Inga cellförändringar den här gången…

För någon vecka sedan genomgick jag mitt livs första mammografi. Jag tror inte på något sätt att jag är en hypokondriker till vardags, men för andra gången i mitt liv (den första gången var för 18-19 år sedan) så har jag lyckats intala mig själv att jag har en livshotande sjukdom.

Som storrökare i hela mitt vuxna liv, så har jag de senaste åren inbillat mig mer och mer att jag måste ha någon typ av bröstcancer. De senaste månaderna har jag blivit allt mer övertygad. Jag har tänkt varje gång jag fått en kallelse till mammografi att jag borde gå men sedan har jag backat. Antingen har jag fått kalla fötter och inte vågat gå, eller så har jag kommit med en massa dumma bortförklaringar till varför jag inte kan gå.

Sedan jag slutade röka dagen efter min 40-årsdag i December så hade jag dock bestämt mig för att gå nästa gång. Härom veckan var jag kallad.

Jag var så nervös inför att jag skulle gå dit att jag lyckades skrämma upp mina två äldsta döttrar och mina kollegor så vi var alla övertygade om att jag skulle få ett negativt besked.

Förra fredagen kom beskedet. Jag har inga synliga cellförändringar i mina bröst i alla fall. Inte den här gången. Jag kan pusta ut. I alla fall tillfälligt.

Jag ringde de två äldsta döttrarna som jag lyckats skrämma upp rejält för att berätta den goda nyheten.

Jag trodde de skulle bli jublande glada, men där tog jag fel. Den ena dottern skrek i telefonen:

”Du är ju helt störd i huvudet! Skräm oss ALDRIG mer så där!”

Den andra dottern sa:

”Jag saaa ju det, men du är ju helt dum i huvudet som ställer dina egna diagnoser och drar dina slutsatser! Dumskalle”

Jag som trodde de skulle bli glada! 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Till minne av Pysan / Vera

Vila i frid, Vera

Ännu en bloggvän har vandrat vidare. Då menar jag inte ut ur bloggvärlden för där tror jag alltid Pysan kommer att finnas kvar, med en egen plats.

Jag kom i kontakt med Pysan redan 2006, då vi båda bloggade på Aftonbladet. Hon bloggade om sin nyupptäckta cancer.

Idag fick jag besked om att Pysan är död. På något sätt inbillar man sig, eller intalar sig att även om folk har svåra sjukdomar, så kommer de att leva vidare för alltid… Så blev det inte för Pysan.

För drygt ett år sedan gjorde jag en intervju med Pysan i min blogg. Den kan du läsa HÄR! Just då såg hennes prognos ganska bra ut, men strax därpå fick hon besked om att hon fått skelettmetastaser.

Det som mest slår mig då jag nu, så här efteråt, läser min intervju med Pysan är att trots att hon hade en så svår sjukdom, trots att hon hade smärtor och besvär av sjukdomen och behandlingarna av den, så var hennes tankar närmast sina anhöriga, såsom hennes make och andra anhöriga i liknande eller samma situation.

Det här var Vera ´s egna sista ord i min intervju:

”Närstående behöver också få lov att åka hemifrån och få vila upp sig för det är en lika svår sjukdom för dem att gå igenom om inte svårare. De ser sin älskade må skit, tappa håret, må illa, bli sjuk, åka iväg i taxi och ringer från sjukhuset att man får stanna. Dessutom den här amputationen, fast kärleken sitter inte i bröstet.

Varje år får ca 6 500 kvinnor bröstcancer och ca 50 män.

Så kolla era egna!”

Jag tycker det säger en hel del om vilken person som Vera var.

Sedan vet jag också att bloggen var väldigt viktig för Pysan och att den gav henne kraft och glädje, när hon som mest behövde det. Det ger mig tröst att tänka på att hon hade den. Bloggande är väldigt viktig för många personer, av olika skäl. Jag vet också att Vera med sin blogg hjälpte många andra i samma och liknande situation. Det ger också en viss tröst.

