Slopa Preskriberingstid för Sexuella övergrepp

Jag missade Patrik Sjöberg i Nyhetsmorgon förra helgen. (Tack TV4 för att ni lägger upp klippen på webben.) Jag har nu sett programmet och jag måste säga att Patrik har många viktiga saker att framföra i debatten om sexuella övergrepp. Inte minst för att han är man och därmed hjälper till att bryta ytterligare tabun i ämnet. Att sexuella övergrepp debatteras är viktigt för oss alla som har blivit utsatta, men jag är övertygad om att ämnet fortfarande är än mer tabubelagt bland killar/män och därför fyller det en extra funktion när män som blivit utsatta går ut med det.Om du också missat programmet så kan du se det här:

Patrik%20Sj%C3%B6berg%20om%20tiden%20efter%20boksl%C3%A4ppet

Patrik nämner även det här med preskriptionstid. Jag har vetat länge att preskriberingen för sexuella övergrepp inträder efter 10 år om brottet är att anse som relativt grovt. Nu har jag fått besked av en polis jag varit i kontakt med att det inte gäller 10 år från när man blev utsatt, utan 10 år från när man blivit myndig!

Det här är viktigt och jag tror det är fler än jag som har missat det. 10 år kan låta som en lång tid, men det tycker jag inte att det är! Brottets art gör att det kan ta väldigt många år att våga prata om det och det gäller både flickor och pojkar, även om jag tror att det kan vara än svårare för pojkar. Patrik nämner att han börjat prata om det här först efter han blev 30 år. Jag vet många personer som börjat prata om det först efter 40, 50 eller 60 år.

Nyligen togs preskriptionstiden bort för mord och jag menar att det bör göras även när det gäller sexuella övergrepp på barn.

När det gäller sexuella handlingar mot barn så är det ALLTID den vuxnas ansvar. Jag har träffat flera personer som känt skuld för att de kanske inte sagt ifrån ordentligt, för att de kanske till och med varit aktiva i de sexuella handlingarna, men ett barn ska aldrig behöva ta ansvar för sexuella handlingar med en vuxen. Det ska ALLTID vara den vuxnas ansvar. Sexuella handlingar med barn måste alltid betraktas som brottsliga och felaktiga från den vuxnas sida! Den här problematiken är en av anledningarna till att ännu fler barn har svårt att anmäla, då egna eventuella handlingar eller brist på handlingar (passivitet) gör att det blir än svårare att anmäla och känslan av skuld är mycket djupare.

Känslan av egen skuld sätter ofta käppar i hjulen för att göra en anmälan, oavsett om man varit ”delaktig” under de sexuella handlingarna eller ej.

I dagarna läser jag också att den s.k. Alexandramannen eventuellt kommer att släppas på Fri fot i Sverige, trots att han fått livstids utvisning i sin dom. När jag var med i TV3´s Insider för några år sedan, handlade programmet även om den s.k. Alexandramannen. Här är det TV-programmet:

Jag tror inte någon är så glad över att se den s.k. Alexandramannen gå omkring på våra gator, när man ser den arrogans och brist på insikt han visade i det programmet, men för mig är det egentligen ingen större skillnad på om han vandrar på Sveriges gator, eller något annat lands gator. OM han kommer att fortsätta sin bana med våldtäkter mot barn och vuxna, så tycker jag att det kvittar i vilket land han kommer att begå brotten i. Att barn kommer att bli utsatta är det centrala och det som gör mig mest illa berörd!

Det viktigaste när det gäller sexuella övergrepp mot barn är att färre barn drabbas och att när de drabbas så ska det finnas möjlighet till rättslig upprättelse och även stöd för att kunna leva ett värdigt liv, trots det man har blivit utsatt för!

Det rättsliga efterspelet har allt mer börjat engagera mig och jag har därför startat en namninsamling för att upphäva preskriptionstiden för just sexuella övergrepp av barn. HÄR kan du både läsa om insamlingen och skriva under.

Jag inser förstås att det är oerhört mycket svårare att fälla någon för just sexuella övergrepp när det gått lång tid, men jag tror att för de flesta som väntat så länge med att göra en anmälan, inser det svåra i att få en fällande dom, men jag är övertygad om att det skulle kännas väldigt mycket bättre att kunna göra en anmälan som man vet att den person/de personer som har begått övergreppen kommer att bli underrättade om. Att man startat en process hos förövaren som man själv har levt med i många år. Även att anmälan tas upp och att det där det finns bevis, finns MÖJLIGHET att få en upprättelse i våra domstolar!

