Dagens ICA

Är på ICA med Mabou (och nej, jag är inte sponsrad av ICA, även om jag tycker att jag borde bli det snart 😉 ).

I kväll ska jag och Mabou fira att jag har inte mindre än SJU veckors semester (det känns som jag har ett helt liv framför mig!) och dessutom har jag fått tag på en biljett till Isa till Gambia, så nu kan HELA familjen göra sitt livs första utlandssemester(!!) och vi har bestämt oss för att fira med chips, läsk och dip. Ungefär när vi är vid läsken kommer Läskansvarige fram till oss:

Läskansvarige: Jag läste din blogg!

Jag: Ja och jag läste din kommentar!

Läskansvarige *pekar mot läskhyllan*: Kolla! Det kommer ny cola i morgon!

Jag (noterar att det står tre paket kvar): Ja, men det är ju inte slut än och det har det inte varit sedan du blev läskansvarig.

Läskansvarig: Nej, men de som var ansvariga för läsken tidigare hade så många andra ansvar och just de här måste man beställa manuellt…

Mabou väljer en läsk (pommac) och och vi går mot dippen.

Jag (högt för mig själv): Det är synd att de inte har dippen Ranch här, som de har på Gränby, för den dippen är mycket godare än de som de har här… Det är nästan så de borde ha en dipansvarig.

Mabou: Men det kanske de har?

Jag: Njae, det tror jag inte…

Nästan vid kassorna springer vi på Läskansvarige igen.

Mabou: Ursäkta! Vet du vem som är dippansvarig här?

Läskansvarige *skrattande*: Nej, det vet jag inte…

Mabou: För mamma undrar, för det vore bra om ni köpte in dippen som heter Ranch, den är mycket godare än de som ni har!

Läskansvarige börjar genast anteckna (trots att han står med jackan på och uppenbart har slutat jobbet och är på väg hem!). Det skulle inte förvåna mig om jag hittar dipen Ranch på ”min” ICA snart.

P.S. Härom veckan frågade Mabou en annan som jobbar på ”min” ICA efter tomtebloss, men de hade inte fått in dem än. Medan vi stod och diskuterade läsk idag, så kom han fram till Mabou med tomtebloss i handen: ”Var det inte du som ville ha tomtebloss?” Mabou ´s lycka är gjord. Så nu ska vi fira med tomtebloss, chips och dip! Vad ska man med karlar till, när ens ICA-handlare kan göra en salig av lycka? D.S.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ny läskansvarig på ICA som förtjänar löneförhöjning

Jag har skrivit om ”min” ICA tidigare. Det är verkligen min favvo-butik. De är så trevliga där i personalen att jag blir glad bara av att komma in där och strosa runt. Jag har också skrivit vad jag tycker om att de ofta har slut på coca-cola i storpack. Det är väl ingen fara på taket, kanske någon tänker, men det är ju just det det är!

Fara på taket.

Ställ frågan till den som inte blir på riktigt bra humör förrän h*n fått i sig dagens första kaffekopp. Nu dricker inte jag kaffe, men cola, det dricker jag.

Jag kan nog säga att jag är beroende, trots att jag drog ner på mitt cola-drickande rejält i somras. Det borde jag göra nu också. Jag ska. Jag ska, jag ska, jag ska. Dra ner på mitt cola-drickande. Igen.

Men just nu går det inte. För nu har de gett en annan cola-fanatiker som jobbar på ICA, (han är faktiskt något mer av en finsmakare än mig, eftersom han inte ens vill dricka Pepsi, som substitut, vilket jag gör) den fantastiskt viktiga uppgiften att vara läskansvarig. Hur vet jag det? Jo, det ska jag tala om! Killen, som läste min klago-blogg härom året, över att colan ofta var slut, kom fram till mig för några veckor sedan när jag var på ICA och handlade och berättade glatt att nu var det slut på de tider när colan var slut på hyllorna. Nu skulle han minsann se till att det alltid fanns, eftersom han nu blivit läskansvarig! Jag har aldrig sett läskhyllorna så välfyllda, som de varit sedan han blev läskansvarig. Snacka om rätt kille på rätt plats!

Jag är övertygad om att de säljer mycket mer läsk nu och även mat, för nu slipper man liksom åka på andra ställen och handla, för att man inte vet om de har den läsk man vill ha på den ICA man egentligen vill handla på.

Jag röstar för att ICA-SAM-KÖP ´s nya läskansvarige förtjänar en rejäl löneförhöjning med omedelbar verkan! Nu är det liksom ICA-killen och jag-mot världen!

I-landsproblem? Inte en chans! I min blogg avhandlar jag ENDAST viktiga världsproblem. P-U-N-K-T! 😉

PS. Ett extra plus för att ICA Sam-köp nu har bättre öppen-tider. D.S.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

WTF??

