning, kvinnor som kämpar för att skapa sig ett bättre liv. Kvinnor som kämpar i sorg och saknad för att de behövt fly från människor de håller kära. Waris historia är viktig, men vi får inte glömma att det finns många, många som lever hennes fruktansvärda historia i dag. De som inte blivit upptäckta och lyckas skapa sig ett bra liv.

Supermodellen och ökenblomman själv Waris Dirie från Somalia med skådespelerskan Liya Kebede från Etiopien

Jag tycker att filmen är mycket svår att betygsätta. Hade jag inte läst boken tidigare, är jag ganska säker på att jag velat ge filmen 4-5. Med boken i bakhuvudet, så vill jag ge filmen 3-4 i betyg. Ämnet är jätteviktigt och intressant. Waris liv är oerhört intressant. Men jag försöker besluta mig och bestämmer mig för att ge filmen fyra Afrika i betyg.

Står man och väger mellan bok och film kan jag dock rekommendera boken i stället. Om man inte är så pigg på att läsa böcker, så ska du absolut se filmen. Eller helst både läsa boken och se filmen! 🙂

Waris Dirie ´s Desert Flower Foundation

Waris Dirie ´s blogg: Desert Flower-The Blog

Waris på Twitter och på Facebook

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Barnäktenskap

Jag läser idag i Aftonbladet om barnbruden Nojoud åtta år som tagit ut skilsmässa i Jemen. Även om problematiken runt barnäktenskap är större än vad aftonbladets artikel har möjlighet att belysa, så är det knappast någon tvekan om att lilla Nojoud är en flicka som kan hjälteförklaras.

Att stå upp för något man tror på är något som alltid har imponerat på mig, särskilt när priset är väldigt högt, som man kan föreställa sig att det är i Nojoud ´s fall.

Osökt får berättelsen om lilla Nojoud mig att tänka på en annan historia som skakade om mig rejält redan på 80-talet. Nämligen berättelsen om systrarna Nadia och Zana Muhsen. Jag har tidigare nämnt en av de böcker som Zana Muhsen skrivit, i min blogg. Nämligen boken Såld.

Boken Såld följdes snart upp med efterföljaren Ett löfte till Nadia och mamman har också skrivit en uppföljning som heter Systern som blev kvar. HÄR kan du beställa boken med alla tre titlar i en bok.

Böckerna utspelar sig i Jemen och i England. Flickorna växer upp i England med sina föräldrar och syskon. När Zana och Nadia är 15 och 14 år gamla blir de bortgifta (mot betalning) av sin pappa. Så småningom får flickorna barn med de män de har gifts bort med och deras kamp att få återvända till England fortsätter. Till slut, när båda landets regeringar är inblandade och media har ett stort pådrag runt flickorna, erbjuds de att återvända till England. Utan sina barn. Zana åker och måste då lämna sin sjukliga son, medan Nadia inte klarar av att lämna barnen. Nadia är fortfarande kvar i Jemen. Historien har levt kvar i mig under två årtionden, det säger lite om vad den väckte i mig…

Trots den tragik som berättelserna väcker, så får det mig att känna glädje att det finns folk som Zana och Nadia och nu även lilla Nojoud som liksom många andra, i stort och smått orkar kämpa emot gamla traditioner och sedvänjor som är till skada för små flickor och som orkar stå upp för det de tror på!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,