Den Galna resan med Rollatorer…

Härom dagen när jag skulle åka ner till radion på möte, så bestämde jag mig, på grund av all snö att för en gångs skull ta bussen. Det är verkligen inte ofta jag åker buss, men nu var jag så osäker på om de hunnit ploga upp alla cykelbanor hela vägen ner till stan, så jag valde ändå att åka buss.

Vid den busshållplats som är närmast mig har det i alla år gått bara en buss. Eller ett tag gick det förresten en pensionärsbuss där också, men den såg helt annorlunda ut än alla andra bussar, så det fanns ingen risk att man liksom klev på den av ”misstag”. Så i förrgår klev jag på första bästa ”vanliga” buss som kom. Jag noterade ganska snart att de övriga passagerarna hade typ en medelålder på kanske 70 bast…

Bussen stannar vid nästa busshållplats och det kommer en farbror med rollator och kliver på bussen. Det går väldigt S-A-K-T-A. Han smyger liksom på bussen. Som vanligt är jag ute i sista minuten, men eftersom jag alltid brukar bli mild i sinnet när jag ser äldre personer så försöker jag att inte stressa upp mig. Vi ska ju alla bli gamla en dag, liksom, eller i alla fall förhoppningsvis.

Jag älskar att få vara med äldre människor då jag alltid tycker att jag lär mig en massa av deras visdom och klokhet. Men kanske inte när jag har bråttom med bussen ner till stan, då…

Min pappa blir alltid irriterad på äldre personer, då han inte är så duktig på det där med tålamod. Som om han själv var 17 fortfarande, liksom…! 😉

Bussresan fortsatte och jag satt som bäst och tänkte: ”Jaja, nu vet jag vad Uppsala ´s alla pensionärer gör på eftermiddagarna i alla fall: åker tvåans buss.” Min första tanke är också hämnd: ”När jag blir gammal och skaffar rollator, så ska jag ALDRIG åka buss!” Men jag ändrar det när jag inser att det bara kommer att drabba mig själv, till att tänka: ”När jag blir gammal ska jag åka buss VARJE dag och jag ska INTE åka med pensionärsbussar, utan vanliga bussar, så ungdomar lär sig att de får vänta och tålamod…”

Nåja, ingen fara på taket, bussen gick sin gilla gång och jag såg milt på de äldre personerna i bussen med ett leende. Så svänger plötsligt bussen av på ett ställe den aldrig brukar svänga på. Jag ser mig omkring, men ingen av mina medpassagerare verkar reagera, så jag håller god min och hoppas, hoppas, hoppas att bussen i alla fall ska gå till stan.

Här börjar jag inse att det nog ändå inte är tvåans buss jag sitter på…

Vid nästa busshållplats så ska en äldre farbror av med sin rollator. Bussdörren öppnas och mannen smyger fram till dörren. Smyg, smyg, ingen stress här inte… När han precis ska kliva av bussen så inser han att det är en stor snöhög precis där, så han kommer inte av. Han ropar till busschauffören att köra fram lite, där det inte är en snöhög, så han ska kunna kliva av. Busschauffören stänger dörrarna. Väntar tills mannan smygit tillbaka till sin plats. Smyg, smyg. Ingen brådska här…

Busschauffören kör fram några meter och öppnar dörrarna. Mannen smyger fram till dörrarna igen. Smyg, smyg. När han precis är framme vid dörrarna upptäcker han att det är för högt, så han ropar till chauffören, som börjar sänka ner bussen så mannen inte ska falla när han kliver av. Sedan lyfter mannen ned sin rollator. Det går inte fort. Sedan kliver han av själv. Det går inte heller fort. Smyg, smyg. Sedan måste mannen och hans rollator flytta sig lite så han inte klämmer sig i dörrarna, innan busschauffören stänger igen dem. Det går inte fort. Smyg, smyg.

Vi kör vidare. Stannar vid en massa hållplatser och en del hållplatser är belägna precis vid äldreboenden. Jag tycker det är jättefiffigt, som sagt så ska vi alla bli gamla en dag och det är ju jättebra att dessa bussar finns som är anpassade till våra äldre.

