URF dag 1 2011, sammanfattning i ord och bilder

URF dag 2 2011, sammanfattning i ord och bilder

URF dag 3 2011, sammanfattning i ord och bilder

Uppsala Reggaefestival 2011 är slut. Vi som älskar Reggae och allt vad den här festivalen ger oss, är slutkörda, nöjda, trötta och hoppfulla inför nästa års festival!

Mabou har fattat grejen: Life is great!

Jag vill ge en sammanfattning av festivalen i stort och vad jag tyckt om och vad jag tyckt mindre om. Jag för även fram röster från andra festivalbesökare som jag pratat med. Vad har det snackats om på festivalen? Har folk varit nöjda?

Årets Nyhet: Dance 4 Life var årets nysatsning och det var verkligen en satsning rätt i tiden!! Nu säger jag inte bara det för att jag är manager och mamma till Binta och Blackout, även om det i sig gör mig rätt partisk, men faktum är att varje gång jag tittade på danstältet när något pågick där, så var det helt överfyllt. Det var massor av folk utanför och de uppträdanden jag försökte se, kunde jag helt enkelt aldrig se, då det var så fullt av folk framför mig att jag inte kunde se ett dugg. Det pratades också väldigt mycket dans. Vid en av måltiderna jag åt hamnade jag bredvid folk som berättade att de kommit dit mest för dansen och workshoparna. Jag tycker det är roligt att man gjorde en satsning på dansen som är en så stor del av reggae- och dancehallkulturen. Att det var rätt satsning tycker jag antalet besökare i danstältet bevisade. Lite känns det som om Blackout fått vara föregångare här då de är den enda rakt igenom dansgrupp som började bokas till festivalen och den första kvarten jag var på festivalen första dagen så fick jag frågan var Blackout höll hus av sex olika, för mig helt okända personer. Roligt är det också att dansen direkt fick sådant genomslag under festivalen. Många pratade om dansen under festivalen och jag hörde ingen nämna det i negativa ordalag, utan endast positiva!

Det jag lyckades ”se” av den här showen, var en massa ryggar. En del såg jag sedan på kameran, då jag zoomade in och höll den ovanför mitt huvud. Som sagt, allt för trångt och tjejerna såg knappt ut att kunna röra på sig på den minimala scenen… Tips till nästa år!

Årets Missbedömning: I samma andetag måste jag nämna årets missbedömning som också det var danstältet! Det var dels så liiitet att många, många, danssugna inte fick plats. Det var också allt för litet för uppträdanden och shower där. När Blackout DanceCrew har showat de senaste året så har de gjort det i det stora tältet och även det har varit för litet. Många har stått utanför och försökt få en skymt och många har kommit efteråt och varit ledsna för att de inget kunde se. Att då ha ett ÄNNU mindre tält var nog en missbedömning. För att inte tala om scenen. Jag beundrar de tjejer som showat där i helgen, för särskilt de större grupperna har inte haft möjlighet att ta ut svängarna mer än att ”vifta lite på armarna”. Dancehall kräver verkligen utrymme och för en större grupp på 4-8 personer måste det ha känts som att vara en guldfisk i ett snapsglas, eller nåt. Så om man vill fortsätta satsa på dansen tycker jag man ska ha ett minst lika stort tält som det större nästa år och kanske till och med låta de allra största dansgrupperna som man vet drar mycket folk, få ta stora scenen? Men eftersom man valt att ta in dansen och eftersom det här var första året med Danssatsning, så är förstås allt förlåtet! 😉

Publiken Svek: Jag tror alla som besökte festivalen upplevde att det var mindre folk i år än tidigare. Jag upplevde samma sak förra året, men tänkte då att det kunde bero på vädret, som inte alls var med oss 2010. I år har vädergudarna dock varit med oss och det har varit ett fantastiskt festivalväder, ändå upplevde jag och många med mig att besökarna var färre i år. En del har pratat om artistupplägget och andra har talat om att man upplevt det som om polisen har trakasserat många besökare under tidigare år. I synnerhet ungdomar. Många jag träffade på festivalen menade att deras vänner och bekanta som bojkottade festivalen i år, gjorde det för att de inte tyckte det var värt att kanske ha väntat länge på den artist de velat se för att sedan bli medtagen på provtagning för ”misstanke om ringa narkotikabrott”. Detta är personer som fått negativa resultat tillbaka efter provtagningarna, d.v.s. proverna har visat att de inte använt narkotika. Men till de festivalbesökare som valde att inte komma: YOUR LOST, tyvärr! Festivalen i stort var helt fantastisk och ni missade verkligen något!!

Drogerna och Polisens närvaro: Själv har jag eller mina barn aldrig blivit utsatt för något negativt på festivalen. Varken från polis eller övriga festivalbesökare, däremot har jag träffat på flera ungdomar och vuxna som har känt sig kränkta av behandlingen från ordningsmakten. En del om detta skrev jag för några år sedan och som jag upplever det så var det året när flest besökare ansåg att de blivit väldigt kränkta. Ett specifikt fall där jag gjorde en intervju med personen berörde mig särskilt illa och gör det än idag när jag läser intervjun igen.