Soulsister, som var bröstsyster med Vera har skrivit fint om henne HÄR!

Pysans blogg kan du läsa HÄR!

Vila i Frid, Vera. Mina tankar går till din make Stefan och dina tre barn!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En liten hyllning till min mellandotter!

Jainaba ”Jai”

Jag har sagt det så oerhört många gånger tidigare: jag är så oerhört stolt över alla mina barn!! När det gäller ens barn så är kärleken verkligen totalt förbehållslös. Man kan bli besviken på dem, man kan bli oerhört arg och man kan bli stolt och glad, men kärleken är liksom alltid, alltid densamma!

På Onsdag är det ett år sedan min f.d. make gick bort. Särskilt för Jai har det varit ett tungt år som passerat, men även Binta har tagit det hårt. På Onsdag ska vi ha en ceremoni, som troligen blir här hemma och när vi reser till Gambia så kommer vi antagligen att hålla något även där med släktingar för att vi ska känna att vi fått ett avslut, även om han alltid kommer att finnas med oss på ett annat vis.

Den första tiden efter Lamin ´s bortgång, så hade Jai väldigt svårt att fokusera på sin vardag igen. Hon mådde dåligt och jag försökte stötta henne och låta henne få tid på sig att sörja klart. Att få henne sysselsatt har varit ett hårt arbete, men sedan en tid tillbaka så är hon aktiv med sitt jobb. Hon jobbar och sliter nästan alla dygnets vakna timmar och det glädjer mig. Nu jobbar hon i och för sig extra hårt för att vi ska resa bort, men jag är ändå så väldigt glad och stolt över att se henne kämpa på.

Hon är mycket strävsam för att nå sina mål och jag tycker mig se en ny självsäkerhet och glädje som skimrar i hennes ögon igen. Det gör mig glad och stolt! Hon har en sådan självsäkerhet som man får om man känner att man utför ett bra jobb och är duktig på det man gör. Det är Jai!

Lamin ´s begravning 2008

Väntan på döden för ett år sedan var tung och svår för oss alla. Inte blev det bättre av att vi vid samma tidpunkt fick besked om att min bloggvän och en av mina absolut bästa vänner Helené också hade fått obotlig cancer. Helené höll ut till den 10:e December.

Mina starkaste minnen runt cancer, sammanfaller med Oktober månad. Oktober månad som är Rosa Bandets månad. Jag vet att Helené inte var helt med på det här med Rosa Bandet, hos skrev om det HÄR! Men hon avslutar också sitt inlägg med följande ord:

Mitt liv är allt annat än rosa, så jag är ändå tacksam för alla de som stödjer bröstcancerforskningen denna månad, för det ger några kvinnor hopp om ett fortsatt liv.

Inne på Rosa Hjältar kan du ladda upp en bild som du tycker passar med Rosa Bandets månad. Kanske en bild på dig själv med en rosa rosett, eller varför inte med helt rosa kläder eller något annat mer ovanligt?

Hjälp gärna till och samla pengar i Soulsisters som själv haft bröstcancer insamling för bröstcancer HÄR!

Jag kommer att skriva en del om det här den närmsta kommande veckan, så ni får gärna ge mig lite uppslag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intervju med Katarina om IVF och bröstcancer

Äntligen! Ännu en intervju med en eldsjäl kommer här. Följ Katarinas kamp:

Den här intervjuserien handlar, som du vet, om att sprida glädje och hopp. Jag har valt att intervjua riktiga eldsjälar. Jag har följt din blogg under lång tid och även läst intervjuer med dig i media. Jag tycker att du är en sann eldsjäl. Kan du berätta lite om hur det var att först få beskedet att du och din man inte kunde få barn den vanliga vägen?

