Ett knytnävsslag i magen och så tog luften slut…

Bild 204Det finns många skäl att uppröras i vårt samhälle. Det är rasismen som suger musten ur vårt samhälle. Dränerar oss som människor. Det är orättvisor, det är våld och det är politiken. Det är den ekonomiska strukturen och det är homofobi. Det är mobbning och diskriminering av människor omkring oss. Det finns som sagt många skäl att uppröras. Att bli arga, ledsna och ibland också kraftfulla och energiska.

Men det finns något som gör mig mer illa berörd än det mesta just nu. Det handlar om den unga killen (21 år, enligt uppgift) som har utnyttjat ett flertal barn på ett dagis i Högsby sexuellt. Jag har så svårt att förstå att killen själv har gått så himla långt i sitt utövande och att det handlar om så många barn, när han har praktiserat på dagiset under så kort tid och framför allt med tanke på hans unga ålder. Jo, jag vet att det där med ”gamla, fula gubbar” är en myt som jag skrivit om många gånger att den skadar mer än hjälper, men det är ändå svårt att inse att det är en kille på bara 21 år som genomfört dessa sexuella övergrepp. Jag har svårt att tro att den här killen är helt frisk, alltså att han är helt normalt fungerande, för det här är ett extremt fall, även om det inte på något sätt är extremt att en man utsätter barn för sexuella övergrepp (även om varje övergrepp mot ett barn eller någon person över huvud taget är extremt bara för att de sker).

När jag har lyssnat på dessa nyheter har jag blivit mycket illa berörd. Igår när jag lyssnade på de senaste nyheterna i fallet blev jag så illa berörd att det kändes som om luften tog slut. Den drogs liksom ur mig och det var som att få ett knytnävsslag rakt in i magen.

Jag tänker på de här små barnen och det som de har utsatts för. Det här ska de leva med i hela sina liv. I all framtid. Det kommer att påverka dem på olika sätt, i olika grader och i olika perioder av livet. Förhoppningsvis kommer de få så mycket stöd och hjälp att de alla kan leva liv där de i det stora hela mår bra och inser att de inte har någon skuld i det som har skett. Jag tänker på föräldrarna till barnen. Jag tänker på den skuld och skam de måste känna sig fyllda av, samtidigt som de troligen även är fyllda av en ilska och ett raseri mot gärningsmannen som är svårt att föreställa sig. Jag tänker också på personalen på dagiset. Hur de måste ha chockats av att få reda på detta och att det i princip har skett mitt framför deras ögon. Och de har ändå inte sett… Det om något borde vara en allvarlig väckarklocka för oss alla vuxna. Det här med att en så här stor och omfattande utredning i princip har skett framför ögonen på de vuxna. Om vi ska kunna förhindra liknande händelser i framtiden, så räcker det inte bara med att våga se vad som pågår. Vi måste också våga söka svar på obehagliga frågor eller även när känslorna är behagliga, men det pågår övergrepp på barn precis bakom våra ryggar. Vi måste våga se och vi måste våga ta reda på sanningen, även när vi minst anar, eller kanske framför allt då.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter