De glömda – en bok om fångars anhöriga

Bild: Boken De Glömda - en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius

Bild: Boken De Glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius

Jag läste nyligen ut boken De glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius. Boken har ett fokus på mig och flera andra anhöriga till personer som har suttit frihetsberövade. När Yvonne skrev boken och jag blev intervjuad, vilket var ett tag sedan nu, så hade jag många funderingar på just detta med att uppleva att man själv blev indirekt straffad för något ens anhöriga blivit dömd för och dessutom avtjänat sitt straff. Mer om det kanske jag återkommer till framöver…

I alla fall har jag läst hela boken och den är just berättelser från anhöriga som upplevt frihetsberövande av en närstående. I boken intervjuas även en Imam och en häktespräst som besöker anstalter eller häkten. I boken finns även en intervju med en kriminalvårdare. De anhöriga som blivit intervjuade är både personer som haft en mamma, en pappa, en son, en dotter eller en pojkvän som blivit frihetsberövade. Berättelserna är intressanta och viktiga och även om jag den senaste tiden tackat nej till alla typer av intervjuer i detta ämne från media, så är det fortfarande ett ämne som berör mig mycket och som jag brinner för på många sätt.

Jag vill plocka fram fokus på anhöriga och jag vill skapa en förståelse för det som möter alla närstående i denna situation: chocken, förtvivlan, kärleken, förvirringen, fördömandet. 

Självklart väcktes många tankar och känslor upp av de andra berättelserna jag läste. Till exempel blev det en flashback att minnas när min mamma kom in i Tingsrätten (och senare även i Hovrätten) med handfängsel. Det är så obegripligt att se sin anhöriga så bokstavligt frihetsberövad in på bara skinnet.

Vi är många i Sverige idag som har en nära anhörig som blivit frihetsberövad. Vi är många som chockats, fördömts eller missförståtts för att vi har en anhörig som blivit frihetsberövad. Äntligen skrev Yvonne den där boken som vi alla hade behövt läsa. Fått bekräftat att vi inte är ensam om våra upplevelser, känslor och erfarenheter. Äntligen skrev hon boken som så många andra i samma eller liknande situation kommer att befinna sig i och som då har möjlighet att läsa denna bok.

Jag tror inte på tystnad som bearbetning. Jag tror på att tala om det som gör ont. Jag tror att vi inte kan gå vidare förrän vi har gjort upp med vår smärta. Att våga tala om det, ger möjlighet att lindra smärtan och kanske gå mycket starkare ur våra erfarenheter med hjälp och stöd och att våga tala om det som är smärtsamt, skamligt och skuldbeläggande. Jag tänker inte ta på mig min mammas straff, det har hon gjort själv och hon har suttit av sin tid och hon har på alla sätt bevisat att när hon fick en ny chans i livet, så tog hon den, med allt vad det innebär. Jag har bara krävt min rätt att få fortsätta älska henne som den fantastiska person hon är. Jag har aldrig förringat, försvarat eller respekterat hennes brott. Jag har bara försökt att skilja på sak och person, på min kärlek till henne och på hennes handlingar.

Jag rekommenderar alla anhöriga, de som suttit frihetsberövade, men också alla människor som kommer i kontakt med detta ämne genom kriminalvården, socialtjänsten, rättskedjan, men även skolpersonal, dagispersonal och alla andra som har ett arbete där man på något vis kommer i kontakt med människor i vårt samhälle.

Tack för den här boken, Yvonne!

HÄR kan du läsa en intervju med Yvonne och HÄR kan du köpa boken!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Självrannsakan och sorgeprocess för anhöriga

I Aftonbladet i förrgår hade man en artikel med anhöriga (mödrar) till personer som dömts för grova våldsbrott (med dödlig utgång). Artikeln är mycket viktig då den handlar om en ofta bortglömd grupp: nämligen gärningsmännens anhöriga.

Ett av de bästa uttalandena i artikeln tycker jag var följande:

”De anhöriga vittnar om den kaotiska tiden efter att brotten begåtts där inget stöd erbjöds.

Där de kände att även de betraktades som medskyldiga, sattes på de anklagades bänk.

– Man ska tänka på offret först, sedan på offrets anhöriga. Så är våra värderingar uppbyggda och det är rätt. Men jag tror det är viktigt att minnas att även förövaren har en familj, och att även de drabbas hårt. De har inte begått brottet, men de får lida för det ändå, säger Susanne Västman.”

Många anhöriga som jag har varit i kontakt med genom åren har alla haft en lång process av självrannsakan och starka känslor av skuld och skam. Ett av skälen för att inte söka hjälp i sin egen sorgeprocess, förutom den tabu som finns i att vara anhörig till en kriminell, som det handlar om, har varit just rädsla av att ta uppmärksamhet från förövarens offer. Jag ser dock inga motsättningar i detta. Självklart ska offret/offren få stöd i första hand och även deras anhöriga, men det borde inte finnas en motsättning i att även förövarens anhöriga, som också är brottsoffer ska kunna tas om hand och erbjudas stöd i sin bearbetning som många gånger kan komma som en chock och förändra hela livet. Det är de tre mammorna i intervjun ett bevis på.

