När skrattet fastnar…

Jag tycker om att skratta. Jag skrattar ofta i min vardag. Jag tycker om att se saker och ting från den ljusa sidan. Men det finns tillfällen i livet när det där skrattet fastnar i halsen. När man sväljer och sväljer, men klumpen sitter fast där i halsen.

Man vet att det inte kommer att vara för evigt. Man vet att man kommer att skratta igen, ta saker lättsamt, skoja och bli som innan, fast ändå inte. Allt som sker i våra liv påverkar oss naturligtvis. Men ändå. Just nu. I detta nu, så känner man hur oerhört förtvivlad man är längst in i hjärtat.

Jag använder min blogg för att skriva av mig en hel del, men när det gäller just detta så är det så många att ta hänsyn till att jag inte kan just nu, utan att skriva i gåtor. Dessutom är det också så att jag fortfarande är i något av ett chocktillstånd. Jag har helt enkelt inte klarat av att skriva denna helg. Men jag kommer ändå nu att göra det, även om det innebär att jag kommer att ”skriva i gåtor”. I helgen har jag dels ägnat mig åt att trösta, att vara social till en person som verkligen behövde det. Jag har ägnat mig åt att vara en klok, stabil och förstående mamma som tröstar när tröst behövs som allra mest. Jag har också ägnat mig åt att själv bearbeta det svåra som just nu pågår i min familj.

Jag har också haft en annans axel att luta mig emot. Jag har haft någon vars stöd jag känt och som tröstat mig. Ändå känner min förtvivlan inga gränser just nu.

Det kanske blir några luddiga bloggar just nu och jag kan tyvärr fortfarande inte skriva mer än att någon som står familjen mycket nära också är mycket, mycket sjuk och troligen inte har långt kvar…

Jag är säker på att jag kommer att komma tillbaka, starkare än någonsin, som jag brukar göra… men fram tills dess kommer jag låta detta ta den tid det måste ta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Chocktillstånd!

Är fortfarande i chocktillstånd efter gårdagskvällens fasansfulla upptäckt! Vaddå, måste jag bli vuxen nu? Måste jag välja utbildning och yrke? Måste jag vädra sängkläderna innan jag bäddar? (Måste jag bädda?)

Måste jag bjuda på hembakat när jag får gäster? Släcka lamporna när jag lämnar ett rum? Bre mackor åt ungarna till frukost? Sluta plocka ögonbrynen?

NEJ, NEJ, NEJ! Jag protesterar! Gråhårig kanske jag överlever, men jag tänker inte överdriva det här! Jag tänker fortsätta vara en morsa med barnasinnet kvar… Gråhårig eller ej.

Jag trodde alltid att jag skulle glädjas över ålderstecken. Då jag anser att mitt liv blivit bättre för varje år som gått. (Tankar på Tonårstiden ger mig nästan ångestattacker.)

Men jag trodde inte den skulle komma och överfalla mig på detta brutala, hänsynslösa sätt…

Jag är mellanblond, utan gråa hår. Amen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,