Mindre stolthet med Blackface i Pride

IMG_11071-1024x768Det här med Blackface, svarta nidbilder och andra typer av kränkningar mot svarta människor är en debatt som gått het i media under en period. Kanske kan någon få uppfattningen av att fler människor börjat beté sig respektlöst och diskriminerar svarta. Jag tror däremot inte att det är så. Tvärt om tror jag att medvetenheten blir större och bredare och att fler blir medvetna om just den strukturella rasismen och därmed också börjar agera med mer respekt.

Gamla invanda vanor börjar komma upp till ytan och många av oss börjar att rannsaka oss själva för att försöka komma till insikt om vilka strukturer vi själva är med och bidrar till att de stannar kvar.

Varför jag tror att detta har uppmärksammats mer i media är just för att vi får en ökad medvetenhet, men också för att många svarta som är födda i och uppväxta i Sverige har börjat sätta ned foten och tala om hur de upplever den strukturella rasismen i vårt land. Tyvärr kan jag personligen känna att många av dessa har svårt att få gehör för sina upplevelser och att i vissa fall utsätts för ytterligare kränkningar då det finns de som talar om att de ”överdriver” eller är ”överkänsliga” eller ”lättkränkta” eller till och med ”extrema”. Däri ligger min egen ilska till viss del i en del av dessa debatter. Det är det jag anser vara tolkningsföreträde.

Jag tror också att det är just den strukturella rasismen mot svarta som gör att förståelsen för hur man upplever dessa nidbilder, möts med oförstående och ignorans.

Jag tycker att det är svårt att förstå att vi oftast har väldigt lätt att förstå att de som utsätts för mobbning, de som utsätts för homofobi, de som utsätts för kvinnoförnedrande budskap, bör få tolkningsföreträde för sina upplevelser och att de i många fall också får det, för att det är lätt att förstå och ta till sig att det som de upplever faktiskt känns kränkande. Samtidigt tycker jag att icke-vita i vårt samhälle oftast inte anses behöva detta tolkningsföreträde. Att man kräver att bli behandlad med medmänsklighet och att de mänskliga rättigheterna ska gälla alla människor, tycks i många fall inte lika självklart. Där tycker jag att debatten runt Stina Wirsén varit uppenbar och även den del som gjort mig mest illa berörd.

Jag tror inte att det är en tillfällighet att de som tycks haft lättast att förstå debatterna som många svarta har drivit under det drygt senaste året och på vilket sätt dessa rasistiska nidbilder kränker svarta människor, är just föräldrar till afrosvenska barn. Det är i alla fall så jag uppfattat det och för mig personligen har det också varit en ögonöppnare. När man är vit förälder till afrosvenska barn, så är det lättare att ta kränkningar mot svarta personligt eftersom ens barn är det bästa vi har. Jag tar mycket mer illa upp när mina barn blir kränkta än när jag själv blir det. Jag tror att det handlar om att man då står så nära personen att man på allvar kan sätta sig in i den personens upplevelser, eller till och med själv ta det personligt. Barnen är ju en del av en själv.

Det innebär självklart inte att alla svarta eller alla föräldrar till afrosvenska barn håller med i dessa frågor, men jag upplever att en övervägande del kommit till insikt om dessa frågor i och med debatten och i många fall instämmer i kritiken mot Blackface och andra rasistiska nidbilder.

Att hävda att man är ”antirasist” samtidigt som man hävdar sig ha rätt att använda ”N-ordet” blir liksom… fel!

Som jag ser det så behövs ALLA människor i den antirasistiska kampen, kampen att upplysa, att ha nolltolerans mot rasism, att bemöta rasistiska uttalanden, att konfrontera falsk rasistisk information. På samma sätt som alla behövs i kampen mot homofobin, mot kränkande strukturer mot kvinnor etc. MEN när man för en kamp där man själv inte personligen utsatt, tror jag att det är extra viktigt att vara lyhörd just för de som enligt mig bör ha tolkningsföreträde i de aktuella frågorna. Jag kan till exempel INTE tala om vad som kan upplevas som kränkande i homofoba frågor. Visst, det mest uppenbara kan vem som helst lista ut, men det som sitter i strukturer som är så invanda att man knappt reagerar över dem längre, där kan inte jag tala om vad som är okej eller inte. Däremot kan jag lyssna på de som drabbas av det och stötta dem i deras kamp mot homofobin. För mig är det just det som tolkningsföreträde handlar om!!

blackface prideBilden är en print screen från DENNA sida.

Förra veckan var det Berns som blev kritiserade för att använda ett Blackface i sin 150-års Jubileum-föreställning, nu är det Pride som haft ett Blackface (som skulle föreställa en Somalisk pirat) i sin Prideparad. Det har tydligen skett även tidigare år, men nu när debatten varit mer aktuell, så har det fått ett större medialt utrymme.

paraden1-1024x988Jag har alltid blivit beklämd då en utsatt grupp ställer sig mot en annan. När det gäller Pride och Blackface, så känner jag att det är särskilt ledsamt och beklämmande, då jag vet att många svarta vänner som har ursprung från länder där homosexualitet inte bara är förbjudet enligt lag, men där också homofobin är stark och i vissa fall till och med har dödsstraff i straffskalan och att de först nu börjat ”komma ut” här i Sverige som blivit en frizon.