Här sitter jag och kämpar med vikten. Har trots viss huvudvärk bytt ut det mesta av min cola mot juice. Jag visste att den också innehöll viss mängd socker, men vad faaaan, jag hade ingen aning om att just min favoritjuice Bravo, innehåller nästan lika mycket socker som min älskade cola!!

Enligt Aftonbladet så innehåller 50 cl cola 15 sockerbitar, medan 100 cl Bravo apelsinjuice innehåller 25 sockerbitar.

Nehe! Då återstår väl bara helt vanligt kranvatten för mig då! Jag som trodde jag hittat en genväg… Jaja, det var väl tur att jag fick upp ögonen för det nu i alla fall, innan jag hade kämpat på ännu mer!

Skål ta mig fan! (I kranvatten, förstås!)


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Från revolutionär till orolig kärring

Jag, 16 år.

När jag tänker tillbaka på hur jag var som tonåring så blir jag ganska förvånad över den kärring jag har utvecklats till… Från en ung, revolutionär tonåring vars motto var att ”testa först och tänk sen…” till en   smårädd ”tant” som tror att allt man gör är livsfarligt.

Nära min utbildningsplats i Stockholm finns det en sjö. Det är nästan alltid massor av barn och vuxna som åker skridskor där och jag vågar nästan inte titta dit, samtidigt som jag brukar tänka: ”låt det inte gå hål i isen, låt isen hålla idag också, hur vågar de åka på isen…”

När jag var barn så var jag väldigt snäll och ”lydig” enligt mina föräldrar. Jag var det lättaste barn man kunde tänka sig. Desto större chock måste min tonårstid ha blivit för min omgivning. Eller egentligen fortsatte jag att vara snäll och lydig. I alla fall mot mina föräldrar. Eller framför allt låtsades jag vara snäll och lydig inför mina föräldrar.

När min mamma förmanade mig så höll jag med och lovade att inte göra si eller så. När hon vände ryggen   till så gjorde jag ändå precis tvärt emot vad jag sagt.

Min klassföreståndare i högstadiet kallade mig för försvarsadvokaten. Han hävdade att han inte kunde ställa en enkel fråga till någon av mina klasskamrater, utan att jag höll ett långt försvarstal för den personen…

Jag gjorde kanske inte så väldigt revolutionära saker i den åldern, men mina tankar och ideér var desto mer revolutionära. Jag startade skolans första skoltidning. Jag fick elevfiket att sluta köpa in cocacola. (Det har jag inte ens vågat nämna för mina barn och övrig omgivning idag, eftersom jag tror att jag ensam bidrar en hel del av cocacolas förtjänst, men jag skyller på att det var andra tider då… 😉 )

Jag försvarade mina klasskamrater in i döden, oavsett om de behövde försvaras eller ej…

Nej, jag var nog inte så revolutionär som jag önskade, men mina planer på att förändra världen var stora och att inte sponsra cocacola var bara början på hur jag skulle genomföra det.

Idag har jag svårt att stava till revulotionär revolotionär revolutionär. Vad var det nu jag sa i TV-kameran på Stora Bloggalan? ”Jag stryker gärna lite medhårs…” Haha! Så revolutionär blev den där ettriga, envisa tonåringen… ”jag stryker gärna lite medhårs…” Jag kan inte fatta att jag sa det!!

Jag tror inte, eller jag är egentligen ganska säker på att jag inte är någon hönsmamma till mina barn. Jag förmanar och diskuterar, men jag förbjuder sällan. Jag vill att de ska lära sig livet i sin egen takt och inte hämmas av mina egna rädslor. Jag tycker också det är bra att de till viss del lär sig av sina egna misstag. Med detta inte sagt att jag inte oroar mig och tänker en massa.

Egentligen oroar jag mig för precis allt. När de går på fest så ser jag framför mig hur de blir lurade eller tvingade till det ena efter det andra. Jag ser en film i mitt huvud där de dricker sig redlösa och ligger och spyr i ett dike och det kommer någon som utnyttjar situationen.

Jag oroar mig för deras utbildningar, jobb, pojkvänner, deras bristande kunskaper i hushållsarbete. Jag oroar mig för att de ska bli överkörda när de går över gatan, att de ska bli rånade, att de ska få barn för tidigt eller för sent eller att de inte ska kunna få barn. Jag oroar mig för att de ska träffa ”fel” kille, att de ska bli sjuka, bli beroende, att de ska tappa omdömet eller bli perfektionister och moraltanter. Kort sagt; jag oroar mig för allt.

Någonstans på vägen blev jag en sådan här kärring som bara är ”kärringen mot strömmen” ibland. En kärring som jag lovade mig själv att aldrig bli när jag var tonåring. Jag skulle förändra världen och jag skulle aldrig bli trist. Allt det där som jag föraktade som tonåring, har jag till viss del blivit och vet du vad? Det värsta av allt. Jag trivs ta mig sjutton rätt bra med det!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,