Fler artiklar om rasism som många inte vill kännas vid

Förr-förra veckan skrev jag en krönika i Afropé. Krönikan blev väl läst och väl spridd, så Expressen kontaktade mig och så kortades den ned och gjordes om till debattartikel. 

Fatou Darboe©

Artikeln handlar om den så kallade ”dolda rasismen”. Den som det är så svårt att sätta ord på. Så omöjlig att ”bevisa” och som de som utövar den kanske är omedvetna om själva, men som de i alla fall inte brukar vilja kännas vid.

Som alltid när man skriver om rasism, så krälar de upp, ur de där djupa, mörka hålen, personer som måste spä på all rasism flerfaldigt mer. Nej, jag klagar verkligen inte. De attacker jag fick förr om åren när jag bloggade konstant om dessa ämnen, var flerfaldigt fler och grövre än de som kommer nu. Det finns många andra som skriver och kämpar som får mycket hat riktat mot sig. Jag bara konstaterar att det är ett väldigt tragiskt fenomen. Att läsa kommentarerna på Expressen Debatts Facebook-sida får mig att inse att vi skulle behöva skriva såna här artiklar typ varje dag i flera år, för att kanske komma i närheten av en förändring. Det gör en förstås nedstämd och ledsen, arg och alla känslor du vill, men faktum är att vi behöver lyfta dessa frågor MER och på en nivå som kanske till slut får även de personer som inte är berörda att komma till någon form av insikt till slut…

HÄR kan du läsa den förkortade debattartikeln i Expressen
HÄR kan du läsa krönikan i sin helhet på Afropé

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Debattartikeln i Expressen om vuxenmobbning

Fatou Touray, du som vet, du vet...

Fatou Touray, du som vet, du vet…

Igår publicerade Expressen en debattartikel som jag skrivit. Det var en omskrivning av mitt blogginlägg nyligen: Att våga sätta starka ord på det man varit utsatt för.

Här kan du läsa artikeln i Expressen som heter: Ingen ska behöva mobbas på jobbet.

Jag måste säga att jag är lite överväldigad av responsen jag fått via mail och på olika sociala medier. Det är jättekul att få höra att man inspirerar folk och att man sätter ord på sånt som folk funderat på, men det oroar mig mycket att det är så många som upplever mobbning på sina arbetsplatser! Flera okända personer som läst artikeln i Expressen har kontaktat mig, men även många jag känner och som jag inte hade en aning om att de går eller har gått igenom liknande på sina arbetsplatser.

Att varje dag gå till en arbetsplats där du känner dig kritiserad, ogillad och nedtryckt, är nog bland det som kan påverka en människa mest negativt. Om du har det så, är mitt råd att genast söka nytt jobb (och ja, jag vet, det är inte så lätt när självkänslan tryckts ned i skoskaften, men gör det ändå!!) av ren självbevarelsedrift. Det finns också stödföreningar och hjälp att få. Sök den!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Den absolut sämsta artikeln i ämnet Lilla Hjärtat

Debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat i Liten skär och alla små brokiga har rasat på under ett par månader nu. Åsikterna har varit många och långa.

En del av artiklarna har skrivits av människor som uppenbarligen saknar både kunskap och erfarenhet av ämnet, andra artiklar har varit någon form av hopslafs i sista minuten och en del artiklar har skrivits i princip för att kritisera meningsmotståndare. Det finns förstås debattartiklar som skrivits som varit väl underbyggda också, även om jag inte delar åsikten, men att förlöjliga oss som är kritiska mot Lilla Hjärtat tycks ha varit huvudämnet i denna debatt. Att osynliggöra, förlöjliga och håna oss. Det har handlat om allt från att kalla folk för kvasiforskare, lögnare, kärringar, lättkränkta och jag vet inte allt.

Nu tänker jag gå ned på samma låga nivå själv, för den artikel som måste vara den allra lägsta i det här ämnet, är den som publicerades i förrgår av Margareta Rönnberg på SVT Debatt. Vad Margareta framför allt glömmer bort är att många av oss 40 föräldrar till svarta barn, som skrev under debattartikeln som publicerades härom dagen (och som Margareta med entusiasm kritiserar) själva är uppväxta i Sverige som svarta/mörka med rasistiska nidbilder och av oss som inte är mörka själva, har många växt upp med andra närstående som är svarta/mörka eller som har så vuxna mörka barn att de själva idag kan uttala sig om hur de har upplevt rasistiska nidbilder sedan barnsben. Eller som helt enkelt är tillräckligt lyhörda för vad just andra svarta personer som har växt upp i Sverige eller i något annat land med rasistiska nidbilder och tagit ställning till om man vill bidra med det spridandet eller ej. Frågan är vad Margareta har för erfarenhet av detta?