Många är även öppna i HBTQ-sammanhang, men inte i sina övriga sociala nätverk. Därför känns det särskilt beklämmande att Pride upplåter sitt vackra, färgglada, sprudlande, glädjande och folkrika parad, till att låta människor uppträda som Blackface som är ett gammalt, rasistikt uttryck mot svarta människor. Jag är glad att det nu har anmälts av Afrosvenskarnas riksförbund och fått en del uppmärksamhet, då jag hoppas att all denna uppmärksamhet ska göra människor än mer medvetna och ödmjuka inför sina medmänniskor.

En Facebookgrupp har startat mot Blackface i Prideparaden HÄR!

rainbowballons-1024x460Fotnot: Förutom bilden med det svarta Blackface, som alltså är en print screen, så är de övriga bilderna i inlägget från 2012 års Prideparad.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Protesterna mot den friande domen

Demonstrationerna är i full gång och debatten går het. Det handlar om den friande domen mot Zimmerman efter 17-årige Trayvon Martin´s död.

En viktig debatt tycker jag och det finns många delar i den och den tar tid att sätta sig in i, men är mycket intressant ur flera synvinklar.

Protesterna sprider sig över USA

Obama försöker lugna demonstranterna

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Nej, Lilla Hjärtat är ingen mullvad, hon är en Pickaninny

jämlikt samhälleIgår hade Margareta Rönnberg en debatt i radion med Oivvio Polite. Jag lyssnade på debatten och försökte hålla ett öppet sinne, trots att jag vet att hennes åsikter går väldigt mycket isär med mina egna. Efter att ha lyssnat på Margareta och Oivvio en liten stund blev jag ändå så upprörd, då jag anser att det Margareta gör är att försöka förringa andra människors upplevelser och i stället försöka lägga in sin uppfattning om dessa bilder som en sanning i namnet att hon är forskare.

En av de saker som gjorde mig upprörd är att Margareta hävdade i debatten att Lilla Hjärtat inte är en person, utan ett fabeldjur. Det märkliga då är ju att i mina ögon är alla de andra figurerna just figurer, medan Lilla Hjärtat är en flicka. Eller som upphovsmakerskan själv, Stina Wirsén säger:

”Vi ville skapa en stark liten TJEJ.”

Är det här alltså ännu en efterhandskonstruktion, eller anser sig Margareta ha rätt att omtolka det som Stina själv anser vara något annat? Det här blir en märklig debatt. Samma sak när Margareta i debatten hävdar att ”barn inte ser Lilla Hjärtat som en rasistisk nidbild”. Barn ser väl sällan nidbilder och jag tycker att Oivvio Polite hade en mycket bra jämförelse där i debatten, med judiska nidbilder.

Självklart är det inte heller så att barn alltid för stunden uppfattar det man hör och ser som det budskap saker och ting har. Det betyder inte att de inte påverkar oss. Jag lyssnade mycket på politiska sagor som barn, till exempel ”Kåldolmar och Kalsipper”. Jag förstod inte alls då att det var just politiska sagor, men som vuxen har jag suttit och skrattat högt över det politiska budskapet i just dessa sagor.

Margareta vill att vi ska lyssna på barnen och vad de uppfattar, men i sanningens namn så är det vuxna som skriver barnböcker och på så vis tycker jag det är viktigt att vi vuxna görs medvetna om vad innehållet kan betyda och hur det kan påverka våra barn. Som en av mina facebook-vänner ironiskt skrev om debatten:

”Med hennes resonemang ska barnens perspektiv alltså få avgöra saker som exempelvis:
– om de ska lära sig äta grönsaker eller ej
– om de ska ha regnkläder ute när det ösregnar, eller ej
– hur ofta de ska duscha
– hur ofta de ska få äta godis
osv… för om BARNEN inte ser något fel med det, då ÄR det ju inget fel!”

Jag tycker det är en förälders plikt att vägleda, skydda och fostra sina barn, i detta ingår även en social fostran och medvetenhet, samt hänsyn. Det tycker jag att man gör som förälder när man väljer bort en saga med rasistiska nidbilder. Att det sedan finns de som inte ser det som rasistiska nidbilder, får ju stå för dem, men jag tror trots allt att de allra flesta kan se likheterna mellan Lilla Hjärtat och pickaninnyn. Oivvio Polite har gjort en egen undersökning hur man ser på dessa bilder. Den kan du se HÄR!

Självklart vill man även uppfostra sina barn till självständigt, fritt tänkande individer, samtidigt som vi föräldrar naturligtvis påverkar våra barn, troligen mer än vad vi själva inser. Det anser jag att man kan göra genom att debattera och diskutera med sina barn, just den här typen av frågor, när de blir stora nog för det. Förklara vad man själv tycker är fel och rätt och varför man reagerar på ett visst sätt inför vissa saker, samtidigt som man berättar och lyfter fram vad kritikerna anser om samma sak. Det finns många sätt att uppmuntra sina barn till att fatta egna beslut, att gå emot ens egna åsikter och att uppmuntra till att ta ställning i olika frågor.

Utan den här debatten om nidbilder, Lilla Hjärtat och pickaninnyn, är jag inte säker på att jag uppmärksammat likheterna mellan Lilla Hjärtat och Pickaninnyn. Jag är inte säker på att jag tänkt på det. Nu när någon annan påtalat likheterna så kan jag inte förstå hur man INTE kan se dem och se vad de har för historisk påverkan på människor. Vi människor, barn och vuxna behöver samtala, debattera och byta åsikter. Ibland kommer vi till insikt. Ibland håller vi fast vid åsikter som vi tror på, även när andra är av en annan åsikt, men viktigast är att veta var vi står och varför och vem vi är i ett större sammanhang och inför våra barn och fundera på vad vi vill föra vidare till våra barn.