Det är svårt att beskriva den exakta känslan, jag hade ju inte riktigt uppfattat att läkaren erbjudit oss IVF behandling i samband med beskedet för jag var så lamslagen. Tusen tankar for runt i huvudet på mig, samtidigt som jag kände mig tom. När vi kom hem satt jag bara och grät. Jag gör gärna så…..”bryt ihop och gå vidare” är ett talesätt jag lever efter….. När jag gråtit klart började jag ta fram all information jag bara kunde om ofrivillig barnlöshet och IVF-behandling. Jag läste allt jag kunde komma över! Maken var ledsen men lugn. Han kände sig ”skyldig” eftersom ”felet” låg hos honom, men efter att hans smärta lagt sig sa han lugnt ”jag är glad vi bor i ett land där vi kan få hjälp med mitt handikapp”. O så bestämde vi oss för att se på det, vårt handikapp, som vi skulle få hjälp med. Det underlättade en hel del, att acceptera faktumet istället för att gräma sig över varför…..

Hur togs detta emot av er omgivning och hur påverkade deras reaktion er?

Mina föräldrar, svärföräldrar   och våra syskon blev jätteledsna men samtidigt glada för att vi kunde och skulle få hjälp. De stöttade oss till 100%. Vi var redan från början öppna med vad som hänt och vad vi hade framför oss och jag tror detta var anledningen till att ingen tyckte det var konstigt. Ju mer vi pratade om det, desto oftare fick vi höra om andra som också haft samma problem som vi. Detta gjorde att vi inte kände oss ensamma. Min familj är ju från Polen, där är den äldre generationen konservativa katoliker. Inom katolicismen är det inte tillåtet med IVF så jag valde att inte berätta för dem, för att slippa tjafset.

Vilken hjälp fick ni sedan för att försöka skaffa barn och hur upplevde ni det?

Vi blev remitterade till IVF Öresund här i Malmö och blev mottagna på ett underbart sätt. De avdramatiserade allt men var samtidigt professionella, lyhörda och otroligt förstående. Vi fick träffa andra i samma sits vilket naturligtvis också underlättade. Vissa hade försökt skaffa barn mycket längre än vi och var också äldre. Jag var då 25 skulle fylla 26, min man 32. Behandlingen var tuff för mig. Oavsett hos vem problemet ligger är det alltid kvinnan som behandlas eftersom man vill påverka ägglossningen. Kvinnan hormonstimuleras för att öka antalet äggblåsor, dessa tas sedan ut under narkos varpå befruktning sen kan ske i labbet. Jag fick börja med nässpray flera ggr/dag. Därefter fick man tillägg av olika typer av hormoner via injektion, tabletter samt stolpiller. Kroppen kändes svullen och väldigt instabil…..mina hormonhalter kontrollerades regelbundet och vi fick göra flera ultraljud under tiden där de mätte och såg äggstockarna och livmodern. Behandlingen är tuff, speciellt psykiskt. En konstant oro….”tänk om det inte blir något…..” Men personalen var där hela tiden och stöttade oss båda så att vi höll humöret uppe. När det väl var dags att plocka ut äggen var vi nervösa. Maken fick lämna sitt spermaprov bara några minuter innan jag rullades in på operation, där de under narkos plockade ut så många ägg de kunde. Det hela tar max 20 minuter, sen ligger man i en skön säng och vaknar upp i sin egen takt. Man får lite fika (har ju varit fastande) och när man känner sig redo får man gå hem. Man är sjukskriven den dagen och ska bara vila. 3 dagar senare fick vi komma in för att sätta in ägget. Vi valde att sätta in ett ägg även om man då (2002) fick lov att sätta in 2 ägg/gång.   Sen var det bara att vänta i 2 veckor….antingen kom mensen om vanligt eller så var vi gravida.

Kände ni någon gång under resans gång att ni ville ge upp?

NEJ! Den tanken slog oss aldrig! ALDRIG! Att få den här möjligheten är en gåva. Vi träffade par som försökt upp till 7 ggr och de va fortfarande positiva. Målet är ju ett litet mirakel, då kan man inte ge upp!

