Hur man får en tonåring att nästan bryta ihop

Nu är det inte min avsikt att få tonåriga tjejer att bryta ihop, men trots det så var jag näst intill att lyckas med det igår. Helt oavsiktligt, förstås…!

Jai (17) och jag skulle uträtta lite ärenden på stan, innan jag skulle till barnmorskan. Hon tog bussen och jag tog som vanligt Gamla Bettan, det vill säga min cykel! Jag gick ut och låste upp min cykel och upptäckte då att det snöade. Så jag gick tillbaka in och började leta en mössa. Nu är det så att jag aldrig använder mössa. Eller jag gjorde det en gång i fjol och jag har gjort det en gång i år, annars tror jag inte det hänt på 20 år, minst. Men nu kände jag att det var läge för mössa. Jag hittade en stor, rymlig svart sak som jag misstänker är Bintas (19) så jag satte på mig den och började trampa. Så här såg jag ut när jag började min cykelfärd:

Jag undrar om det finns någon människa på jorden som ser värre ut än mig i mössa? Well, det dröjde inte många cykeltramp innan jag såg ut som en snögubbe:

Väl framme vid stan, så skulle vi mötas bakom Åhléns där jag parkerade Gamla Bettan. Jag ställde mig vid ingången och väntade på Jai. Hon kom ut och stod cirka 2-3 meter ifrån mig, men tittade liksom förbi mig flera gånger. Jag förstod att hon inte kände igen mig med mössan, så jag sa högt: ”Hej Jai!”

Hon tittar på mig. Nej, hon tittar inte. Hon STIRRAR på mig, med stora uppspärrade ögon och munnen vidöppen, innan hon äntligen lyckas få ur sig något: ”MAMMA!! ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK?!! HAR DU SETT HUR DU SER UUUUT? TA AV DIG MÖSSAN!! TA AV DIG MÖSSAN, ANNARS TÄNKER JAG INTE GÅ MED DIG! JAG TROR INTE DET ÄR SANT! HUR KAN DU?”

Jag: Meeh, det är ju kallt och jag har cyklat hela vägen, tänk vad jag skulle ha frysit utan den!

Jai sliter av mig mössan och knölar ner den djupt, djupt i min ficka, som om mössan därmed kommer att försvinna från jordens yta…

Själv funderar jag på att prova en mössa med jättegrisöron eller något nästa gång jag ska träffa Jai på stan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Snacksalig som få

I Fredags var jag hembjuden till en vän och kollega på middag. Vi åt tacos och hade det allmänt trevligt. Mabou och Isatou åkte till Värmland med min bror och hans sambo för att hälsa på min pappa, så jag kände mig lite fri att göra vad jag ville. Först hade Jai och jag planerat att käka i stan tillsammans, men sent om sider så ringde alltså min vän och bjöd hem oss till sig. Jag har inte varit i hennes eget hem tidigare, bara i hennes föräldrahem. Ni kanske minns när vi åkte ut på landet och kollade på djur och körde fyrhjuling och Mabou blev så förtjust i plättarna vi fick av ”hon med silverhåret”. Det var alltså min väninnas farmor som var silverhårig. Men mest har vi träffats hemma hos mig eller på andra platser.

Nåja, nu var vi i alla fall i hennes etta mitt i stan. Jag måste säga att ibland när jag lämnar mitt hem fullt med hundar, barn och allmän röra så skulle jag göra nästan vad som helst för att få byta allt det mot en liten etta mitt i stan. Där jag får stöka och städa bäst jag vill.

Nåja, jag skulle med all säkerhet också vilja byta tillbaka lika snabbt. Men skönt skulle det vara att bara få byta ibland…!

På middagen var det även lite andra trevliga människor. Bl.a. var där en kille från Gambia. Jag känner inte honom, men efter en stund framkom det att han känner till mig (välkänd eller ökänd förtalte icke historien 😉 ) och när vi väl började prata så visade det sig att vi hade ganska många gemensamma bekanta. Dock var de flesta folk jag inte pratat med eller sett på väldigt många år. Jag blev så glad över att höra om gamla vänner och bekanta att jag inte ens kunde sluta prata, trots att jag själv hörde hur min röst malde på.

Det fanns ingen hejd. Jag är medveten om att det finns tillfällen när jag pratar alldeles för mycket, men för det mesta lyckas jag hejda mig nr det blir too much. Det lyckades inte denna gång… Tyvärr fick jag också veta att en gammal bekant gått bort. Även om vi inte träffats på många år, så gjorde vetskapen mig ledsen, för det var en ganska ung kille. Hur som helst, för att komma till en ending. klockan blev mycket och det blev dags att åka hem.

Vi hann knappt utanför dörren, förrän Jai började skälla på mig. Hon ansåg att jag gjort bort mig TOTALT för att jag pratat så himla mycket!! Så när jag tänker efter så är det kanske inte bara sin pappa som Mabou har ärvt sin verbala förmåga från. Jag kan tydligen också när jag sätter den sidan till! Så vad blir kontentan av det hela? Att jag ska prata mindre nästa gång jag blir bortbjuden? Njae, finns det ingen genväg? Jag kan ju lämna Jai hemma, så jag slipper bli utskälld… det är ju också ett alternativ. 😉

Men jag kan i och för sig skylla på att jag nu varit hemma och sjukskriven i två och en halv vecka och bara pratat hund- och barnsnack. Det är nog väldigt bra för mig att jag ska återvända till jobbet i morgon!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,