Konsekvenserna av ett brott är alltid ohyggliga för alla som på något sätt drabbas av det. Att vara anhörig är INTE samma sak som att försvara brottet!!

Helst vill man ju bara gömma sig

Familjen till den som begår brott blir ofta bortglömd

Drabbad? Bryggan för barn till kriminella kan ge både råd och stöd. Klicka HÄR!

F.A.T.E.G. (Föreningen Anhöriga Till En Gärningsman)

Brottsofferjouren

Kvinnofridslinjen

Anhörig

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Hur länge ska anhöriga skuldbeläggas

Det finns cirka 7000 personer som sitter frihetsberövade i Sverige varje år. Av dessa personer har väldigt många minderåriga barn. Cirka 10 500 barn i Sverige varje dag, har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade.

Några sammanlagda siffror på hur många anhöriga såsom minderåriga och vuxna barn, föräldrar, syskon, makar, sambor, nära vänner, mor- och farföräldrar det handlar om, är svårt att finna siffror på i Sverige, men om man tänker på att det handlar om 10 500 minderåriga barn, så är det inte så svårt att räkna ut att det handlar om väldigt många andra nära anhöriga som direkt berörs av ett frihetsberövande.

Dessa barn och vuxna är olika personligheter, i olika åldrar, med olika yrken. Anhöriga till kriminella räknas som brottsoffer men det är lätt att glömma bort. Sedan finns frågorna när man ska sluta sona ett brott? När man tagit konsekvenserna av brottet? Det vill säga suttit av sitt straff och börjar leva ett liv där man uppriktigt jobbat sig tillbaka till en vardag med arbete, ansvar och allt som ett hederligt liv innebär? Om det skriver min mamma idag och jag tycker inlägget är både angeläget, viktigt och läsvärt.

Inlägget finner du här: När har man sonat färdigt?

Bryggan har mycket och bra information.

Tidigare inlägg i detta ämne: Anhörig

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intervju och Stolthet

Igår blev jag intervjuad av en tjej som går journalisthögskolan. Jag fick förfrågan för ganska länge sen om jag kunde tänka mig att ställa upp, då det handlade om anhöriga till kriminella. Eftersom det här är en av mina hjärtefrågor, så sa jag att det gick bra och sedan har vi använt lång tid för att försöka få in ett möte och en intervju.

Intervjun gick bra. Som vanligt väcker denna typ av intervjuer väldigt mycket känslor. Inför intervjun gick jag mycket och funderade på vad jag tyckte själv var viktigt att lyfta fram och förutom ”det vanliga” med att anhöriga till någon som begått kriminella gärningar, även är brottsoffer och att det inte finns förståelse/stöd eller hjälp att få, så kändes det den här gången viktigt att även få med att prata öppet om ett så tabubelagt ämne.

Hur viktigt det kan vara för att bearbeta det man har gått igenom och hur extra viktigt det är för barn att få prata öppet om det, för att de inte ska lägga på sig känslor av skuld och skam.

På väg för att möta hon som skulle intervjua mig, mötte jag mamma som kom från jobbet. Hon var jätteglad och berättade att hon redan blivit befordrad på sitt nya jobb.

Under intervjun pratade vi mycket om vad vår öppenhet har bidragit till och sanningen att säga så har den nästan uteslutande varit positiv och vi har båda fått mycket gensvar på vår öppenhet. Jag funderade på hur det hade blivit om min mamma hade kommit ut och inte valt att förändra sitt liv, så som hon gjorde under hela sitt frihetsberövande och än idag jobbar med. Jag tror inte det varit lika lätt för mig, om ens möjligt att vara så öppen med vår historia.

Idag är jag mycket, mycket stolt över min mamma!! Min kärlek till henne har funnits lika stark hela tiden, även om jag varit ledsen, frustrerad och känt skam i perioder, men den stolthet jag nu känner är en starkare känsla än någonsin!

Min mamma har kommit långt i sina förändringar. Det har inte kommit gratis utan hon har jobbat väldigt hårt med att skapa sina egna förändringar. Att vara öppen med sin historia tror jag hjälper mycket. Att hon erkände och stod för sitt brott, samt att hon var beredd att ta sitt straff tror jag också har hjälpt oss anhöriga på många sätt.

Om man börjar skylla på polisen/samhället/kriminalvården etc, så kan det ofta bli svårt för anhöriga och särskilt barn och ungdomar att förstå deras arbete och många gånger väcker det ett myndighetsförakt eller ett polishat, vilket inte kommer något barn till godo.