Till sist fick ni besked om att ni väntade ett barn. Ett barn ni senare miste i en trafikolycka. Den sorgen måste ha känts oerhörd?

Det går inte att beskriva. Det räknades som ett sent missfall, men det var fruktansvärt. Att bli gravid, något som jag inte skulle kunna och sen få detta bortryckt från en var nästan värre än själva beskedet. Jag sörjde nog mer än min man, för honom var det inte lika verkligt som för mig….han hade ju inte känt de första ”sprattlandena” i magen. Att gå på en ny behandling rätt snart därefter gjorde det hela lättare, man fokuserade på annat liksom.

Till slut kom då eran prins. Hur kändes det att till slut, efter den långa resan, äntligen få hålla sitt barn i famnen?

Vår son kom med buller och bång 6 veckor för tidigt på julaftons morgon, julen 2006. Moderkakan lossnade när jag stod och dukade matbordet. Hela släkten skulle komma på julfirande…..Det blev akut kejsarsnitt och sonen hamnade i kuvös. Läget var kritiskt ett tag för oss båda. Läkaren sa ”en timme till  så hade  varken du eller barnet klarat er”. Han vägde 1650 g.
Det tog 1 vecka innan jag fick hålla honom, då fortfarande med slangar och sladdar överallt. Men denna känsla var det häftigaste jag varit med om. Bara tanken på den får ögonen att tåras. Att få känna honom så, hud mot hud, hans hjärta slå mot mitt – ett mirakel. Maken beskrev det som ett inre lugn som spred sig i kroppen.

Så småningom visade det sig att du även drabbats av bröstcancer, som ironiskt nog kan ha berott på din IVF-behandling. Det måste ha varit en svår tid för er. Hur handskades ni med detta besked?

Detta beskedet kom faktiskt i samma veva som vi börjat fundera på ett syskon, sommaren 2006. Jag fick min diagnos i oktober samma år och hade inte hunnit påbörja någon behandling eftersom vi var tvungna att spara ihop pengar till en ny behandlingsomgång. De 2 första behandlingarna var kostnadsfri. Det var ofattbart när de sa att de trodde att min cancer kunde ha blivit triggad av hormonstimuleringen. De avrådde oss starkt från att genomgå fler behandlingar…..dvs inget syskon. Denna sorgen har vi inte hunnit bearbeta fullt ut, det kommer över mig lite då och då. Men just då fick vi koncentrera oss på operationen som låg framför oss och behandlingen för cancern. Att planera för ett barn till fanns liksom inte i vår agenda. Jag visste ju inte hur min prognos såg ut….skulle jag överleva? Skulle jag få se min son växa upp? Efter operationer och 6 veckors strålbehandling fick jag antiöstrogen som jag skulle äta i 5 år. Prognosen såg bra ut och vi bestämde oss för att vi var glada för det vi hade. Att riskera vår gemensamma framtid för ett syskon var inte aktuellt. Dessutom har jag nu en bedårande systerson som är 15 månader. Han ger oss jättemycket glädje och sonen har en kusin som han i framtiden kanske kan betrakta lite som ett syskon.

Hur har det gått med din cancer och hur ser ditt liv ut idag?

Jag blev sjuk igen i september 2008 och genomgick ytterligare operation och 8 veckors strålning samt en lättare form av cytostatika behandling. All cancer är borta idag, men framtiden är fortfarande oviss. Jag går på regelbundna kontroller och tar var dag som den kommer. Vi tar inte längre något för givet utan försöker verkligen göra det bästa av allt vi har. Jag är glad för varje dag jag har med min man och son. Om en vecka får jag vara med om hans avslutning i förskoleklassen och efter sommaren börjar han 1:an. Jag försöker att inte tänka så mycket på framtiden, jag kan inte påverka den. Det jag/vi kan påverka är här och nu. Hur vi är mot varandra, hur vi handskas med det dagliga livet och omgivningen. Det handlar om acceptans. Cancer är en sjukdom du inte kan påverka, du kan bara följa läkarnas ordinationer och rekommendationer. Resten är skrivet i stjärnorna.