Dessutom tänker jag att det finns ju skäl till att Stina Wirsén och förlaget valt att dra in böckerna med Lilla Hjärtat och även om jag inte är säker på att det är för att de håller med om att det är en rasistisk nidbild, så tycks de i alla fall vara överens om att det var ”bad business” eller så vill de visa hänsyn till alla de föräldrar som tycker att det inte är lämpligt att återväcka en rasistisk nidbild som borde fått stanna i graven!

Debatten i P1, Nya Vågen: Är Lilla Hjärtat en mullvad?

Tidigare bloggat: Den absolut sämsta artikeln i ämnet Lilla Hjärtat

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Han kanske inte menade så illa. Egentligen…

antirasistiska bussarHärom dagen skrev jag om händelserna med busschauffören som så fint ordnade med sitt eget lilla ”apartheidsystem” i busskön.

Efter artiklarna om händelsen, gick chauffören själv ut med ett uttalande:

”Enligt honom gjordes uppdelningen av rent praktiska skäl, för alla passagerares bästa.

– Det finns de resenärer som man kan kalla för ”snusgubbar”, som har mycket bagage och är bara ute efter att köpa snus på Åland. De andra som inte kommer med något bagage, sådana gäster som bara är ute för att äta, utan att handla, fick sitta mer ostört, säger chauffören Bengt Backman, till Expressen.”

Jag läste uttalandet om och om igen och kan verkligen inte förstå att denna man inte själv ser att hans uttalande egentligen bara cementerar det han är så upprörd över att anklagas för. Sedan kan jag känna också att det är väldigt vad känsliga människor är för att säga saker rakt ut. Om det finns ett problem med de s.k. ”snusgubbarna”, så ta det med dessa individer om eller när de stör övriga passagerare. Att i stället låta en hel buss fyllas med folk som ”ser ickesvenska ut” eller som har ”ej svenskklingande namn”.

Dagen efter rapporterade medier även om att dessa problem fanns på andra rederiers samarbetande bussbolag, även om det rådde delade meningar för om detta skett eller ej. Se gärna inslaget i länken och skapa en egen uppfattning.

Det tycks dock finnas ett problem, både historiskt sätt och om man ser på nutiden. Då tänker jag både på indelningar som skedde på bussarna i Sydafrika under apartheidtiden, bussarna som Rosa Parks startade ett uppror som spred sig. Jag tänker även på händelsen med min son som vägrades plats bredvid en äldre dam (som jag nämnt vid flera tillfällen), jag tänker på andra bussrelaterade händelser i min egen familj som handlat om liknande händelser, jag tänker på dessa rederiers samarbetspartners med olika bussbolag och jag tänker på andra händelser det rapporterats om i media och som handlat om just bussar och rasism.

Det finns naturligtvis en väsentlig skillnad på det som sker i Sverige idag och det som jag tagit som exempel på det som skett historiskt sätt och det är att då handlade det om lagar, nu handlar det om enskilda individer. Ibland busschaufförer och ibland passagerare.

Gemensam nämnare tycks vara att det är svårt för människor med olika hudfärg att samsas på bussens utrymme. Eller det är svårt för ljusa människor att behöva dela bussäte med en som är mörk.

Busschauffören Bengt är upprörd. Han är naturligtvis ingen rasist! Det enda han ville var ju att skydda alla ljusa svenskar mot ”snusgubbarna” och han kom på den förträffliga idén att låta dem sitta med alla som eventuellt kunde ha ”utländsk” bakgrund, för det gör väl inget om de skulle bli störda av ”snusgubbarna”…?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Glöm inte hålla dig uppdaterad

024Ni glömmer väl inte att ibland, lite då och då gå in och kolla in de artiklar jag skriver på thegambia.nu? Igår skrev jag en artikel om de kamerunska gästarbetarna som har tagits upp på både Uppdrag Granskning, Debatt och andra program. Den artikeln kan du läsa HÄR!

Idag har jag också skrivit om ett restips när man åker till Gambia och det kan du läsa HÄR!

Eftersom webbtidningen uppdateras relativt sällan, så kan man alltid följa oss på Facebook HÄR eller prenumerera på, genom att fylla i din epostadress på sidan, så sänds ett meddelande till din epost när en uppdatering publiceras.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

N-ordet och att öppna upp

n-ordetN-ordet har debatterats så att man tycker det skulle räcka nu, men det gör det inte. Så länge det fortsätter att användas, så länge det fortsätter att startas facebookgrupper som drar 1000-tals gillningar för att få använda ordet, så länge små barn blir bemötta med detta ord ständigt och jämt, på skolgården, i litteraturen och på gatan, så är det inte färdigdiskuterat.

Man kan ju tycka att man borde ge upp bara för att det inte gör någon skillnad att stånga huvudet i väggen tills man blir blodig. Det kan man tycka. Men ibland får jag ett mail som gör skillnad. Ett sånt fick jag igår och jag fick ett innan dess för drygt en månad sedan och innan dess för ytterligare någon månad sedan. Och ett enda av dessa mail, någon gång då och då gör att jag inte kommer att sluta strida mot detta förnedrande och förminskande ord.

Det här mailet fick jag härom dagen (jag har lov av avsändaren att publicera det, mot att jag tog bort namnet):

”Hej.