Idag arbetar min mamma med ett jobb hon trivs väldigt bra med, hon leder också en eftervårdsgrupp för missbruk och hon pluggar till drog- och alkoholterapeut. Hon föreläser också för myndigheter. Hon lever ett enkelt liv som hon trivs bra med och själv kan stå för och är nöjd med. Hon är aktiv i sina barn och barnbarns liv och tar hand om sina medmänniskor liksom sig själv. Hon är öppen för sin egen andlighet och arbetar aktivt för ett fortsatt nyktert liv.

Någonstans förändras vi människor på vägen. Genom erfarenheter, mognad och utveckling. Någonstans måste vi ta konsekvenserna för det vi gör, men när vi gjort det måste vi också få chansen att släppa gammalt och gå vidare. För mig är det det som är poängen med ett straff. Att avtjäna ett straff och att sedan få möjlighet att skapa sig ett annat liv än det man en gång hade. Annars vore det ingen poäng med straffet eller att släppa ut någon från ett straff. Då borde varje småtjuv få livstid på en gång och ett sånt samhälle har vi inte i dag och jag tror de flesta av oss inte önskar det heller!

Jag är vansinnigt stolt över min mamma och det hon har lyckats åstadkomma på väldigt kort tid. Hon har sannerligen inte fått något gratis, utan har uppnått den position hon har med sin egen styrka, kunskap och handlingskraft.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Två kvinnor-två brott-två långa straff (1)

Anstalten Hinseberg 2007

Det är underligt vad snabbt man glömmer. Och hur snabbt man kan bli påmind igen. Att min mamma blev dömd till ett långt fängelsestraff är något jag skrivit om en hel del, sedan vi gick ut med det offentligt för precis ett år sedan. Då inför att hon blev villkorligt frigiven efter att ha suttit av sitt straff på sju år, varav över fyra och ett halvt år inne på -anstalter och sedan knappt ett år på vårdvistelse.

Det liv min mamma lever nu är något helt annat än det hon levde innan hon åkte in. Vi har alltid haft en nära relation till varandra, men den vi haft under tiden hon satt inne och än mer den vi fått efter hennes frigivande, har varit än starkare!

Förra veckan var Annika Östberg på TV igen, i en intervju i Efter Tio med Malou. Varje gång jag ser en intervju med Annika så väcks mina minnen. Även om Annika satt inne så oändligt mycket längre än min mamma och den mesta tiden i Amerikanskt fängelse och det därför blir svårt att jämföra dem i den bemärkelsen, så finns det ändå så många gemensamma nämnare av det jag sett av Annika och hur jag ser på min mamma:

  • De har båda omvärderat sina liv under sina fängelsestraff.
  • De har båda blivit drogfria under sina straff.
  • De är i samma ålder, min mamma är knappt ett år äldre än Annika.
  • De har båda erkänt sina brott och tagit sina straff utan att ”gnälla” eller se sig som orättvist behandlade.
  • De har båda en oerhört ödmjuk inställning till livet och är generellt ödmjuka personer.
  • De tar idag båda helt avstånd från sina tidigare gärningar och är uppriktigt ledsna och ångerfulla för de gärningar de har begått.
  • De accepterade och försonades med sina straff.
  • De har vågat närma sig och arbeta med sina inre känslor av skuld och skam och sedan vara öppna med det.
  • De har arbetat och bearbetat sina känslor mycket, djupt och ingående.

Det finns säkert en hel del andra likheter som jag inte kommer på just nu och som jag inte känner till, då jag inte känner Annika personligen, men som jag sett varje intervju med som jag känner till och läst en hel del om.

Idag när min mamma är en fri kvinna, glömmer jag lätt hur tungt det var när hon satt inlåst. Hur förtvivlad jag kände mig över att se min mamma inlåst. På ett sätt tror jag att jag haft svårare att acceptera min mammas straff än hon själv hade. Det hjälpte förstås som anhörig en hel del att min mamma erkände sitt brott och kunde stå för det. Det har också hjälpt att hon så totalt har tagit avstånd från sitt tidigare liv.

Att vi anhöriga får gå igenom en svår tid när någon vi älskar och står nära blir frihetsberövad, är det nog ingen som ifrågasätter, även om det sällan lyfts fram och får den uppmärksamhet det förtjänar. Många är de barn som har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade idag och ännu fler är det som är vuxna och har en förälder/syskon/barn eller partner som sitter frihetsberövad. Den chock och sorg detta ger en anhörig är svår att föreställa sig innan man själv hamnar i den situationen, men det är viktigt att komma ihåg att även de anhöriga och framför allt barn behöver tid på sig att bearbeta sina känslor.

Mycket av det här funderar jag på ibland, när minnena kommer tillbaka. Jag tror det är viktigt att inte glömma och jag tror det är viktigt att gå vidare. Men det är också viktigt att ta lärdom om sitt förflutna och att att använda sina erfarenheter som stöd för andra som är i den situationen idag.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,