Jag brukar inte bedöma folk efter utbildning eller yrke. Det visar sällan på en människas intelligens eller känslomässiga utveckling, utan den visar endast på skolningen som jag bedömer det, men om en person uttalar sig i en offentlig debattartikel med titeln: ”barnkulturforskare vid Högskolan i Gävle, docent i filmvetenskap och barnist”, då förväntar jag mig en viss del sakkunskap i alla fall. Att intelligens inte sitter i yrke eller utbildning, bevisar dock Margareta med sin oerhört pinsamma debattartikel.

Om artikeln hade varit välskriven hade jag bemödat mig att motargumentera punkt för punkt, men artikeln är så pinsam att jag inte ens tänker bemöda mig med det. Artikeln får helt enkelt tala för sig själv.

För Margareta och er andra som tror att barn inte påverkas av utseende mellan vita och svarta, så se gärna denna som jag fick nys om genom Oivvio Polite:

”The Doll Test” Hassan Preisler, english version from Riksteatern on Vimeo.

Mitt senaste inlägg i debatten (som också har länkar till alla mina tidigare artiklar rörande Lilla Hjärtat) hittar du här:

Seger för våra barn

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Seger för våra barn

Jag försöker att måna om alla barn. Oavsett ursprung, utseende, ambitioner, utsatthet eller funktionshinder av olika slag. Jag har en massa fördomar med som jag försöker medvetandegöra och arbeta med. Jag försöker se att det ibland handlar om mig och min oförmåga och inte om alla andra.

Jag har under många år varit med och debatterat om och stridit mot n-ordet, rasistiska nidbilder och andra kränkande handlingar. I synnerhet när det gäller barn. Jag har själv fyra afrosvenska barn och jag har sett den rasism och de fördomar de utsatts för genom åren, trots att man ofta säger mig att det inte finns någon rasism i Sverige, eller att det är väldigt få. Ändå råkar vi ut för den i vår vardag i stort och smått.

När det gäller Stina Wirséns barnfigur Lilla hjärtat i Liten skär och alla små brokiga har jag skrivit mycket (se länkar längst ned i inlägget). Nu har vi vunnit en halvseger. Men för mig handlar det inte om ”att få rätt”. Det handlar om att mörka barn ska slippa förlöjligas i filmer och böcker som är avsedda för just barn. I sanningens namn handlar det också om en seger att ljusa/vita små barn ska slippa få denna nidbild av mörka barn tryckta upp i ansiktet för att spridas vidare i ytterligare generationer!

Vår debattartikel känns bra:

Gör som Disney och stoppa även filmerna med lilla hjärtat

En annan mycket bra artikel läste jag också:

Blind Välvilja

Mina tidigare inlägg i debatten:

Barnfilm med rasistisk nidbild av svarta (debattartikel)

Liten skär och en svart Golliwog

Extrem ignorans eller ovilja att förstå

Det handlar inte om att ha avbildat en svart figur i en barnbok

Extrem ignorans eller ovilja att förstå

Den tiden har kommit nu

Med Tintin i fokus på Uppsala stadsbibliotek

I have a dream… (Rekommenderad läsning!!)

Öppet brev till Stellan Skarsgård

Tintins ut- och intåg i barnbokhyllorna

Sveriges Radio p3 (Kort Radioklipp)

Vad vet Stina Wirsén om vår dagliga kamp mot rasism

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Gambia ur en annan synvinkel

I samband med vårt publicerande av artikeln i Aftonbladet, har vi varit i kontakt med ganska många som har med Gambia att göra. Vingresor som har charter till Gambia är en av dessa. Jilly Kanteh som är en av de personer som skrivit under vår debattartikel kontaktade Ving angående Sexturismen i Gambia och fick följande svar:

”Jilly Kanteh

Fick just svar från Ving. De beklagar förstås också att så mycket fokus läggs på sexturism i Gambia när det finns så mycket annat att se.
De tackar oss för att vi tar upp ämnet som naturligtvis ligger i deras intresse.