Härmed kommer jag att sluta använda ordet negerbollar! Frågan är inte så stor för vi gör nästan aldrig de där bruna bollarna och köper jag den stora varianten någon gång kallar jag dem faktiskt för kläggboll eller chokladboll. Men hemma och i mindre sällskap som på jobbet har jag faktiskt hävdat negerbollsordets rätt med åtminstone ett av dina argument. Negerbarnet (hoppsan, men nu förstår du kanske vilken betydelse jag själv spontant lägger i ordet= mörkhyad afrikan) som sa att ”så säger vi hemma också”. Det kanske de gjorde när jag var barn för 40 år sedan men knappast nu.

Så tack vare din fina analys har jag nu insett hur stendumt det är att använda ordet neger. Själv hatar jag ordet arier och vill inte ta i det för det har så stark koppling mot nazister. Vit svensk, det är jag, men arier – nej fy!

Så bollarna får nu heta något annat, kläggbollar är bra, hästbollar vore ännu bättre men chokladbollar får duga! Hälsningar XXXXX”

Ibland har det också kommit en och annan kommentar som gör att jag känner att man faktiskt når fram till människor som inte alltid är så lätta att nå fram till i debatter som inte direkt berör dem.

Tack! Tack för att ni läser med ett öppet sinne. Tack för att ni tar till er av mina texter. Tack för att ni skickar ett mail eller en kommentar ibland för att få mig att känna att det jag skriver gör skillnad. Det är kanske egocentriskt, men det gör skillnad för mig och det är viktigt för mig. Tack för att ni sprider mina ord vidare. Tack för att ni läser!! Tack för att ni vill vara en del av lösningen i stället för en del av problemet! Det tror jag bara man kan bli om man öppnar upp och gör sig mottaglig!

Om du behöver motargument till att använda N-ordet, så kan du få det i DETTA fortfarande vällästa och väldelade inlägg!
bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Näthat och Nätkärlek Del 3

kvinna och mörkI den första delen i denna serie tog jag upp att det finns två sorters näthat som är bredare än andra och det är just hatet mot kvinnor och det rasistiska hatet. Det betyder naturligtvis inte att det inte finns annan typ av näthat, men i alla de undersökningar som har gjorts, har det visat sig att det är detta hat som är mest utbrett och grövst. Om det kommer det här avsnittet att handla i första hand.

Jag tror att alla som läst en tidning på nätet som tillåter kommentarer, har sett dem. De rasistiska tillmälen som skrivs i princip i ALLA artiklar. Det spelar inte någon roll om artikeln handlar om invandrare eller ej, vem som skrivit artikeln eller i vilket syfte, skulle de kommentarer som hör till artikeln göras till en absolut sanning, så skulle allt i vårt land som gått snett vara invandrarnas fel. Allt från halkolyckor till skadlig mat till Sverige´s ekonomi. Det har gjort att flera av våra tidningar och nyhetssajter har tagit bort sin kommentarsfunktion helt och hållet och vissa har ersatt den med möjlighet att kommentera via sin facebooksinloggning. Självklart finns det sätt att kringgå detta, till exempel genom att skapa en falsk facebookprofil, men vad jag förstår så har hatkommentarerna minskat rejält med denna nya kommentarsfunktion.

Som en ivrig påhejare av yttrandefriheten så gör det mig, liksom många andra sorgsna. Det känns lite som när man var barn och hade lov att lämna skolgården eller fick vara i uppehållsrummet under rasterna och sedan fanns det några som förstörde det och sprang i korridorerna i stället, eller lämnade skolgården för otillåtna ställen och så fick helt plötsligt ingen lämna skolgården och uppehållsrummet stängdes under rasterna.

Samtidigt förstår man att tidningarna tröttnar. Yttrandefriheten, som är grundlagsskyddad, har aldrig inneburit att man enligt lag får kränka, hota, hata andra människor eller sprida missaktning över andra människor. Att ha en kommentarsfunktion till en tidning borde på alla sätt kunna bidra positivt till att människor kan lämna sin åsikt och att det kan göra att en redaktion kan komma sina läsare närmare, men det är förstås ingen lag som säger att man måste upplåta ett kommentarsfält till sina läsare och naturligtvis vill ingen chefredaktör riskera en uppsjö av anmälningar för att man har kommentarsfält där människor skriver saker som inte är lagliga och som i slutänden redaktionerna blir ansvariga för.

Det hat som spys ut i sociala medier och i artikelkommentarer på nätet är inte bara förolämpande, det är grovt och väldigt vilseledande. Det är vanligt att man sprider slutsatser och direkta felaktigheter och det är mycket vanligt att skribenter som skriver på nätet om invandrarpolitik, invandrare, mörka personer eller personer med ”ej svensk-klingande namn” får ta emot inte bara förolämpningar, utan också hat, hot och väldigt mycket personangrepp.

Kvinnor är en annan grupp som får ta emot mycket hat, hot och personangrepp. Bland de kvinnor som skriver på nätet, som är positiva till invandring och dessutom kvinnor, för att inte tala om de kvinnor som ”ser utländska ut”, har ”icke svensk-klingande namn” etc slår man två flugor i en smäll och den flod av hat man möts av är sanslöst grym, hotfull, hatisk, sexistisk och förnedrande.