Jag upplever att du är en positiv person, som verkar väldigt lugn, glad och full av livsglädje, trots att du gått igenom mycket sorg och problem på vägen. Mer än vissa behöver gå igenom under en hel livstid. Hur kommer det sig att du har en så positiv inställning till allt?

Haha….ja du. Jag har mina stunder då jag inte är så glad och positiv. Men som jag sa i början. Det handlar om att bryta ihop och gå vidare. Just det sista är nyckeln, att gå vidare. Jag har varit nere och kravlat på botten men rest mig igen med hjälp av min familj och nära vänner.  Det får ta tid, men man ska inte fastna. Sorg ska tröstas fram inte bort. Jag tror stenhårt på att det blir inte bättre än vad du gör det till. Om jag och min man nu fått uppleva ett mirakel så är det också mitt ansvar att förvalta det. Det gör man inte genom att dra täcket över huvudet och ge upp! Vi bor i ett land där man får fantastisk hjälp och många diagnoser kan botas. Bröstcancer är en av dessa. Jag har mycket att leva för, jag vill leva och lever! Det är en fantastisk anledning till att vara positiv. Sen blir allt mycket roligare om man glad.

Har du några råd att ge till andra som genomgår något av allt det du har genomgått?

Var öppen med det du går igenom. Skäms inte. Tillåt människor som vill hjälpa och stötta att göra det. Ensam är INTE stark. Det finns hjälp att få, ta reda på vad som gäller för just dig! Det finns mycket information på nätet, biblioteket osv. Våga prata om det. Synliggör det och du kommer få se att du inte är ensam. Livet är verkligen en gåva, men det blir inte bättre än du gör det! Så måste du, bryt ihop men gå vidare!

Till sist: är det något du vill tillägga till de som kommer att läsa denna intervju?

Har du någon i din omgivning som går igenom något av det jag och min familj gjort, våga prata med dem. Fråga hur de mår, fråga om du kan göra något. Man kan finnas där på många olika sätt. Ett litet mail eller sms kan lyfta en hel dag om man är nere och tankarna är mörka. Det krävs inte mycket, bara du vågar.

Varmt tack till dig för att du ville vara med och delta i denna intervjuserie och jag önskar dig och din familj all lycka till inför framtiden!

Viktiga länkar:

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Tidigare intervjuer med olika teman finner du längst ner i DETTA inlägg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intervju med Pysan om att leva med bröstcancer

Vera är en kvinna som har levt med bröstcancer och sviterna av det i snart tre år. Hon har också bloggat om sina upplevelser runt det här under tiden hon har behandlats under signaturen ”Pysan”. Bröstcancer är en sådan där sak som skrämmer alla oss kvinnor. Samtidigt tror jag de flesta av oss någonstans hoppas och tror att det inte kommer att drabba just oss… Men det gör det. Sjukdomen slår till skoningslöst när vi minst anar det och vi vet inte vem det drabbar, förrän det redan hänt. Läs Veras berättelse om att leva med bröstcancer:

Pysan, du har bloggat om din bröstcancer ganska länge. Berätta lite om vem du är.

Jag heter egentligen Vera och är snart 45 år. Jag bor i Töreboda som ligger vackert längs med Göta Kanal och 4.5 mil norr om Skövde.

Jag är gift med Stefan och har en son tillsammans med honom som idag är 8 år. Så har jag två töser som bor i Skåne. Den ena hos sin pappa och den andra har flyttat hemifrån för någon vecka sedan.

Började blogga den 17 maj 2006 efter ett telefonsamtal som gjorde att jag mådde så dåligt och behövde få ur mig allt.

När fick du beskedet om bröstcancer?

Jag fick det den 8 juni 2006 och det datumet glömmer jag inte. Fast då hade jag redan bloggat ett litet tag. För det var för att jag hade den där knölen jag en gång i tiden började med bloggandet..

