Min kära cykel, även kallad Gamla Bettan har hängt med mig i många år. Hon har fått agera ambulans genom att hämta sjuka barn, taxi, akututryckare vid diverse nödsituationer, transportör av både mig och en massa ungar och inte minst vid alla mina inhandlingar av mat, saker, möbler och mycket, mycket annat. Sällan har jag köpt något som inte kunnat hänga med på Gamla Bettan och jag tror aldrig jag ägt en ägodel som underlättat min körkortslösa vardag så mycket. Faktum är att Gamla Bettan har varit till så stor hjälp att jag aldrig ens har tagit henne för given.

Minst varje vecka har jag konstaterat att jag har mycket hjälp av min cykel och känt tacksamhet över det och minst varje vecka har jag tänkt tanken att det är underbart att hon inte blivit stulen. Den gamla, gröna barnsadeln som både flickorna suttit i och så småningom även Mabou satt i har fått sitta kvar. Ja, den har varken stått för någon säkerhet eller skönhet och döttrarna har bönat och bett att jag ska ta bort barnsadeln för att den ser så risig ut. ”OVER MY DEAD BODY”, har jag svarat!! Eftersom barnsadeln har flera funktionella poäng. Dels har den varit fantastisk att packa i. Den hade perfekt utformning för att ställa ned en papperskasse full av mat i, utan att välta, dels så gjorde den gamla skruttiga barnsadeln att min cykel i en första anblick blev mycket mindre åtråvärd än om den saknat barnsadel eller helt enkelt haft en ny och fin barnsadel. Det tredje skälet är att man inte vid en första anblick kunde uppfatta hur gediget och kraftfullt låset var eller om det helt enkelt var väldigt lättforcerat.

Eftersom jag har bott i Uppsala tills nu i sommar och Uppsala inte bara är en cykelstad av stora mått, så är det också en storstad för just cykelstölder. Gamla Bettan, med sin väderbitna, slitna barnsadel är i sanning den enda cykel jag inte blivit bestulen på och då har jag ändå ägt den i 10-11 år.

Men sedan helgen är min tid med Gamla Bettan över. Någon som har svårt att skilja på ”ditt” och ”mitt” tog över vårdnaden av Gamla Bettan. Någon som tror att en cykel är en cykel och inte mer än så. Jag är säker på att Gamla Bettan gav tjuven en åktur h*n aldrig kommer att glömma!! Att jag skulle lyckas behålla den i 10-11 år i cykelstöldernas Mecka Uppsala och sedan bli av med min skönhet här i Stockholm efter bara någon månad, hade jag aldrig kunnat drömma om!! Men så är det!

Nu har jag varit och köpt en cykelkorg till den andra cykeln. Ja, det är inte min cykel egentligen, utan min mammas, men eftersom hon lånade ut den så snällt till mig efter cykelstölden, så tog jag min relation till hennes cykel ett steg längre och skaffade mig gemensam vårdnad av den. Säg inget till morsan bara, för hon går i godan ro och tror att jag bara lånat den tillfälligt. Så är det alltså inte. Nu är den min, i alla fall på halvtid. Minst. Den har fått en cykelkorg och innan jag har pimpat den färdigt så kommer den att ha en eller två cykelkorgar till och även ordentliga handtag som man kan hänga matpåsar på, så de slipper glida av.

Ett farväl till Gamla Bettan och en ny cykelvän har gjort entré i mitt liv. Till dig som tagit Gamla Bettan: Må ond bråd död hemsöka dig för resten av ditt liv. Amen.

Läs även andra bloggares åsikter om cykelstöld, uppsala, stockholm, gamla bettan, ond bråd död, straff,