Minnen i sorg

…jag trodde någonstans att det värsta var över. Begravningen är genomförd och livet börjar så smått återgå till sin vanliga lunk. Trodde jag. Men jag lurade mig själv.

En tanke. Ett minne. Så står du här, mitt framför mig. Du ler och pratar Norska med en svag brytning. Ibland förstår jag inte vad du säger. Då får vi ta om det på Engelska, eller så byter du ut några ord till Svenska för att jag ska förstå. Minnen. När vi möttes. du försökte få mig utslängd från en nattklubb i Oslo. Du trodde jag var för ung för att vara där. Du gick och pratade med din vän, vakten. Vad du inte visste var att han även var min vän.

Långt senare när du berättade att du försökt få mig och min vän utslängda. Hur vi träffades igen. Hur du bjöd hem mig på middag på vår första dejt. Hur jag skämtsamt sa att jag måste gifta mig med en kock, eftersom jag avskydde matlagning så. En stund senare frågade jag dig vad du gjorde. ”Jag går i skolan, pluggar till kock”, svarade du på klingande Norska. Hur vi skrattade åt det i alla år…

Jag ser på vår gemensamma dotter. Hur lik dig hon är. Hon har dina perfekta läppar, samma leende. Dina svullna ögonlock. Jag ser hur hon lider. Hur ont hon har. Jag sträcker ut min hand, ändå når jag inte riktigt fram. Jag ser hur hon kniper ihop båda sina läppar hårt, precis som du brukade göra när du spelade trummor eller dansade. Jag ska ge henne tid…

Jag ser hur ont hon har och det gör ont i mitt hjärta. Cancern har tagit dig ifrån henne. Faderslös.

Hon har också minnen av dig. Men det är andra minnen. Senare minnen. Jag önskar jag kunde ge henne mina minnen från de där första åren vi hade tillsammans. Jag önskar jag kunde stoppa in mina minnen i hennes huvud. Alla skratt. Jag önskar hon fick en bild av hela ditt jag, inte bara de år hon minns, utan ännu längre tillbaka.

Vi talade om dessa minnen strax innan du gick bort. Vi pratade om de goda och de mindre goda minnena. Du tyckte också det var goda minnen att ha med sig. Jag är glad att jag har de där minnena med mig.

Det får mig att minnas ett ordspråk:

”Om kärlek vore värdelös för att den inte varar för evigt, då vore livet värdelöst av samma skäl”

Det blir bättre med tiden. Men just nu gör det väldigt ont.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Gambianska traditioner runt döden

Bland Gambianer i Sverige håller man ganska hårt vid vissa traditioner, särskilt när det gäller ceremonier som runt bröllop, namnceremonier och begravningar. I det här fallet så är är den närstående vi mist, som ni kanske förstått något av mina barns far. Han var född och uppvuxen i Gambia och kom till Oslo i Norge i mitten av 80-talet, där vi senare träffades. 1989 gifte vi oss och levde tillsammans några år.

Jag hade varit i Gambia tidigare (första gången 1986, när vi faktiskt träffades också, kom vi fram till när vi senare träffades i Oslo.) och umgåtts med Gambianer sedan barnsben, så jag visste en del om kulturen, även om jag alltid har nya saker att lära.

I Gambia är ca: 90% muslimer, däremot så har man blandat mycket av religionen med kulturella traditioner, så ibland är jag osäker på vad som är tradition och vad som är religion, vilket jag även upptäckt att många Gambianer själv är osäkra på, eller tror sig veta att det är t.ex. något som har med religionen att göra, men gör man lite efterforskningar eller frågar någon annan från Gambia, så visar det sig i stället vara en kulturell tradition man håller fast vid.

Många av dessa kulturella eller religiösa traditioner är sådant som jag särskilt är förtjust i. Ofta har de en väldigt fin baktanke eller något som man känner att det har en anledning.

Jag ska berätta lite om det som jag konkret blivit glad över att få vara en del av efter bortgången av min f.d. make.