Det konstiga är att man vet, man vet att det är cancer. På något konstigt sätt vet man, innan man får det bekräftat.

Hur fick du beskedet?

Maken och jag fick åka in till KSS (kärnsjukhuset i Skövde) och träffa en kirurg som bad oss sätta oss ner på britsen och så satte han själv sig på den där metalsnurrstolen som finns i alla behandlingsrum.

Så sa han rakt upp och ner att det var bröstcancer.

Jag förstår att du måste ha blivit väldigt chockad. Hur tog du det här beskedet?

Som jag sa innan så var det ju nästan så att man visste att det var cancer. Så man blir inte chockad på det sättet. För det är så att man har fått svart på vit att man hade rätt. Den där knölen som kändes som en sjuk sak var faktiskt sjuk.

Jag sa i princip till doktorn: Vad händer nu?

Vad är det svåraste med att leva med cancer?

Att livet inte blir detsamma efter en sån här sak.

Man lever mer i Nuet, man vill inte gärna planera något, för man vet inte om man orkar, eller om man är frisk den dagen…

Rädslan… den där rädslan att cancer ska komma tillbaka eller sprider sig till andra organ.. det där som man läser om men som man inte hoppas ska drabba en själv…

Att man blir en sur kärring, för att man proppar i sig en massa hormoner…

Att cancern sitter i väggarna och det är inte bara att flytta… men vi letar…

Att man kan bli väldigt nonchalerad av sjukvården fast man har den diagnosen man har och att de inte tror på en..

Väntan… väntan på att få bli hel… och att inte landstingen kan hålla sin garanti. Det är mer än 90 dagar sedan jag var hos doktorn och jag har ännu inte fått kallelse till bröstoperationen…

Har du förändrats som människa under den här tiden?

Ja, jag tar tillvara livet mera..

Jag tar inte heller livet för givet, det kan ändra sig från en dag till en annan..

Dessutom är det så att jag håller på att utbilda mig till sjuksköterska när jag fick mitt cancerbesked och detta gjorde att jag nu plötsligt skulle byta roll… jag skulle gå från vårdpersonal till patient… och det är inte lätt, fast samtidigt så var det så att jag var ifrågasättande och jag tog inget svar för givet. Jag ville veta allt…

Samtidigt som man blir nästan apatisk om man vaknar och har lite ont någonstans, för risken finns…

Vad har du för prognos idag?

Som det ser ut idag så är den en bra prognos. Jag har inget i det kvarvarnade bröstet. Jag ska iväg på skelettscint den 16 februari och får besked på den den 19 februari och då ringer min doktor mig, jag behöver alltså inte åka in till sjukhuset.. Detta är för att jag har ont i ryggen och höfterna, vilket till 99 % är biverkningar av hormonmedicinen som jag har ätit fram till nu, för den ger muskel och ledvärk, så jag har bytt preparat och det har blivit bättre och därför tror jag inte att det är något annat.

Sen går jag på antihormoner för att inte få tillbaka bröstcancern… Det är för att jag inte ska bli fertil igen och hålla östrogenproduktionen på en mycket låg nivå. Detta gör att jag då blir lite av en klimakteriehäxa och kan tända på alla cylindrar och det är tufft det också, för jag hinner oftast inte varna min omgivning innan det händer…

Vilket stöd får du av din omgivning när allt känns riktigt tungt?

Maken och jag pratar jättemycket och så har jag bloggen där jag kan spy ut mycket av det som jag inte har lust att belasta maken med heller, för cancer är tyvärr mycket en närstående sjukdom och de närstående får ingen som helst hjälp. Jo, de kan få en kurator, men om man inte vill prata med någon utomstående så står man där… ensam med en partner som är sjuk och som man ska stötta fast man har en massa frågor själv som man inte vet vem som ska besvara och vem som tar hand om mig när jag faller…

Ofta är det så att är jag stark så är maken svag eller tvärtom. Vi är aldrig svaga samtidigt, däremot är vi starka tillsammans!