Att tala om att någon ska straffknullas, våldtas, få negerkuk, är en äcklig kärring det är inte att vara kritisk mot någon eller kritisera en åsikt. Det är inte heller att diskutera eller att kritisera någons ställningstagande, utan det är helt enkelt att försöka förtrycka det kvinnliga könet, med det privilegium man har att vara man, därför är det väldigt sällan kvinnor använder dessa hatiska uttryck mot varandra. Det får liksom inte samma effekt. Detta innebär inte att kvinnor inte kan försöka kränka varandra. I många unga tjejers bloggar läser jag kränkande kommentarer, som tycks vara skrivna av tjejer till andra tjejer, men då handlar det väldigt ofta om att söka fel och brister på sin ”motståndare”. Det är inte ovanligt att man skriver att någon är: ful, fet, oattraktiv, har för små bröst, för står rumpa, för korta ben eller för stor näsa. Det handlar ofta om utseendet och just detta med vikten tycks vara ett sätt att nedvärdera varandra. Det kan förstås vara förödande för en ung tjej med låg självkänsla som kanske har väldiga komplex för sina breda lår att få höra att man har just detta. Men det kan ändå inte jämföras med de hatiska kränkningar som är de som många män tycks stå för.

Just kvinnohatet har framkommit väldigt tydligt under den senaste veckans debatt och det finns många som har skrivit väldigt bra om detta. Jag har tidigare tipsat om Cissi Wallin´s radioprogram i ämnet, men vill än en gång lyfta fram det som ett mycket bra inlägg i debatten: Mäns Näthat. Även blogginlägget …om att anpassa sig är mycket väl skrivet och bra i debatten, när det gäller det strukturella problemet med att vara kvinna i en mansanpassad värld.

Denna debatt, samtidigt som en av mina facebookvänner la upp det här radioklippet: Kvinnlig röst skapade folkstorm 1938 fick mig att tänka på hur långt och ändå hur kort vi ändå har kommit på alla dessa år. Idag ”får” en kvinna utan problem eller folkstorm läsa nyheter i radion, men hon får banne mig inte uttala sig positivt om kvinnor, kritisera ett mansdominerat samhälle eller, gud förbjude, uttala sig fördelaktigt om invandrare, utan att räkna med hat, dödshot eller djupa sexistiska kränkningar. Och hur långt har vi då kommit sedan 1938? Kanske inte så långt som vi försökt inbilla oss?

I den här debatten har flera debattörer menat att skribenter själva, kanske inte har sig själva att skylla, men i alla fall har bidragit till att stämningen på nätet blivit hårdare och grövre. Man har lyft fram vissa exempel på när några skribenter har kallat kommentarsfält för ”bajsränna” och liknande, men jag tycker inte det är att jämföra med eller anledning att lägga skulden på skribenterna som uttryckt sig på det här sättet. Det är en himla skillnad på att kalla ett ”kommentarsfält” för något nedlåtande, än att kalla en specifik person för ”jävla hora” eller vilket kränkande ord det nu kan vara.

Låt oss inte frånta dessa vuxna personer, i de flesta fall män, ansvaret för sina handlingar. Låt oss inte nedvärdera dem och klappa dem på huvudet för att de inte ”kunde låta bli att bli så arga, då de kände sig så provocerade av den texten”. Det handlar inte om att inte låta oliktänkande få säga sin åsikt, det handlar inte om att inte lyssna, utan det handlar om att INTE TA SKIT! Inte alls. Någonsin. Om någon skriver i ett kommentarsfält till mig: ”Jag tycker vi har för bred invandring i Sverige. Jag vill rösta på SD i nästa val då de försöker minska invandringen”, då kan den kommentatorn räkna med att jag inte skriver: ”din äckliga rasist, vem vill knulla med en sån äcklig människa som dig?” Jag kommer att svara sakligt, jag kommer att komma med motargument för att lyfta min sida av saken, men då tänker jag inte heller acceptera att den personen svarar mig med: ”Din äckliga fitta, har du fått invandrarkuk så du inte kan tänka klart, din jävla rasförrädare!”

Vissa har kanske inte lika lätt som andra att uttrycka sig i skrift och det är ju sant, men alla är inte heller lika bra på att uttrycka sig muntligt och trots att jag har de åsikter jag har både på nätet och utanför, så har aldrig någon bemött mig med ovan kommentar personligen när vi mötts, men jag kan inte räkna antalet gånger jag fått liknande kommentarer som svar i mina kommentarsfält. Skulle jag mot förmodan få det slängt i ansiktet personligen, så är jag helt övertygad om att personer omkring skulle reagera väldigt starkt, men så funkar det inte. Vissa i debatten har till och med uttryckt att om man skriver om känsliga ämnen på nätet, så får man stå ut med lite mothugg. Lite mothugg är jag säker på att ingen skribent skulle protestera mot, men det är inte det den här saken handlar om och vad jag vet finns det inga skribenter som inte väntar sig lite mothugg i en het debatt, men från lite mothugg till rena hatkommentarer, personangrepp och hot är det ljusår, de är inte ens besläktade.

Återigen: det är väldigt anmärkningsvärt att i många debattinlägg jag haft om just invandring genom åren så har jag ofta fått kommentarer som: ”Invandrare har ingen respekt för kvinnor, de förtrycker sina kvinnor, ditt jävla luder, varför fattar du inte det, är det för att du fått negerkuk som du är så jävla trög?” Ja, invandrarfientlighet och kvinnofientlighet tycks uppenbarligen vara något som går hand i hand och passar väldigt bra tillsammans. Det kanske också är en av förklaringarna till att kvinnor inte i närheten av lika stor utsträckning hatar på samma sätt och i samma grupperingar som männen?