Om du tycker att preskriptionstiden ska slopas när det gäller sexuella övergrepp mot barn, om du tycker att barn ska få chansen till upprättelse så skriv på min namninsamling och sprid den gärna vidare på bloggar, twitter, facebook och mail!

HÄR är alltså länken!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Anhöriga ska bestämma straffet?

Diskussionen om anhörigas möjlighet att påverka en dom är uppe i debatt igen. Jag vet att jag deltagit   i diskussioner runt detta tidigare.

Rent känslomässigt så känner väl jag, liksom de flesta att det är klart att anhöriga till brottsoffer ska få vara med och föra fram sin talan, då det är något som påverkat dem i allra högsta grad och kommer att göra det resten av sina liv. Rent rättssäkert tycker jag inte alls att anhöriga ska få vara med och utdöma straff.

Jag tycker att Thomas Bodström beskriver det bra.

Även advokatsamfundet är kritiska till förslaget.

De starkaste skälen till att anhöriga inte borde få vara med och diskutera strafftider och möjlighet till tidsbegränsat straff anser jag är att då kan det i stället komma att handla om de anhörigas möjlighet att uttrycka sig, i stället för att fokusera på vad personen faktiskt begått för brott.

Jag ser direkt faran med att de offer som har anhöriga som kan uttrycka sig väl, får gärningsmännen hårdare straff. Vad händer till exempel om en hemlös, vars anhöriga inte har någon kontakt med personen i fråga? Ska den brottslingen få ett lägre straff då, än en person som kanske har en nära anhörig som är juridiskt kunnig och också duktig på att uttrycka sig? Då ska vi alltså börja sätta folk i klasser och värdera vissa mer än andra?

Jag tycker att det ska vara en domstol som dömer personen och avgör straffsatsen.

Samtidigt så finns det naturligtvis skäl till att den anhöriga ska ha möjlighet att bemöta den som begått brottet och få säga sin mening. Dels för att kunna bearbeta sorgen och gå vidare i sorgeprocessen. Men också för att ställa eventuella frågor eller helt enkelt beskriva vad det har fått för konsekvenser för den anhöriga. Jag tror också det kan ha sin poäng för den som har begått brottet att bli konfronterad med just de anhöriga.

Däremot så tror jag, som sagt var, att man ska låta domstolarna fortsätta döma.

Rosa har också skrivit om det tidigare, men är av en annan åsikt.

Vad tycker du?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Boktips: Avklädd

Jag har nyligen läst ut boken Avklädd-En berättelse om brott vi tiger ihjäl av Andreas Harne, utgiven på Fischer & Co bokförlag.

Jag fick låna den av en kollega för ett tag sedan och har inte hunnit sätta tänderna (eller rättare sagt ögonen) i den förrän nyligen.

Det finns några ord som konstant maler i mitt inre, när jag läser denna bok, det är orden: obehagligt, tabu och viktigt.

Andreas Harne var en kriminalreporter på Aftonbladet, när han greps för barnpornografibrott (innehav och spridning av barnpornografiska bilder och filmer). I boken får man följa hur Andreas själv var ett offer för barnpornografi sedan unga år. Ett utnyttjande som pågick under flera års tid.

Boken är obehaglig. Den visar vuxenvärldens ondska mot barn när den är som allra mest genomtänkt och absurd. Samtidigt som den väcker en förståelse (inte ursäkt!) för hur vuxenvärldens svek kan utvecklas till just det.

Andreas skriver väldigt öppet och beskrivande hur en människa kan utvecklas från ”offer” till förövare. Hur lång och ändå så kort den vägen ändå är.

Boken visar på att världen inte är svart och vit, utan att vi lever i ständiga gråzoner.

En sak som jag dock saknar med boken är att jag tycker författaren går in väldigt djuptgående på sin förövares känslor och upphetsning när han förgrep sig på den lilla killen, medan jag tyckter att när det gäller honom själv som vuxen och när han börjar ladda ner barnporr så framkommer det aldrig vad det ger honom. I boken beskriver han noggrannt och sanningsenligt (som jag uppfattade det) att han inte skulle ha haft en tanke eller någon lust att förgripa sig fysiskt på ett barn. Han skriver inte det som ett försvar för det han gjort, utan tvärt om som en förklaring. Men jag saknar som sagt ändå en förklaring/beskrivning av vad han faktiskt fick ut av sitt surfande efter barnporr.

Men, som jag skrev så är boken viktig, även om den är obehaglig och jag rekommenderar boken, då ämnet är svårt att förstå sig på, men samtidigt mycket viktigt!

Jag ger boken tre Tonårsmorsor av fem möjliga:

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,