Men det är inte så bra att jag som inte ännu uppnått pensionsålder och som inte ännu flyttat in på ett äldreboende och som har ganska bråttom till mitt möte på radion, har klivit på just den här bussen, där medelåldern är 70 bast och ALLA kommer i sällskap med en rollator.

Men jag håller god min. Tittar mig omkring om någon av de gamlingar som sitter i bussen har många kassar eller så, som jag kan hjälpa dem av med, när de ska kliva av. Men ingen har det.

Vid ungefär varje busshållplats så upprepas proceduren med den äldre mannen med rollatorn, även om det är äldre kvinnor ibland.

Bussen kör en massa kringelikrokar runt Uppsala och jag får en sightseeing utan dess like i min hemstad.

När vi till slut, när jag nästan gett upp hoppet om att komma till stan och är inne på ungefär den 4:e geografiska bussturen, fast med samma buss så ser bussen ut att närma sig stan till slut. Då kliver det på en kvinna som är kanske 50 + utan rollator och jag vill nästan ropa ”Hej Kompis”, när jag besinnar mig. Helt plötsligt har medelåldern sjunkit massor i bussen.

Till slut når jag stan och kan springa på mina överviktiga, trötta ben, som helt plötsligt känns både smidiga, kvicka, unga, snabba och alerta, för att komma till mitt radiomöte. När jag kliver av bussen så inser jag att det inte är tvåan, utan ett helt okänt bussnummer!

Så vad har jag nu lärt mig av den här bussresan? Jo, följande:

1. Kolla vilken buss du kliver på, innan du går på.

2. Du kommer inte snabbare till stan för att du stressar upp dig.

3. Flytta till ett äldreboende när du blir gammal, så kan du ta en busstur när du får tråkigt. Det tar ungefär hela dan…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Vilken fantastisk glädjespridare

Igår kväll, på väg till jobbet, solen som sken och värmen som äntligen, äntligen kikat fram. Jag trodde inte värmen hunnit komma än, så jag var påbylsad med min vinterjacka och vantarna på. Ganska snart insåg jag att jag var rätt ensam om vinterkläderna… Vårkänslor börjar pirra i mig.

Halvvägs till där jag skulle utföra mitt arbete, skulle jag byta buss. Jag satt på en busshållplats och väntade på min buss. Det kom en annan buss som stannade precis framför bänken jag satt på och tre personer ställde sig i kö för att kliva på. Jag ser att han sitter där. Busschauffören som hela Uppsala talar om. Han som är så vansinnigt trevlig och underhållande och framför allt som gör alla passagerare så glad.

Barnen har pratat om honom. Jag har läst om honom på lite olika ställen. I UNT. I Aftonbladet. Igen. Och igen. Glad, Glädjespridare, Trevlig, Vardagshjälte är några av de ord som brukar nämnas i samma andetag som busschauffören Amos från Tanzania. Men jag hade aldrig själv träffat honom, eftersom jag väldigt sällan åker buss och det varit mer ett undantag denna vinter att jag åkt en del buss.

Tre personer kliver på bussen och inte en gång, utan för varje person som kliver på bussen säger chauffören: ”Hej, hej och Välkommen!” Tre gånger. Vänd till varje person som kliver på. Samtidigt som han vinkar lite lätt med handen.

När alla klivit på bussen, böjer han sig fram en bit och lyfter handen mot mig och säger: ”Hej! Ha en trevlig dag!”

Han är verkligen en glädjespridare!! Helt plötsligt blir mina fötter så lätta, trots mina tunga vinterskor. Helt plötsligt blir det så oändligt mycket lättare och roligare att åka till jobbet!

Såna där människor skulle vi ha fler av och såna där människor och de skulle ha dubbel lön. Minst. Bara för att.

Amos har fått en egen fanklubb på Facebook och där tänker jag genast gå med nu efter att ha träffat honom personligen.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,