Annat läsvärt i debatten:

Oscar Swartz skriver: Det medieeliten kallar näthat är egentligen ett vrål av maktlöshet

Lisa Magnusson svarar: Nej Swartz, näthatarna är inte intresserade av sanningen

Isobels text och verkstad: Hån är inte hat är inte hot

Port Freedom: Hatet växer i språket

Niklas Starow: Mats Degerlind är en av hatarna

Inte rasist, men… : Riksdagsman efter Uppdrag Granskning: Det är invandrare som näthatar

Ann Heberlein: Inte bara förlorare som hatar kvinnor

De tidigare delarna i serien:

Näthat och Nätkärlek Del 1

Näthat och Nätkärlek Del 2

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Näthat och Nätkärlek Del 2

hatersDet har alltså debatterats väldigt mycket om näthat de senaste dagarna, efter Uppdrag Gransknings program som handlade om just detta. Det skrev jag om i mitt förra inlägg som du kan läsa HÄR!

Det finns en del som inte tycker om att man kallar detta för just näthat, då det kan framstå som att det är något man lägger skuld på internet för att det finns, inte på de människor som faktiskt sitter bakom tangentborden och skriver de saker som man gör och att ”det som är hat är hat” oavsett om det uttrycks på internet, person till person eller via snigelposten. Jag förstår poängen, men ser inget problem med att kalla det hat som sker på nätet för just näthat för enkelhetens skull. Förhoppningsvis förstår de flesta ändå att hatet produceras av människor och inte av nätet. Bland annat Jardenberg skriver om detta. Sofia Mirjamsdotter har både bloggat om detta och pratat i radion.

Jag tycker både Jardenberg och Sofia har sina poänger i detta, samtidigt som jag själv tycker att det skiljer sig när problematiken (hatet och hoten) sker på internet eller personligen. För det första är hatet som sker personligen i en så enormt mycket mindre skala att jag tycker det ens blir svårt att jämföra och dels för att det som skrivs på internet ligger kvar till allmänt beskådande i evigheter. Varför jag också vill skilja på näthat och ”irl-hat” är att jag tror att det inte är många som vågar stå upp med sitt hat i verkliga livet. I Uppdrag Granskning kan man se hur en ”hatare” ställer upp på en intervju och Cissi Wallin får tag på en ”hatare” i sitt radioprogram som hon ringer upp och även i Debatt härom dagen så hade man med en ”f.d. hatare”. Det som jag tycker är en röd tråd hos dessa och andra hatare som de berättar om är dels anonymiteten och att det verkar vara svårt att stå för dessa åsikter utanför nätet eller på nätet med sitt eget namn. En av personerna nämner även att han ”aldrig skulle säga så till någon personligen”, en annan av dem tror att hatet är ett sätt att nå uppmärksamhet och att man ofta säger saker man kanske inte alls menar, för att ”hävda sig” eller trissa upp en hatisk stämning. Lite som ”bäst på att vara värst”. Jag tycker det är ganska tydliga exempel på varför näthatet skiljer sig från annat hat, via post, personligen eller på vilket sätt man nu väljer att uttrycka sin ilska utanför internet. Dessutom blir det ganska svårt att få medhåll från en större publik om man skickar ett hatbrev hem till en specifik person, eller står öga mot öga mot en person. Det kommer aldrig att få samma effekt. Även på en stor arena som Globen, eller Scandinavium med fullsatt publik, skulle man knappast uppnå samma effekt.

Med mail är det förstås en lite annan sak, även om inte hatet blir bättre på något vis, så är det ändå så att mail på många sätt borde kunna mätas med snigelpost, förutom att ett mail går väldigt mycket fortare att nå adressaten och oftast är det lättare att finna en epostadress till någon än en bostadsadress. Å andra sidan kan Blondinbella säkert skriva under på att en annan typ av otrevliga saker kan bifogas ett brev, som inte kan bifogas ett mail. Blondinbella är för övrigt troligen en av de som varit mest utsatta i Sverige för näthat och det blir tydligt när man läser hennes inlägg i den här debatten.

Det finns också många olika typer av näthat. Det finns dels det som är oförskämdheter och påhopp, sedan finns det rent hat, det finns också uppenbara hot. Många vill dela in dessa i olika kategorier, men jag är inte lika säker på att det är viktigast. Jo, naturligtvis om man gör en polisanmälan, då är det noga med vad som är vad för att man ska kunna jobba med rätt rubricering och med vad som är moraliskt förkastligt och vad som faktiskt är brottsligt och straffbart.

För mig personligen har inte dessa olika kategorier gjort någon större skillnad, kanske är det annat för andra? Poängen med att gå till personangrepp, är att få någon att känna sig illa till mods, att få någon att känna sig mindervärdig. När det gäller vilken typ av hat och hot man utsätts för, så kan jag känna att det som innefattar ens barn eller andra familjemedlemmar känns värre och de hot som pekar ut adresser, uppmanar andra till att döda etc. Men som sagt någon större skillnad i att känna sig kränkt, bespottad och illa till mods, gör ingen större skillnad om man kallar det näthat eller om man kategoriserar de olika typerna av negativa uttryck på nätet. Näthat är visserligen missvisande på många sätt, men jag tror ändå att det är en relativt lämplig gemensam benämning som de flesta människor kan förstå innebörden av.