De berättar att de haft resor till Gambia sedan 1966 med en del uppehåll vid politiska oroligheter. De har ett ganska bestående antal resenärer, ungefär 5000 personer per vinter, varav ca 1/4 är barnfamiljer. De har många resenärer som återkommer år efter år.

De brukar rekommendera Gambia till barnfamiljer med barn i skolåldern. Mest pga att barn i den åldern tar till sig den annorlunda upplevelsen,både på landsbygd och i stad. Samt att de behöver ta malariaprofylax.
De beskriver Gambia som ett resmål där du kan besöka genuina små byar, uppleva typiskt afrikanskt stadsliv, njuta av strand,bad och sol, annorlunda mat, marknader, spännande musik och dans……allt inom räckhåll.”

Det är också en del av Gambia.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Konsekvenserna av en ensidig rapportering om Gambia som Sexturistland

Igår sändes programmet Outsiders i Kanal 5. Det handlade om Sexturism i Gambia. Vi är många Gambiaresenärer som tröttnat på den ensidiga rapporteringen i media om detta och vi har därför skrivit en debattartikel tillsammans som publiceras i Aftonbladet idag HÄR! Det är förkortad version och den fullständiga versionen kan du i stället läsa här nedan:

Kanal 5 flaggar för att veckans Outsiders kommer att handla om sexturismen i Gambia. På trailern kan man se tre systrar som glatt berättar om att ”Gambia är ett gyllene land för oss gamla kärringar för att komma och söka älskare här!”

Vi är många Gambiaresenärer som följt denna ”sexrapportering” i svensk media genom åren om Gambia och som har tröttnat på det! Vi nekar inte till att dessa kvinnor existerar och vi tycker även att det är bra att debatten finns och uppmärksammas. Problemet är att det är en oerhört ensidig rapportering om ett turistland som för många européer handlar om helt andra saker än att köpa sex eller finna unga killar att utnyttja sexuellt.

I dagens globaliserade samhälle har världen blivit mycket mindre. Att gifta sig och skaffa barn över landsgränser är knappast något nytt. Många svenskar gifter sig med folk från alla möjliga länder och kulturer. Det är inget konstigt och det är relativt accepterat i vårt samhälle. De flesta gifter sig fortfarande av kärlek och inte för att en person kommer från ett specifikt land eller för att de vill ha sex med yngre män eller kvinnor eller för att kunna ”härska” över en partner som haft sämre förutsättningar i livet. Men om man har valt en partner med ursprung från Gambia, så blir reaktionerna ofta att man ”hämtat en prostituerad ung kille i Gambia”, oavsett hur det verkligen förhåller sig, var man träffats eller vilken ålder man har.

Det är många Gambiaresenärer som aldrig över huvud taget haft en kärleksrelation med en Gambier, men bara att man tycker om att resa dit, gör att man snabbt blir stämplad som en sexturist. Sanningen är sällan intressant för den som vill göda fördomar. Svensk media har knappast hjälpt till att sprida bilden av Gambia som ett underbart turistland för många svenskar, utan att blanda in sexturismen. Sex säljer och särskilt de udda personer som vill utnyttja fattiga människor i ett afrikanskt land, är spännande att läsa om eller se på tv. Ett annat ord för det är också sensationsjournalistik.

Vi älskar att resa till Gambia av olika skäl. Några av oss älskar maten, andra dansen, någon trummorna, andra att få bada i havet, men det som är gemensamt för oss och vår reslust till just Gambia handlar om klimatet, de vänskapsband vi skapat till det oerhört gästvänliga folket i Gambia. Men även atmosfären och kulturen som vi får vara en del av när vi besöker landet. Den omsorg över sina medmänniskor som vi möter i Gambia och som vi tycker så mycket om, kan vi inte finna i Sverige och har inte heller lyckats finna i något annat land, trots att många av oss har rest i många andra länder. Vissa av oss har nyligen skaffat dessa vänskapsband och börjat resa till Gambia, men det finns också några av oss som har skaffat dessa vänskapsband sedan generationer tillbaka!! Ingen av oss reser dit för att bara njuta av sol och bad, utan även för att hjälpa till ekonomiskt för några av de som har allra minst, när det gäller skolgång till barn, bygga upp hus till en del familjer som blivit hemlösa då deras tidigare hus brunnit ned. Till de som inte har något arbete, då arbetslösheten är enorm i Gambia och utbildningsmöjligheterna få. Ingen av oss reser någonsin ner med bara våra semesterkläder utan att ha laddat väskorna med saker och kläder som kan komma väl till pass för människor som saknar allt när det gäller materiella saker, men i stället ger oss en fantastisk semester, genom att låta oss vara en del av deras vardag och fest!