Jag använder mig inte själv av droger och har under de 11 år Reggaefestivalen har pågått (jag tror jag missat en eller två totalt) aldrig någonsin druckit varken alkohol eller tagit droger, så jag har inget som helst egenintresse av att kritisera de hårda ”antidrogkampanjer” som hållits. Förra året reagerade jag på ett ingripande som jag tyckte såg brutalare än nödvändigt ut. I år har det varit färre poliser och färre ingripanden och jag tycker stämningen har varit mycket mer avslappnad, men jag kan inte låta bli att fråga mig om polisens framfart på tidigare festivaler har skrämt bort många av festivalens besökare?

Klart är i alla fall att jag inte kommit i kontakt med några som helst droger under denna festival och det bekräftades ju till viss del av polisen i en intervju (som jag nu inte hittar), att de ingripanden som gjorts, i stort sett skett i anslutning till festivalen och inte inne på festivalområdet.

Skönt är i alla fall att mycket av ”knarkryktet” och medias rapporterande om detsamma tycks ha minskat rejält i år och det känns bra, tycker jag, då det inte riktigt stått i proportion till allt annat som händer under festivaldagarna! Med stora världsartister som spelar, tusentals människor som roar sig på festivalen och allt arrangemang som tillkommer en festival av den här storleken.

Vänskap: Ett av mina huvudskäl till att älska den här festivalen är att man träffar andra människor som älskar samma musik som mig och som man känner samhörighet med. Jag har vissa vänner som jag i princip bara träffar under festivalen varje år och jag ser fram emot det lika mycket varje år. Sedan lyckas man alltid skapa nya bekantskaper och det är inte heller så tokigt. Planeringen av matborden vid de olika köken från världens alla hörn gör det extra fördelaktigt att lära känna nya vänner. DET är ett stort plus!

Motgångar, falska biljetter och familjen URF: I år har det rapporterats en del om falska biljetter till festivalen. Jag vet att ryktet var rätt utbrett redan förra året, men i år tog man fast personer som är misstänkta för att ha sålt falska biljetter i lite större utsträckning. Jag vill här verkligen ge en stor eloge till Yared, hans fru Adiam och deras dotter Malayka, som gör ett helt fantastiskt jobb för oss reggaeälskare! Det krävs ingen Einstein för att inse att det är ett otroligt massa roddande för att ro festivalen i land och även om de inte är ensamma om det, utan även har medarbetare, så är jag säker på att det inte är vem som helst som har den energin, glöden och envisheten att ro festivalen i land år efter år efter år. Är det inte falska biljetter, så är det kritik om droger, campingen, om marken de arrangerar festivalen på, synpunkter på vilka artister man tar in, biljettpriser… you name it! Jag hoppas för allt i världen att de orkar fortsätta och att det blir många kommande festivaler, trots kritik och dåligt med stöd. Jag vet att festivalledningen har kämpat hårt för att möta och samarbeta med sociala myndigheter, frivilligorganisationer, polis och kommunen. Samtidigt som de ska göra festivalbesökarna nöjda och locka med ett utbud som folk vill ta del av och dessutom fortsätta med bokandet av bra artister.

URF och Pride: Även om det inom reggaen, generellt finns en homofobisk tyngd, så tror jag ändå inte att det gäller huvuddelen av URF ´s besökare. Dessutom är jag rätt säker på att många av festivaldeltagarna älskar festivaler, nästan oavsett vilket tema de har. Där tror jag att URF kan ha tappat en del besökare i år, då Stockholm ´s Pride körde samtidigt och att de i år dessutom har temat öppenhet och med gratis inträde. Folk som bara längtar efter en festival kan ha valt både Pride och andra festivaler som pågått runt om i Sverige denna helg. När nu reggae har en homofobisk bakgrund, tycker jag det är extra härligt att lyssna på denna intervju med Kapten Röd! Nej, vissa attityder tar tid att förändra, men det blir bättre…!!

Artisterna: Till min egen förvåning måste jag nog säga att av de artister jag hann se, så var nog Mr Vegas en av mina tre favoriter nu så här efteråt! Han har aldrig varit någon stor favorit för mig personligen, men han gjorde en riktigt bra show! Elephant Man som var en av mina favoriter, levde upp till mina förväntningar och var ruggigt bra och den tredje (utan inbördes rangordning på dessa tre artister), även den till min stora förvåning, då jag aldrig varit något fan av Svensk Reggae, var då Kapten Röd! Ingen av de artister jag såg gjorde dåligt ifrån sig, men de här tre artisterna var helt enkelt över mina förväntningar och riktigt superbra live!

Önskemål inför nästa år: Mer utrymme för dansarna, både på scenen och för publiken! Fortsätta med festivalen i samma positiva anda, men framför allt: att vi får behålla den här fantastiska familjefesten med så mycket kärlek, musik, vänskap och dans!

Sammanfattning av festivalen med ett enda ord: OUTSTANDING!!

Läs även andra bloggares åsikter om urf, uppsala reggaefestival, 2011, kritik, tips, hyllning, yared, dance, dancehall, artister, sammanfattning, bilder, åsikter,