Det här med att ge sig på människor med personangrepp är mycket vanligt på nätet och jag tycker det är en viktig debatt att ta. En del röster i debatten har påpekat att det oftast inte är ungdomar som kommer med hat och hot på nätet och när jag ser mig omkring så kan jag uppfatta att på facebook och instagram kan det ibland bli ”lynch-stämning” som jag uppfattar att just många ungdomar står bakom, men i andra forum runt om på nätet och i till exempel artikelkommentarer och bloggkommentarer, så tycks det vara väldigt många vuxna människor som uttrycker sig med hat och det tycker jag är värt att fundera på.

Sofia sa i radioprogrammet jag länkat till ovan (som jag uppfattar det, även om hon använde andra ord) att det som uttrycks på nätet är åsikter som redan finns hos en massa människor och nätet är bara en plats man väljer att uttrycka dessa på. Det håller jag med om, självklart är det här en massa åsikter som redan finns hos människor när man skriver rasistiska, sexistiska eller andra hat-/hotfulla kommentarer, men samtidigt är det ju så att om man inte uttryckte dem på nätet, så skulle visserligen åsikterna finnas kvar, men de som skrev artiklar som det hatas mycket på, skulle inte behöva ta emot hatet. I alla fall inte i lika stor utsträckning och det tycker jag är en väsentlig skillnad.  På det sättet är det ändå skillnad när saker uttrycks på nätet eller någon annanstans.

Cissi Wallin´s fullständiga program om mäns näthat mot kvinnor kan du lyssna på HÄR!

Flera män, bland annat Jan Guillou har nu även gett sig in i den här debatten, liksom Jan Helin. Jimmie Åkersson går också i svarsmål för den kritik han fått om att mycket av det rasistiska näthatet tros komma från SD-sympatisörer.

Jag tror inte det är ”nätets fel” att detta hat sprids, men jag tycker också att man måste vara medveten om att hatet kan spridas på ett helt annat sätt på nätet, än utanför nätet. Nätet är en enorm och fantastisk kanal att föra ut ett budskap, att värna om yttrandefriheten, att ge utlopp för sin personliga agenda, men vi får inte vara naiva och inte komma till insikt om riskerna som finns med denna möjlighet till spridning också.

Jag kommer att fortsätta skriva om näthatet i fyra avsnitt till (sammanlagt sex avsnitt kommer det att bli) och jag kommer att ge exempel på folk som blir utsatta för detta hat, inklusive mig själv, ta upp både den rasistiska aspekten och kvinnoaspekten i detta näthat, samt ge exempel på hur man ska kan väga upp allt hat. Fortsätt gärna följa debatten.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Året när vi insåg att svenskar inte bara består av vita människor

blågulkanvarabruntUnder 2012 ledde många debatter till samma slutpoäng. Många debatter under det gångna året har handlat om tårtgate, Tintin i Kongo, Liten skär och alla små brokiga, piccaninnyn i Disney och mycket om nidbilder av svarta människor.

Sammantaget kan man säga att många röster har höjts mot en vit maktstruktur som alltid har varit en självklarhet för majoriteten av oss i Sverige. På samma sätt som det ansetts ”normalt” att vara heterosexuell, har många av oss haft svårt att se hur marginaliserade människor i Sverige fått kämpa för sin existens och för sina vardagliga behov i vårt samhälle. Ibland på grund av fördomar, ibland på grund av okunskap och väldigt ofta på grund av ignorans.

Jag har själv umgåtts med afrosvenskar sedan barnsben och växt upp och in i en grupp som varit hårt utsatta för rasism, trångsynthet och fördomar i vårt samhälle. Som ung är det lättare att se dessa saker. Dels på grund av att man gärna ser saker mer ”svart-vitt” i ungdomen och sällan har förmågan att se gråzoner och nyanser i samhället, men även på grund av att man som ung ofta umgås mer nära och intimt. Som ung umgicks jag mycket med vänner med olika ursprung, många med en väldigt stark medvetenhet av just utanförskap, politik, en vit samhällsnorm etc.

Det bidrog säkert på många sätt till att jag själv alltid haft ett starkt medvetande i dessa frågor och i tillägg har växt upp med en mamma som även hon alltid varit mycket medveten i dessa frågor. Sedan fick jag barn när jag var 18 år och genom deras ögon, under hela deras uppväxt har jag upplevt deras utanförskap för sin hudfärg och naturligtvis även mycket rasism i både vardagliga situationer, men även riktade rasistiska attacker, som jag ibland skrivit om i min blogg, både ingående och ibland bara omnämnt.

På så vis är inte den här debatten och tankegångarna nya för mig. Jag har levt med dessa tankegångar i hela mitt vuxna liv. Snarare har jag under det gångna året blivit förvånad många gånger över att debatten känns så ny för många och att jag upplever det som om många faktiskt har gått omkring och inbillat sig att ”hudfärgen inte spelar någon roll”. (Varför är det alltid vita som säger det?) Jag har förvånats över att det finns en massa människor i vårt land som på allvar tror att alla som växt upp i Sverige har samma förutsättningar i vårt land.

Ändå har även jag haft vissa AHA-upplevelser detta år. Särskilt under hösten när jag var väldigt aktiv i debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Bland annat blev det ett nyttigt uppvaknande för mig att jag som vit är privilegierad i vårt samhälle av det enda skäl att jag har vit hudfärg. Jag hade inte tänkt på det.