Thailand har kämpat mot ett liknande sexrykte i många år, men vi kan se hur det sakta blir en allt mindre del av rapporteringen om Thailand och numera har endast en proportionerlig rapportering om sexturismen i Thailand och i stället rapporterar man, helt rätt, framför allt om väder, kultur, mat, speciella öar värda att besöka, att det är ett bra semestermål för barnfamiljer etc.

Det som oroar oss mest, är dock inte att vi kan bli stämplade som ”Sexuellt frustrerade medelålders kvinnor som reser till Gambia för att köpa sex av unga killar”. Det som oroar oss är att all denna negativa medierapportering gör att turismen i Gambia, som är Afrikas minsta land, sjunker. Gambia är ett land där Svenskar har semestrat sedan 70-talet och eftersom Gambia är ett litet land, så har turismen en avgörande betydelse för landet, befolkningen och dess överlevnad. Det oroar oss att den snedvridna rapporteringen gör att turismen sjunker än mer, då människor som ännu inte besökt Gambia, knappast blir lockade av de negativa rapporteringarna om Gambia som turistmål. Framför allt barnfamiljer blir lätt bortskrämda, trots att vi som besökt Gambia många gånger, vet att det är ett exemplariskt turistmål för en barnfamilj, där man både kan slappna av och ha semester, men även får möjlighet att ta del av en helt annorlunda kultur, musikliv och gästvänlighet vars like vi aldrig skådat i vårt avlånga land! Inte minst är Gambia känt för sitt fågelskådande och många svenskar och andra turister reser till landet för att fågelskåda, då Gambia är ett av världens fågelrikaste land med sina över 550 olika fågelarter.

Nu under våren har det kommit många larmrapporter, bland annat från Röda Korset om att en akut svältkatastrof råder i Västafrika och där Gambia räknas in som ett av de länder där det förväntas bli en akut situation. Där blir naturligtvis turismen som varit Gambias största inkomstkälla än mer viktig och faktiskt livsavgörande för många familjer och även för landet generellt.

Denna typ av rapportering får naturligtvis även negativa konsekvenser för gambier här i Sverige och deras barn, när man klassas som prostituerad Afrikan.

Vi uppmanar nu därför Sveriges journalister att ta sitt ansvar och ge en mer rättvis bild av Gambia, att ge en mer verklighetsbaserad och nyanserad bild av Gambia som turistmål och att för en gångs skull hoppa över, eller i alla fall ge minimalt utrymme för just sexturismen, som är en skrämmande, men väldigt liten del av turismen och turisterna i Gambia.

Fatou Touray, Uppsala, Anna Wedin, Sundsvall, Tina Jensen Bah, Skövde, Liselotte Billing Jeng, Stockholm, Lena Wallgren Wedin, Sundsvall, Maria Lööf, Stockholm, Monica Ceesay, Nyköping, Madelene Sundberg, Piteå, Britta H. Jobe, Stockholm, Göran Wedin, Sundsvall, Helena Svensson, Stockholm, Petri Säisä, Umeå, Tatjana Säisä, Umeå,Sollan Eriksson, Kramfors, Britt Dahlgren, Byske, Jane Horndahl, Stockholm, Veronica Månsson, Stockholm, Knut Johansen, Karlstad, Gullan Johansen, Karlstad, Kenneth Karlsson, Karskoga, Astrid Karlsson, Karlskoga, Roland Eriksson, Brottby, Micke Cedendahl-Nilsson, Gävle, Leine Cedendahl-Nilsson, Gävle, Yvonne Alfström-Lönnblad, Stockholm, Leif Alfström-Lönnblad, Stockholm, Binta Coker, Uppsala, Elizabeth Asplund, Tumba, Monica Wasstesson, Västervik, Weine Wasstesson, Västervik, Arne  Fahlen, Jönköping, Britt-Marie Fahlen, Jönköping, Susanne Appelquist, Hägersten, Annika Forsberg, Norrköping och Anna Thyr, Gävle.