Direkt efter att de som ville kom till sjukhuset och tog farväl av kroppen, åkte man till den bortgångnes lägenhet. Man ringde runt till släktingar, vänner och alla möjliga som kan tänkas ha haft någon kontakt med den bortgångna. En del kompisar ringde också till sina egna släktingar, som kanske inte ens kände den bortgångna, men som ändå kanske ville vara med och sörja, då h*n kanske står nära någon annan som sörjer.

Många går och handlar mat och läsk och frukt, för att alla som kommer ska få något att äta och dricka. Många går hem och lagar mat som man sedan kommer över och bjuder på till alla sörjande gäster. De närmast sörjande kanske inte själv kan äta något, men det är viktigt att alla får mat och att det inte är de närmast sörjande som ska behöva göra det. De som bor i närheten går hem och hämtar stolar så alla ska få någonstans att sitta. Om stolarna ändå inte räcker, går man runt bland grannar och ber att få låna. Alla som kommer ska känna sig välkomna och bekväma.

Man ställer gärna fram en bild på den bortgångna och tänder ljus framför bilden. Man spelar upp en cd-skiva med böner på arabiska i bakgrunden, sedan börjar folk berätta om episoder eller personligheten hos den avlidna.

Naturligtvis kan det skilja sig en hel del från familj till familj, precis som det gör med traditioner för oss här i Sverige till exempel. Där är klart att alla inte gör på precis samma sätt, men lite generellt så tror jag detta är huvudgrejerna vid någon Gambians bortgång här i Sverige.

Igår var det många som menade att det kändes konstigt att man spelade böneläsning för den bortgångna, många menade att man skulle ha spelat reggae i stället, för även om han var muslim, så visste alla att det var reggaemusik som satte denna persons hela väsen i brand. Han älskade Burning Spear och Culture bland annat. En liten stund spelade man därför också lite reggae, men i huvudsak så spelade man böneläsningen, då det fanns några äldre personer som menade att det kändes ”respektlöst” att spela reggae vid någons bortgång.

En muslimsk begravning ska ske, som det står i Koranen ”skyndsamt” vilket det finns en del som tolkat som inom 24 timmar. Detta brukar av praktiska skäl dock vara ganska svårt att genomföra i Sverige, men den begravning vi kommer att ha, kommer att ske nästa vecka. Efter det följer de 40 sorgedagarna och då är det meningen att alla ska samlas igen vid en ceremoni. Precis som detta bör upprepas på årsdagen av någon persons bortgång. Mer om religiösa traditioner om detta kan du läsa HÄR!

Men innan dess så har vi morgondagen. På den tredje dagen efter någons bortgång samlas man åter. Den tredje dagen är alltså i morgon och vi kommer att återsamlas i Stockholm i min f.d. makes lägenhet.

Det jag särskilt gillar med de Gambianska traditionerna (blandade med de religiösa) är just dessa uppsamlingstillfällen och hur de genomförs. Att man har som tradition att samlas för att följa upp och sörja gemensamt. Man behöver inte oroa sig för att det sitter en massa personer ensamma och otröstliga i sina hem och känner sig övergivna och kvarlämnade till sitt öde. De av mina döttrar som närvarade natten till igår och under nästan hela gårdagen, var tacksamma att få vara en del av denna tradition. Det gav tröst till oss alla och jag känner tacksamhet över att få ha delat med mig av mina minnen till andra som stått honom nära och jag glädjes över att få ha tagit del av andra personers minnen av min f.d. man.

En annan sak jag vill nämna just runt traditioner och Gambianer, är att jag aldrig varit med om att Gambianer inte velat dela sina egna traditioner med till exempel Svenska traditioner. Om någon skulle ha sagt att ”jag vill att vi gör så här, för det är en tradition som jag vill ha med här” så är jag säker på att ingen hade protesterat, utan man hade säkert försökt lägga in den så att alla skulle känna sig nöjda med sammankomsten.

Därför tänker jag också lägga upp här en video med en av Lamin ´s favoritartister, nämligen Joseph Hill (som också är bortgången sedan Augusti 2006, R.I.P.) från Culture.

Till sist vill jag upprepa:

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1200 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med! I morgon är den sista dagen jag kommer att ha detta med, då kampanjen avslutas i och med att Oktober månad tar slut, så ta chansen nu och var med och ge ditt stöd mot cancer.


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,