Jag har tänkt på att jag inte har varit privilegierad på grund av en massa olika orsaker och jag har tänkt på att många svarta inte är privilegierade på grund av sin hudfärg, men jag har aldrig tänkt på att den vita maktstruktur som vi lever i, gör mig privilegierad i det sammanhanget. Det har jag verkligen lärt mig av den debatt som pågått. Att se sin egen del inte bara indirekt, utan direkt.

Hur har det faktum att jag som vit är privilegierad påverkat människor i min omgivning som inte är privilegierade?

Mina barn är svenskar. De är födda och uppväxta i Sverige, av en svensk mamma och afrikansk pappa. De talar flytande svenska, har svenska medborgarskap och de är allt svenskt som man kan tänka sig, men de har i princip aldrig bemötts som svenskar av folk de möter i sin vardag. Bara det faktumet i sig är stigmatiserande.

Något som dock blivit påtagligt under det gångna årets debatter är att de inte är ensamma. Någonstans har jag alltid känt mig ensam i den här kampen. Inte helt ensam, förstås, men väldigt ensam mot majoriteten. Det har varit min familj, en del i mitt umgänge som varit väldigt medvetna och tagit dessa fajter i vardagen, men under det gångna året har jag förstått att det finns så enormt många föräldrar till mörka barn. Föräldrar som själva är afrosvenskar, vita föräldrar till bruna barn både som de fött själva eller som har adopterats. Det finns en enorm kraft i att känna gemenskap i det man själv upplever som utsatthet. Den är jag tacksam för!

Att få perspektiv från vänner, mina nu vuxna barn och människor jag mött i dessa debatter, som själva är mörka och som delar med sig av sina erfarenheter och upplevelser är obetalbart!!

Det blir samma sak som med personer som på annat sätt är marginaliserade i vårt samhälle. Det gäller personer som är mobbade eller utfrusna, det gäller funktionshindrade personer, det gäller HBT-personer eller kvinnofrågor. Det är personerna som själva är utsatta som måste sätta gränserna och det är även de som måste ha företrädesrätt när vi talar om det som diskriminerar människor.

När man talar med personer som upplever sig diskriminerade, så säger de ofta att den ”dolda diskrimineringen” är den värsta, för att den öppna kan man i alla fall försvara sig emot och den ”dolda” är svårt att sätta fingret på, eller att ”bevisa”. Det är det vi ofta kallar ”vardagsrasism” som jag tycker är ett ganska dåligt ord, då rasism är rasism för mig, men ändå är vi alla ovilliga att rannsaka oss själva när det gäller diskriminering för att se hur vi själva är ansvariga för att vara delaktiga i diskriminering och att därefter kunna arbeta med oss själva för att minska möjliggörande av diskriminering av andra människor.

Man kan inte förändra andra, även om man kan påverka andra, men förändring måste komma inifrån sig själv och det bästa sättet att förbättra ett samhälle är trots allt att börja med sig själv.
bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Årets listor på det du kanske har missat

Januari 2013 095Här kommer listor med mina favoriter från det gångna året, listat och klart, rekommenderas starkt:

Årets 10 rekommenderade böcker (som jag har läst 2012):

Det du inte såg (5 av 5 i betyg)

Niceville (5 av 5 i betyg)

Ögonblick som förändrar livet (5 av 5 i betyg)

Jag älskar dig inte (5 av 5 i betyg)

Utsatt (5 av 5 i betyg)

Varför gråter inte Emma? (5 av 5 i betyg)

Morgon i Jenin (5 av 5 i betyg)

Kriget är slut (5 av 5 i betyg)

Jag kommer sen… (5 av 5 i betyg)

Bergsprängardottern som exploderade (4 ½ av 5 i betyg)

Mina 10 personliga favoritinlägg från 2012:

Ungdomsvåld, samhällsproblem och Labyrint

I have a dream…

De exkluderade svenskarna

Akta er för vita eller muslimska män

Konsekvenserna av en ensidig rapportering om Gambia som sexturistland

Min personliga åsikt om homofobi inom musiken

Saker jag inte förstår (men gärna vill förstå)

Lätt för Reinfeldt att säga

Vad vet Stina Wirsén om vår vardagliga kamp mot rasism?

Jag hoppades att någon skulle försvara mig, men alla tittade bort…

Årets debattörer: Åsa Linderborg, Oivvio Polite, Nathan Hamelberg

Årets bubblare: Peter Lööv Roos

Årets bloggar/nätsidor: Flyktingbloggen, Inte rasist, men…,

Årets kvinna: Susanna Alakoski

Årets öppna facebook-grupp: Skönt att Disney har tagit bort de rasistiska stereotyperna

Årets nyfunna restauranger: Aifur om man vill fira något större och Akkurat om man vill ha ett enklare matställe, men ändå trevligt med bra mat och bra service!

Årets TV-program: Gardell´s: Torka aldrig tårar utan handskar.

Årets konsert: Jimmy Cliff på Gröna Lund

Årets tidningsreportage: Aftonbladets mediarapportering från rättegången mot Breivik och deras specialsajt var outstanding.

Årets mediamiss: DN med sin oerhört ensidiga rapportering om Stina Wirsén´s Lilla Hjärtat under debatten om Liten skär och alla små brokiga. Ett ensidigt hyllande i en debatt är knappast någon debatt värd namnet.

Årets politikermiss: Inget parti lyckas grunda sin politik i ideologiska frågor, eller nå ut med ett politiskt djup som kan locka till sig fler engagerade människor som brinner för partiets frågor.

Årets Blackout-video:

Musikvideo:

Dansvideo:

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,