Boktips: Laura – flickan från havet

Jag ska börja med att erkänna att mina förväntningar på Carolina Gynning som författare var små. Och i nästa andetag vill jag passa på att säga att jag är ledsen för vad mina fördomar sätter gränser för mig själv ibland.

Nåja, nu till boken: Laura – flickan från havet av Carolina Gynning: Jag har lyssnat på denna ljudbok och måste säga att jag blev överraskad över innehållet. Jag bara älskar Carolina ´s språk som är grovt på många ställen, utan att bli opassande. Det är vulgärt, fast det passar verkligen in i just den här romanen.

Den är kanske inget litterärt mästerverk, men oerhört medryckande, underhållande och finurlig på många sätt. Jag försöker komma på någon bok att jämföra den med, men lyckas inte alls. Den är inte lik någon annan bok jag själv har läst eller lyssnat på i alla fall!

Boken handlar om enäggstvillingarna Laura och Vanessa. Vanessa är omåttligt populär, snygg och modemedveten, medan systern Laura är mer jordnära och helt enkelt ointresserad av allt det ytliga. Laura gör allt för att hålla sig så anonym som möjligt.

Samtidigt som Laura uttrycker att det är så hon vill ha det, så är det uppenbart att hon ändå känner ett avund mot sin omåttligt populära syster Vanessa.

Man får följa med på Vanessas äventyr genom boken där fester, mode, yta och glamour avlöser med droger, prostitution och förnedring.

Så småningom reser familjen till Thailand där föräldrarna dör i tsunamin, Vanessa försvinner och återfinns inte, medan Laura är ensam kvar. Laura tar i chocken beslutet att återvända hem till Sverige som sin syster och utger sig för att vara Vanessa, med allt det innebär. Laura tar över Vanessa ´s toppjobb, fina lägenhet och pojkvän… Det spelar ju inte så stor roll, tänker hon, Vanessa är ju död och ingen kommer att få veta. Eller är hon verkligen det…?

Boken får en femma i betyg, av fem möjliga. Det baserar jag på den spännande berättelsen, farten i boken och på det annorlunda och unika språket, om än det inte är rumsrent i den litterära världen…

 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Gynnings och Birros avslut (?) i bloggvärlden

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg angående näthat och nätkärlek och uppmanade alla bloggare med positiva erfarenheter att skriva om det. Jag ville att vi tillsammans skulle lyfta fram det positiva med bloggandet, eftersom jag tycker att det överväger, samtidigt som jag tycker att det är det negativa, såsom till exempel näthatet, som får störst utrymme i media.

Det var en hel del bloggare som hängde på och skrev om just nätkärlek och om allt det positiva som bloggen gett dem. Jag la in de länkar i inlägget, som jag har uppmärksammat och blev så glad när jag läste de länkade inläggen. Jag är nu än mer övertygad om att nätkärleken vinner mångfaldigt över näthatet.

Men. Det betyder inte att jag tycker det är okej med näthat på något vis, eller försöker låtsas som att det inte finns. Även om jag tror att jag varit relativt förskonad, så har jag ändå blivit drabbad i perioder. För det mesta kan jag skaka av mig dessa hatkommentarer ganska lättvindigt. Jag skrattar ofta när jag läser kommentarer där man i stället för att hålla sig till sakfrågor kommer med personangrepp, eller helt enkelt skiter i vad sakfrågan handlar om och i stället bara handlar om att såra/skada mig.

Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det finns ett par händelser som gjort mig illa till mods och till och med sårad. Så pass illa till mods att jag faktiskt hade svårt att blogga under några dagar. Jag började fundera på om det var värt det? Om jag tyckte det var okej att ”bli utpekad” som en person som man kan håna. Jag började fundera på om jag ville fortsätta blogga.

Jag kom fram ganska snart till att det ville jag. Jag ville fortsätta blogga och jag vill absolut inte sluta för att det finns troll som gör allt för att få mig att känna mig illa till mods. Jag kom fram till att jag inte tyckte det var okej, men att det inte skulle få mig att ”tystna” för det.

Carolina Gynning, Marcus Birro med flera har kommit till andra slutsatser. Carolina Gynning överväger dessutom att anmäla en del kommentarer. Jag tycker det är rätt. Om man överträtt lagen så ska det naturligtvis anmälas, på samma sätt som brott utanför nätet anmäls. Problemet är snarast att det är väldigt svårt att anmäla. Jag har själv försökt, eftersom jag har en ”stalker” som skriver kommentarer lite då och då.

Kommentarerna handlar naturligtvis inte om att de skrivit ”du är dum”, utan jag har fått kommentarer som kränker både mig och barnen och när det kom till en viss gräns så bestämde jag mig för att göra en anmälan. Tyvärr så är det väldigt svårt att gå vidare med anmälningar av det som sker på nätet. Jag vet inte om det handlar om begränsade resurser eller okunskap?

Jag tycker det är synd att Birro och Carolina slutar blogga för det här. Samtidigt som jag har full förståelse för att de gör det. Allt har en gräns och jag tror att det bara är personen ifråga som kan avgöra när deras gräns är nådd. Den dagen jag finner olust varje gång jag ska logga in på min blogg, så kommer jag att sluta. Jag gissar att det är så Carolina och Birro känner. Ändå kan jag inte riktigt släppa den där känslan av att ”de låtit trollen vinna”. Men var och en måste som sagt avgöra var deras gränser går.

Däremot så har Carolina mitt fulla stöd i att anmäla de som stalkat henne! Jag hoppas också att man driver ärendet vidare, för det kan få betydelse för dessa trolls agerande i framtiden!

Jag anser att om man går ut med sina åsikter offentligt, så måste man vara beredd på att det finns de som inte håller med och som kommer att tala om det. Men att däremot använda sig av personangrepp, hot och allmänt hat, det ska inte vara okej. Någonstans!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,