Tidigare bloggat i detta ämne:

Gambia – så mycket mer än sexturism (2011)

Sexturism i Gambia (2008)

Läs mer om Gambia på min specialsida: Om Gambia

Andra som bloggat detta nu:

Kucke-li-lo: Nöjer mig

 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Varken yngre eller äldre ska åldersdiskrimineras

I gårdagens Aftonbladet så skriver Erik Ullenhag om åldersdiskriminering: Låt krogarna fortsätta ha egna åldersgränser. Den är ett svar på artikeln: Högre åldersgränser behövs i krognatten som diverse krögare skrev under 2011-11-25.

Artikeln går i princip ut på att man vill ta bort åldersdiskriminering mot äldre. Han skriver bland annat:

”Alliansregeringen införde ett förbud mot åldersdiskriminering inom arbetsliv och utbildning för tre år sedan.”

Trots att min politiska uppfattning är rätt långt ifrån Alliansen, så måste jag ändå hålla med på den punkten. Jag tycker det är viktigt att stoppa åldersdiskriminering, då vi behöver kunskap från den äldre generationen, vi behöver också influenser från min generation och vi behöver dessutom den yngre generationen. De bäst sammansatta arbetsgrupper jag arbetat med, har varit de arbetsgrupper där vi haft spridda åldrar från högt till lågt.

Det är dessutom viktigt att stoppa åldersdiskriminering, då det är viktigt att alla människor får samma möjligheter till arbete, vård etc. oavsett ålder, kön, ursprung, sexualitet och religion.

Men när det gäller vårt uteliv så vill dessa krögare och även Erik Ullenhag göra undantag. Man menar att det är viktigt för krögare att ha möjlighet att ha högre åldersgränser än 18 år. Skälen till att man vill göra dessa undantag är att krogarna och städerna helt enkelt blir stökigare med yngre gäster under helgnätter. Att det är så ifrågasätter jag egentligen inte, men jag tycker då att det är relevant att ställa frågan: varför?

I ett första andetag känns svaret rätt givet. Yngre vuxna har inte lärt sig hantera alkohol på samma sätt som de äldre vuxna och man kanske inte heller är lika medveten om hur alkohol påverkar en som person.

Men jag är ändå emot denna uppdelning av ålderskategorier på våra uteställen. Dels för att jag tycker det är ganska vridet i sig att man från 18 år anses vara myndig. Vuxen nog att dricka på krogen, rösta, ta lån, gifta sig och fatta en massa andra beslut om sitt eget liv. Men det finns i praktiken inga eller väldigt få krogar att gå på för 18- och 19-åringar.

Vad återstår då för en vuxen artonåring att göra en helgkväll när det gäller fester och uteliv? I princip endast pubar och hemmafester. Möjligen någon specifik musikfest ibland. Vad gör man på en hemmafest eller en pub när man är 18 år? Lagar/köper en god bit mat? Umgås med sina vänner? Ja, det kan man mycket väl göra, men de flesta av oss som varit 18 år, vet att fokus ofta ligger på alkohol. På en pub är det under någorlunda kontrollerade former av personal, men å andra sidan finns det inte så mycket mer att sysselsätta sig med där än att just dricka alkohol. På en hemmafest kan man i och för sig ha dans, spela spel eller göra mer saker, men där finns oftast ingen kontroll alls på alkoholmängder eller hur man reagerar med alkohol i kroppen.

Jag anser dels att man till stor del i dag kan påverka den ålder man vill ha på sin krog, med hjälp av musik, priser, meny och inredning etc. Men, det viktigaste av allt är att jag faktiskt tror att om man tog bort åldersgränserna, eller rättare sagt: om alla krogar hade 18 år och framför allt om krogarna blandade upp åldrarna mer, så tror jag vi skulle få mindre problem.

Jag är för en restriktiv utskänkning av alkohol till unga människor. Jag tror i allra högsta grad att en senare alkoholdebut, sänker riskerna för att få alkoholproblem senare i livet. Men jag menar också att dansställen/större krogar är några av de få uteställen som fokuserar på mer än alkoholen. På en pub är fokuseringen mycket större på drickandet, än på en dansrestaurang eller ett disco. Där är fokus mer spritt på dans, umgänge, mat etc. än på bara drickandet i sig, även om det också är en DEL av fokus!

Problem som överkonsumtion av alkohol bland 18-åringar försvinner inte för att man sätter 20 som åldersgräns på krogarna. Problemen med att ungdomar har mer benägenhet att hamna i problem på helgerna när de är alkoholpåverkade, försvinner inte heller för att 18-åringar inte får komma in på krogarna. Dessutom urvattnas poängen med att bli myndig, om man ändå inte får möjlighet att göra de saker man sägs ska få möjlighet att göra.

