Inbyggd oroskänsla på oss morsor…

Isatou (15) är i Stockholm på Chris Brown ikväll med sina kompisar. Trots att Isa är yngst av mina tre tonårsdöttrar, så är hon den som är mest mogen och tar mest ansvar, lustigt nog. Hon är också den som är lugnast och som inte haft någon ”tonårsrevolt” här hemma (ännu).

Jag har varit noga i min uppfostran att lära mina barn självständighet. Det har varit en av de viktigaste ingredienserna i min uppfostran. Jag har försökt att lära dem klara sig själva och stå på sina egna ben, i stället för att stå på någon annans ben. Ändå. Det hindrar inte att jag känner mig ganska orolig. Även om Isa är van med Stockholm och är där säkert minst en gång/månad och trots att hon har nästan alla sina släktingar där och hittar till dem själv, så är det första gången hon åker dit själv på konsert med bara kompisar och inte storasystrarna eller andra äldre släktingar.

Jag känner mig orolig. Inte för att jag egentligen tror att något ska hända henne. Inte heller för att jag inte tror att hon ska klara det. Utan egentligen vet jag att det handlar mest om mig. Det är JAG som är orolig, för att jag tror att den där oroskänslan byggs in i oss morsor precis när våra barn föds. Den byggs in och även om barnen är vuxna eller man vet att de kommer att klara något väldigt bra, så sitter den där oron där och gnager och gnagar…

Isa har i alla fall sparat till biljetten själv och eftersom jag vet hur mycket hon ääälskar denna typ av musik, så hoppas jag att hon har en sjujäkla trevlig kväll!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,