Alla i byn vet också om det och alltid är det någon som kommer fram och frågar hur jag mår.

Sen finns det de som förtränger. Mamma och syrran. Syrran har jag inte träffat sen jag blev sjuk…

Vad får du för stöd från sjukvården?

Jag har ett nummer till bröstsjuksköterskan jag kan ringa om det är så att jag har frågor och det gäller fram till 2012 då jag i princip är ”frisk”. Som nu när jag har ont så fixas naturligtvis en skelettscint för att se ”om det finns något” och för att ha något att jämföra med… detta blir tredje scinten sedan jag fick beskedet.

Sen har jag också en jättebra kurator som verkligen ställer upp om man nu behöver hjälp och hon har ställt upp jättebra när det var riktigt akut en gång…

Hur ser du på livet och framtiden just nu?

Just nu försöker jag se bortom skelettscinten… och så ska jag på konsert i Göteborg snart och i höst åker familjen till Spanien, så jag försöker se lite framåt… Men ändå är tankarna på ryggen och scinten…

Jag väntar också på en kallelse från Sahlgrenska då jag ska få ett nytt bröst och jag har väntat länge…

Så jag ser på livet med ett ljust sinne, för det ljusnar faktiskt och våren är på väg och det måste firas.

Är det någon annan fråga som handlar om just bröstcancer som du känner att du vill belysa extra eller något annat du vill tillägga?

Ja, närståendes situation.

Jag som sjuk får allt och när jag är klar så får jag åka på rehabilitering i 14 dagar…

Maken får ingenting. Jo, han får prata med en kurator om han vill, men som han säger: ”varför när du och jag kan prata om det.”

En närstående behöver också få ladda sina batterier utan att behöva betala multum.

Där jag var på rehabilitering kostade det mig 80 kr/dygn.. och då hade jag tillgång till väldigt mycket skönt som massage, mat, hotell, sjukgymnastik, kurbad, simbassäng, bubbelpool och bastu.. dessutom otroligt vackra promenadstråk.

Hade maken velat bo där med mig hade det kostat 720 kr/dygn för honom..

Närstående behöver också få lov att åka hemifrån och få vila upp sig för det är en lika svår sjukdom för dem att gå igenom om inte svårare. De ser sin älskade må skit, tappa håret, må illa, bli sjuk, åka iväg i taxi och ringer från sjukhuset att man får stanna. Dessutom den här amputationen, fast kärleken sitter inte i bröstet.

Varje år får ca 6 500 kvinnor bröstcancer och ca 50 män…

Så kolla era egna!

Tack så mycket Vera, för att du delat med dig om något så personligt och svårt som detta. Jag tackar så mycket och önskar dig all lycka till!

Pysans blogg kan du läsa HÄR!

Tillägg 22/3-09: Den 20 mars 2009 fick Pysan beskedet att hennes cancer har kommit tillbaka i form av skelettmetastaser… Du kan läsa om det HÄR!

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Follow Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Tack till er som bidragit

Under sex dagar hade jag en insamling i min blogg till Rosa Bandet kampanjen mot cancer. Den inriktade sig till stor del till bröstcancer. I år gick hela 81 % av insamlade pengar till kampanjens ändamål. Det är en väldigt stor summa och väldigt lite som går åt till administrativa kostnader.

Under de sex dagar jag hade kampanjen aktiv på min sida, drog vi tillsammans in 1200 kronor genom att sätta in pengar via sitt konto. Man gavs också möjligheten att smsá in en summa på 50 kronor och jag vet att några även har gjort detta. Det syns dock inte registrerat hos mig och därför vet jag inte hur mycket som samlats in via sms.

Jag fick ett tackbrev med lite information från Cancerfonden, som ni kan ta del av HÄR! Jag vill också passa på att tacka er alla som bidragit, både genom min sida, men även på andra sätt.

Tillsammans kan man göra ganska mycket, som man inte skulle ha möjlighet att genomföra ensam! Stort TACK till er alla!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,