Däremot tror jag faktiskt att om krogarna hade en mer blandad publik, så skulle även problemen som finns idag minska. Jag tror att de flesta av oss som varit utomlands och gått på krogar, där det inte varit överfyllt av turister, kunnat se att många länder har en annan krogkultur, där man faktiskt kan umgås åldersöverskridande även när man roar sig.

På 80-talet ordnades många privata fester i Uppsala, såsom latinofester, afrikanska fester eller reggaefester. Man hyrde helt enkelt in sig på en krog eller i en festlokal och så hade man fest på ett speciellt musiktema, till exempel med latinomusik. Vi hade även några få, enstaka krogar som körde samma koncept, till exempel ett ställe som hette ”Rackis” i Uppsala. Till dessa fester kom publik i alla åldrar. Min mamma och hennes väninnor gick dit, jag och mina väninnor gick dit. Många andra av mina vänner/vänners föräldrar/farbröder/mostrar etc. kom dit. Sällan eller aldrig upplevde jag några generella problem med publiken och deras uppförande. Även om jag och mina väninnor festade loss, så var vi skötsamma. Vem vill bli as-kalas när morsan eller hennes polare dyker upp? Vem vill vara aspackad eller stå och limma med en kille när bästa kompisens pappa kunde stå bakom ryggen när som helst?

På samma sätt tror jag de äldre tänkte. De tog gärna en eller några öl, dansade, pratade och hade roligt. Men det fanns en gräns. Ingen ville stå och skämma ut sig när deras döttrars kompisar kom in genom dörren. Det är klart det fanns folk som blev överförfriskade eller gjorde bort sig ändå i bland. Det är det alkohol ofta har en tendens att göra med människor. Men jag är övertygad om att det inte är i närheten av den problematik som idag kan uppstå på klubbar med 18-årsgräns. Eller för all del på klubbar med 24-årsgräns också.

Jag kan faktiskt inte se några problem med dessa åldersblandade fester och klubbar. Vi enades i musiken som var allas intresse och den tillhörande dansen. Samtidigt så kunde man ha roligt tillsammans med närstående som inte var i samma ålder som en själv. Självklart fanns det också en trygghet i att det alltid var någon äldre som hade koll på att man fick åka hem med någon i en taxi, eller sova över hos någon som man kände.

Kanske är det inte möjligt att ta tillbaka en svunnen tid? Kanske är dessa krogar passé och ingen skulle vara intresserad av att gå ut på dem idag? Men det får vi aldrig veta om ingen vågar prova eller i alla fall underlätta för att göra det möjligt.

Jag vet att Binta (min äldsta dotter, snart 23 år) frågar mig ofta och vill ha med mig ut på olika klubbar och evenemang och jag vet att det är sällan jag vill hänga med. Det beror i första hand på att jag inte är någon krogmänniska alls. Men jag vet också att det skulle kännas mer bekvämt om jag inte stod där som ensam 41-åring bland en massa 20-25-åringar. Det är ju just en av anledningarna till att musikfestivaler blir så fantastiska. Dit kan man faktiskt gå som både 65-åring och 5-åring utan att någon tittar konstigt på en eller undrar hur man har hamnat där. Man kan gå dit och ha roligt och strunta i om man skrattar tillsammans med en jämnårig eller någon som är 20 år yngre eller äldre! Varför begränsa det till festivaler? Varför inte utöka det till även kroglivet i Sverige?

Jag tycker det är trist att vi har en så extrem åldersfixering i vårt land. Detta gäller åt båda hållen, både från oss äldre mot de yngre och från de yngre mot oss äldre.

Med den uppdelning som finns idag, att på krogar där man har åldersgräns 18 år, så är det ju inte heller så konstigt om det blir så stökigt, då hela stället är fyllt av unga vuxna, som inte ens kommer in på ett ställe där de kan ”se hur man festar” när man är 25 och förhoppningsvis gör det med lite mer erfarenheter och lärdomar av sina äldre medmänniskor. Hur kan vi äldre vuxna ens förvänta oss ett ”gott uppförande” från dessa yngre vuxna i krogsammanhang, när vi inte ens står ut med att festa på samma ställe som de, eller ha dem i vår närhet när de festar? Om inte det är åldersdiskriminering, så vet jag inte vad som är det!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,